Kriminalvården

Motion 1988/89:Ju501 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Ju501

gg

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Kriminalvården

Mot.

1988/89

Ju501

Sammanfattning

Folkpartiet anser att det oavvisliga målet för kriminalpolitiken skall vara att
bedriva en human kriminalvård med sikte på att anpassa dem som har dömts
för brott till ett normalt liv i samhället.

Den nuvarande kriminalpolitiken grundar sig på beslut som fattades i
början av 1970-talet. Med hänsyn till den tid som har förflutit sedan dess och
de problem inom kriminalvården som främst narkotikamissbruket innebär
anser vi att kriminalvårdsreformen förutsättningslöst bör utvärderas.

Det är angeläget att jämsides med fängelsestraffet och nuvarande icke
frihetsberövande påföljder finna nya former av påföljder. Ett sådant förslag
som omedelbart bör prövas inom ramen för en försöksverksamhet är
samhällstjänst.

Det förmodligen mest framgångsrika sättet att bekämpa kriminalitet är att
bekämpa drogmissbruket. Kontraktsvård kan utgöra ett värdefullt led i dessa
ansträngningar.Reglerna vid denna vårdform bör skärpas jämfört med vad
som gäller idag.

Det pågår idag ett omfattande missbruk av narkotika inne på anstalterna.

Detta är oacceptabelt. Fler anstalter än idag måste göras helt knarkfria efter
modell från Roxtuna-anstalten. Kontrollen av återvändande permittenter
och besökare måste bli effektivare även om detta innebär att den personliga
integriteten får vika.

Tanken att inkapacitera (dvs. omöjliggöra för presumtiva kriminella att
begå brott genom att hålla dem i fängsligt förvar) den lilla gruppen mest
brottsaktiva i landet är både principiellt och praktiskt ogenomförbar.

Däremot bör domstolarna vid påföljdsvalet i större utsträckning än idag låta
återfall i brott utgöra en försvårande omständighet.

Halvtidsfrigivningen skall avskaffas. Istället skall man återgå till frigivning
efter två tredjedelar av strafftiden. Frigivningen skall i huvudsak vara
obligatorisk men med viss möjlighet att uppskjuta den om den intagne har
hanterat narkotika under anstaltstiden eller vid permission. Inom ramen för
utvärderingen av kriminalvårdsreformen bör också övervägas skälen för och
emot att helt avskaffa den villkorliga frigivningen.

Samtliga som är dömda till lägst två års fängelse bör kunna särbehandlas
vad gäller anstaltsplacering och permissionsvillkor. Ansökan om permission
skall kunna avslås om den intagne missbrukat narkotika under anstaltstiden

eller tidigare permission eller på annat sätt misskött sådan. 1

1 Riksdagen 1988189.3 sami. NrJu501

Tillräknelighetsläran skall även fortsättningsvis vara utgångspunkten för
bedömningen av påföljd för psykiskt sjuka. Däremot bör en avgränsning ske
av de förutsättningar som skall grunda möjligheterna att bli överlämnad till
sluten psykiatrisk vård.

Psykiatrin inom kriminalvården måste få ökade resurser.

Kvinnliga intagna skall om de önskar kunna hållas avskilda från manliga
intagna på lokalanstalterna.

1. Inledning

1.1. Kriminalpolitik

Det finns ett drag av uppgivenhet i den svenska kriminalvårdsdebatten.
Denna uppgivenhet grundar sig på svårigheterna att finna verksamma medel
som kan minska kriminaliteten samtidigt som man vidmakthåller ambitionen
att föra en human kriminalpolitik med syfte att rehabilitera dem som döms
för brott.

Dessvärre är de synbara effekterna av den förda kriminalpolitiken ofta
mer negativa än positiva. Antalet anmälda brott har fram till 1987 ökat år
efter år. År 1987 bröts denna utveckling då antalet anmälda brott blev 2 000
färre än 1986. Sett i ett längre perspektiv tycks brottsutvecklingen dock vara
opåverkbar av de brottsbekämpande åtgärder som samhället vidtar. Återfallsprocenten
bland dem som varit föremål för kriminalvård har knappast
minskat sedan debatten om kriminalvårdens humanisering startade på
1960-talet.

Denna utveckling är oacceptabel. Medborgarnas respekt för lagarna
bygger på att staten har vilja och förmåga att reagera på brott och att straffa
dem som begår dem. Om medborgarna inte längre tilltror staten denna
förmåga utgör det i längden ett hot mot demokratin.

Vi behandlar i denna motion några aspekter på den kriminalpolitik som
förs i vårt land. Vår utgångspunkt är att Sverige skall slå vakt om en human
kriminalvård.

Men humanitet är inte detsamma som kravlöshet. Staten kan med skilda
medel hjälpa enskilda individer som på olika sätt har hamnat utanför
samhället. Men i sista hand måste var och en ta ansvar för sina egna gärningar
och de konsekvenser som kan följa av dem. I ett antal avseenden behöver
därför kriminalpolitiken skärpas. Vi föreslår sådana åtgärder i det följande.
Gemensamt för flertalet av våra förslag är att de utgör led i kampen mot
drogmissbruket.

