Kriminalpolitiken

Motion 1990/91:Ju835 av Lars Werner m.fl. (v)

Centralt för vänsterpartiets kriminalpolitik är: att
förebygga brott, att upprätthålla respekt för lagar och
rättsväsende, att mildra de skador som brottslighet medför,
öka människors trygghet och sträva mot måttlighet och
social balans i straffandet.

Redan som barn får vi lära oss att brott mot normer leder
till negativa reaktioner. Vad vi kanske inte är medvetna om
men som vi bör veta är att det råder olika normer i olika
grupper och samhällen och att normer även förändras över
tid. Vad som anses som brottsliga handlingar varierar därför
beroende av kultur, typ av samhälle och historisk period.
Skillnader i synen på brottslighet varierar även mellan män
och kvinnor och mellan stad och landsbygd.

Varje samhälle drar upp gränser för vad som skall anses
vara ett normöverskridande och därmed brottsligt. Varje
samhälle utformar därefter sitt rättssystem för att åtgärda
brottsligheten. Både gränsdragningar och åtgärder måste
ständigt vara föremål för översyn, omprövningar och
omarbetningar i syfte att anpassa och förbättra systemet.
Detta skall göras i relation till ökade kunskaper, samhällets
krav och samhällets förändring.

Om samhällets gränsdragningar och åtgärder skall
respekteras och stödjas av samhällsmedborgarna, så krävs
det att de uppfattas som logiska, rimliga och rättvisa. Vilka
uppfattningar som allmänheten har är i sin tur beroende av
de erfarenheter, de kunskaper och de upplysningar som
människor får. Det är därför av största vikt att framför allt
forskare, politiker och massmedia förmedlar en sann och
nyanserad bild av verkligheten.

Vilka åtgärder som vidtas för att förebygga och mildra
de skador som brottsligheten orsakar är viktigt både för
rättsuppfattning och brottsbekämpning. Brottsofferjourer
har visat sig fylla en mycket viktig funktion för att hjälpa
och bistå människor som utsatts för brott. Vi anser därför
att man måste tillföra brottsofferjourernas riksförbund de
medel som behövs för att jourverksamheten skall kunna
utvecklas i enlighet med den planering som riksförbundet
utarbetat.

Brottens offer måste sättas i fokus. Det gäller både de
enskilda individerna som drabbas av fysisk, psykisk eller
ekonomisk skada och grupper som drabbas av skador till
följd av ekonomiska brott, arbetsmiljöbrott och/eller andra
miljöbrott. Vi föreslår att man inrättar en
brottsofferombudsman med ansvar för att bevaka
brottsoffers rättigheter. Vi vill också utreda möjligheten att
bötesmedlen fonderas för brottsskadenämndens räkning
och att brottskadelagen (1978:413) ses över i syfte att utöka
möjligheten för brottsoffer att få en skälig ekonomisk
ersättning för sina skador.

Att känna trygghet är en viktig livskvalitet. De
offerundersökningar som görs i dag, visar, att människors
rädsla för brott inte motsvarar de faktiska riskerna att
utsättas för brott. Det anmälda våldet har ökat kraftigt
under de senaste decennierna. Men det faktiska våldet har
däremot inte ökat på samma sätt. Ca 40 % av allt våld är
gatuvåld som till övervägande del sker i storstäderna. De
inblandade är mest unga män och våldet sker i anslutning
till nöjeslivet och dess lokaler. Omkring 30 % av våldet sker
i lägenheter och handlar till största delen om våld mot
kvinnor. De resterande cirka 30 % av våldsbrotten sker på
arbetsplatser.

Dessa undersökningar visar även att de som är mest
rädda för brott är de som löper den minsta risken att utsättas
för brott. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande
undersökningar i våra grannländer visar att det i Sverige
råder minst samstämmighet mellan rädsla och risker.

Den slutsats man kan dra av dessa undersökningar är att
allmänheten i Sverige har en oriktig uppfattning om
brottslighetens omfattning och risken att utsättas för brott.
Troligen spelar massmedia här den största rollen, bl a
genom sina skildringar av enstaka händelser. Det är
politikers ansvar att värna om människornas livskvalitet,
därför är det mycket allvarligt när politiska krav och
politiska beslut baseras på vinklade bilder av dessa
händelser och därmed förstärker den.

