Kulturpolitik inför år 2000

Motion 1991/92:Kr271 av Åke Gustavsson m.fl. (s)

Målet för kulturpolitiken

Målet för socialdemokratisk kulturpolitik är ett vitt
förgrenat kulturliv, karakteriserat av mångfald, kvalitet och
tillgänglighet. Socialdemokratin vill ge möjligheter åt alla
att fördjupa sina erfarenheter och vidga sina perspektiv
genom att möta och delta i olika kulturyttringar.

Kulturen tillgodoser människors behov av gemenskap
och känsloupplevelser. Kulturen skapar förutsättningar för
den enskilde att förstå sig själv och andra.

En aktiv kulturpolitik förutsätter opinionsbildning för
öppenhet och generositet. Varje generation måste själv
erövra kulturen. Varje individ måste skaffa sig ett eget
förhållningssätt till konst och litteratur.

Socialdemokratins kulturpolitik vill ge människor goda
möjligheter till aktivt skapande och andra kulturella
upplevelser. Genom samverkan mellan konstnärliga
yrkesutövare och amatörer kan dynamiken och
skaparglädjen utvecklas.

Socialdemokratin vill ta ansvar för att vårt kulturarv förs
vidare till nya generationer. Men social, ekonomisk och
kulturell bakgrund skapar skilda villkor för olika grupper
och klasser att ta del av kulturen. Ett viktigt mål för
kulturpolitiken, skolan och folkbildningen är därför att
verka för kulturell jämlikhet.

Bland de kulturpolitiska målen har yttrandefriheten en
särställning. Måttet på en framgångsrik kulturpolitik är
ytterst hur väl den främjar yttrandefriheten och det
demokratiska samtalet. Yttrandefrihetsmålet i
kulturpolitiken handlar inte bara om konstnärernas rätt att
bli hörda och sedda. Djupast sett fordrar yttrandefriheten
att vi också är beredda att ta del av det som är icke-
opportunt och utmanande. Kulturen skall både roa och
oroa.

Det internationella inflytandet ökar i dag på alla
kulturområden. För de nationella kulturinstitutionerna
betyder internationaliseringen att de måste mäta sina
prestationer med det bästa som finns i andra länder.
Svenska artister och musiker, filmer och böcker får en ökad
möjlighet att nå en utländsk publik.

För kulturpolitiken, nationellt såväl som lokalt, ställer
internationaliseringen stora krav på att främja en livskraftig
egen kultur för att vi skall kunna delta både som givande
och mottagande part i ett internationellt kulturutbyte.

Ett viktigt skäl för att analysera kulturpolitiken med
utgångspunkt i internationaliseringen är den nationella
identiteten. En förståelse för det egna kulturarvet -- både
det som är från äldre tid och de kulturtraditioner som växt
fram under efterkrigstiden -- är av central betydelse för hur
vi kommer att kunna ta del i Europasamarbetet.

Årets budget

Återhållsam budget

Dagens kulturpolitik bygger på de riktlinjer som
stakades ut 1974. Med undantag för moderata
samlingspartiet, som konsekvent förordat minskade
offentliga anslag och ökad marknadsanpassning, har det
rått relativt stor samsyn mellan partierna om målen och
takten för reformerna. Det borde därmed finnas goda
förutsättningar för en fortsatt utveckling av kulturpolitiken.

Den borgerliga regeringens budget inger dock på flera
punkter oro. Regeringens förslag kommer allvarligt att
försämra de konstnärliga yrkesutövarnas arbetsmöjligheter.
På en redan kärv arbetsmarknad försvinner tusentals
arbetstillfällen genom regeringens förslag att slopa bidraget
till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden och dra ned
anslagen till folkbildningen. Ekonomiskt handlar det om ett
bortfall av arbetstillfällen som är värda mellan 50 och 60
milj.kr. för konstnärliga yrkesutövare.

Den socialdemokratiska regeringen genomförde under
den förra valperioden ett treårsprogram för kulturen. I realt
penningvärde höjdes den statliga kulturbudgeten med 125
milj.kr. per år, sammantaget med 375 milj.kr. För
byggandet av en ny musikteater i Göteborg utgick därtill ett
särskilt investeringsbidrag om 347 milj.kr.

Det statsfinansiella läget är i dag ansträngt. Detta kan
förklara att regeringen nöjt sig med att föreslå reformer för
nästa år om ca 60 milj.kr. Samtidigt föreslår regeringen
besparingar om 25 milj.kr. Kulturbudgeten förstärks alltså
netto med bara drygt 35 milj.kr.

Nästan hela reformutrymmet tillfaller Operan,
Dramaten och Riksteatern. Dessa teatrar får stora
anslagsökningar. Ökningarna betalas dock genom att andra
kulturområden hålls tillbaka. Detta är dålig kulturpolitik.
Nationalscenernas behov skall inte tillgodoses på bekostnad
av andra kulturverksamheter.

Regeringens budget är återhållsam. För att möta
angelägna reformönskemål föreslår vi därför att
kulturbudgeten förstärks med ca 35 milj.kr. utöver vad
regeringen föreslagit. Reformtakten blir ändå inte lika
snabb som tidigare år, men genom våra förslag bibehålls en
önskvärd dynamik.

Framtidsperspektiv saknas

Regeringens kulturbudget saknar framtidsperspektiv.
Några överväganden om angelägna insatser för kommande
år eller i ett längre tidsperspektiv redovisas knappast alls.
Det förefaller som om regeringen i stort sett är nöjd med
vad som hittills uppnåtts.

Det har också förvisso hänt åtskilligt de senaste åren,
som vi kan vara glada över.

Kulturen engagerar i dag en växande del av
befolkningen. Den ungdomliga musikrörelsen, sommarspel
och musikfestivaler, körerna och amatörteatern är några
exempel på verksamheter som vitaliserat kulturlivet.

De etablerade kulturinstitutionerna har flyttat fram
positionerna. Antalet yrkesverksamma har ökat på alla
konstområden. Kommunerna har byggt ut och rustat
folkbiblioteken. I en tredjedel av landets alla kommuner
har under åttiotalet byggts nya huvudbibliotek. Ett stort
antal nya teatrar, museer och orkestrar har etablerats runt
om i landet.

Dessa framgångar för kulturpolitiken har också fått
internationellt erkännande. En expertgrupp inom
Europarådet har granskat svensk kulturpolitik. I
utvärderingen får svensk kulturpolitik ett gott betyg: beröm
ges för en hög ambitionsnivå och jämfört med andra länder
generösa anslag, god spridning över landet och till nya
grupper, liten och effektiv förvaltning.

Granskningsgruppens kritiska synpunkter gällde främst
kulturinstitutionernas effektivitet, resurshushållning och
publikarbete. Granskningsgruppen ansåg också att staten
bör gynna uppkomsten av nationella kulturcentra och
kulturinstitutioner utanför Stockholm. I ett EG-perspektiv
är detta en rekommendation som bör uppmärksammas.

Men bilden är inte enbart ljus. Kulturlivets expansion
föder nya behov och förväntningar som måste mötas.
Många konstnärliga yrkesutövare verkar fortfarande under
knappa ekonomiska betingelser. En växande kommersiell
underhållningsindustri exploaterar människors kulturbehov
genom att sprida undermåliga produkter. Den importerade
massmediekulturen hotar att stärka sin dominans på
bekostnad av den levande kulturen.

På kulturområdet pågår en kraftmätning. Enligt den
nyliberala ideologin bör det offentliga stödet till kulturen
minskas och i vissa fall avvecklas helt. Konstnärer och
kulturinstitutioner skall i ökad omfattning vara hänvisade
till marknaden för sin överlevnad. Sponsring och
företagsstöd skall ersätta medborgarnas gemensamma
ansvar för kulturlivet.

