Kreditkort med personligt betalningsansvar

Motion 2001/02:Fi203 av Per Bill (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att grundregeln för all statlig personal skall vara att medarbetare bär betalningsansvar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla undantag från huvudregeln skall motiveras individuellt och att dessa motiveringar skall vara offentliga.

Motiv för mitt förslag

De senaste åren har många skandaler uppdagats där politiker och offentliga tjänstemän på ett oansvarigt sätt låtit skattebetalarna stå för privata utgifter. På sistone har det framförallt gällt riksdagsmännens resor och utlägg, där enskilda ledamöter använt statens kreditkort till privata ändamål, eller inte redovisat de utlägg som debiterats riksdagen.

Det här är naturligtvis allvarligt då fusk eller slarv med offentliga medel är särskilt upprörande. Det är ett avsteg från principen att varje skattekrona medborgarna avstår skall användas så bra som möjligt. Medborgarna har ju tvingats avstå av sina inkomster till staten och har därför rätt att kräva extra tydliga regler och stor insyn.

Slutsatsen när det gäller de symboliskt viktiga kreditkorten är att staten som huvudregel bör avskaffa alla kreditkort där staten bär betalningsansvar. Staten bör göra som många företag och organisationer redan gjort. Man bör lämna in kvitto på all representation, alla utlägg, för att få tillbaka pengar från arbetsgivaren. Sålunda kan ingen glömma kvitton. Bevisbördan ligger i stället på den enskilde medarbetaren. Fusket minskar, eller försvinner. Ingen kan ta fel kort. Hur man betalar, om man använder kort, check eller kontanter, är resandens ensak. Arbetsgivaren bryr sig bara om kvittot.

Det är angeläget att samma system som tillämpas i övriga samhället, där människor måste redovisa sina kvitton och själva ansvara för sina kreditkort, gäller även för statsapparaten. Det får inte vara så att en politisk elit tillåts ha särskilt förmånliga system. Det undergräver förtroendet för det offentliga.

Visst kan en medarbetare fortfarande medvetet skriva in fler deltagare eller fel anledning, men det vore medveten urkundsförfalskning, vilket är avskräckande.

Om man betalar med sitt eget kreditkort och lämnar in kvittot får man pengarna från myndigheten innan fakturan till kreditkortsföretaget skall betalas. Företaget/myndigheten kan betala årsavgiften för kreditkortet, och t.o.m. beställa kortet åt medarbetaren. Detta system fungerar utmärkt – också för de allra högsta cheferna i många stora svenska företag där man varje dygn har fler internationella kontakter än landshövdingar eller ministrar. Systemet bör börja uppifrån i den statliga hierarkin, alltså med regeringen och de statliga cheferna, men måste omfatta hela statsförvaltningen.

Om det sker undantag från denna huvudregel så skall de motiveras individuellt och alla motiveringar skall vara offentliga.

Riksdagsstyrelsen har i sitt förslag (2000/01:RS3) anammat detta synsätt och vill införa ett personligt betalningsansvar för riksdagsledamöter vid tjänsteresor. Det borde gälla hela statsförvaltningen. Principen är densamma. Staten skall inte dela ut kreditkort där den själv bär betalningsansvaret – med skattebetalarnas pengar.

Stockholm den 20 september 2001

Per Bill (m)