Kulturmiljövård

Motion 1990/91:Kr230 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Inledning

Grunden för den liberala miljösynen är förvaltarskapet.
Den innebär att människan har rätt och skyldighet att
använda sitt förnuft och sin kreativitet för att både förbättra
sina egna villkor och slå vakt om en god miljö och naturens
mångfald, så att kommande generationers livsvillkor inte
försämras.

Förvaltarskapstanken har ett starkt samband med
liberalismens människosyn och strävan att skapa så rika
livschanser som möjligt för alla. I den rätt till hänsyn och
respekt som tillkommer varje människa ingår också rätten
till en oförstörd och mångsidig livsmiljö. Utarmas och
förgiftas vår miljö, minskar också de livschanser som dagens
människor tar för givna. Varje generation har ett ansvar för
att förvalta jorden och det generationerna före oss har
skapat, så att kommande generationers livschanser blir så
rika som möjligt.

Förvaltarskapstanken är en stark drivkraft bakom
folkpartiet liberalernas engagemang för naturvården och
omsorgen om den biologiska mångfalden i vår miljö. Vår
strävan är inte bara att skydda orörd och ursprunglig natur
utan också att bevara och utveckla det som människor
skapat. Dit hör kulturlandskapet, dit hör också
kulturbyggnader och fornminnen.

Den partimotion om kulturmiljövården som vi väcker
till årets riksmöte skall ses i detta perspektiv. Behovet av
kraftfulla insatser för hotade kulturmiljöer har under senare
år växt, bl.a. till följd av de skadeverkningar
luftföroreningarna har haft. Därmed finns det också ett
starkt samband mellan miljövård och kulturmiljövård.
Effektiva insatser måste vidtas både för att förebygga
skadeverkningar och för att restaurera och reparera där
skador redan skett.

Intresset för bevarande av kulturmiljöer har ökat
betydligt under de senaste decennierna. Över hela världen
kan detta intresse noteras -- särskilt i Västeuropas
industristater, där den snabba sociala och ekonomiska
utvecklingen många gånger lett till stora förändringar i
livsmiljön. Det har gällt förändringar av stadscentra vid
saneringar och trafikledsutbyggnader, liksom att den nya
tidens industrianpassade byggnadsteknik varit
förutsättningen för framväxten av storskaliga
förortsområden kring de gamla storstäderna. Många
landsbygdsområden har avfolkats och bebyggelsen och
landskapet har lämnats att förfalla.

Flera av Västeuropas länder har uppmärksammat att
välvårdade kulturmiljöer har stor attraktionskraft för
turistindustrin och näringslivet i övrigt.

Det är uppenbart att de större europeiska städerna drar
nytta av historiska miljöer och arkitektoniska kvalitéer i
konkurrens om nya politiska, ekonomiska och kulturella
institutioner. Att helt eller delvis återanvända befintlig
bebyggelse är också ett led i en medveten energi- och
resurshushållning.

Det ökade kulturintresset har i många länder tagit sig
uttryck i en förbättrad lagstiftning till skydd för kulturarvet
och i olika försök att integrera bevarandearbetet i den
vanliga fysiska planläggningen. Också inom Europarådet
har ett intensivt samarbete mellan medlemsländerna pågått
i insikt om att kulturminnen och kulturmiljöer utgör ett
gemensamt historiskt arv. I många länder har imponerande
insatser gjorts för att bevara kulturmiljön.

I Sverige kan vi emellertid inte berömma oss av att ligga
långt framme bland de europeiska länderna när det gäller
skydd och vård av den byggda miljön. Här råder en stor
eftersläpning både beträffande antalet skyddade byggnader
och stöd till ägare av kulturhistoriskt värdefulla fastigheter.
Det är nödvändigt att förbättra dessa förhållanden.