Socialdemokratin avvisar dessa idéer. De stigande
förväntningarna måste mötas genom att fler engageras och
känner ansvar för kulturen.

Kommunernas ansvar för kulturen

Förra årets val ledde till att ett stort antal kommuner och
landsting i landet nu har en borgerlig politisk majoritet. För
kulturen kan detta få allvarliga konsekvenser.

De kommuner och landsting som är -- eller under längre
tid har varit -- socialdemokratiskt styrda har i regel fört en
mer ambitiös kulturpolitik än de kommuner och landsting
som haft borgerlig majoritet. Den senaste jämförelsen
visade att socialdemokratiska kommuner och landsting i
genomsnitt anslog omkring 25 % mer i kronor räknat per
invånare till kulturen än borgerligt styrda.

Detta kan ses som en naturlig följd av den kommunala
folkstyrelsen. Vi är dock oroade över att så många
borgerligt styrda kommuner förbereder besparingar på
kulturområdet.

Det är stor risk att den kommunala musikskolan,
folkbiblioteken, teater- och musikföreningarna och andra
viktiga kulturverksamheter i kommunerna drabbas.
Skillnaderna mellan medborgarnas möjligheter i olika
kommuner att ta del av kultur kan bli oacceptabelt stora.

Folkbiblioteken är den viktigaste kommunala
kulturinstitutionen. Biblioteket är en mötesplats och
träffpunkt för unga och gamla. I det lilla samhället eller i
förorten svarar biblioteket ofta vid sidan av bokutlåningen
för det mesta av det lokala kulturutbudet.

Biblioteket har både en kulturuppgift och en
informationsuppgift. Kulturuppgiften -- att intressera för
böcker och läsning -- är den centrala.
Informationsuppgiften är kompletterande. Bibliotekens
strävan att fungera som en kommunal informationscentral
som förser företag, förvaltningar och enskilda med
databaserad information får inte gå ut över kulturuppgiften.

Under senare tid har förts en diskussion om bibliotekens
framtida uppgifter. Företrädare för moderata
samlingspartiet har argumenterat för avgifter på boklån. Vi
anser att dessa förslag bestämt bör avvisas. De avgiftsfria
boklånen är av avgörande betydelse för att biblioteken skall
fungera som en öppen och för alla medborgare tillgänglig
kulturinstitution. Detta står inte i motsats till att dyrbara
datasökningstjänster beställda av företag och förvaltningar
kan debiteras en avgift.

På biblioteksområdet har sedan 1985 funnits ett särskilt
utvecklingsbidrag, som gått till kommuner som av olika skäl
haft en lägre biblioteksstandard än andra. Totalt har det rört
sig om ett trettiotal kommuner.

Den socialdemokratiska regeringen fördubblade 1988
bidraget för att väntetiderna skulle förkortas och
utvecklingsprojektet skulle kunna slutföras under 1991. I
konsekvens med detta föreslår regeringen i årets budget att
bidraget avvecklas.

Vi finner det naturligt att de nu frigjorda medlen
används för att på andra sätt främja litteratur och läsning.

Vi föreslår därför att 2 milj.kr. anslås till kultur i
arbetslivet. Kultur i arbetslivet omfattar i dag en
mångskiftande verksamhet. Det finns körer, orkestrar,
konst- och konsthantverksgrupper, amatörteatrar och
arbetsplatsbibliotek. Framför allt arbetsplatsbiblioteken
har varit framgångsrika. Det finns nu närmare 1000
kommunalt anknutna arbetsplatsbibliotek. Det snabba
uppbyggnaden har underlättats genom de statsbidrag som
getts via kultur i arbetslivet. Det finns därför goda skäl att
fullfölja denna lovande satsning. Vi behandlar i en särskild
motion den fortsatta utvecklingen av kultur i arbetslivet.

Ytterligare en del av de frigjorda medeln bör användas
till att förstärka litteraturstödet. Det finns stora behov när
det gäller utgivningen av litteratur på invandrar- och
minoritetsspråk. Vi föreslår därför att anslaget till denna
utgivningsgenre ökar med 1 milj.kr., vilket räcker till
ungefär femtio titlar. Vi föreslår också att stödet till barn-
och ungdomslitteratur ökas med 1 milj.kr.

Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur
spelar en viktig roll för de läshandikappades möjligheter att
följa samhälls- och kulturdebatt. För att inte
ambitionsnivån i utgivningen skall behöva sänkas i avvaktan
på handikapputredningens betänkande föreslår vi att
anslaget höjs med 2 milj.kr.

Konstnärernas arbetsvillkor

Grunden för de konstnärliga yrkesutövarnas verksamhet
är en upphovsrätt, som garanterar dem ersättning för deras
arbete. Uppgiften att värna denna upphovsrätt blir allt
viktigare, när starka kommersiella intressen strävar efter att
minska dess betydelse för att lättare kunna exploatera
verken på en massmarknad.

Enligt detta synsätt bör de konstnärliga yrkesutövarnas
villkor förbättras efter två huvudlinjer.

Den ena huvudlinjen är att vidga arbetsmarknaden för
de konstnärliga yrkesutövarna genom att stimulera
efterfrågan på deras verk och genom att bryta de hinder,
som begränsar deras möjligheter att nå en publik.

Den andra huvudlinjen är att förbätta de ersättningar,
som utgår för det offentliga och privata utnyttjandet av
deras verk. Exempel på sådana ersättningar är
biblioteksersättningen och visningsersättningen.

Inom ramen för treårsprogrammet gjordes
betydelsefulla insatser efter båda dessa huvudlinjer.

Regeringens budget innehåller vissa förslag, som
förbättrar konstnärernas arbetsmarknad och arbetsvillkor.
Anslagshöjningen till nationalscenerna och de fria
grupperna förbättrar arbetsmarknaden för skådespelare.
Ökningen av antalet inkomstgarantier och vidgade
möjligheter att erhålla tioåriga arbetsstipendier för
konstnärer är också angelägna insatser.

Men det bör framhållas att de nya arbetstillfällen som
föreslås i budgeten helt och hållet motsvaras av
minskade arbetsmöjligheter för andra konstnärsgrupper.
Vad regeringen ger med ena handen tar den igen med den
andra.

Det är framför allt två förslag i regeringens budget som
dramatiskt kommer att försämra arbetsmarknaden för
konstnärer.

Under utbildningsdepartementets huvudtitel föreslås att
bidragen till folkbildningen skärs ned med 300 milj.kr.
Minskningen kommer hårt att drabba folkhögskolornas och
studieförbundens verksamhet. Konsekvenserna i sin helhet
belyses i en särskild motion.

I detta sammanhang skall betonas att folkbildningen
också är en av de största arbetsgivarna för konstnärliga
yrkesutövare. Studieförbunden genomför årligen drygt
hundratusen kulturarrangemang, som ger åtskilliga direkta
arbetstillfällen åt konstnärer och kulturarbetare. Många
konstnärer får vid sidan av inkomster från sin konstnärliga
verksamhet välbehövliga extrainkomster -- ofta en eller två
månadslöner -- från uppdrag i folkbildningen.

Det går inte med exakt säkerhet att beräkna hur
minskningen av folkbildningsanslagen drabbar
konstnärernas arbetsmarknad. Lågt räknat torde effekten
bli mellan 20 och 30 milj.kr. I många borgerligt styrda
kommuner förbereds dessutom i regeringsförslagets anda
nedskärningar av de kommunala bidragen till
folkbildningen. Om dessa genomförs blir konsekvenserna
ännu mer drastiska för konstnärerna.