Missbruket av alkohol och narkotika utgör inte bara en av de vanligaste
orsakerna till att brott begås. Missbruket, främst narkotikamissbruket,
försvårar eller förhindrar också ofta återanpassningen av de kriminella.
Narkotikamissbruket och de följder detta får, både på anstalterna och
utanför, torde utgöra den främsta förklaringen till att kriminalvårdsreformen
inte har infriat de förhoppningar som från början knöts till den.

Mot. 1988/89

Ju501

2

1.2. Några siffror kring brott och straff

Brotts- och kriminalstatistik visar att samtidigt som antalet brott ökar
minskar andelen lagföringar liksom antalet personer inom anstaltsvård och
frivård. Den genomsnittliga strafftiden blir kortare. Vi har sammanfattat
några siffror nedan. (Den totala statistiken för 1987 föreligger inte. Antalet
anmälda brott uppgick dock till 1 093 417.)

	1965-1969*	1980	1987
Antalet anmälda brott	521 116	928 277	1 094 417
Antalet lagföringar (domar, strafföreläggande, ordningsbot)	429 831	388 572	351 265
Antalet personer i anstalt, genomsnitt per år	5 376	4 564	4 481
Antalet personer i frivård	20 537	14 530	12 300
Genomsnittligt antal dagar i anstalt	143	lil	89
Dygnskostnader per intagen i anstalt**	ca 100 kr	ca 520 kr	ca 900 kr
Dygnskostnader per klient i frivården**	ca 2 kr	ca 30 kr	ca 55 kr
Antal rymningar (uteblivande efter permission räknas ej som rymning)	557	1 269	1 134
Beviljade permissioner	10 373	40 878	43 218
Därav misskötta genom uteblivande eller på	1 343	2 938	1 771
annat sätt	(13 %)	(7 %)	(4 %)

* Genomsnitt per år
** Löpande penningvärde

1.3. Några fakta om kriminalvården

Det finns för närvarande 58 lokalanstalter med sammanlagt 2 300 platser.På
lokalanstalt placeras personer som dömts till fängelse i högst ett år och
personer med längre strafftider under den sista delen av sitt straff.

Riksanstalterna är 19 till antalet och har ca 1800 platser. Dessa anstalter är
i allmänhet slutna och huvudsakligen avsedda för personer som dömts till
fängelse mer än ett år.

Frivårdsorganisationen omfattar 61 skyddskonsulentdistrikt. Antalet
klienter är ca 12 000.

1.4. Den genomsnittlige intagne

Som har framgått ovan är det genomsnittliga antalet intagna på anstalt runt
4 000 personer. 4 % av dessa är kvinnor. 17 % är utländska medborgare.
Åldersgruppen 25-34 år utgör omkring 40 % av de intagna. 3/4 har en
strafftid av 6 månader eller mindre. Endast ca 35 % har inget känt missbruk.

De vanligaste huvudbrotten är i nämnd ordning trafiknykterhetsbrott, förmögenhetsbrott,
våldsbrott och narkotikabrott.

Mot. 1988/89

Ju501

3

2. Kriminalvårdsreformen

2.1. Ett nytt synsätt

År 1974 fick Sverige en ny kriminalvårdslag. Den bärande tankegången i
lagen var att anstaltsvården skulle förbereda den intagne för ett liv utanför
anstalten utan att kravet på samhällsskydd skulle eftersättas. Det krävde en
ökad samverkan mellan anstaltsvård och frivård samt mellan kriminalvård
över huvud taget och andra samhällsorgan, som svarar för hälso- och
sjukvård, socialvård och arbetsförmedling. Vidare skulle anstalterna vara av
två slag, riksanstalter och lokalanstalter, som kunde vara slutna eller öppna.

Det s.k. normalklientelet skulle placeras i lokalanstalt. Genom frigång och
ökade möjligheter till permission vidgades kontaktytorna med samhället
utanför anstalten.

Även om det har skett vissa förändringar i lagen är alltjämt de ursprungliga
grundtankarna i kriminalvårdsreformen giltiga. Det råder också i huvudsak
politisk enighet om att Sverige skall slå vakt om den humana kriminalpolitik
som kriminalvårdsreformen var ett uttryck för.

2.2. Dags att utvärdera reformen

Det förhållandet att det inte höjts några högljudda röster för att riva upp
kriminalvårdsreformen innebär emellertid inte att den är utan brister.

Huvudsakligen kan detta förklaras med att utvecklingen har varit en annan
än vad som fanns anledning att planera för vid mitten och slutet av 1960-talet
när kriminalvårdsreformen utformades. Inte minst har narkotikabrottsligheten
och narkotikamissbruket på anstalterna kommit att försvåra genomförandet
av en del av ambitionerna i reformen. Detta har i sin tur lett till att
reformens ursprungliga mål inte upplevs som realistiska.

Enligt vår uppfattning är det därför dags för en genomgripande utvärdering
av kriminalvårdsreformen. En sådan, som bör ske inom ramen för en
parlamentarisk utredning, bör överväga om de hittillsvarande målen för
kriminalvården fortfarande i alla avseenden skall gälla och om de medel som
står till förfogande i så fall är de riktiga.