Tillsammans med andra medlemstater i Europarådet har
Sverige nyligen ratificerat den s.k. Granada-konventionen
av år 1985 till skydd för det europeiska arkitekturarvet -- till
vilket räknas även bl.a. bebyggelseområden, fornminnen
och parker. Vi har således förklarat oss beredda att ta vår
del av ansvaret för det gemensamma europeiska
kulturarvet.

Sverige har i lagstiftningen kommit relativt långt inom
flera av de områden som täcks av konventionen. Bristerna
ligger i förmågan att leva upp till de krav som lagstiftningen
ställer. På några områden behövs komplettering av gällande
regler. Vi har i huvudsak fungerande former för samarbete
mellan bevarande och fysisk planering. Kommunernas
fysiska planering integreras allt oftare med hänsyn till
kulturmiljön. Vi har dessutom en väl fungerande
fornminneslagstiftning och en mycket god
fornminnesinventering. Slutligen hör Sverige till de länder
som påbörjat arbetet med problemen kring
luftföroreningarnas nedbrytning av kulturmiljöer.

Med den omställning av livsmedelsproduktionen som nu
förestår kan vi emotse ett ökande intresse hos allmänheten
för ett bevarande av odlingslandskapets viktigaste
kulturvärden. Riksdagen har också förklarat sig beredd att
ta ett långsiktigt ansvar för bevarandet av odlingslandskap
av nationellt värde från natur- och kulturmiljösynpunkt.
Det är ännu osäkert hur långt detta anslag kommer att
räcka. Redan nu kan emellertid sägas att det bör
kompletteras med medel som möjliggör en mer inträngande
vård av miljöer med mycket speciella kulturvärden. Vi
återkommer nedan till dessa frågor.

''Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda
vår kulturmiljö'' heter det i kulturminneslagens första
paragraf. ''Ansvaret för detta delas av alla''. En god
kulturmiljövård måste bygga på en förtroendefull
samverkan mellan fastighetsägare, kommun och stat i såväl
informationsutbyte, regelsystem som finansieringsfrågor.
Det är angeläget att staten i detta samspel gör sin roll tydlig
och gör sådana åtaganden att övriga parter finner intresse,
stimulans och möjligheter att delta i arbetet. Men staten
måste också ta ansvar för en förbättrad information och
utbildning om kulturmiljöfrågor, inte minst inom skola och
yrkesutbildning. Medvetenhet och förståelse är, som det
framhålls i Granada-konventionen, en nödvändig
förutsättning för att befolkningen i sin helhet skall
uppskatta kulturarvet och delta i dess utveckling och
bevarande. En första självklar åtgärd är enligt vår mening
att bättre föra in sådan kunskap i utbildningen.

Samverkan stat--kommun vid planläggning

Hur en kulturmiljö kommer att behandlas avgörs ofta
genom planläggning. Här sker sammanvägningen mellan
olika anspråk och här måste således kulturmiljövården på
ett professionellt sätt tillföra sina kunskaper och
värderingar. Vi har i Sverige ett utmärkt system för denna
kunskapsförsörjning genom det arbete som utförs inom
länsstyrelsernas kulturmiljöenheter med stöd av kunskaper
som bl.a. tas fram genom länsmuseiorganisationen. Det är
inom kulturmiljösektorn som länsstyrelserna kan tillföra ny
kunskap till den kommunala planeringen, då få kommuner
haft möjlighet att skaffa sig egen kulturmiljökompetens. I
många länsmyndigheter är kulturmiljöenheterna
fortfarande enmansenheter med en orimlig
arbetsbelastning för den ensamme länsantikvarien.
Förhållandena har påtalats av länsstyrelserna som annars
varit ytterst återhållsamma med yrkanden om nya tjänster.
Trots det föreslås i årets budgetproposition endast
förstärkning med biträdande länsantikvarier på två
länsstyrelser.

Vi föreslår att medel anslås för ytterligare två tjänster
utöver vad regeringen föreslår. Kostnaden för detta kan
beräknas till 700 000 kr.