BRÅs arbete med forskning, utredning och information
blir mer och mer viktig för utvecklingsarbetet inom det
kriminalpolitiska området. BRÅ måste kunna dra till sig
och kunna behålla kvalificerade forskare. BRÅ har i sin
anslagsframställan yrkat medel för att kunna inrätta tre
professurer. Detta bland annat för att självt kunna handleda
forskare i utbildning och för att BRÅ skall betraktas som
attraktivt för forskare. Vi anser att man bör undersöka
möjligheten till att inrätta professurer hos BRÅ.

Sverige var länge internationellt känt som ett
föregångsland i sina strävanden att humanisera
kriminalvården och i sina strävanden att söka alternativ till
frihetsberövanden. Det vi i dag kan konstatera är att våra
fängelser till stor del är fyllda av socialt handikappade
människor, som stulit, misshandlat eller begått alkohol-
eller narkotikarelaterade brott. Samtidigt som brottets och
straffets konsekvenser för medborgarnas arbete, boende
och sociala anpassning ofta förblir opåtalade. Exempelvis
ekobrott och miljöbrott.

Att frihetsstraff medför skador på individen är väl
dokumenterat. Samhällets syn på frihetsberövande som ett
allvarligt brott framgår av av brottsbalken (BrB 4:2) där
olaga frihetsberövande ger upp till tio års fängelse. Att
förvara brottslingar i fängelse är mycket kostsamt.
Skillnaden mellan fängsligt förvar och frivård är 100 000-tals
kronor per år och individ. Detta förutom den kostnad som
tillkommer med en större återfallsfrekvens i brottslighet när
fängelse döms som påföljd. Därför är det mycket
otillfredsställande att anslagen till frivården minskas och att
initiativ till att utveckla frivårdsalternativen uteblir. Vi vill
omvandla 50 slutna fängelseplatser till öppenvårdsplatser,
samt överföra dessa medel -- 10 miljoner -- till frivården för
att utveckla kontraktsvården.

Sedan några år ökar antalet barn under 18 år som döms
till fängelsestraff. Det skrivs spaltkilometrar om
ungdomsgäng, ungdomsbråk och om ungdomar som
misshandlar och slår ner gamla människor. Ungdomar
framställs som monster som ingen kan hantera och som
därför måste låsas in.

Genom den statistik som finns över brottsutvecklingen
kan man se att 90 % av våldsbrotten utförs av personer i
åldrarna 18--65 år. Det är inget nytt fenomen att de unga
utpekas som särskilt våldsbenägna, under 1940-talet
uppfattades svingpjattarna som ett hot, trots att våld bland
och av ungdom var exceptionellt litet vid den tiden.

Vi har i dag gedigen kunskap baserad på vetenskaplig
forskning om de bakomliggande orsakerna till den
brottslighet som barn och ungdom utför eller drabbas av.
Trots detta finns aspekten att förebygga brottslighet mycket
sällan med när man konkret diskuterar och planerar
barnomsorg, skola, fritidsverksamhet och familjepolitik.
Om de uttalade ambitionerna, att minska våldet av och mot
barn och ungdom, skall kunna förverkligas så krävs en
större och mer medveten satsning på barnomsorg, skola,
fritidsverksamhet m.m. Med anledning av misstanke om
brott, avvisning av asylsökande eller i samband med
transport till behandlingshem inom socialtjänsten sätts även
barn under 18 år i polisarrest och häkten. Även om det finns
begränsningar att i vissa situationer göra frihetsberövande
så kan man med andra lagrum verkställa ett
frihetsberövande. Någon tillgänglig statistik över hur
många som totalt drabbas finns inte. År 1985 anhölls 1 100
personer som var under 18 år, dvs 5 procent av samtliga
anhållna det året. En koordination av svensk lagstiftning
med internationella överenskommelser på detta område
skulle innebära att barn och ungdomar överhuvudtaget inte
kunde placeras i fängelser, polisarrester eller allmänna
häkten. En sådan koordination måste enligt vår uppfattning
snarast komma till stånd och då även kvalificerade
alternativ tas fram för att omhänderta den i dag lilla men
brottsaktiva grupp ungdomar som döms till fängelse.

