Kostnadsfördelningen av semesterlön vid frånvaro

Motion 1989/90:A730 av Gudrun Norberg (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:A730

av Gudrun Norberg (fp)

Kostnadsfördelningen av semesterlön vid frånvaro

Förra året väckte jag en motion i frågan kostnadsfördelningen av semesterlön
vid frånvaro. Motionen blev mycket summariskt behandlad med en motsägelsefull
argumentering, som jag ser det. Arbetsmarknadsutskottet redovisar
först att regeringens utredning om semesterlagen inte ämnar lägga fram
förslag om förändringar som berör de frågor motionen åsyftar, ändå utgår
utskottet ifrån att de små företagens situation, med främst kvinnlig arbetskraft,
kommer att beaktas inom regeringskansliet. Svaret är otillfredsställande
och omöjligt att uttolka.

Jag vill därför återkomma till frågan av den anledningen att många små
arbetsgivare med i huvudsak kvinnlig arbetskraft hört av sig och framhållit
vikten av en ändring i semesterlagen.

Kostnaderna för den del av det sociala skyddsnätet som består av semesterlönegrundande
frånvaro åvilar enligt nuvarande lagstiftning det enskilda
företaget. Vid en mångfald ledighetstillfällen får företaget räkna upp den
faktiska semesterlönekostnaden med den semesterlönegrundande frånvarorätten.
Det kan vid första anblicken verka rättvist att det enskilda företaget
skall stå för denna kostnad. Men erfarenheten visar att i enskilda fall - särskilt
i små företag vars arbetskraft främst utgörs av kvinnor i fertil ålder blir
kostnadsbördan i många fall orimlig.

Lagstiftningen enligt nuvarande konstruktion är därför i högsta grad
ojämlik. Den särbehandlar manlig och kvinnlig arbetskraft och det företag
dessa arbetar hos. Den försvårar sannolikt kvinnors möjlighet på arbetsmarknaden
och den belastar företag med främst kvinnlig arbetskraft orimligt
hårt.

Den kommitté som hade att utarbeta riktlinjer för semersterlönegrundande
frånvarotid (SOU 1975:88) förutsåg detta. Som framgår av proposition
1976/77:90 ansåg kommittén att utvidgningen av rätten att tjäna in semesterlön
vid frånvaro förutsatte, att kostnaderna kunde fördelas jämnt på
alla arbetsgivare. Annars skulle en enskild arbetsgivare drabbas orimligt
hårt om en av hans anställda råkade ut för t.ex. långvarig sjukdom eller annan
längre frånvaro, som grundar rätt till semesterlön. En utvidgning ansågs
inte heller få försvåra ställningen för vissa grupper på arbetsmarknaden,
detta gällde bl.a. småbarnsföräldrar.

Kommittén föreslog därför också att kostnaderna för den semesterlönegrundande
frånvaron skulle jämnas ut genom en särskild fond, att förvaltas

av riksförsäkringsverket. Riksdagen följde icke kommitténs förslag, utan be- Mot. 1989/90

slutade att kostnaden för den semesterlönegrundande frånvarorätten skulle A730

åvila det enskilda företaget.

Riksdagens beslut när det gäller semesterlönegrundande frånvaro följer
inte den princip som gäller i övrigt; att det sociala skyddsnätet i landet skall
finansieras via skatter och arbetsgivaravgifter, där alla solidariskt får bidra
med sin del av samhällsansvaret. Kostnaderna för semesterlönegrundande
frånvaro borde behandlas på liknande sätt. Det är ett motivfel i lagstiftningen
att kalla denna kostnad för lönebikostnader - det är en social skyddskostnad.
Kostnaden har inget faktiskt samband med lönebikostnader i övrigt.

Av det skälet borde denna del av det sociala skyddsnätet finansieras på
samma sätt som övriga kostnader. Alla borde solidariskt bidra med sin del
av utgifterna.

Därför bör frågan tas upp till en förnyad prövning, för att få en utjämning
till stånd och en könsneutral arbetsmarknad. Nuvarande system drabbar
olika företag och branscher olika hårt. Dessutom missgynnas kvinnor-särskilt
de som söker anställning i ett företag där stor del av arbetskraften förut
är kvinnor. Riksdagen bör ge detta uppdrag till regeringen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till de lagändringar som
krävs för att nå en kostnadsutjämning för semesterlön vid frånvaro
enligt vad i motionen anförts.

Stockholm den 22 januari 1990

Gudrun Norberg (fp)

9