I budgeten förslår regeringen att bidraget om 15 milj.kr.
till konstnärlig utsmyckning i bostadsområden avvecklas.
Förslaget är olyckligt. Det är allmänt omvittnat att bidraget
har stor betydelse för att förbättra boendemiljön.

Bidraget till konstnärlig utsmyckning motsvarar 40 % av
den sammantagna kostnaden. För bildkonstnärerna
innebär alltså regeringens förslag att deras
inkomstmöjligheter försämras med mer än 30 milj.kr.

Det senaste året har lämnats drygt 200 bidrag till
konstnärlig utsmyckning i bostadsområden. Efterfrågan har
ökat kraftigt den senaste tiden. Alltfler fastighetsägare inser
värdet av att skapa möjlighet till skönhetsupplevelser i
boendet. Konstverk i bostadsområdena skänker liv åt
miljön. Bostadsområdena blir omväxlande och skapar
hemkänsla.

För bildkonstnärerna rör det sig om stora uppdrag som
ger ersättningar som motsvarar en årsinkomst eller mer.
Regeringsförslaget kan därför med fog karakteriseras som
ett dråpslag mot bildkonstnärerna. Vi föreslår därför att en
bidragsram om 15 milj.kr. för budgetåret 1992/93 fastställs
för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden.

För att förbättra konstnärernas arbetsmarknad behövs
därutöver ytterligare åtgärder. Vi föreslår därför i denna
motion ett femårsprogram för fria grupper och särskilda
bidrag till länskonstnärer. Utformningen av ett nytt
filmavtal bör leda till att en stabil och utökad
arbetsmarknad skapas för svensk filmproduktion.

Arbetsmarknadsstöd och kulturvårdsföretag

Den socialdemokratiska regeringen påbörjade en
översyn av arbetsmarknadsstöden på kulturområdet. I årets
budget sägs att detta arbete skall fortsätta i en gemensam
arbetsgrupp för kultur- och
arbetsmarknadsdepartementen. Arbetsgruppen ska bl.a.
studera lönebidragen vid kulturinstitutioner och de s.k.
kulturvårdsföretagen.

Det är angeläget att en översyn sker av
arbetsmarknadsstöden på kulturområdet. Vissa av stöden
har fått en sådan varaktighet och omfattning att de närmast
fått karaktären av permanenta driftsbidrag. I dessa fall bör
övervägas om de inte ska omvandlas till fasta anslag.

Många kulturinstitutioner har i dag ett stort antal
lönebidragsanställda. En förändring av reglerna är befogad.
Den får dock inte medföra att personalens
anställningstrygghet försämras eller till att institutionerna
tvingas minska sin verksamhet.

Kulturvårdsföretagen svarar för vård- och
konservatorstjänster inom kulturområdet. Några av dem
har av sysselsättningsskäl förlagts till skogslänen.
Regeringen säger i årets budget att både lokalisering och
omfattning av verksamheten vid kulturvårdsföretagen ska
omprövas. Formuleringen antyder framtida besparingar.

Vi vill därför framhålla att målet för översynen bör vara
att finna lösningar som gör att olika beställare lättare kan
utnyttja kulturvårdsföretagens tjänster. Många av landets
museer har samlingar som är i stort behov av vård och
konservering. Det finns alltså gott om framtida
arbetsuppgifter för kulturvårdsföretagen. Regeringen bör
därför för riksdagen redovisa förslag, som lägger en stabil
grund för kulturvårdsföretagens fortsatta utveckling.

Kulturen har under senare år fått en större betydelse i
regionalpolitiken. Vid behandlingen av den
regionalpolitiska propositionen beslöt riksdagen att länens
utvecklingsfonder skall kunna användas för kulturinsatser.
Detta var en betydelsefull markering. Vi anser att kulturen
behöver ges ökad vikt i länsstyrelsernas regionalpolitiska
planering. Kommuner och landsting som vill stärka
kulturen i den egna landsdelen skall ha goda förutsättningar
att påverka statens och länsstyrelsernas fördelning av
regionalpolitiska medel.

Treårsprogrammet för kulturen

Regeringens budgetförslag innebär att inom
treårsprogrammet planerade insatser för länsmuseer,
länsteatrar och regionala symfoniker fullföljs.

På några punkter bör emellertid regeringens
budgetförslag kompletteras eller avvisas.

1. Regeringen föreslår att 39 nya grundbelopp skall utgå
till länsteatrarna. En stor del av dessa skall tillfalla
Byteatern i Kalmar genom att teatern inordnas i
grundbeloppssystemet. För att ge den nyetablerade
länsteatern i Bohuslän utlovat stöd och för att kunna
förstärka barn- och ungdomsteatern bl.a. inom
Älvsborgsteatern, anser vi att antalet nya grundbelopp för
regional teater- och dansverksamhet bör höjas med 10
utöver regeringens förslag. Kostnaden har beräknats till 1
182 500 kr.

2. Regeringen förslår att det statliga bidraget till
Arbetets museum skall minska med 1,7 milj.kr. eller med
20 %. På längre sikt antyder regeringen att anslaget skall
avvecklas. Vi anser att regeringens förslag är oacceptabelt.
Vi vill också erinra om att förra årets riksdag uttalade att
regeringen skall beakta behovet av ökade resurser till
Arbetets museum.

Arbetets museum har, efter några års upprustning av
lokalerna i det s.k. Strykjärnet i Norrköping, kunnat öppna
sina lokaler för utställningar och utåtriktad verksamhet.
Arbetets museum är placerat i en av Sveriges äldsta
industristäder och inhyst i en för hela Europa unik
industrimiljö vid Motala ström. Arbetets museum skall
spegla arbetslivets föränderlighet och arbetets betydelse i
människors vardag. Något museum med ett motsvarande
bevakningsområde finns inte i Sverige.

När den borgerliga regeringen säger att staten inte bör
ha ett ansvar för att skildra arbetslivets historia, är det i
bästa fall en illa genomtänkt ståndpunkt; i sämsta fall en
klassmässig reaktion som i dag borde vara övervunnen.

Arbetets museum har kunnat starta tack vare att
huvudmännen -- fackföreningsrörelsen och Kooperativa
Förbundet -- gett omfattande ekonomiskt stöd för
upprustning av byggnaden. I princip gäller samma lösning
för Arbetets museum som för Tekniska museet, dvs.
huvudmännen äger fastigheten och tar ansvar för
kapitalkostnaderna medan staten ger bidrag till driften.
Lika lite som det finns anledning att ge minskade anslag till
Tekniska museet för att näringslivet äger det, lika lite finns
det anledning att ge minskade anslag till Arbetets museum
för att fackföreningsrörelsen äger det. Båda museerna ger
från skilda utgångspunkter en bild av arbetets historia och
villkor.

För att ge Arbetets museum goda
utvecklingsmöjligheter i enlighet med tidigare
riksdagsuttalande anser vi att bidraget till museet skall
bestämmas med ett belopp som är 3 milj.kr. högre än vad
regeringen föreslagit.

3. Riksteatern föreslås i budgeten få en betydande
anslagshöjning. Det motiveras inte minst av att, som
teaterkostnadsutredningen visar, utgifterna för
turnéverksamheten snabbt stigit. Riksteatern har nyligen
antagit ett program inför 90-talet i vilket man bl.a. betonar
sitt ansvar för publiken i glesbygd och i de regioner som
saknar egen länsteater. Vi anser att en angelägen uppgift för
Riksteatern är att öka produktionen av föreställningar som
är lämpliga för de allra minsta scenerna och för lokaler som
saknar scen.

