Kosovoaprovinsen i Jugoslavien

Motion 1990/91:U619 av Eva Goës m.fl. (mp, s, c, fp, v)

I dag råder terror i Kosovo och risken är överhängande
för inbördeskrig. Folket har hittills tagit till fredliga medel,
men deras tålamod tryter. Det akuta läget i Kosovo
påminner samtidigt om det som råder i Litauen och
Sydafrika.

Serbien upplöste Kosovos parlament den 5 juli 1990.
Provinsen styrs av Serbiens polismyndighet. Folk, som
demonstrerat mot de systematiska inskränkningarna i
autonomin, har polisen/milisen öppnat eld mot och många
har dödats. Tusentals albanska barn och ungdomar har
tagits omhand på sjukhus för oförklarliga förgiftningar.
Tusentals journalister med albanskt ursprung förvägras
arbete på tidningar och radio/TV. Yttrandefriheten är
närmast obefintlig.Specialpolisen vaktar idag Radio- och
TV-huset nonstop sedan i juli och tillåter inte albanska
journalister och anställda att komma in och utföra sitt
arbete.Den 8 augusti 1990 ockuperades tidningshuset
Rilindja i Prishtina. Över 2 miljoner albaner i Jugoslavien
får inte längre läsa sin dagstidning.Tiotusentals albaner
är utsparkade från sina arbeten och driver omkring
sysslolösa. De enda arbeten som albaner får i Kosovo är:
skoputsare, bärare och diversearbetare.Hungersnöd
drabbar albanerna i Kosovo. Medicinsk vård saknas.

Påminner om Sydafrika

Situationen i Kosovo påminner om den i Sydafrika.
Adam Demaci, kallad Kosovos Mandela, journalist och
författare, som suttit i fängelse i drygt 26 år, förklarar att
han haft kontakt med över 100 000 människor och
uppmanat dem att inte låta sig provoceras av den serbiskt
dominerade centralmakten och polismyndigheterna. Han
vill ha en fredlig lösning av konflikten. De serbiska ledarna
ignorerar honom.

Sociala orättvisor, indragna barnbidrag, inskränkt
hälsovård och minskade sociala rättigheter har förts in i en
lag som endast gäller albaner. Albanska barn går inte i
skolan samtidigt som övriga; för- och eftermiddagspass har
införts. Det enda språk som tillåts i skolan är serbiska;
albanska är bannlyst. Lagen för lindriga politiska brott har
skärpts under 1989. Om någon offentligt uttalar att Kosovo
ska bli republik, kan denne förvänta sig ett hårt
fängelsestraff. Albaner drabbas av hårdare straff än den
övriga befolkningen. Enligt officiell statistik togs 1981--1988
500 000 albaner in för förhör av politiska skäl.
Intellektuella, potentiella ledare sätts i specialisolering.
Många har sviter av den tortyr som förekommer där. Under
det senaste året har dessa övergrepp ökat markant.Vili
Kujipers, belgisk senator, säger: ''Albanernas situation i
Jugoslavien är alarmerande. De är av den serbiska polisen
utsatta för terror utan motstycke i Europa och värre än den
rasistiska regimens i Sydafrika''.

Kosovos krav

Den serbiska statsterrorn har gått så långt att t o m
symbolen för demokratin, ett V-format träd, har sågats ner.
Det enda albanerna i Kosovo vill är att få samma status som
landets övriga delrepubliker, eftersom de annars fruktar att
den albanska kulturen i Jugoslavien kommer att försvinna.

I Sverige

Även de albaner från Kosovo som tagit sin tillflykt till
Sverige, har lidit under en mycket stark press. De har inte
setts som politiska flyktingar utan som ekonomiska
flyktingar, trots att de vid ankomsten till Sverige vittnat om
direkt politisk förföljelse och övergrepp. De har varit de
mest undernärda och medtagna av alla flyktingar som sökt
sig hit. Ca 70% av dem har skickats tillbaka -- tillbaka till
att gå under jorden eller försöka ta sig till ett annat asylland.
Att idag kunna överleva som kosovoalban i Kosovo;
försörja sig, studera, leva ett normalt liv är en omöjlighet.

Civilbefolkningen utsätts för övergrepp

Kosovoalbanerna har vittnat om att barn dött av någon
underlig orsak på sjukhus vid förlossningar. Kvinnorna
vågade till slut inte föda på sjukhus, med den påföljden att
många av flyktingbarnen har förlossningsskador. Man
försöker skrämma kosovoalbanerna till tystnad genom att
omringa byar, skjuta på oskyldiga människor, döda, såra,
misshandla, arrestera kvinnor och barn.

Många försöker fly utomlands, bl a till Sverige. De
kräver att bli seriöst behandlade och bli betraktade som
politiskt förföljda. De vädjar till regeringen och
invandrarverket att informera sig mera om vad som händer i
Kosovo genom att skicka en delegation dit, helst inofficiellt.
Många vittnesskildringar har givits, men bemötts från
svenskt håll med skepsis. Det enda rätta i detta läge är
därför att skicka ned en delegation, som med egna ögon får
skapa sig en uppfattning.

Brott mot mänskliga rättigheter

Den 30/11-90 svarade utrikesministern på en
interpellation om Kosovo. Han var inte då beredd att sända
någon delegation till Kosovo. Han hänvisade till
invandrarministern angående avvisningar av
kosovoalbaner. Dock kunde han inte blunda för att det
videoband han sett om Kosovo var otäckt. Det illustrerade
polismisshandel på öppen gata, skottskadade ungdomar,
förgiftning av skolungdomar och barn samt albanska
ungdomar ihjälskjutna under militärtjänstgöring.

Detta borde rendera en undersökning av läget på plats
och ett uttalande från riksdag och regering mot de
övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter som sker i
Kosovo. Regeringen bör också aktualisera frågan om
övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i Europarådet
och FN:s kommission för mänskliga rättigheter.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till kosovoalbanerna och att
de mänskliga rättigheterna kränks i Kosovoprovinsen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige aktualiserar frågan
om övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i
Europarådet och/eller FNs kommission för mänskliga
rättigheter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att sända en delegation till
Kosovo,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett tillkännagivande om att
Kosovoalbaner i stor utsträckning på grund av de massiva
och väl dokumenterade övergreppen mot mänskliga
rättigheter måste anses kunna hysa välgrundad fruktan för
förföljelse.

Stockholm den 21 januari 1991

Eva Goe s (mp)

Maria Leissner (fp)

Ragnhild Pohanka (mp)

Jan Strömdahl (v)

Kjell Dahlström (mp)

Hans Göran Franck (s)

Birgitta Hambraeus (c)