Inom ramen för en sådan utredning bör man vidare överväga om
närhetsprincipen, dvs att intagna skall placeras på anstalt nära hemorten,
skall ha samma styrande effekt vid placeringen som idag. Erfarenheterna av
närhetsprincipen visar att eftersom de intagna vistas i närheten av sin vanliga
miljö så behåller de också kontakten med ett destruktivt socialt umgänge.

Vidare bör utredningen överväga att i större utsträckning differentiera
klientelet med hänsyn framför allt till missbrukssituationen.

En del av de frågor som vi behandlar i det följande bör också bli föremål för
närmare övervägande.

Mot. 1988/89

Ju501

4

3. Alternativa strafformer

3.1. Alternativ till fängelse

Fängelsestraff kommer även framdeles att vara ett nödvändigt inslag i svensk
kriminalpolitik. Detta innebär inte att man skall avstå från ansträngningarna
att söka alternativa strafformer och försöka förbättra dem som finns.

Det som är särskilt angeläget är att hitta andra, inte nödvändigtvis
lindrigare, former av straff för unga människor och för de personer som har
så många fängelsevistelser bakom sig att de i praktiken har blivit straffimmuna.
Vi knyter i detta sammanhang särskilda förhoppningar till samhällstjänst
och kontraktsvård, påföljder som båda syftar till att återanpassa den
kriminelle.

3.2. Vad är samhällstjänst?

Runt om i världen söker man efter alternativ till fängelse för personer som
gjort sig skyldiga till brott för vilka brukar dömas till frihetsstraff på upp till
omkring ett år. I främst anglosaxiska länder har man infört ett straff som man
kallar community service eller samhällstjänst. I våra nordiska grannländer
Danmark och Norge förekommer försök med samfundstjeneste.

Med samhällstjänst menar man i regel att den dömde på sin fritid under ett
visst antal timmar utför ett oavlönat arbete som är nyttigt och meningsfullt
för honom själv och samhället samtidigt som han inlemmas i ett lagarbete.

Naturligtvis finns det en rad problem förknippade med samhällstjänst. Det
kan t ex vara svårt att finna arbetsuppgifter som den dömde rimligen kan
klara av och som inte tas från den ordinarie arbetsmarknaden. Hur skall
övervakningen ske? Och blir det inte svårt för domstolarna att välja ut de
lagöverträdare som rimligen kan klara av samhällstjänsten?

3.3. Folkpartiet säger ja till samhällstjänst

Folkpartiet har ansett att fördelarna och möjligheterna med den nya
påföljden överväger, medan socialdemokraterna mest sett till svårigheterna
att genomföra den. Då frågan om att införa samhällstjänst som en ny
strafform har behandlats av riksdagen har den hittills avvisats av socialdemokraterna
och kommunisterna. I budgetpropositionen aviserar nu föredragande
statsrådet en ändrad och mer positiv inställning till samhällstjänsten.

I Danmark har försöksverksamheten pågått sedan 1982. De danska
erfarenheterna är övervägande positiva. Det är främst lagöverträdare som
begått förmögenhetsbrott som efter personundersökning ådöms samhällstjänst
i 20200 timmar i stället för fängelse. Tillsynen av dem är noggrann.
Sköter de inte det oavlönade arbetet, leder det till fängelse. Det är inte svårt
att få tag på arbetsplatser, som har anknytning till ideell verksamhet eller är
offentligt stödda. Återfall i brottsligt beteende förekommer naturligtvis, men
de är trots allt färre än efter ovillkorligt fängelsestraff. Olika remissinstanser
som domare, åklagare och advokater uttrycker sig positivt.

En av de fördelar med samhällstjänsten, till vilken vi knyter särskilda
förhoppningar, är att de som döms till denna påföljd får möjlighet att
inordnas i en normal social gemenskap. Erfarenheterna från Danmark talar

Mot. 1988/89

Ju501

5

just om att många av dem som fullgjort samhällstjänst för första gången kom
in i en normal arbetsgemenskap. De upptäcker att det har sina fördelar att
leva ett Svensson (Jensen)-liv.

Den positiva utvärderingen av den danska försöksverksamheten bekräftar
vår uppfattning att det nu är dags att i Sverige införa samhällstjänst som ett
alternativ till fängelse.

Med hänsyn till de svårigheter som det uppenbarligen kan innebära att
införa samhällstjänst som ny påföljd anser vi att man, i likhet med vad som
skedde i Danmark och Norge, inledningsvis bör göra det inom ramen för en
försöksverksamhet. Försöksverksamheten bör genomföras i hela landet
samtidigt men till en början i första hand inriktas mot unga lagöverträdare
och ses som ett alternativ till skyddstillsyn eller kortare fängelsestraff. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3.4. Ideella organisationer i kriminalvården

Som ett komplement till de rehabiliteringsinsatser som görs inom kriminalvården
är det angeläget att också utnyttja de ideella organisationer och
kyrkor som engagerar sig för de intagna såväl under anstaltstiden som
därefter. Frågan hur den andliga vården inom kriminalvården skall vara
organiserad har länge diskuterats. Det är angeläget att detta får en lösning
som innebär att såväl svenska kyrkan som andra trossamfund skall få
möjlighet att verka på ett fruktbart sätt på anstalter. Det är angeläget att
detta också kommer att gälla andra organisationer.