Byggnadsvårdsfrågor

I inledningen nämndes att Sverige vid en internationell
jämförelse ligger efter många andra länder i
bevarandefrågor. Redan Norge har fler
byggnadsminnesförklarade byggnader, ca 3 500 mot
Sveriges ca 1 000. Danmark räknar med ca 9 000 fredade
byggnader och Hollands förteckning över skyddade
byggnader rymmer ca 43 000. Även om man till den svenska
listan lägger svenska kyrkans kyrkobyggnader, som är
skyddade i särskild ordning, och att exempelvis Holland kan
ha speciella skyddsbehov är skillnaden i resultat mellan
Sverige och jämförbara länder påfallande.

Skillnaden kan delvis förklaras genom den mer
omständliga procedur som en byggnadsminnesförklaring i
Sverige skall genomgå. Proceduren skulle emellertid
väsentligen kunna underlättas om en
bygnadsminnesförklaring åtföljdes, som är fallet i de på
detta område mer framgångsrika länderna, av någon
ekonomisk fördel för ägaren av en
byggnadsminnesförklaring. I Granada-konventionen
förutsätts att länderna stimulerar till bevarande genom
någon form av skattelättnader för ägare till skyddade
fastigheter.

Ramen för statliga lån

I detta sammanhang är det anmärkningsvärt att
bostadsministern föreslår att anslagsramen för
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse skall sänkas från l65
milj.kr. till l40 milj.kr. Riksdagen beslutade vid föregående
riksmöte att höja ramen i förhållande till regeringens
förslag. Nu återkommer berört statsråd ånyo med förslag
om sänkning. Folkpartiet liberalerna motsätter sig denna
sänkning och våra förslag redovisas i bostadsmotionen till
årets riksdag.

Riksantikvarieämbetet begär att anslagen för
byggnadsvård och fornlämningar m.m. räknas upp med
sammanlagt 34 milj.kr. Regeringen föreslår endast en
utökning av anslagen med 4 milj.kr. Folkpartiet liberalerna
har med hänvisning till de eftersatta behoven i flera år
arbetat för en höjning av anslagen. Vi föreslår att
ifrågavarande anslagsposter förstärks med l0 milj.kr. i
förhållande till vad regeringen föreslagit.

Försurningsskador

Luftföroreningarna har en förödande inverkan på
kulturbyggnader, runstenar och övriga fornminnen.
Omfattande insatser erfordras för att så långt som möjligt
restaurera skadorna. Regeringen har i budgetpropositionen
redovisat att man avser att återkomma till dessa frågor i den
kommande miljöpropositionen. Vi återkommer till
försurningsproblemen i samband med denna proposition.

Kostnader för ''överstora'' byggnader

I Sverige har kostnaderna ökat för många kulturhus,
särskilt gäller detta större kulturhistoriskt värdefulla
byggnader på landsbygden. Dessa oftast överstora
byggnader har kunnat underhållas av sina ägare tack vare
att underhåll på bostaden varit avdragsgill. Möjligheten är
numera borttagen. Detta innebär att vi står inför risken att
underhållet av många kulturhistoriskt synnerligen
värdefulla byggnader kan komma att bli eftersatt. Anspråk
torde komma att ställas på staten att i stället genom bidrag
överta kostnadsansvaret för deras fortbestånd.

Frågorna torde komma att beröras av den sittande
enmansutredningen om större gårdar och industriminnen.

Utredaren bör få tilläggsdirektiv att ta fram ett konkret
förslag till hur ett stöd skall utformas för vidmakthållande
av den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen.

Plan- och bygglagen

Plan- och bygglagen reglerar allmänintresset i
förhållande till andra intressen när det gäller
byggnadsvårdsfrågor.

Erfarenheterna av den nya lagstiftningen visar redan nu
att det kan finnas skäl att genomföra vissa inte alltför
genomgripande förändringar.