Det anmälda våldet har ökat kraftigt och anses bero på
den debatt och upplysning som nu finns om
kvinnomisshandel, incest, aga och mobbning. 14 144 fall av
kvinnomisshandel rapporterades i Sverige under 1989.
Följaktligen misshandlas i genomsnitt ca 39 kvinnor
dagligen. Men här liksom vad gäller andra brott finns det en
uppskattning som inkluderar även mörkertalet. Enligt
kriminologen Leif G W Persson kan den verkliga siffran av
misshandelstillfällen vara 300 000 per år. Om det
antagandet stämmer så skulle det innebära en
genomsnittssiffra, en misshandel var 20:e minut. Under år
1989 tog 62 kvinnojourer emot 1 150 misshandlade kvinnor
och 21 000 kvinnor ringde och bad om hjälp. Nästan var
tredje kvinna, som lever ensam med barn under sju år, har
under en ettårsperiod utsatts för våld, oftast i det egna
hemmet av någon som hon har eller har haft en relation
med. Den statistikuppgiften ger en uppfattning om hur stort
problemet är att skydda kvinnor från fortsatt våld. Dessa
kvinnor har förmodligen brutit upp från ett tidigare
förhållande, men utsätts ändå för fortsatt våld.

Kvinnomisshandel, våldtäkt och sexuella trakasserier
kan inte behandlas som ett relationsproblem mellan två
enskilda parter utan måste ses som ett strukturellt problem
i samhället där det handlar om maktförhållanden och
maktutövning. Det handlar också om möjligheten och
rättigheten att fritt leva och arbeta i samhället på lika villkor
som män.

Vi tar i en särskild motion upp pornografin och den
inverkan den har på kvinnosynen. Alla är i dag överens om
vilken påverkan reklamen har när det gäller synen på
alkohol och tobak framför allt på unga människor. Därför är
vi i Sverige återhållsamma med sådan reklam. Att kvinnor
framställs som förbrukningsvaror för män som det görs i
pornografin anser vi påverkar synen på kvinnan på ett
förödande sätt. Vi har även en särskild motion om
kriminalisering av köp av sexuella tjänster.

En annan grupp som löper stor risk att utsättas för brott
men som även själva begår många brott, är missbrukare och
vanekriminella. Sambandet mellan alkohol och våld är väl
belagt liksom narkotikans brottsalstrande effekter. I
undersökningar av våldsbrott rapporteras som regel att
majoriteten av gärningsmännen och en stor del av offren
varit alkoholpåverkade vid brottstillfället. Många
våldsbrott begås efter alkoholkonsumtion, men det bör i
detta sammanhang även påpekas att den överväldigande
delen av alkoholkonsumtionstillfällen inte resulterar i brott.

Bekämpning av narkotika har i många år varit ett
prioriterat område i kriminalpolitiken. Detta har även lett
till att stora resurser tillförts rättsväsendet. Med hjälp av
uppgifter i Rättsstatistisk årsbok 1989 s. 122--124 kan
konstateras att polisen fått ca 500 tjänster enbart för
narkotikabekämpning på langarnivån. Stora resurser har
även tillförts åklagarväsendet, domstolarna och
kriminalvården. Därtill tillkommer ytterligare
kontrollkostnader eftersom kampen mot narkotikan även
har lett till en uppluckring av rättsstatliga principer när man
tillåter ''okonventionella spaningsmetoder'' och sänkta
beviskrav. Vänsterpartiet vill verka för en mer enhetlig
drogpolitik och en översyn av straffskalor, spaningsmetoder
och beviskrav när det gäller drogbekämpning.

Sexualbrott mot barn

Sexuella övergrepp mot barn är ingen ny typ av brott.
Och det är bra att man nu uppmärksammat och försöker att
åtgärda problemen. Samhällets tidigare agerande har varit
att på olika sätt blunda för verkligheten. Sexuella övergrepp
på barn väcker obehag, äckel, förvirring och
avståndstagande. Genom den forskning som nu finns och
genom vittnesmål av vuxna som varit utsatta för sexuella
övergrepp som barn vet vi att förövarna finns i alla
samhällsklasser. Vi vet även att mer än hälften av anmälda
övergrepp görs av en förövare i familjekretsen och att
nästan alla som utpekas som misstänkta förövare är män.
Övergreppen sker inte alltid i hemmet av en person i
familjekretsen utan övergrepp sker också av personer som
yrkesmässigt arbetar med barn. Senare tids forskning visar
att vissa av dessa förövare efter fällande dom och avtjänat
straff återupptar sitt yrke på annan ort och där begår brott
av samma art. Vänsterpartiet vill att åtgärder vidtas för att
upptäcka och anmäla övergrepp. Vi vill också få ökade
kunskaper om sexuella övergrepp och att det upprättas
samarbete mellan de instanser som skall handlägga de
utredningar som behövs. Det behövs även för barnens skull
behandlingsalternativ för gärningsmännen.