4. Kontraktsvård

4.1. Missbruk som orsak till kriminalitet

En betydande del av de intagna på fängelserna har missbruksproblem. Som
exempel kan nämnas att de beräkningar som gjordes under budgetåret
1986/87 tydde på att 28 % var grava narkotikamissbrukare och 17 %
narkotikamissbrukare. Till detta kommer de som dessutom eller enbart är
alkoholmissbrukare. Många av dem som döms för trafiknykterhetsbrott kan
bedömas tillhöra denna senare kategori.

Många brott kan direkt härledas till missbruket. I ca 80 % av alla
misshandelsfall har endera av offret eller gärningsmannen eller bägge varit
påverkade av alkohol. En betydande andel av stölderna och bedrägerierna
kan härledas till narkomaners behov av pengar för att finansiera missbruket.
Trafiknykterhetsbrotten har ett direkt samband med alkoholmissbruket.

4.2. Bekämpa brott genom att bekämpa missbruket

Sambandet mellan missbruk och kriminalitet är så tydligt att det är svårt att
finna någon isolerad brottsbekämpande åtgärd som skulle ha större genomslagskraft
än en framgångsrik kamp mot missbruk. Hotet om fängelse har
små utsikter att få den redan etablerade missbrukaren att avhålla sig från
stölder och snatterier. För den som har ett utvecklat alkoholmissbruk utgör
en månads fängelse för rattfylleri inte samma avskräckning som för

Mot. 1988/89

Ju501

6

normalkonsumenten. Suget efter narkotika eller alkohol är så starkt att hotet
om fängelse eller andra straff ofta kommer i bakgrunden. Lyckas däremot
narkomanen eller alkoholisten bli fri från sitt missbruk ökar förutsättningarna
kraftigt för att han eller hon skall avstå från att begå brott.

Det är av dessa skäl som folkpartiet gör en så tydlig koppling mellan
samhällets kamp mot droger och förutsättningarna att minska brottsligheten.
Det är också därför som folkpartiet anser det angeläget att införa kontraktsvård
inom ramen för villkorligt fängelsestraff. Kontraktsvården skall syfta till
att få kriminella missbrukare att avstå från att begå brott genom att bota dem
från deras drogberoende.

4.3. Ändra reglerna för kontraktsvård

Sedan den 1 januari 1988 finns det möjligheter att döma missbrukare och
vissa andra vårdbehövande till kontraktsvård. Folkpartiet motsatte sig
emellertid den konkreta utformning som riksdagen gav kontraktsvården och
som innebär att den är en utvidgning av skyddstillsynen.

Istället vill folkpartiet att kontraktsvård skall utdömas inom ramen för
villkorligt fängelse. För detta talar huvudsakligen tre skäl.

Det första är att påföljdens allmänpreventiva effekt stärks till följd av det
konkreta straffhot som vilar över lagöverträdaren.

För det andra skall den som bryter sitt vårdkontrakt och därmed skall
avtjäna sitt fängelsestraff inte få avräkna något av fängelsestraffet mot den
tid som har förflutit.

För det tredje skall kontraktsvården på ett snabbt och enkelt sätt, efter
beslut av vederbörlig instans inom frivården, kunna omvandlas till ovillkorligt
fängelse. Någon prövning av åklagare eller domstol före verkställigheten
behövs därmed inte.

Dessa motiv utgör enligt folkpartiets uppfattning den riktiga utgångspunkten
för hur kontraktsvård skall utformas. Det är angeläget att kontraktsvård
inte uppfattas som en genväg förbi fängelsestraffet. Detta gäller särskilt
sådana brott där det av allmänpreventiva skäl är angeläget att behålla en
koppling mellan brott och straff, främst våldsbrott och rattfylleri.

Det vårdprogram som den dömde förbinder sig att efterleva skall ha den
bestämda och konsekventa ambitionen att vederbörande skall bli av med sitt
drogberoende. Detta innebär att behandlingstiden i allmänhet kommer att
behöva omfatta en betydligt längre tid än vad det villkorliga fängelsestraffet
innebär. Samtidigt som vi anser att detta är en nödvändig förutsättning för att
kontraktsvården skall bli meningsfull inser vi att de hårda krav som
kontraktsvården kommer att innebära gör att många med drogberoende
kommer att välja att i stället avtjäna fängelsestraffet.

För att kontraktsvården skall fylla sin funktion krävs att de sociala
myndigheterna och kriminalvården förmår att ge den dömde en adekvat
vård. En meningsfull och väl fungerande kontraktsvård kräver ett omfattande
förberedelsearbete från sociala myndigheter, frivård, åklagare och
domstol. Redan när en person döms till kontraktsvård måste domstolen veta
att en behandlingsplan finns uppgjord, och att det finns plats för den dömde
på behandlingshem eller liknande. Under behandlingstiden skall kontinuer

Mot. 1988/89

Ju501

7

lig uppföljning ske för att ge den dömde erforderligt stöd eller för att kunna
besluta om behandlingens upphörande och verkställighet av fängelsestraffet.

