Kost- och hälsohushållning i skolan

Motion 1990/91:Ub321 av Stina Gustavsson m.fl. (c)

Under senare år har den svenska skolan mer och mer
inriktats på utbildning för yrkeslivet. Med facit i hand ser vi
nu att vi tappat kunskap om vardagen.

Stora summor har använts för att stötta s k svaga
konsumenter. Många i denna grupp hade aldrig behövt bli
stämplade som svaga konsumenter om de redan i skolan fått
tillräckliga kunskaper.

Staten har satsat miljoner på att stimulera flickor att
välja teknisk utbildning men viljan att låta alla skolelever
få färdigheter för att få bättre kunskaper i hushållsekonomi
lyser med sin frånvaro.

När arbetet i industrisamhället splittrades och delades
upp i löne- och egenarbete började många må dåligt bl a
därför att man inte inom familjen hann att lära ut
vardagsarbetet och överföra normer.

Nu har detta blivit skolans uppgift i stor utsträckning
men beteenden påverkas inte av information och teoretiska
kunskaper. För att få förändringar till stånd måste det till
träning i praktiskt arbete. Då får också eleverna en stabil
bas att stå på för att klara av sitt vardagsliv.

En rad statliga utredningar under 80-talet visar att det
finns ett klart samband mellan sjukvårdskostnader och
livsföring. Förutom sunda kostvanor och en sund livsföring
är det viktigt att man redan i unga år kan tillägna sig goda
vanor när det gäller fysiska aktiviteter för att klara de
påfrestningar som arbetslivet kan utgöra t ex i form av
belastnings- och förslitningsskador. De tunga arbetena
torde ha minskat idag, däremot är förslitningsskador
vanliga i arbetet. Orsaken härtill kan troligen sökas i att
nutidsmänniskan utvecklat sina fysiska anlag dåligt. Det är
därför viktigt att den ''nya'' läroplanen för gymnasieskolan
ger utrymme för idrott och ergonomi.

Hemkunskap i grundskolan

I princip avgör varje rektorsområde hur undervisningen
ska organiseras och vem som ska genomföra den. ''Rullkök''
(spis på rullbänk) har blivit den enda satsningen för
undervisningen i många låg- och mellanstadieskolor.
Lektionerna har blivit ''demonstrationslektioner''. Men
glädjande nog finns också exempel runt om i landet där en
välutrustad hemkunskapslokal finns att tillgå och
lektionerna har förts till sammanhängande pass så eleverna
jämsides med den teoretiska undervisningen får möjlighet
till egna praktiska övningar. Undervisningen bedrivs av
hushållslärare eller i samarbete klasslärare/hushållslärare, s
k kompanjonlärarskap, med goda undervisningsresultat
och motiverade elever.

Vi anser att hemkunskapsämnets ställning i grundskolan
måste stärkas. Hemmen erbjuder idag inte i samma
utsträckning som förr tillfällen att inhämta elementära
kunskaper i matlagning och varukännedom. Skolans
uppgift är också att förmedla det kulturarv som maten
utgör. Sammanhängande arbetspass borde finnas, likaså
möjlighet till praktiskt utövande av matlagning. Riksdagen
bör ge regeringen till känna vikten av att sammanhängande
undervisning/arbetspass för hemkunskapslektionerna
skapas inom varje rektorsområde.

I annan motion till riksdagen har centerpartiet föreslagit
en utökning av antalet timmar för hemkunskapsämnet i
grundskolan.

Gymnasieskolan

När skoleleverna uppnår gymnasieåldern börjar
sambandet mellan kost, hälsa och den personliga ekonomin
göra sig märkbar. Då är frågorna mera personliga och
handlar exempelvis om egen bostad och egen matlagning.
Det är först på gymnasial nivå som det är möjligt att fullt ut
gå in på de näringsinriktade aspekterna på maten. Härför
krävs grundläggande kunskaper i kemi, fysik, fysiologi med
flera andra ämnen -- kunskaper som eleverna tidigare inte
hunnit få.

Förr hotades människan av epidemiska
infektionssjukdomar. Idag är hotet främst betingat av det
egna livsmönstret. Ett alltför uppskruvat tempo, för lite
rörelse och felaktig kost är faktorer som är av stor betydelse
i sammanhanget.

Av avgörande betydelse om man vill ändra utvecklingen
är utbildningen. Att undervisa ungdomar i näringslära och
praktisk matlagning är det enda sättet att påverka dem för
att ändra sina felaktiga kostvanor. Hushållen har en central
roll när det gäller resursanvändning och miljöpåverkan
samt hela den enskildes ekonomi.

Kommittén för översyn av gymnasieskolans
yrkesinriktade linjer (ÖGY) föreslog att utbildning i kost-
och konsumentfrågor ska ges till alla elever i den
yrkesinriktade delen av gymnasieutbildningen. Det
föreslogs också att hushållslärare tar hand om
undervisningen.

Tyvärr hörsammades inte detta förslag när
försöksverksamheten med treåriga yrkesinriktade linjer
påbörjades. Vi anser utifrån de många undersökningar och
projekt som genomförts vad gäller ungdomars kunskaper
kring kost, hälsa och hushållsekonomi, att samtliga
gymnasielinjer måste inrymma dessa ämnen.

