Kulturpolitik

Motion 2001/02:Kr342 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Sammanfattning

De senaste åren har Vänsterpartiet i motioner framfört sin syn på kulturpolitikens struktur. I den här motionen går vi vidare i sökandet efter de strukturella svaren på frågan hur kulturpolitiken skall kunna uppfylla de kulturpolitiska målen. Det gäller framför allt målet att värna yttrandefriheten och ge alla möjlighet att använda den liksom det som handlar om allas möjlighet att ta del av kulturlivet genom kulturupplevelser och eget skapande.

Vi vill avskaffa de s.k. kulturpåsarna i de nya regionerna och ersätta dem med anslag fördelade efter dialog med de inblandade parterna, inte minst kulturarbetarna. Vi vill förtydliga Kulturrådets roll och se över den kulturella infrastrukturen i landet för att resurserna skall kunna utnyttjas på ett mer samordnat sätt. Vi vill att kulturmedel integreras i budgeten för skola, vård, omsorg, integration, brottsförebyggande verksamhet, samhällsplanering osv. Vi vill ha ett nät av kulturkonsulenter jämt fördelat över landet, så att varje region får kompetens på samtliga kulturområden och dessutom tillförs mångkulturell kompetens.

I hela kulturlivet finns, liksom i samhället i övrigt, en underliggande struktur som handlar om kön och makt. Vi vill ha en kartläggning av kulturlivet ur ett könsmaktsperspektiv. Kvinnorna har, brukar det sägas, en stark roll inom olika kulturområden. Hur hänger detta ihop med att de samtidigt har en svag roll i samhället? Vad hindrar kvinnor att fullt ut utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter? Det vill vi att en parlamentariskt tillsatt kommitté skall utreda.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 49

2 Innehållsförteckning 50

3 Förslag till riksdagsbeslut 51

4 Bakgrund 51

4.1 Kulturpolitiska mål 51

4.2 Kulturlivets struktur 52

5 Avskaffa kulturpåsarna 52

6 Gör Kulturrådets roll tydlig 53

6.1 Kulturrådets uppdrag i dag 53

6.2 Tidigare överväganden 53

6.3 Fackkompetenser och jämlika möjligheter för alla bidragssökande 54

7 Allas möjlighet att ta del av och aktivt delta i kulturlivet 54

7.1 Kulturen införlivas med alla politikområden 54

7.2 Konsulenter och ideellt arbetande eldsjälar 55

8 En obunden, dynamisk och utmanande kraft 56

9 Kön, makt och yttrandefrihet 56

10 Samordnade strukturer 57

11 ... och dessa frågor driver vi på annat håll 57

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att försöksverksamheten med s.k. kulturpåsar bör avbrytas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Kulturrådets roll och ansvar bör tydliggöras i enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att fördelningen av kulturmedel regionalt och lokalt bör ske i dialog mellan Kulturrådet och regionerna/kommunerna på ett sådant vis att även den regionala och lokala kulturkompetensen tas till vara.

4. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn över kulturområdet och återkommer med förslag till hur medel för kultursatsningar skall kunna integreras i alla politikområden i budgeten i enlighet med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att nätet av kulturkonsulenter på sikt bör byggas ut och vidareutvecklas i hela landet i enlighet med vad som anförs i motionen.

6. Riksdagen begär att regeringen uppdrar åt Kulturrådet att kartlägga kulturlivet ur ett könsmaktsperspektiv i enlighet med vad som anförs i motionen.

7. Riksdagen begär att regeringen uppdrar åt en parlamentariskt tillsatt kommitté att utreda vad den rådande köns- och maktstrukturen inom kultursektorn betyder för kvinnornas möjligheter att utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter i enlighet med vad som anförs i motionen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Kulturrådet i enlighet med vad som anförs i motionen bör ges i uppdrag att se över den kulturella infrastrukturen i syfte att resurserna skall kunna utnyttjas på ett mer medvetet och samordnat sätt.

4 Bakgrund

Kulturen är en befriande kraft som ger människorna möjlighet att må bra, att uttrycka sina tankar och känslor och, i förlängningen, att utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter. Den ger oss både upplevelser av sådant som vi annars inte kan känna till och möjlighet att känna igen oss själva, förstå vår bakgrund och bejaka vår identitet.

4.1 Kulturpolitiska mål

De kulturpolitiska mål som riksdagen antog 1996 säger att det är kulturpolitikens uppgift att

• värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den

• verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande

• främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar

• ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället

• bevara och bruka kulturarvet

• främja bildningssträvandena

• främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet.