Riksdagen bör nu fatta sådana beslut om ändring i lagen om kontraktsvård
som föranleds av vad vi här har anfört.

5. Narkotikan på anstalterna

5.1. Det Finns narkotika överallt

Som har framgått ovan bedöms nästan hälften av dem som döms till fängelse
vara narkotikamissbrukare. Många, oacceptabelt många, fortsätter att
missbruka under själva anstaltstiden. Detta innebär att rehabiliteringsförsöken
ytterligare försvåras och att de ambitioner som finns att hjälpa internerna
till ett hederligt liv i frihet inte kan genomföras. Missbruket under anstaltstiden
leder till att de intagna skaffar sig skulder. För att kunna återbetala dessa
måste de begå brott omedelbart efter frigivningen.

Det är därför en angelägen uppgift att stoppa narkotikainförseln till
anstalterna.

Idag finns få kriminalvårdsanstalter som kan sägas vara narkotikafria.
Däremot finns vissa avdelningar, t ex vid anstalterna i Roxtuna och
Österåker, där narkotikan hålls borta genom särskilt omfattande kontroll,
med 3 till 4 gånger större personalresurser än normalt, eller genom intensiva
behandlingsmetoder.

Det är enligt vår uppfattning ett oacceptabelt förhållande att det finns
narkotika på anstalterna. Intagna som tidigare inte haft kontakt med eller har
mycket liten erfarenhet av narkotika måste få garantier för att de inte skall
behöva utsättas för press från andra intagna att missbruka under anstaltstiden.
Intagna som så begär skall därför ha en ovillkorlig rätt att bli placerade
på narkotikafria avdelningar. Vad vi här har anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

5.2. Narkotikan måste bekämpas

Roxtuna är ett exempel på att tunga missbrukare kan göras knarkfria på
sluten avdelning. Roxtuna-modellen bör tillämpas på fler kriminalvårdsanstalter
för missbrukare.

Narkotika förs in på anstalterna när intagna återkommer från permissioner
eller med besökare. Således går det att skära av tillförseln av narkotika om
man förbjuder permissioner och besök. Att generellt vidtaga sådana
drastiska åtgärder är dock inte acceptabelt. Dels skulle det innebära ett
alltför kraftigt avsteg från den humana kriminalvården, dels finns det en risk
att det leder till att atmosfären på anstalterna blir så spänd att det leder till
oroligheter.

Däremot anser vi att man i större utsträckning bör differentiera de intagna
vad gäller anstaltsplaceringen. De som vid upprepade tillfällen har låtit föra
in narkotika på anstalterna kan då bli föremål för mer rigorösa kontroller när
de själva återvänder från permissioner men också vid kontroll av deras
besökare. De kontroller det då ofta blir fråga om, kroppsbesiktning och

Mot. 1988/89

Ju501

8

undersökning av kroppens håligheter, är integritetskränkande för dem som
utsätts. I syfte att hålla anstalterna rena från narkotika anser vi att man ändå
måste acceptera en vidgad användning av sådana åtgärder.

Som vi återkommer till i det följande anser vi att misskötsamhet, bl. a.
innehav av narkotika, under anstaltstiden skall kunna innebära att intagna
nekas permissioner och att villkorlig frigivning uppskjuts.

6. Återfallsbrotten

6.1. Återfallen är många

Återfallsstatistiken är en dyster läsning. Några exempel:

Av antalet personer i åldern 1520 år som tidigare varit lagförda har över
hälften återfallit i brott inom ett år. I åldrarna upp till 40 år har över hälften av
de tidigare lagförda återfallit inom två år.

Av dem som har dömts till fängelse i sju månader eller mer har mer än
hälften återfallit inom ett år och över 80 % inom tre år.

6.2. Ett litet antal män begår flertalet brott

Docent Leif G W Persson har på uppdrag av försäkringsbolaget Trygg-Hansa
gjort en studie av sambandet mellan individuell brottsbelastning och
samhällelig brottsnivå.

Slutsatsen av Perssons studier är att det är en mycket liten andel av
befolkningen som begår den stora mängden brott. Ca 80 % av bostadsinbrotten,
ca 80 % av de fullbordade bilstölderna och ca 50 % av de anmälda
tillgreppen ur och från motorfordon begås av en grupp på ca 12 000 personer.
Ca 95 % av dessa är män. Ur denna grupp kan enligt Persson en ytterligare
nedbrytning göras till en grupp på ca 2 000 individer. Dessa svarar för ca
40 % av bostadsinbrotten, ca 40 % av bilstölderna och ca en fjärdedel av
tillgrepp ur och från motorfordon.

6.3. Skall vi öka inkapaciteringen?

Om de uppskattningar som Persson har gjort är riktiga ligger det nära till
hands att fråga vad som skulle hända med brottsligheten om vi inkapaciterade
de 12 000 som begår flest brott, dvs. förhindrade dem att begå nya brott
genom att hålla dem i fängelse. Skulle vi då bli av med 80 % av den
brottslighet som gruppen står för i dag?