Genom utvecklingen av länsteatrarna och insatserna för
fria grupper finns ett rikt och varierat teaterbud. Det finns
dock stora skillnader i de lokala teaterföreningarnas
kännedom om -- och därmed möjlighet att köpa -- olika
produktioner. Riksteatern har genom stöd till
länsteaterföreningarna skapat bättre förutsättningar för att
dessa skall kunna ta ett större ansvar för att samordna och
erbjuda de lokala teaterföreningarna ett grundutbud. Det
är angeläget att detta utvecklingsarbete fortsätter.

Kultur i hela landet

En huvudpunkt i 1974 års kulturpolitiska beslut var att
staten metodiskt skulle stödja uppbyggnaden av länsteatrar,
länsorkestrar och länsmuseeer. Detta har skett genom s.k.
grundbelopp. Grundbeloppen har varit ett renodlat
stimulansbidrag. Ett villkor för erhållande av nya
grundbelopp har varit att huvudmännen -- kommuner och
landsting -- tagit ett ökat ekonomiskt ansvar för kulturens
länsinstitutioner.

Detta har medfört att olika länsinstitutioner expanderat
i olika takt beroende på de lokala huvudmännens
ambitioner.

Denna politik, som alltså byggt på frivillig medverkan
och lokalt engagemang, har varit framgångsrik. I så gott
som samtliga län finns nu väl utbyggda och fungerande
länsteatrar, länsmuseer, länsbibliotek och länsorkestrar.
Antalet kammar- och symfoniorkestrar har också ökat.

Målet -- en utbyggd basstruktur av kulturella
länsinstitutioner i hela landet -- har därmed uppnåtts. Av
regionala rättviseskäl kan fortfarande nästa år enstaka
insatser inom grundbeloppssystemet vara befogade, t.ex.
för teatern i Halland.

I princip bör dock den fortsatta utbyggnaden av
kulturens länsinstitutioner vara de kommunala
huvudmännens ansvar. Detta bör vara desto lättare,
eftersom den statliga ekonomiska insatsen relativt sett
avtagit i betydelse. Kommuner och landsting har alltså på
eget initiativ expanderat verksamheten snabbare än vad
som förutsatts.

Med facit i hand måste detta sägas vara en av de största
framgångarna för 1974 års kulturpolitik; kommuner och
landsting har inte bara tagit ett ökat ekonomiskt ansvar för
kulturen, de har därtill tagit det betydligt snabbare än vad
man räknat med.

Den kommunalekonomiska kommittén har nyligen
publicerat sitt slutbetänkande. Utredningen anser att ett
stort antal specialdestinerade statsbidrag -- däriband de till
kulturens länsinstitutioner -- skall föras in i ett generellt
skatteutjämningsbidrag till kommunerna.

Statsbidragen till kultur är jämfört med andra
statsbidrag till kommunerna små. Det finns därför en risk
för att kulturområdets frågor hamnar i skymundan, när den
kommunalekonomiska kommitténs förslag skall diskuteras.
Det vore olyckligt. Den kommunalekonomiska kommitténs
förslag bör i stora drag genomföras, därom råder enighet
mellan de politiska partierna. Från socialdemokratins sida
är dock ett villkor att ett genomförande av utredningens
förslag inte får äventyra kommuners och landstings förmåga
att svara för angelägna välfärdsuppgifter.

För kulturområdets del är problemet främst det att
huvudmännen i vissa län gjort betydligt större åtaganden för
kulturens länsinstitutioner än i andra län och därför också
erhållit större statsbidrag. Ett genomförande av
utredningens förslag får inte leda till att dessa
kulturinstitutioners villkor försämras.

Ett alternativ till ett generellt statsbidrag kan därför för
kulturens länsinstitutioner vara att bidragen utbetalas efter
en i förväg fastställd omräkningsformel. Eftersom
kommunalekonomiska utredningen för närvarande
remissbehandlas, återkommer vi till denna fråga.

Nya utgångspunkter för kulturpolitiken

Ett utmärkande drag för svensk kulturpolitik har varit
dess långsiktighet. Genom 1974 års kulturpolitiska beslut
fastlades riktlinjer för de närmaste årtiondenas
reformarbete.

Framförhållningen har varit fördelaktig. Den har
minskat spänningen mellan framåtsyftande förväntningar
och vad som för stunden är praktiskt-ekonomiskt möjligt.
En fortlöpande diskussion om kulturpolitikens mål och
medel har gynnats.

Till 1974 års kulturpolitiska beslut fogades en
åtgärdslista. Dessa åtgärder är i dag samtliga genomförda.
För det närmaste årtiondet behöver fastställas nya
riktlinjer.

I den socialdemokratiska treårsprogrammet för kulturen
framhölls följande riktlinjer för nittiotalet. Förtur skulle ges
åt att förbättra de konstnärliga yrkesutövarnas
arbetsvillkor genom att bredda deras arbetsmarknad och
höja ersättningarna för det offentliga utnyttjandet av deras
verk, förstärka kulturen i hela landet, förbättra barns
och ungdomars möjligheter att möta kultur och utveckla
eget skapande, stimulera bredd och kvalitet i
amatörverksamheterna, utveckla de nationella
kulturinstitutionerna.

Dessa riktlinjer för nittiotalets kulturpolitik är
fortfarande giltiga. Men den konkreta tillämpningen
behöver utformas så att bättre hänsyn kan tas till redan
inträffade förändringar i kultur- och mediemiljön och till
sådana förändringar som kan väntas inträffa under
nittiotalet.

Till ovanstående riktlinjer vill vi lägga ytterligare en:
det är nu dags att genomföra ett metodskifte när det
gäller statens ansvar för att utveckla kulturen i hela
landet.

Uppgiften att bygga upp kulturens länsinstitutioner har
hittills haft förtur. Denna uppgift är nu, som framhållits
ovan, i huvudsak avklarad. Vi har i dag ett fungerande
nätverk av länsteatrar, länsmuseer och länsorkestrar. Den
fortsatta utvecklingen av dessa är i huvudsak
huvudmännens ansvar.

Denna insikt får dock inte leda till slutsatsen att behovet
av en kulturpolitik som är inriktad på hela landet har
minskat i betydelse. Tvärtom. För socialdemokratin är det
en självklarhet att riksdag och regering skall ha ett fortsatt
ansvar för att garantera kulturens tillgänglighet i hela
landet. Den fråga vi nu behöver diskutera är hur de
framtida statliga insatserna skall utformas för att vara till
största nytta för det lokala och regionala kulturlivet.

En utgångspunkt för den framtida kulturpolitiken bör
enligt vår mening vara att metodiskt främja ett ökat samspel
mellan olika kulturverksamheter i landet. Ett i verklig
mening nationellt kulturliv förutsätter dynamik, rörlighet
och erfarenhetsutbyte mellan olika konst- och
kulturområden.

En andra utgångspunkt bör vara att de framtida statliga
insatserna koncentreras till de områden som kommunerna
inte kan eller har svårt att själva klara av.

En tredje utgångspunkt för de statliga insatserna bör
vara att stimulera förnyelsen genom att ge oetablerade
kulturverksamheter och unga artister en chans att nå sin
publik.

