Kriminalisering av prostituerades kunder

Motion 1991/92:Ju607 av Ulla Pettersson m.fl. (s)

Enligt en kartläggning utförd 1991 på uppdrag av
dåvarande justitieministern Laila Freivalds finns omkring
700 gatuprostituerade i Sverige. Därutöver finns ett okänt
antal prostituerade verksamma vid massageinstitut och
sexklubbar. Hotell- och restaurangprostitutionen är liksom
s.k. call-girl- och escortservice mycket svårt att beräkna
omfattningen av. Enligt samma kartläggning är denna
prostitution av ringa omfattning. Vi är inte övertygade om
att så är fallet men har heller inga bevis på motsatsen. Det
är viktigt att minnas att alla former av prostitution är lika
psykologiskt och emotionellt destruktiva även om
kvinnorna inte är lika socialt utslagna.

Prostitution fyller inget som helst positivt syfte.
Däremot ger den upphov till lidande, förnedring, spridande
av sexuellt överförbara sjukdomar, tvång och fara för
våldsdåd.

Uppfattningen att kvinnor kan köpas uttrycker ett förakt
för kvinnan som människa. Hon är underlägsen och kan
följaktligen behandlas som en vara som man betalar för att
uttnyttja efter eget önskemål. I bilden finns ofta också ett
förakt eller en skräck för sexualiteten. I boken ''Caterine
och rättvisan'' skriver tidigare sekreteraren i
prostitutionsutredningen Hanna Olsson: ''Prostitutionen
bärs inte upp av en positiv sexualitet, utan av behovet av en
närhet till kvinnan men präglad av hämningar, rädsla och
ibland av skräck och hat.''

I förlängningen av den inställningen till de prostituerade
kvinnorna finns våldet. Varje år förekommer kvinnomord i
anslutning till prostitution. Misshandel och hot förekommer
i en omfattning som av naturliga skäl inte kan utläsas av
brottsstatistik eller avkunnade domar.

Enligt justitiedepartementets kartläggning kan 30--50 %
av de prostituerade antas vara missbrukare.
Inkomster från prostitution är ofta en förutsättning för
fortsatt missbruk. Å andra sidan är prostitutionen
inkörsporten till missbruk för många kvinnor.

Även på andra sätt skadas kvinnor av
prostitutionsverksamhet. Enligt de norska forskarna Cecilie
Hoigård och Liv Finstad, i Hanna Olssons ovannämnda bok
liknar prostituerade kvinnors skador de som incest- eller
våldtäktsoffer uppvisar nämligen ''ett utbränt känsloliv,
självförakt, skuldkänslor, upplevelsen av splittring. Där
finns också upplevelsen av orenhet.''

Att könshandeln, trots den medvetenhet om sexuellt
överförbara sjukdomar i allmänhet och HIV/aids i
synnerhet som finns hos de allra flesta i vårt samhälle,
fortsätter är ett svårförklarligt fenomen. Det förekommer
numera i vårt land att familjer utanför de utpekade
riskgrupperna smittas genom familjefaderns kontakt med
prostituerade. Inte minst samhällsekonomiska skäl talar
därför för någon form av förbud.

En fjärdedel av de prostituerade kan antas vara av
utländsk härkomst. I och med den allt svårare situationen i
bl.a. Polen och de baltiska staterna kan vi vänta att
prostituerade kvinnor därifrån i allt större omfattning
kommer att söka sig kunder i eller från Sverige. Att kvinnor
från fattigare länder används som prostituerade hör till de
''vanor'' inom EG-området som vi inte skall ta till oss.

I den inledningsvis nämnda kartläggningen konstateras
att prostitutionen minskat kraftigt i Sverige under 70- och
80-talen. Vi vill gärna hoppas att det är en följd av den
jämställdhet vi trots alla kvarvarande brister uppnått. Det
antas dock att minskningen avstannat och det finns t.o.m.
indikationer på att utvecklingen vänt. För att möta en
eventuell försämring som kan befaras då utvecklingen mot
jämställdhet just nu tycks ha brutits behöver tydliga signaler
ges.

Det finns sammanfattningsvis starka etiska,
jämställdhetsrelaterade, medicinska och
samhällsekonomiska skäl att statsmakterna ingriper mot
prostitutionen. Ett förbud för företeelsen som sådan med
straffsanktioner mot båda parter skulle hårt och i första
hand drabba de prostituerade kvinnorna som dels är den
svagare parten, dels är lättare att hitta och att identifiera.
De prostituerade kan också redan i dag bli föremål för
samhällets insatser om de är missbrukare, HIV-smittade
eller minderåriga.

Slutsatsen blir att det är köpet som bör kriminaliseras.
Eftersom vi har anledning att tro att de flesta kunderna till
prostituerade är vad vi brukar kalla vanliga män med ett i
övrigt fungerande socialt liv och ofta med familjer, torde
risken för lagföring ha en starkt negativ effekt på
verksamheten. En kriminalisering skulle dock ha sin största
betydelse som signal att samhället inte tolererar handel med
människors känslor och kroppar.

Det vi skrivit gäller självklart även i de fall av
pojkprostitution som förekommer.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av kriminalisering av kunderna
i prostitutionsförhållanden.

Stockholm den 22 januari 1992

Ulla Pettersson (s)

Marianne Carlström (s)

Ingegerd Sahlström (s)