Kultur i arbetslivet

Motion 1991/92:Kr252 av Åke Gustavsson m.fl. (s)

''Kultur i arbetslivet'' blev under slutet av 70-talet ett
begrepp som en väg att öka kulturintresset hos nya grupper.
Beslut om kultur i arbetslivet fattades centralt av LO och
TCO. En flerårig försöksverksamhet ledde till ett
riksdagsbeslut 1985. Huvudansvaret för kultur i arbetslivet
lades på arbetsplatserna och de fackliga organisationerna.

Man utgick från tanken att det går lättare att bryta ner
sociala och kulturella hinder i den vardagliga miljön än att
få människor att uppsöka för dem främmande
kulturmiljöer. Betydelsen av det egna skapandet
underströks.

Verksamheten bygger på gemenskapen på
arbetsplatserna och påverkan från arbetskamrater. För att
få en bra lokal förankring har de fackliga organisationerna
valt en modell med ombud för olika kulturinriktningar t.ex.
bok-, konst- eller teaterombud.

Aktiviteterna skiftar från arbetsplats till arbetsplats och
spänner över hela kulturområdet. Det finns
cirkelverksamheter, körer, orkestrar, konstföreningar,
skapande konst- och konsthantverksgrupper, amatörteater,
arbetsplatsbibliotek, bokförsäljning, ''gräv-där-du-står'',
skrivarverksamhet, foto, video, radio, gemensamma besök
på teatrar, konserter m.m. Man samarbetar med
studieförbunden och med organisationer som Skådebanan,
Konstfrämjandet, Sveriges Arbetarteaterförbund,
Litteraturfrämjandet och Sveriges Konstföreningars
Riksförbund.

Kultur i arbetslivet har sin största betydelse som ett
''verktyg'' för att rättvisare fördela samhällets insatser på
kulturområdet.

Samhällets kulturpolitiska insatser finansieras i
huvudsak genom skatter. Större delen av skatteintäkterna
kommer från de stora grupperna av löntagare. Samtidigt
står dessa till stor del utanför det som blir resultatet av
kulturpolitiken.

Klyftorna mellan dem som regelbundet deltar i
kulturlivet och dem som sällan eller aldrig gör det är tyvärr
alltför stora.

Många ovana besökare känner sig främmande och
anonyma på kulturinstitutioner. De upplever ett
psykologiskt motstånd som leder till att besök inte blir av.

Gruppbesök på kulturinstitutioner tillsammans med
vänner eller arbetskamrater är en bra metod för att
övervinna känslan av osäkerhet. De som är ointresserade
brukar inte svika sina kamrater genom att bryta sig ur en
grupp med god sammanhållning. Skådebanan och andra
publikorganisationer har här en viktig uppgift att fylla.

Den egna skapande verksamheten är ofta en viktig
inkörsport till ett vidgat kulturdeltagande. Den ökar också
uttrycksförmågan och därmed på sikt självförtroendet. Ett
aktuellt exempel är ett projekt där ungdomar -- de flesta
med låg utbildning -- stärkt sitt självförtroende och sin
självkänsla genom att spela rockmusik.

En viktig grupp att försöka nå är invandrarna. Genom
att engagera dem i kulturaktiviteterna lär de känna vår
kultur samtidigt som de berikar oss med sin kultur.
Förståelsen för varandras skilda erfarenheter ökar och
motverkar tendenser till främlingsfientlighet och rasism.

Mellan 1,5 och 2 miljoner svenskar läser aldrig eller
ytterst sällan en bok.

Läsvanorna är i hög grad klassbundna, det har en rad
kultursociologiska forskningsrapporter visat. Det är rollen i
arbetslivet, tillsammans med inkomst och utbildning som i
huvudsak bestämmer människors förhållande till böcker
och läsning. Arvet av det som kallas ''kulturellt kapital'' är
mycket ojämnt fördelat.

Omkring tre fjärdedelar av LOs medlemmar lånar så
gott som aldrig böcker på kommunens bibliotek.

Kultur i arbetslivet har därför satsat på bibliotek i
anslutning till arbetsplatsen.

På relativt kort tid har verksamheten -- i egen regi eller i
samarbete med kommunbiblioteken -- fått stor omfattning.
Det finns nu närmare 1 000
kommunalt anknutna arbetsplatsbibliotek i 131
kommuner. Närheten till böckerna, det enkla
utlåningsförfarandet och läsintresserade arbetskamrater
har bidragit till rekryteringen av nya låntagare.

Av stor vikt är intresset och engagemanget hos
arbetsplatsens eget bokombud. Undersökningar visar att de
arbetsplatsbibliotek där arbetstagarna själva via
fackföreningarna eller på annat sätt tar ansvar för
verksamheten har fungerat bäst.

Det är därför angeläget att fler intresserade kan få
utbildning för att kunna vara bok- eller kulturombud på sin
arbetsplats.

Angeläget är också att även fackliga organisationer får
möjligheten att söka bidrag för att starta
arbetsplatsbibliotek. Man kan sedan välja att samarbeta
med folkbiblioteken och/eller kulturfrämjande
organisationer för att trygga och utveckla bokförsörjningen.

Ett annat led i strävandena att föra ut böckerna i
arbetslivet är bokförsäljning på arbetsplatserna. Här spelar
Litteraturfrämjandet en viktig roll bl.a. genom ''En bok för
alla''.

Flera fackliga organisationer har tillsammans med
Litteraturfrämjandet genomfört ett stort antal projekt för
att stimulera bokläsandet på arbetsplatserna. I projekten
har det ofta ingått en särskild barn--föräldrasatsning.
Bokombuden har sökt upp småbarnsföräldrar på
arbetsplatserna och personligen överlämnat barnböcker till
dessa och samtidigt delat ut en informationsfolder som bl.a.
tar upp högläsningens betydelse även för mycket små barn.

Litteraturfrämjandet har tillsammans med fackliga
ombud också startat arbetsplatsbibliotek.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen till Bidrag för utvecklingsverksamhet inom
kulturområdet för anslagsposten Kultur i arbetslivet anvisar
2

000

000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 8

331

000 kr.

Stockholm den 24 januari 1992

Åke Gustavsson (s)

Maja Bäckström (s)

Berit Oscarsson (s)

Anders Nilsson (s)

Leo Persson (s)

Ingegerd Sahlström (s)

Björn Kaaling (s)

Monica Widnemark (s)