Utifrån denna grundsyn framför vi det följande förslaget
på sex områden av betydelse för kulturen i hela landet.
Förslagen är: Femårsprogram för fria grupper
Bildandet av en nationell kulturfond för kulturbyggnader
och kulturturism Utveckling av nationella
kulturinstituioner utanför Stockholm Skapande av ett
''Sveriges Historiska museum'' och byggande av nytt
Modernt museum Riktade insatser för
amatörverksamhet och barn- och ungdomskultur
Översyn av kulturens branschstöd i syfte att förbättra
svenska artisters och konstnärers möjligheter att nå sin
publik.

Femårsprogram för fria teater-, musik- och dansgrupper

De fria grupperna har en central betydelse i kulturlivet.
De fria grupperna svarar för förnyelse av teatern, musiken
och dansen. De har vunnit en ny publik för scenkonsten
genom att spela på mindre orter och utanför
institutionernas scener. De flesta av alla
barnteaterföreställningar görs av fria grupper.

Av den samlade teaterpubliken har de fria grupperna
mellan 20 och 25 %. Deras andel av det offentliga stödet är
dock långt mindre än vad som motsvaras av publikens
storlek.

Inom samlingsnamnet fria grupper ryms ett antal
teaterproducenter av delvis mycket olika slag. Vissa
ensembler är jämförelsevis stora och har egna lokaler,
andra ensembler är mindre och nyttjar de scener som finns
att tillgå.

Under åttiotalet har -- från en låg begynnelsenivå -- både
det statliga och kommunala ekonomiska stödet till fria
grupper ökat kraftigt i realt penningvärde. Enligt
teaterkostnadsutredningen har från 1982/83 fram till i dag i
realt penningvärde statens bidrag ökat med 63 %,
landstingens med 190 %
och kommunernas med 110 %.
Trots detta har de fria grupperna en ovanligt hög
självfinansiering; drygt 40 % av inkomsterna är
försäljningsintäkter. De fria grupperna har ändå i ökad grad
blivit beroende av arbetsmarknadsstöd.

Att de fria grupperna fortfarande har en otrygg ekonomi
har flera orsaker. Under åttiotalet har de försökt komma
bort från de svältlöner som tidigare betalades. Fortfarande
är dock löneläget lågt. En andra orsak är att verksamheten
expanderat kraftigt och antalet anställda blivit betydligt fler.
En tredje orsak är att alltfler fria grupper spelar för en
lokal/regional publik och därmed fått kostnader för egna
lokaler och scener. En fjärde orsak är att kommunala
besparingar lett till minskade beställningar från
kommundelsnämnder, skolor och förskolor.

Teaterkostnadsutredningen anser mot denna bakgrund
att ett stort antal fria grupper kommer att läggas ned, såvida
inte de offentliga insatserna ökar.

I regeringens budget föreslås att stödet till de fria
grupperna ökas med 7 milj.kr. Vi anser att denna höjning är
otillräcklig. Vi föreslår därför att anslaget höjs med 5 milj.kr.
utöver regeringens förslag.

Detta bör dock ses som en kortsiktig lösning. Det
offentliga stödet till fria grupper behöver ses över. De
ekonomiska förutsättningarna för fria grupper måste
utformas så att deras stora betydelse inom kulturlivet
erkänns.

Regeringen bör därför uppdra åt kulturrådet eller en
särskild utredning att göra en översyn av stödet till fria
grupper. En ekonomisk planeringsram för översynen bör
vara att de statliga anslagen under en femårsperiod skall
öka etappvis med minst 5 milj.kr. per år, totalt alltså 25
milj.kr. Det bör förutsättas att kommuner och landsting
bidrar med minst lika mycket.

Ett problem som bör uppmärksammas vid översynen är
att de fria grupperna ofta har en bristfällig lokal förankring.
Ett annat problem är koncentrationen av fria grupper till
storstäderna. Ett tredje problem gäller förnyelsen. Det är
svårt för nya grupper att ta sig in i systemet och att ombilda
äldre grupper.

Konstruktionen av ett nytt stöd bör utformas så att en
tydlig skillnad görs mellan olika ändamål för stödet. En
uppgift för ett nytt stöd bör vara att stärka de grupper som
är verksamma utanför storstäderna och ge nya regionalt
förankrade grupper chansen till etablering. En andra
uppgift bör vara att stödja unga artister och konstnärligt
nyskapande. Rejäla men tidsbegränsade
produktionsgarantier för intressanta uppsättningar bör
kunna fås för detta. En tredje uppgift bör vara att främja
barn- och ungdomsteatern för vilken de fria grupperna
redan i dag spelar en stor roll. En ekonomisk ram bör
avsättas för vart och ett av dessa tre ändamål.

Nationell kulturfond för kulturbyggnader och
kulturturism

De statliga bidragen till kulturen i landet har hittills
främst gått till residensstaden eller till den största
kommunen i länet. Det är nu dags att uppmärksamma även
''andra- och tredjestädernas'' och de mindre kommunernas
behov och deras betydelse för det samlade kulturutbudet i
ett län.

Ett bra sätt att åstadkomma detta är att bilda en
nationell kulturfond, som kan ge investeringsbidrag till
kulturella ändamål utanför storstadsregionerna.
Kulturfonden skall kunna samspela med kommuner,
landsting, regionala utvecklingsfonder och kulturvårdande
myndigheter i val av projekt.

Den nationella kulturfonden skall i första hand ge
investeringsbidrag till projekt som har ett besöks- och
publikvärde. Målet skall vara att ge boende på hemorten
och utifrån kommande besökare möjlighet till nya
kulturupplevelser.

Fondstyrelsens ledamöter bör ha regional förankring
och ha kompetens från olika kulturområden.

Kulturfondens bidrag skall gå till investeringar, inte till
drift eller verksamhet. Det statliga bidraget bör uppgå till
30--40 % av den sammantagna investeringskostnaden.
Kulturfonden bör efter en etappvis uppbyggnad disponera
omkring 150 milj.kr. per år. Under en tioårsperiod kommer
därmed investeringsprogrammet tillsammans med lokala
och regionala insatser att omfatta mellan fyra och fem
miljarder kronor.

Genom en nationell kulturfond får kulturen fler
mötesplatser. Lokala idéer och projekt blir lättare att
genomföra. Några exempel:

a. I ett stort antal kommuner planerar man eller
drömmer om nya teatrar, konserthallar, konsthallar och
museer. En nationell kulturfond kan uppmuntra dessa och
andra kommuner att förverkliga sina framtidsambitioner.

b. Det finns i dag ett växande intresse för
''kulturturism''. En kulturfond kan ge bidrag till större
projekt för att ta tillvara sevärdheter och attraktioner i den
egna bygden till glädje för både inhemska och utländska
beökare.

Framgångsrika exempel på kulturturism med ett årligt
besökarantal på över 100 000
är Läckö i Västergötland, Eketorp på Öland och
ekomuseum Bergslagen. Ett intressant framtidsprojekt för
kulturturism är Nordiska museets planer på att utveckla
Julita i Södermanland till ett friluftsmuseum som visar äldre
tiders odlingsteknik och odlingslandskap.

c. Det finns ett tilltagande behov när det gäller att bevara
industriminnen, slott och herresäten. I en del fall tar
kommuner eller landsting ansvar för detta. Många små
kommuner har dock inte ekonomisk förmåga att ensamma
ta ansvaret för det nationella kulturarvet. Leufsta i
Östhammars kommun är ett exempel på detta. En nationell
kulturfond skulle ge en ökad möjlighet att ta tillvara
kulturarvet.

En nationell kulturfond har självfallet ett värde i sig
genom att den skapar förutsättningar för fler att ta del av
kultur. En icke oviktig bieffekt är att den också skulle vara
av betydelse för lokal utveckling av samhälle och näringsliv.
Det finns numera ett stort antal studier som visar att en väl
fungerande kulturell ''infrastruktur'' spelar samma viktiga
roll som skola och barnomsorg för att åstadkomma en
balanserad regional utveckling och för att locka fram
framtidstro och nya initiativ.