Bland de förändringar som kan diskuteras är att få en
smidigare handläggningstid genom att flytta tidpunkten för
framställande av ersättningskrav till tidpunkten för
planfastställelse.

Andra frågor som har aktualiserats gäller att
kommunerna kan bli ekonomiskt gynnade i förhållande till
andra intressen i detaljplaner som kommunerna själva
fastställer.

Avsikten med plan- och bygglagen var bl.a. att stärka
bevarandeintressen.

Det är tveksamt om detta mål uppnåtts under den tid
lagen hittills har tillämpats.

Regeringen avser att under våren lämna en proposition
om frågor som har samband med plan- och bygglagen.

Vi avser att återkomma till dessa frågor i samband med
propositionen.

Staten som fastighetsägare

Det är naturligtvis nödvändigt att staten själv i sin
egenskap av fastighetsägare föregår med gott exempel och
anpassar sina åtgärder till de förutsättningar som ges av
kulturmiljön. Tyvärr finns alltför många exempel där staten
uppträtt med mindre hänsyn än enskilda fastighetsägare och
satt egennyttan före de gemensamma värdena.

Det är därför nödvändigt att de statliga företagen i sina
instruktioner påminns om sin skyldighet att enligt 1 §
kulturminneslagen visa hänsyn och aktsamhet mot
kulturmiljön vid förvaltningen av sina egendomar.

Vi föreslår att en sådan föreskrift tas in i de statliga
affärsverkens instruktioner och att hänsyn till kulturmiljön
tydligt vägs in i direktiven till dessa verk.

Odlingslandskapets kulturvärden

Folkpartiet liberalerna har länge hävdat att en generell
arealersättning skulle vara ett verksamt medel att motverka
utarmningen av odlingslandskapet. I samband med
riksdagens ställningstagande till den nya
livsmedelspolitiken beslutades anslå medel till
landskapsvård. I utbyggt skick skall anslagen uppgå till 250
milj.kr. Genom detta anslag kan kulturlandskapet
bibehållas genom fortsatt jordbruk i områden av nationellt
intresse.

Utöver detta anslag finns i miljödepartementets budget
ett anslag kallat NOLA-bidraget. Detta anslag används för
skydd av värdefulla biotoper som är hotade genom
förändringar i odlingslandskapet.

De hot som föreligger mot områden som är erforderliga
för att skydda hotade arter och odlingsmiljö gäller givetvis
också de känsligaste kulturmiljöerna. Kulturmiljövården
måste ges möjlighet att ta ansvar för sin del av
bevarandearbetet. Riksantikvarieämbetet disponerar
endast 6 milj.kr. för ändamålet och har begärt en utökning
av anslaget med l2 milj.kr.

Kulturministern anmäler att han avser att återkomma till
kulturmiljövårdens uppgifter i miljöpolitiskt perspektiv i
den kommande miljöpropositionen. Vi förutsätter att
behoven för odlingslandskapets kulturmiljövärden tas upp i
detta sammanhang och återkommer beträffande
anslagsbehov när propositionen redovisas för riksdagen.

Internationell samverkan

Vi har pekat på att Sverige har mycket att lära av arbetet
i andra länder. Det kommer att bli en viktig uppgift att se
om vår kulturminneslagstiftning hör till de lagar som bör
harmoniseras med EG. Sverige kan också vara den givande
parten i vissa kulturmiljöfrågor. Vi har exempelvis gjort
goda internationella insatser för att studera och belysa
luftföroreningarnas nedbrytande effekter på kulturminnen.
Även på det arkeologiska området har Sverige spelat en
viktig roll för utvecklingen. Här gör Sverige genom SAREC
viktiga insatser i Afrika. De har visat att Sverige -- i sin
avsaknad av koloniala traditioner i u-länder -- konstruktivt
kan bidra till en uppbyggnad av kulturlivet där
kulturmiljövården har viktiga uppgifter. Vi kan bidra till att
biståndsländerna utvecklas utan att samtidigt mista spåren
av sin historia. Många märkliga miljöer av betydelse för
hela mänskligheten förfaller hastigt, och länderna där de är
belägna saknar alla möjligheter att själva försvara dem.
Denna sida av svensk biståndsverksamhet måste därför
utvecklas ytterligare.