Svaret på den frågan är olika beroende på om man ser brottsutvecklingen
på kort eller lång sikt. Kortsiktigt skulle antalet brott minska om vi satte de
12 000 mest brottsbenägna i fängelse. Samtidigt skulle vi öka beläggningen
på anstalterna från drygt 4 000 personer till över 16 000 vilket skulle kräva en
enorm kapacitetsutbyggnad.

Men redan efter ett antal år, fem anser Persson, skulle en sådan
nyrekrytering ha gjorts till gruppen brottsaktiva att den brottsminskning som
tidigare åstadkommits skulle ha försvunnit. Och då uppstår frågan om vi skall
inkapacitera också den nyrekryterade brottsaktiva gruppen. En sådan
utveckling är naturligtvis orimlig både av principiella och praktiska orsaker.

Mot. 1988/89

Ju501

9

Tanken att använda sig av en ökad inkapacitering är därför inte genomförbar.

6.4. Skärpta straff vid återfall

I den av riksdagen under våren 1988 behandlade propositionen om straffmätning
och påföljdsval föreslog justitieministern en viss reglering av vilken
inverkan tidigare brottslighet skall ha vid påföljdsbestämningen.

De tre borgerliga partierna ville i en gemensam reservation gå längre än
regeringen. Man ansåg från borgerligt håll att alltför snäva avgränsningar
hade gjorts kring de förutsättningar som skall gälla för att tidigare brottslighet
skall beaktas vid påföljdsbestämningen. Enligt justitieministern borde
nämligen en särskild straffskärpning för återfall endast komma ifråga i
sådana fall där återfallssituationen framstår som särskilt anmärkningsvärd.
Förutom återfall i synnerligen allvarlig brottslighet avses med detta bl a
upprepade och vanemässigt grova tillgreppsbrott såsom exempelvis bostadsinbrott.
Straffvärdet för såväl det gamla som det nya brottet skall vara minst
omkring ett års fängelse.

Folkpartiet vidhåller sin uppfattning att det fattade riksdagsbeslutet
innebär att möjligheterna till straffskärpning vid återfall är alltför begränsade.
Hänsyn borde kunna tas till återfall även när straffvärdet för brotten är
lägre än omkring ett års fängelse.

Också upprepade återfall i tillgreppsbrottslighet som inte vanligen bedöms
som grova bör kunna innebära en skärpning av straffet, och detsamma bör
gälla återfall i narkotikabrott även om detta inte är grovt. Vidare bör det vara
möjligt att skärpa straffet i större utsträckning än i dag även om samtidigt
villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad. Det är angeläget att betona
att det vid påföljdsbestämningen klart utsägs att det skall vara en försvårande
omständighet att ha återfallit i brott. Riksdagen bör nu besluta att ändra
tillämpliga lagar i enlighet med vad vi här har anfört.

7. Villkorlig frigivning

7.1. Halvtidsfrigivningen

För närvarande gäller att den som avtjänar fängelse skall friges när halva
tiden har avtjänats. Undantag gäller för dem som dömts till fängelse i lägst
två år för särskilt allvarlig brottslighet och där det finns risk för att han efter
frigivningen fortsätter med brottslighet av samma slag.

Halvtidsfrigivningen som har gällt sedan juli 1983 har kommit att bli
mycket kritiserad. Kritiken inriktar sig framför allt mot att det har kommit att
bli för stor skillnad mellan domens formella och reella innebörd. Fängelsestraffkommittén
har också föreslagit att en återgång skall ske till villkorlig
frigivning efter två tredjedelar av strafftiden. Vi delar kommitténs bedömning
och förutsätter att regeringen presenterar förslag med denna innebörd.

Mot. 1988/89
Ju501

10

7.2. Skall vi behålla villkorlig frigivning?

Den villkorliga frigivningen är i dagens kriminalpolitik en viktig del av
rehabiliteringen av de kriminella. Den dömde lämnar anstalten och övergår
istället till kriminalvård i frihet. Under hot om att den villkorligt medgivna
friheten kan förverkas ställs krav på skötsamhet under prövotiden.

Vi anser emellertid att man kan ifrågasätta om det överhuvudtaget finns
anledning att behålla den villkorliga frigivningen. Kanske är det bättre att
låta den reella och formella strafftiden överensstämma i sin helhet? Ett straff
skall vara ett straff och när detta upphör skall också övervakningen upphöra.
Att avskaffa den villkorliga frigivningen måste naturligtvis få konsekvenser
för den totala strafftiden. En sådan åtgärd förutsätter därför avkortade
strafftider, vilket också fängelsestraffkommittén har föreslagit.

Att avskaffa den villkorliga frigivningen kommer dock att leda till att de
åtgärder som görs inom kriminalvården för att återanpassa de intagna till ett
liv i frihet måste förändras. Många frigivna kommer ha ett behov av hjälp och
stöd men om den villkorliga frigivningen avskaffas måste återanpassningen
bygga på frivillighet och inte längre ske under straffhot. Vi kan inte nu ta
ställning till om sådan frivillighet kommer att försvåra eller underlätta detta
arbete.