En kulturfond i enlighet med dessa riktlinjer skulle
skapa nya utvecklingsmöjligheter för kulturen i hela landet.
Vi föreslår därför att en parlamentarisk kommitté snarast
tillsätts med uppgift att lämna förslag om bildandet av en
nationell kulturfond.

Ge kulturinstitutioner utanför Stockholm nationella
uppdrag

De nationella kulturinstitutionerna är kraftcentra för
vårt lands kulturliv. De utför inom sina respektive
konstområden uppgifter som är betydelsefulla för hela
landet. De ger också Stockholmsregionens invånare ett
förnämligt kulturutbud.

Genom det socialdemokratiska treårsprogrammet för
kulturen gjordes ett antal betydelsefulla insatser för de
nationella kulturinstitutionerna.

Operan, Dramaten och Riksteatern har erhållit
väsentligt höjda bidrag. Genom Dansens Hus har den
moderna dansen fått en egen scen. Arkitekttävlingen för ett
nytt modernt museum på Skeppsholmen har fäst
uppmärksamheten på den moderna konstens roll i
samhället. Det nya Vasamuseet har slagit publikrekord för
svenska museer och kan i attraktionskraft tävla med
världens främsta museer. Vid Naturhistoriska riksmuseet
byggs ett planetarium/omniteater med 300 platser. Tekniska
museet har moderniserats och startat en livaktig science
centerverksamhet.

För Stockholms stad och hela Stockholmsregionen har
detta medfört ett rikare kulturliv.

Det bör dock uppmärksammas att alla dessa insatser har
närmast helt och hållet betalats med statliga medel.

Av den samlade statliga kulturbudgeten går i dag mer än
hälften till Stockholm. Räknat per invånare är
snedfördelningen än mer påtaglig. Till publika
kulturinstitutioner inom teater, musik och museer uppgår
de statliga bidragen i Stockholms län till ungefär 500 kr. per
invånare och till övriga landet ungefär 130 kr. per invånare.
Till detta kommer att flertalet övriga nationella
kulturverksamheter har sin administration förlagd till
Stockholm.

Även om hänsyn tas till att åtskilliga av de nationella
kulturinstitutionerna har uppdrag som är av betydelse för
hela landet, är det klart att en oproportionerligt stor del av
den statliga kulturbudgeten fördelas till
Stockholmsregionen. Detta har medverkat till att
kommunerna i Stockholmsområdet kan ta ett mindre
ansvar för kulturen än vad man gjort i andra delar av landet.

I Europarådsgranskningen av kulturpolitiken betonades
vikten av att skapa nationella motvikter till
Stockholmsdominansen i kulturlivet. Genom att skapa
kulturella kraftcentra utanför Stockholm gynnas vitalitet
och rörlighet i kulturlivet. Arbetsmarknaden för de
konstnärliga yrkesutövarna vidgas.

Redan i dag har Göteborgs, Malmös, Sundsvalls och
Umeås kommuner genom en ambitiös kulurpolitik påtagit
sig uppgifter som är av betydelse för hela västra, södra och
norra Sverige -- och därmed för hela landet. I huvudsak är
dock detta ett resultat av målmedvetna kommunala
insatser.

En central statlig uppgift för nittiotalets kulturpolitik är
att gynna uppkomsten av fler kulturella centra utanför
Stockholm. Investeringsbidraget till byggandet av en ny
musikteater i Göteborg om 347 milj.kr. markerar härvidlag
en inledning. Men för att fullfölja denna början krävs
fortsatta långsiktiga insatser som utformas i samråd med
berörda kommuner. Målet bör vara att i varje landsända
åstadkomma starka kulturverksamheter som har ett
nationellt uppdrag.

''Sveriges Historiska museum'' och nytt Modernt
museum

Flera av de statliga kulturinstitutionerna i Stockholm
behöver rustas upp och ges nya utvecklingsmöjligheter.
Också för dessa krävs målmedvetna insatser.

En förutsättning för detta bör vara att
Stockholmsområdets kommuner och landstinget tar ett
ekonomiskt ansvar för kulturen i hela regionen som
motsvarar det som görs i andra delar av landet. Staten bör
tillsammans med kommunerna och landstinget kombinera
ekonomiska insatser för att lyfta fram kulturen i
Stockholmsregionen.

För de närmaste åren bör tre uppgifter ha förtur:

1. Utveckla Dansens Hus. Med starten av
Dansens Hus har danskonsten fått en egen scen i Sverige,
som också väckt internationell uppmärksamhet.
Verksamheten är ännu i ett uppbyggnadsskede.

Finansieringen av Dansens Hus skall enligt
överenskommelse delas mellan staten (50 %),
landstinget (25 %)
och Stockholms kommun (25 %).
De kommunala bidragen har dock inte hållit jämna
steg med de statliga.

Regeringen säger därför i årets budget att man skall
förhandla med Stockholms landsting och Stockholms
kommun. Vi utgår från att resultatet av förhandlingarna blir
att det samlade offentliga stödet till Dansens Hus ökar med
minst 3 milj.kr. utöver vad som redovisas i budgeten.
Ökningen bör främst komma till stånd genom att kommun
och landsting tar sin överenskomna andel av finansieringen
för Dansens Hus. Därigenom kan Dansens Hus fullfölja sin
uppbyggnad i planerad takt. Regeringen bör redovisa
resultatet av förhandlingarna för riskdagen.

2. Nytt Modernt museum på Skeppsholmen.
Arkitekttävlingen har skapat förutsättningar för att
förverkliga planerna att ge Moderna museet nya lokaler.
Moderna museet får därmed chans att spela samma centrala
roll för den moderna konsten som det gjorde på sextiotalet.
Inför byggstarten är det därför angeläget att också fastställa
museets ansvar för konstbildning och konstutställningar i
hela landet.

3. Skapa ett ''Sveriges Historiska museum''.
Sverige saknar ett sammanhållet museum, som speglar den
svenska historien från forntid till nutid. Nuvarande
uppdelning mellan Historiska museet och Nordiska museet
innebär att en konstlad gräns dragits vid år 1521.

Historiska museet och Nordiska museet samverkar nu
tillsammans med länsmuseerna i det s.k. historieprojektet.
Avsikten är att ge besökarna en lärorik och roande
framställning av vår historia. Inom projektets ram skall
också skapas förutsättningar för förnyelse av museernas
basutställningar.

Historieprojektet bör dock inte bli en engångsföreteelse.
De kommande åren bör utredas vilka möjligheter som finns
för Nordiska museet och Historiska museet att i samverkan
ta ett gemensamt ansvar för att spegla hela den svenska
historien. Målet bör vara att genomföra en upprustning av
museerna som gör att de kan mäta sig med de främsta på
den europeiska kontinenten.

Barn- och ungdomskultur

När man får beskrivningar av en framgångsrik skola eller
förskola är det påfallande ofta en kulturverksamhet som
skildras. Den glädje och det allvar som barn och ungdomar
utstrålar när de uttrycker sig genom musik, sång, bild eller
andra konstnärliga språk är det starkaste skälet för att
hävda alla barns rätt att utveckla sin skaparlust.

För att ge barn goda möjligheter att möta kultur måste
insatserna göras i de miljöer där barnen dagligen vistas. Det
är vad som händer i förskolan, skolan och i det lokala
föreningslivet, som till stor del avgör vilka chanser barn och
ungdomar får till egna kulturupplevelser. I de flesta
kommuner finns också mer eller mindre ambitiösa planer
för hur barn- och ungdomskulturen skall främjas.