De gamla institutionerna för psykiskt sjuka avvecklas,
socialstyrelsen har avvecklingen av de psykiatriska
sjukhusen som högprioriterat område. Tyvärr har
utbyggnaden av de öppna vårdalternativen inte skett i
samma takt, vilket medför att många människor far illa.
Antalet psykiskt störda som begått brott och som döms till
fängelse har ökat drastiskt. Vi anser att det är en inhuman
och osolidarisk utveckling, en ansvarsflykt från samhällets
sida gentemot de psykiskt störda som vi inte kan acceptera.
En proposition angående dessa frågor skall inom kort
behandlas av riksdagen och vi avvaktar
riksdagsbehandlingen av propositionen.

I årets proposition redovisas kostnaderna för transporter
under E 2
173,3 miljoner kronor. Vi anser att denna kostnad är
orimligt hög, lönedelen motsvarar ca 350 heltidstjänster.
Justitieministern föreslår att riksrevisionsverket ges i
uppdrag att se över verksamheten, men vi anser att detta
konto kan sänkas med 2,5 miljoner kronor redan för
budgetåret 1991/92. Av dessa medel bör 1 miljon kronor
tillföras brottsofferjourerna och 1,5 miljoner kronor vill vi
lägga på kontot D2 för fortbildning av nämndemän.

Vänsterpartiet har i särskilda motioner tagit upp den
ekonomiska brottsligheten, och åtgärder vad gäller miljö
och arbetsmiljöbrott.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen för budgetåret 1991/92
begär ett anslag till utveckling av
brottsofferjourverksamheter med 1 000 000 kr. enligt vad i
motionen anförs om besparingar på kontot för transporter
inom kriminalvården,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med
uppgift att undersöka möjligheterna av att inrätta en
brottsofferombudsman,

3. att riksdagen begär att regeringen kommer med förslag
till annan finansiering av brottskadenämndens verksamhet
enligt vad i motionen anförts om att denna finansiering skall
ske med bötesmedel,

4. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
brottsskadelagen enligt vad i motionen sägs om att utöka
möjligheten för brottsoffer att få en skälig ersättning för
skador,

5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
inrättande av professurer enligt vad i motionen sägs om det
brottsförebyggande arbetet,

6. att riksdagen hos regeringen för budgetåret 1991/92
begär en minskning av anslaget för
Kriminalvårdsanstalterna med 10 000 000 kr. enligt vad i
motionen anförts om att minska antalet platser på
kriminalvårdsanstalter,

7. att riksdagen till Frivården för budgetåret 1991/92
anslår 10 000 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller
således 334 368 000 kr. enligt vad i motionen anförts om
utbyggnad av frivårdsalternativen,

8. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
lagstiftningen om frihetsberövande av barn enligt vad i
motionen anförts om att ta bort möjligheten att döma barn
till fängelse m.m.,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om drogpolitiken,

10. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
lagstiftningen när det gäller narkotikabrott enligt vad i
motionen anförts beträffande straffskalor,

11. att riksdagen för budgetåret 1991/92 minskar anslaget
till Kriminalvårdens transporter med 2 500 000 kr. enligt
vad i motionen anförts om orimligt höga kostnader för
fångtransporter,

12. att riksdagen till Domstolarna m.m. för budgetåret
1991/92 anslår 1 500 000 kr. utöver vad regeringen har
föreslagit eller sådeles 2 165 714 000 kr. enligt vad i
motionen anförts om att omdisponera pengar.

Stockholm den 22 januari 1991

Lars Werner (v)

Bertil Måbrink (v)

Margó Ingvardsson (v)

Bo Hammar (v)

Berith Eriksson (v)

Ylva Johansson (v)

Lars-Ove Hagberg (v)