Vi anser därför att de för- och nackdelar med att avskaffa den villkorliga
frigivningen som vi här har redovisat bör studeras närmare inom ramen för
den utvärdering som vi inledningsvis föreslagit.

7.3. Skall frigivningen vara obligatorisk?

Idag är den villkorliga frigivningen obligatorisk för intagna som har en
strafftid under två år. Vi anser att det finns skäl att ifrågasätta denna ordning.
Det huvudsakliga skälet mot att återinföra den fakultativa frigivningen, dvs
en prövning i det enskilda fallet, anses vara att detta leder till rättsosäkerhet.

Enligt vår uppfattning bör utgångspunkten, i avvaktan på den ovan
föreslagna utredningen, även fortsättningsvis vara att frigivningen skall vara
obligatorisk. Emellertid bör möjlighet ges att i enskilda fall besluta att
villkorlig frigivning inte skall beviljas. De kriterier som skall kunna föranleda
att en intagen inte friges villkorligt efter förutbestämd tid, i framtiden två
tredjedelar, skall vara tydligt angivna. Det skall framför allt gälla dem som
ertappats med att hantera narkotika under anstaltstiden eller permissioner.

7.4. Ställ större krav på skötsamhet under prövotiden

För den som är villkorligt frigiven gäller en prövotid på ett till tre år. Under
denna tid skall den frigivne iakttaga skötsamhet. Kraven på skötsamhet som
frivården ställer i praktiken skiftar avsevärt. Särskilt gäller detta kravet på
avhållsamhet från droger.

Vi anser att det är angeläget att skärpa kraven på dem som är villkorligt
frigivna. Om en klient inte följer de anvisningar som frivården ger bör
utgångspunkten vara att vederbörande återintages på anstalt. Grundläggande
bör vara att missbruk av narkotika inte accepteras under vare sig
anstaltstiden eller prövotiden. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Mot. 1988/89

Ju501

11

Mot. 1988/89

Ju501

Den intagne kan få tillstånd att lämna anstalten för s. k. korttidspermission.

Den förekommer i två olika former, nämligen regelbunden permission och
särskild permission. Utöver dessa finns frigångspermission och besökspermission.

Utanför regelsystemet men inom ramen för korttidspermissionerna finns
något som i dagligt tal kallas lufthålspermission. Det är den form av
permission som ges till intagna som bedöms behöva lämna anstalten ett tag
utan att någon av de formella permissionsreglerna är helt tillämpliga.

8.2. Nya permissionsregler för långtidsdömda

Riksdagen beslöt våren 1988 att delvis nya regler skall gälla vad gäller
placeringen på anstalt av långtidsdömda och deras permissioner. Den som
har dömts till fängelse i lägst fyra år skall särbehandlas i vissa avseenden,
däribland villkoren för permissioner, om det med hänsyn till arten av
brottsligheten eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta
brottslig verksamhet innan straffet har avtjänats. Samma restriktioner skall,
liksom hittills, gälla den som har dömts till fängelse i lägst två år för grov
narkotikabrottslighet.

Konsekvensen av dessa bestämmelser innebär att de kategorier dömda
som omfattas av ovan nämnda regler under den tid de vistas på riksanstalt
endast får beviljas särskild permission och bara om det finns särskilda skäl till
det. Vidare skall sådan intagen i fortsättningen vara bevakad under sådan
permission.

8.3. Folkpartiet vill skärpa ytterligare

I samband med att reglerna för vilka kategorier intagna som skulle
särbehandlas ändrades av riksdagen yrkade bl.a. folkpartiet att möjligheten
till särbehandlingen borde gälla samtliga som dömts till fängelse i lägst två år
oavsett brottslighetens karaktär. Enligt folkpartiet har en person som har
erhållit ett så långt fängelsestraff som två år normalt sett gjort sig skyldig till
mycket svår brottslighet, exempelvis allvarliga våldsbrott. I sådana lägen
måste allmänhetens skyddsintresse kunna sättas i första rummet. Riksdagen
bör därför med komplettering av sitt tidigare beslut skärpa möjligheterna då
särbehandling av intagna får göras.

8.4. Krav på skötsamhet

I större utsträckning än idag bör beslut om permissioner också vara beroende
av dels hur de intagna skött tidigare permissioner, och dels hur de uppför sig
under anstaltstiden. T ex anser vi att den som påträffas med att missbruka
narkotika under anstaltstiden inte bör beviljas permissioner förrän efter en
prövotid som bestäms i varje enskilt fall. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

8. Permissioner

8.1. Skilda former av permissioner

12

Mot. 1988/89

Ju501

Inom straffrätten finns vissa allmänna krav för att någon skall fällas till ansvar
för brott. Ett krav är att den åtalade faktiskt har begått handlingen, ett annat
att handlingen omfattas av gärningsmannens uppsåt. Handlingen skall ha
begåtts med vett och vilja. Sedan gammalt har personer med vissa själsliga
svaghetstillstånd undantagits från den straffrättsliga sanktionen. Särbehandlingen
beror inte på att gärningsmannaskap inte föreligger och inte heller på
att uppsåtet saknas utan på en moralisk uppfattning att gärningsmannen inte
kan hållas ansvarig för sitt handlande, tillräknelighetsläran.