Det statliga ansvaret för barn- och ungdomskulturen
består framför allt i attstimulera bredd och kvalitet i
utbudet för barn och ungdom på alla kulturområden,
bidra till en struktur för kultur i hela landet, som gör
kulturen lättåtkomlig för barn och ungdomar oavsett
bostadsort,ställa krav på de statsstödda centrala och
regionala kulturinstitutionerna att ge större utrymme för
barn och ungdomar i sin verksamhet,stödja
föreningslivets kulturverksamhet i former, som gynnar
barn- och ungdomskulturen,stimulera utvecklingsarbete
för barns och ungdomars eget skapande.

Inom treårsprogrammet för kulturen har gjorts
omfattande insatser för barn- och ungdomskulturen.

På teaterområdet har Unga Riks, Backateaterns och
Unga Klaras betydelse för barn- och ungdomsteatern lyfts
fram. Visningsnämnden vid Filminstitutet har fått kraftigt
höjda anslag för att ta fram kopior på filmer för skolbio och
filmklubbsverksamhet, för att ge stöd till medieverkstäder,
för att framställa undervisningsmaterial i mediekunskap för
lärare och för att främja lokal filmkulturell verksamhet.

Via socialdepartementet har utgått stora
stimulansbidrag till uppbyggnad av barnkulturcentra, som
fritidshem och förskolor kan utnyttja. ''Kultur i skolan''-
verksamheten har utvidgats genom en särskild satsning på
dans. Det har lett till att i 60 kommuner har anställts
danspedagoger som arbetar i skolor och fritidsverksamhet.
Genom ''Kulturbudkaveln'' har skapats en modell för
utveckling av ungdomars eget skapande, främst inom
teater-, dans- och musikområdet. Vi utgår från att
regeringen skapar goda möjligheter för dessa
verksamheters fortsatta utveckling.

Vi anser att barn- och ungdomskulturen måste ha hög
prioritet. Ett viktigt skäl till vårt förslag om ett
femårsprogram för fria grupper är att ge barn- och
ungdomsteatern bättre arbetsbetingelser. Ett självklart
krav på det nya filmavtalet bör vara att produktionsmål för
barnfilm fastställs.

Kulturrådet har i uppdrag att kartlägga vad
kulturinstitutionerna gör för barn och ungdom. Kulturrådet
skall lämna en rapport hösten 1992. En viktig uppgift för
kulturrådet är att analysera och beskriva hur de framtida
statliga insatserna för barn- och ungdomskulturen bör
utformas för att vara till nytta för förskolor, skolor och i
fritidsoch föreningsverksamhet. Kulturrådet bör också
pröva i vad mån man kan förändra existerande
verksamheter för att nå ett bättre resultat.

De konstnärliga yrkesutbildningarna har nyligen setts
över. Barn- och ungdomsperspektivet i utbildningarna har
dock försummats. Barn och ungdom är en viktig
publikgrupp. Det bör inte vara möjligt för de studerande att
genomgå några av landets dyrbaraste utbildningar utan att
de får kunskap om vilka artistiska krav som ställs på dem
för att de ska kunna framträda för en barn- och
ungdomspublik. Regeringen bör ta hänsyn till detta vid
utformning av kommande förslag och begära av de
konstnärliga högkolorna att de förstärker barnoch
ungdomsperspektivet i utbildningen.

Amatörkulturen -- en växande folkrörelse

Amatörkulturen är en av våra största folkrörelser.

Omkring 500 000
personer sjunger regelbundet i kör. Orkestrar och
amatörmusikgrupper samlar 300 000
deltagare. Folkdans, balett och modern dans har
omkring 400 000
aktiva utövare. I amatörteatern deltar ca 350 000
personer per år.

De förenklade bidragsregler som genomförts för
studieförbunden har gett folkbildningen möjlighet att i
friare former utveckla amatörkulturen. Inom
studieförbunden har tagits fram ambitiösa framtidsplaner
för amatörkulturen. Regeringens förslag om att minska
statsbidragen till folkbildningen med 300 milj.kr. är en
kalldusch för alla entusiaster inom amatörverksamheterna.
Många nya idéer och projekt för amatörkulturen kommer
att skrinläggas.

På borgerligt håll är det inte ovanligt att sätta
amatörkulturen i motsats till den professionella kulturen.
Synsättet är i grunden fel. En vital amatörkultur skapar
förutsättningar för ett starkt professionellt kulturliv.
Amatörkulturens utövare utgör en trogen och stor publik
vid teaterföreställningar, konserter och andra
kulturevenemang och genom sitt engagemang bildar de
opinion för kulturens betydelse i samhället.

Grunden för en framgångsrik amatörverksamhet är att
deltagarna kan utveckla sin förmåga och frigöra sin
skaparkraft. Därför är pedagogik- och metodikutveckling
av stor betydelse för amatörkulturen.

På detta område har många lovande saker inträffat.
Amatörorganisationer bedriver en omfattande
kursverksamhet vid folkhögskolorna. Fria teatergrupper
har utvecklat nya former för samarbete med
amatörteatergrupper. Länsmusiken har tillsammans med
studieförbunden på många håll bidragit till att stimulera
amatörorkestrar. Länsmuseerna och hembygdsrörelsen har
ett nära samarbete när det gäller att skildra den egna
bygdens historia och kulturmiljö.

För kommuner och landsting är det en viktig framtida
uppgift att ge kulturens länsinstitutioner tillräckliga resurser
för att stödja amatörkulturen. De regionala
kulturinstitutionerna bör ha som en deluppgift att utgöra
replipunkt och kompetenscentrum för amatörkulturen.

Många konstnärer och pedagoger skulle vilja göra mer
omfattande insatser för amatörkulturen -- om mer tid och
pengar fanns. I förra årets budget erhöll kulturrådet
särskilda medel för att ge två- till treåriga arbetsstipendier
åt konstnärer som under en period vill ägna sig åt
pedagogiskt utvecklingsarbete med amatörer. I Finland har
denna modell med s.k. länskonstnärer varit mycket
framgångsrik.

Kulturrådets utvecklingsmedel har varit otillräckliga för
att fullfölja denna försöksverksamhet. Vi föreslår därför att
under anslaget B2 reserveras 3 milj.kr., som en särskild
delpost för försöksverksamhet med länskonstnärer. Två
miljoner är en anslagshöjning och en miljon bör tillföras
försöksverksamheten genom en överföring från
kulturrådets dispositionspost.

Svenska rikskonserter har sedan länge svarat för
musikpedagogisk utveckling för amatörer. Resurserna har
dock inte räckt till för att möta de många önskemål som
finns. Amatörverksamhet på musikområdet spänner över
ett vitt fält -- klassisk musik, jazz, rock, folkmusik och
folkdans, körsång. Behoven skiftar och förändras år från år.

För att ge Rikskonserter bättre möjligheter att främja
pedagogisk utveckling för amatörmusiken och svara på
propåer från amatörorganisationerna föreslår vi att anslaget
till Rikskonserter höjs med 3 miljoner kronor. Särskilt
angeläget är att ge folkmusik- och folkdansrörelsen goda
möjligheter och att följa upp framgångarna från folkmusik-
och folkdansåret. Rikskonserter bör samtidigt få i uppdrag
att redovisa hur man framdeles vill stödja amatörmusikens,
folkdansens och folkmusikens utveckling.