Från Östeuropa och i synnerhet Baltikum kommer
många förfrågningar om utbildningsinsatser,
expertmedverkan och stöd för vård av kulturminnen. För
sådan medhjälp finns för närvarande endast mycket
blygsamma resurser inom riksantikvarieämbetet. Sverige
kan inte i längden med hänvisning till interna
budgetproblem undandra sig en solidarisk medverkan i
bevarandet av det europeiska kulturarvet i det akut
ansträngda Östeuropa. Frågan belyses också i en särskild
motion om Baltikum.

Vi föreslår att möjligheterna att inrätta ett
internationellt sekretariat vid riksantikvarieämbetet utreds.
Ett sådant sekretariat kan bli ett effektivt organ för att
samordna och stimulera till insatser i länder med särskilda
behov av skydd för kulturmiljöer.

Utbildningsfrågor

Som fastställts i Granada-konventionen bör staten ta
ansvar för en förbättrad utbildning om kulturmiljöfrågor.
Intressanta kulturmiljöer är också i sig själva
utomordentliga pedagogiska hjälpmedel i skolans samhälls-
och historieundervisning. Det är besvärande att det idag --
med undantag för arkitektutbildningen -- knappast finns
undervisning för de yrkesgrupper som är verksamma inom
t.ex. byggnadsväsendet. En annan yrkesgrupp som i hög
grad påverkar vår kulturmiljö är jordbrukarna. Inte heller i
lantbruksskolorna ges en heltäckande undervisning i
jordbrukets historia och om vård av kulturvärden i
odlingslandskapet. Det råder också stor brist på
yrkeskunniga hantverkare, som blivit allt mer efterfrågade
i byggnadssektorn i takt med att underhållsbehovet ökar.
Bristen på kunniga yrkesarbetare för restaurering av
försurningsskador är ett exempel på detta.

Det kan förväntas att rådande konjunkturläge kommer
att medföra arbetsmarknadsinsatser för omskolning av
personal till nya uppgifter. Utbildning av yrkeskunniga
hantverkare inom kulturmiljövården är därvid en angelägen
uppgift.

Vi föreslår att yrkesutbildningen inom lantbruks- och
byggnadssektorn berikas med utbildning som ger bättre
förståelse för och kunskap i arbetsuppgifter som har
samband med kulturmiljövård.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

[att riksdagen under anslaget (D l) Länsstyrelserna,
Civildepartementet för budgetåret 1991/92 anvisar 700 000
kr., utöver vad regeringen föreslagit, för inrättande av
ytterligare två tjänster som biträdande
länsantikvarier,1]

1. att riksdagen under anslaget (G 28) Kulturmiljövård
för budgetåret 1991/92 anvisa ytterligare l0 milj.kr., utöver
vad regeringen föreslagit, eller 92 776 000 kr.,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om direktiv till utredningen om
större gårdar och industriminnen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om föreskrifter och direktiv till de
statliga affärsverken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning av möjligheterna att
inrätta ett internationellt sekretariat vid
riksantikvarieämbetet,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kulturmiljökunskap i såväl allmän
lantbruksutbildning som utbildning för yrken inom
byggnadssektorn,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hantverkskunnig personal i
arbetsmarknadsutbildningen.3]

Stockholm den 21 januari 1991

Bengt Westerberg (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Charlotte Branting (fp)

Elver Jonsson (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Anne Wibble (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Lars Ernestam (fp)

11990/91:Bo309

21990/91:Ub240

31990/91:A216