Tillräknelighetsläran har i svensk rätt tagit sig uttryck i att rätten kan
förordna att den som har begått brott istället för att dömas till fängelse kan
överlämnas till pyskiatrisk vård. Förutsättningen för detta är att en medicinsk
utredning visar att han behöver sådan vård. Rätten får dock besluta om
överlämnande endast om gärningen har begåtts under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur
att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.

Det nuvarande påföljdssystemet är behäftat med brister. Ett relativt
lindrigt brott kan leda till tvångsvård under många år, medan den som har
begått ett mycket svårt brott ibland släpps fri efter kort vårdtid därför att han
inte längre bedöms vara i behov av vidare psykiatrisk vård. Vidare visar
exempel att det ibland tycks vara en tillfällighet om någon överlämnas till
sluten psykiatrisk vård eller döms till fängelse. Denna kritik har framförallt
framförts mot de s k jämställdhetsfallen.

Enligt vår uppfattning måste man även fortsättningsvis vid bedömningen
av en åtalads gärning utgå från tillräknelighetsläran. Emellertid anser vi att
man bara bör acceptera att det är i fall då någon är allvarligt psykiskt störd,
sinnessjuk i brottsbalkens mening, som personen skall överlämnas till sluten
psykiatrisk vård. Däremot bör en avgränsning ske av de förutsättningar som
skall grunda möjligheterna att bli överlämnad till sluten psykiatrisk vård.

Detta innebär en väsentlig begränsning av användningen av den s k
jämnställdhetsregeln. Skilda studier visar att jämställdhetsregeln har fått en
mer vidsträckt tillämpning än vad som var avsett när begreppet infördes. Det
är också personer som bedöms som jämställda som har de kortaste
vårdtiderna och som oftast förekommer i uppmärksammade återfall i brott.

Vanliga påföljdsregler bör därmed i huvudsak gälla för de lagöverträdare
som nu bedöms som jämställda. Därmed kommer också särskilda påföljdsregler
för psykiskt störda lagöverträdare att tillämpas i färre situationer än
enligt den nuvarande lagstiftningen. Vad vi här har anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

9.2. Psykiatrin inom kriminalvården

Företrädare för kriminalvården vittnar om att en allt större andel av de
personer som är intagna i anstalt eller föremål för frivård lider av olika
psykiska problem. Detta är en följd av missbruksskador och ett resultat av att

9. Kriminalvård och psykiatri

9.1. Psykiskt störda lagöverträdare

13

den psykiatriska vården numera i allt större utsträckning är organiserad som
öppenvård.

Enligt vår uppfattning har kriminalvården idag inte tillräckliga psykiatriska
vårdresurser. Detta kommer att accentueras i ett läge där jämställdhetsbegreppet
avskaffas. Vi är därför övertygade om att det krävs en upprustning
och förstärkning av psykiatrin inom kriminalvården. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

10. Kvinnor i kriminalvården

På ett antal lokalanstalter finns idag en gemensam placering av män och
kvinnor. Som regel finns det 25 platser för kvinnor på de 25 anstalter som
har möjlighet att ta emot både kvinnor och män, men i något fall kan halva
antalet intagna vara kvinnor.

Erfarenheterna av de gemensamma placeringarna är skiftande. Särskilt i
storstadsregionerna är erfarenheterna negativa. De kvinnliga intagna har där
i vissa fall blivit utnyttjade av de manliga intagna, och det har visat sig svårt
att tillgodose deras särskilda vårdbehov.

Frågan om kvinnor och män skall placeras gemensamt på anstalt bör enligt
vår uppfattning avgöras av kvinnorna själva. Vi anser därför att sådana
arrangemang bör vidtas på lokalanstalterna att kvinnor och män kan vara
åtskilda. I storstadsregionerna kan det bli aktuellt att reservera en särskild
lokalanstalt för kvinnor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

11. Hemställan

Med hänvisning till det ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en genomgripande utvärdering av 1974 års
kriminalvårdsreform inom ramen för en parlamentarisk utredning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett omedelbart igångsättande av en försöksverksamhet
med samhällstjänst,

3. att riksdagen beslutar om ändringar i reglerna om kontraktsvård i
enlighet med vad som har förordats i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten för intagna att bli placerade på narkotikafria
anstalter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bekämpning av narkotika på anstalterna,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i tillämpliga
lagar som föranleds av vad i motionen anförts om skärpning av straff
vid återfall,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpta krav på dem som är villkorligt frigivna,

8. att riksdagen beslutar om sådan ändring i tillämpliga lagar att
förutsättningarna ökar att särbehandla intagna dömda till fängelse i
lägst två år,

Mot. 1988/89

Ju501

14

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om krav på skötsamhet vid permissioner,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändring av förutsättningarna att döma till
sluten psykiatrisk vård,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en förstärkning av psykiatrin inom
kriminalvården,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätten för kvinnliga intagna att välja att bli
placerade isolerade från manliga intagna.

Stockholm den 11 januari 1989

Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Mot. 1988/89

Ju501

15

gotab 16453. Stockholm 1989