Kulturens branschstöd

På kulturområdet finns flera branschstöd -- filmavtalet,
litteraturstödet, kulturtidskriftsstöd och stöd till
fonogramutgivning -- av varierande storlek och betydelse.
Branschstödens uppgift är att främja mångfalden i
massmedieutbudet. Med undantag för filmen svarar
branschstöden ekonomiskt sett för en liten del av
branschernas totala omsättning.

Massmediekonsumtionen tar -- främst beroende på
expansionen för nya medier som video, CD, satellit-TV --
en växande del av hushållens tid och inkomster i anspråk.
Branschstöden får därmed en alltmer central uppgift för att
påverka de kommersiella marknaderna.

Framgångsrika resultat kan nås också med blygsamma
ekonomiska insatser. ''En bok för alla'' har stimulerat en
pånyttfödelse av den kommersiella pocketbokutgivningen.
Distributionsstödet för aktuell biograffilm har bidragit till
att stärka biografen på mindre orter.

Under de kommande åren finns anledning att granska
hur väl branschstöden fyller sin uppgift i nittiotalets
mediemiljö. Finns det bättre sätt att utforma stöden för att
främja mångfald och för att förbättra spridningen av
svenska artisters verk till publiken?

Mest aktuell är för närvarande frågan om ett nytt
filmavtal. Betänkandet om framtida filmstöd, som nyligen
överlämnats, redovisar två alternativ. Det ena innebär att
ett nytt filmavtal kan träffas med nuvarande parter
kompletterade med televisionen. Det andra alternativet
innebär att staten tar över hela finansieringsansvaret för
Filminstitutet. Utredaren föreslår också en helt ny
konstruktion för produktionsstöd till värdefull svensk film.

Utredningen är för närvarande på remiss. Innan
filmskapare och filmbranschen fått tillfälle ge sin syn finns
ingen anledning att ta ställning till de många delfrågor som
utredningen tar upp.

Åttiotalet har inneburit en markant ökad import av
underhållningsfilm, framför allt av amerikanskt ursprung.
Ensidigheten i importen har gjort att europeisk film och
film från andra världsdelar nästan helt försvunnit från
biografoch videorepertoaren.

Behovet av bra importerade filmer och TV-serier
kommer alltid att finnas. Denna import kan dock aldrig
ersätta filmer om vår egen historia och samtid och den
betydelse de har för att bearbeta gemensamma traditioner,
drömmar och samhällsproblem.

Filmpolitiken måste av detta skäl ha en dubbel uppgift.
Den skall dels stödja den konstärligt avancerade filmen.
Den skall dels bidra till att skapa ett svenskt kvalitetsutbud
i populära genrer som thrillern och komedin. För att
upprätthålla teknik och branschkunnande måste dessutom
den samlade filmproduktionen ha en viss omfattning.

Ett viktigt mål för den framtida filmpolitiken är därför
att garantera nivån i den svenska produktionen av kortfilm
och spelfilm och skapa förutsättningar för filmerna att nå sin
publik. Ett rimligt produktionsmål för spelfilmen bör vara
15--20 långfilmer per år, varav 3 till 4 bör vara barnfilmer, 3
till 4 dokumentärfilmer.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avgiftsfria boklån,

2. att riksdagen till Bidrag för utvecklingsverksamhet
inom kulturområdet för anslagsposten Kultur i arbetslivet
anvisar 2

000

000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 8

331

000 kr.,

3. att riksdagen till Litteraturstöd för anslagsposten
Utgivningsstöd för utgivning av litteratur för invandrare och
för barn och ungdomar anvisar 2

000

000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 33

154

000 kr.,

4. att riksdagen till Bidrag till stiftelsen för lättläst
nyhetsinformation och litteratur anvisar 2

000

000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 10

168

000 kr.,1

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om folkbildningens betydelse för
konstnärernas arbets- och inkomstmöjligheter,

6. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del
medger att beslut om bidrag för konstnärlig utsmyckning får
lämnas inom en ram om 15

000

000 kr. under budgetåret 1992/93,2

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den aviserade översynen av
kulturområdets arbetsmarknadsstöd,3

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utveckling för
kulturvårdsföretagen,3

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kulturens betydelse vid
utformningen av regionalpolitiska stöd,3

10. att riksdagen till Bidrag till regionala och lokala
teater-, dans- och musikinstitutioner för budgetåret anvisar
1

182

500 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 366

655

500 kr.,

11. att riksdagen under anslaget Bidrag till vissa museer
för budgetåret 1992/93 till Arbetets museum anvisar 3

000

000 kr. utöver vad regeringen beräknat eller således 9

454

000 kr.,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att Svenska
riksteaterns produktioner är tillgängliga även på orter med
mindre scener,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att beakta kulturinstitutionernas
behov vid beredningen av kommunalekonomiska
kommitténs förslag,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nya utgångspunkter för
kulturpolitiken,

15. att riksdagen till Bidrag till fria teater-, dans- och
musikgrupper för budgetåret 1992/93 anvisar 5 000 000 kr.
utöver vad regeringen föreslagit eller således 67

066

000 kr.,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av det offentliga
stödet till fria grupper,

17. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att lägga
fram förslag om en nationell kulturfond för investeringar i
kulturbyggnader och kulturturism i enlighet med vad som
anförts i motionen,

18. att riksdagen beslutar att bestämmelserna för stöd till
icke-statliga kulturlokaler temporärt skall ändras i enlighet
med vad som anförts i motionen,2

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ge nationella uppdrag till
kulturinstitutioner utanför Stockholm,

20. att riksdagen hos regeringen begär att regeringen för
riksdagen redovisar resultatet av förda förhandlingar om
finansieringen av Dansens Hus,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att öka de samlade
offentliga bidragen till Dansens Hus,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Moderna museet,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bildandet av ''Sveriges historiska
museum'' genom samverkan mellan Historiska museet och
Nordiska museet,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en fortsättning av
utvecklingsprojektet ''Dans i skolan'',4

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en fortsättning av
''Kulturbudkavlen'',

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att förstärka barn-
och ungdomsperspektivet vid de konstnärliga
utbildningarna,4

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de regionala
kulturinstitutionerna och amatörkulturen,

28. att riksdagen under anslaget Bidrag till
utvecklingsverksamhet inom kulturområdet för
anslagsposten Till kulturrådets disposition anvisar ett
belopp som är 1

000

000 kr. lägre än det av regeringen beräknade eller således
17

236

000 kr.,

29. att riksdagen under anslaget Bidraget till
utvecklingsverksamhet inom kulturområdet, m.m., för en
ny anslagspost benämnd Försöksverksamhet med
länskonstnärer, anvisar 3

000

000 kr.,

30. att riksdagen till Bidrag till Svenska rikskonserter för
budgetåret 1992/93 för utvecklingsarbete i enlighet med vad
i motionen anförts anvisar 3

000

000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 74

526

000 kr.,

31. att riksdagen hos regeringen begär att Svenska
rikskonserter får i uppdrag att redovisa hur det framdeles
vill stödja amatörmusikens, folkdansens och folkmusikens
utveckling,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av kulturens
branschstöd,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om filmpolitiken.

Stockholm den 24 januari 1992

Åke Gustavsson (s)

Maja Bäckström (s)

Berit Oscarsson (s)

Anders Nilsson (s)

Leo Persson (s)

Ingegerd Sahlström (s)

Björn Kaaling (s)

Monica Widnemark (s)

1 Yrkande 4 hänvisat till KU

2 Yrkandena 6 och 18 hänvisade till BoU

3 Yrkandena 7--9 hänvisade till AU

4 Yrkandena 24 och 26 hänvisade till UbU