Speciell uppmärksamhet måste ägnas åt den nya treåriga
linjen, omvårdnadslinjen. När eleverna kommer till
gymnasieskolan för att börja på omvårdnadslinjen har de
ganska små kunskaper i matlagning och näringslära.
Kunskapsöverföringen i hemmet i dessa frågor är numera
näst intill obefintlig. Eleverna måste därför träna
färdighetsmoment och teoretiska kunskaper från grunden.
Det har ofta klagats på att eleverna från social-servicelinje
haft knappa kunskaper, inte minst har eleverna själva
konstaterat detta när de kommit ut i praktiskt arbete. På
omvårdnadslinjen har undervisningstiden i kost-
konsumentkunskap (hushållning) sänkts med ungefär en
fjärdedel. För att kompensera detta har man tänkt att
eleverna ska få praktisk träning under arbetsplatsförlagd
utbildning. Att låta elever med små kunskaper använda
vårdtagarnas resurser för att få utbildning i matlagning och
tvätt måste vara fel och upplevas som kränkande för den
som utsätts för denna ''vård''.

Ska omvårdnadslinjen bli en god utbildning för
arbetstagare inom vård och omsorg måste
undervisningstiden i kost och hushållning utökas.

Lanthushållsskolor/internathushållsskolor

En viktig resurs i den regionala utbildningen och
utvecklingen utgör
internathushållsskolorna/lanthushållsskolorna.

I propositionen 1990/91:18 angående'' Ansvaret i
skolan'' angavs att landstingen även fortsättningsvis skulle
vara huvudmän för bl a konsumtion.

Huvudmännens knappa ekonomi har angetts som skäl
när ett flertal av dessa skolor lagts ner under senare tid.
Trots att elevtillströmningen till dessa skolor har ökat. Ur
samhällsekonomisk synvinkel är det dålig ekonomi att göra
sig av med den resurs skolorna utgör. Det är ett kortsiktigt
tänkande i en tid då kunskaper om kost, hälsa och
hushållsekonomi efterfrågas i allt större utsträckning.
Likaså när olika utredningar visar hur illa ställt det är med
dessa elementära kunskaper inom såväl många
yrkeskategorier som inom privatekonomin.

De ovan nämnda skolorna har på senare tid haft en
viktig roll som anordnare av den högre specialkursen ''Kost,
hälsa, hushållning''. Likaså har vissa uppdragsutbildningar
och personalutbildningar förlagts till skolorna. Främst är
det vissa landsting som insett vilken resurs skolorna utgör.
Ämnet kost och hälsa inom omvårdnadslinjen har också vid
några landsting förlagts till dessa skolor med gott resultat.

I den ''nya'' gymnasieskolan måste skapas utrymme för
internathushållsskolorna/lanthushållsskolorna. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.

Skolmåltider

Skolmåltiderna har i dagens samhälle stor betydelse för
barn och ungdomars hälsa och utveckling. Varje skola bör
utarbeta sin målsättning för skolmåltidsverksamheten. Det
handlar om elevernas välbefinnande, hälsa och
arbetseffektivitet. Kring skolmåltiden går det att bygga upp
en fungerande pedagogisk enhet. Skolmåltiden och
hemkunskapsämnet skulle t ex kunna vara en gemensam
resurs.

När livsmedelspolitiken och jordbrukspolitiken
debatteras poängteras ofta folkhälsomålet. Det borde vara
lika naturligt i skolan. De lokala skolprogrammen bör
därför uppta en samordnad strategi för skolarbetet där
folkhälsofrågor ingår som en naturlig del. Rent praktiskt
bör hälsoarbetets motorer vara hälsolag där såväl
hemkunskapslärare som skolsköterskan och
skolmåltidspersonalen ingår.

Det nya skolverket bör ges i uppdrag att via sin
fältorganisation tillse att hälsofostran finns med i skolans
arbete.

Skolhälsovården

Skolhälsovårdspersonalen är, som vi ser det, en del av
elevvården. Det är till skolsköterskan eleven går om
han/hon behöver hjälp, här kan man få tala ut. Som vi ovan
anfört är skolsköterskan även en viktig kugge i
hälsoarbetet. När riksdagen fattade beslut om ''Ansvaret i
skolan'' och kommunerna fick utökad bestämmanderätt
över statsbidraget till skolan finns det risk för att
skolhälsovården blir bortglömd i sammanhanget.
Underförstått övergick ansvaret för verksamheten på
kommunerna. Det är nu viktigt att det nya skolverket följer
skolhälsovårdsfrågan med största uppmärksamhet. Skulle
det visa sig att frågan inte får en tillfredsställande lösning
måste regeringen återkomma till riksdagen med förslag om
ersättning till kommunerna för skolhälsovården.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av läroplanen vad gäller
antalet hemkunskapstimmar i grundskolan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av sammanhängande
undervisning/arbetspass för hemkunskapslektionerna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om obligatorisk undervisning om
kost, hälsa och hushållsekonomi på gymnasieskolans
samtliga linjer,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det speciella behovet av utökad
utbildning i kost och hushållning på omvårdnadslinjen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om
internathushållsskolornas/lanthushållsskolornas plats i den
''nya'' gymnasieskolan,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillsynen av skolans hälsoarbete,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av uppföljning av
skolhälsovårdens arbete,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om idrott och ergonomi i
gymnasieskolans läroplan.

Stockholm den 25 januari 1991

Stina Gustavsson (c)

Sven-Olof Petersson (c)

Marianne Jönsson (c)

Karin Starrin (c)

Lennart Brunander (c)