Hur åstadkommer vi detta? Att ge alla i landet förutsättningar att använda sig av sin grundlagsskyddade yttrandefrihet – svenskfödda såväl som invandrare, dyslektiker såväl som läshuvuden, barn såväl som gamla, friska såväl som sjuka, glesbygdens invånare såväl som storstadens förortsbor – det är en stor uppgift.

4.2 Kulturlivets struktur

Idag finns det länsbibliotek och länsteatrar, länsmuseer och länsmusik. Det finns nationella scener och institutioner som Nationalmuseum, Dramaten, Operan och Rikskonserter, för att nämna några. Det finns fria musik-, teater- och dansgrupper såväl som kommunala och landstingsstödda verksamheter, det finns studieförbund, folkhögskolor och dessutom en public-service-radio och dito TV som når hela landet.

Ändå är det nog ingen som vågar påstå att vi ens är på väg att nå upp till det första kulturpolitiska målet. Viktiga delar av problemet måste få sin lösning inom t.ex. utbildningspolitikens, arbetsmarknadspolitikens och socialpolitikens ramar. Det förringar dock inte kulturpolitikens ansvar för att ge människor redskap till att utnyttja sin yttrandefrihet. Inte minst krävs det också en förmåga hos de olika politikområdena att samarbeta med varandra.

En del av problemet kan vara att kulturlivets struktur spretar åt olika håll, olika politiska nivåer försöker skjuta ansvaret mellan sig, det finns verksamheter som konkurrerar med varandra på ett mindre konstruktivt sätt – och på så gott som alla håll upplever man att det saknas pengar. Vilken struktur och vilka allianser mellan olika verksamheter skulle möjliggöra att vi närmar oss de kulturpolitiska målen?

Vad kan man göra inom de ekonomiska ramar som finns i dag och de vi kan räkna med att åstadkomma inom de närmaste åren?

5 Avskaffa kulturpåsarna

Försöksverksamheten med s.k. kulturpåsar, som i dag pågår i tre regioner, har inte visat sig framgångsrik. I stället för att främja regionala initiativ och därmed utvecklingen av kulturella verksamheter har den ofta medfört att kulturen kommit på undantag. Det nationella ansvaret för en kulturpolitik med sikte på de kulturpolitiska målen har blivit svårt eller omöjligt att upprätthålla. Försöksverksamheten med kulturpåsar bör därför avbrytas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6 Gör Kulturrådets roll tydlig

Kulturpåsemodellen var således inte någon lämplig modell för att flytta ansvaret närmare dem som berörs av verksamheten. Vi behöver i stället en modell där staten behåller det övergripande ansvaret för den nationella kulturpolitiken och de kulturpolitiska målen, en modell där staten utövar det ansvaret i samarbete med den regionala – och vid behov även den kommunala – nivån och där kulturarbetarnas och arrangörsföreningarnas kompetens tas till vara. I den modellen kan Kulturrådet i direkt dialog med regioner och kommuner ställa krav på att även dessa skjuter till resurser. Den lämnar inte heller kulturarbetarna utanför processen. Staten skall dessutom via Kulturrådet ansvara för uppföljningen av hur verksamheterna överensstämmer med de kulturpolitiska målen och utöva det ansvaret i dialog med regioner, kommuner och institutioner. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6.1 Kulturrådets uppdrag i dag

Kulturrådet har en stor samlad kompetens på kulturområdet. Det har också ett mycket stort, övergripande ansvar och en jättelik arbetsbörda i förhållande till sina resurser. Rådet skall följa utvecklingen inom kulturområdet och ge underlag för den statliga kulturpolitiken samt bistå regeringen vid genomförandet av denna. Det skall handlägga bidragsärenden (uppåt tvåtusen om året), göra utredningar åt regeringen, samla och sprida information, ansvara för statistik, bidra till att utveckla samspelet mellan de statliga, regionala och kommunala instanserna, främja kommunal mångfald och geografiskt jämlik fördelning av kulturutbudet och dessutom svara för uppföljning och utvärdering av de statliga insatserna.

6.2 Tidigare överväganden

Från Vänsterpartiets sida har vi tidigare föreslagit att dessa funktioner delas upp, så att Kulturrådet får ett mer renodlat uppdrag som utredande och kontrollerande instans samt med ansvar för de rent nationella, regionövergripande verksamheterna och att uppdraget att fördela de mindre bidragsposterna till rent lokala eller regionala projekt, grupper och föreningar, flyttas ut närmare de verksamheter som berörs. Detta för att kunskapen om de behov och de resurser som finns lokalt och regionalt skall kunna tas till vara på ett bättre sätt.

6.3 Fackkompetenser och jämlika möjligheter för alla bidragssökande

I samband med ovanstående förslag har det framkommit farhågor för att en sådan ordning skulle medföra en uttunning av fackkompetensen. De lokala politikerna och kulturkanslierna har i allmänhet inte de kunskaper om fackområdena som i dag finns på Kulturrådet. Det har också funnits farhågor för att en sådan ordning skulle medföra orättvisor p.g.a. alltför nära bindningar mellan handläggare och kulturbidragsmottagare. Dessutom har det sagts att det skulle kunna bli svårt för staten att behålla greppet om kulturpolitiken och styra mot de nationella kulturpolitiska målen. Syftet med vårt förslag var det rakt motsatta. Som vi ser det skall Kulturrådets övergripande kompetens på konstarternas område och den regionala och lokala kulturkompetensen komplettera och befrukta varandra.

I förra årets motion tog vi upp frågan om den kulturpolitiska kompetensen hos de lokala/regionala beslutsfattarna. Detta är givetvis en fråga för den politiska nivå där behoven av kompetensutveckling finns, men den är inte desto mindre viktig. Vi menar från Vänsterpartiets sida att Kulturrådet bör kunna erbjuda regionerna träffar för kompetensutveckling och erfarenhetsutbyte.

Risken för att bindningar och särskilda sympatier skall göra sig gällande vid fördelning av bidrag finns givetvis alltid och på alla nivåer och är något som man måste vara uppmärksam på. Detsamma gäller risken att nya välkvalificerade sökande inte får samma chans som de som redan en gång är inne i systemet. Därför måste regelverket för bidragsgivningen göras så tydligt som möjligt.

7 Allas möjlighet att ta del av och aktivt delta i kulturlivet

7.1 Kulturen införlivas med alla politikområden

En förutsättning för att de kulturpolitiska satsningarna skall nå ut till alla invånare i det här landet är att dessa ingår i alla politikområden: det gäller självklart förskola, skola och vård men det gäller också samhällsplanering och bostadspolitik, integrationspolitik, socialpolitik, kriminalpolitik och brottsförebyggande verksamhet osv.

Om vi skall åstadkomma en sådan integrering av kulturen i övriga politikområden, krävs ett nytt sätt att tänka och lägga upp budgetarbetet. Här måste staten gå i bräschen. Om inte staten gör det, så lär det inte heller ske lokalt.

Vi vet i dag att kulturen i vården ger effekter på patienternas hälsa. Vi vet att där skolan inrymmer rikligt med kulturella element – dans, musik, teater, skönlitteratur – går även lärandet lättare. Senast kom en rapport om att juridikstudenter i Jönköping får bättre studieresultat när de läst ett stort antal skönlitterära böcker jämsides med facklitteraturen. Vid Kungliga Musikhögskolan utbildas konstnärer för att jobba i förskola, grundskola och gymnasium. Vi vet att vi i våra bostadsmiljöer och andra sociala sammanhang behöver konst, musik och kulturella upplevelser av olika slag – det finns gott om exempel på hur dessa kan föra samman människor från olika kulturer och med olika etnisk bakgrund. Detta arbete bärs ofta upp av enstaka kvinnor eller män som är besjälade av sin idé och sin uppgift.

Riksdagen bör uppdra åt regeringen att göra en översyn av dessa frågor och sedan återkomma med förslag till hur medel för kultursatsningar ska kunna integreras i alla politikområden i budgeten.

7.2 Konsulenter och ideellt arbetande eldsjälar

Eldsjälar kommer att fortsätta finnas och de kommer alltid att behövas, men om de goda exemplen skall bli något mer än just spridda exempel, krävs det också ett engagemang från samhällets sida. Ett moment i ett sådant engagemang kan vara en ny budgetordning där pengar avsätts för kultur även inom de olika politikområdena. Ett annat kan vara ett utbyggt nät av konsulenter som på uppdrag av såväl stat som region/landsting/kommun arbetar med att underlätta kulturmöten och möten mellan professionella konstnärer och amatörer och även med att hjälpa till att organisera kulturella inslag i skola, omsorg, vård osv. Vi har idag konsulenter för dans, musik, bild och teater. Vi saknar däremot litteraturkonsulenter som skulle kunna främja intresset för språket och litteraturen, integrera litterära aktiviteter i samhällets olika verksamheter, knyta ihop yrkesmässiga författare med amatörer och vanligt folk ute i bostadsområdena, initiera skrivarkurser och annan verksamhet i socialt utsatta förortsområden och även i glesbygd.

Hela systemet med konsulenter skulle på sikt behöva byggas ut så att inte varje region, såsom i dag, tvingas specialisera sig på en eller ett par konstarter. Konsulentverksamheten behöver också kompletteras med kompetens på det mångkulturella området. Det senare har i budgeten fått en försiktig början, i och med att medel anslagits till Forum för Världskultur.

När en ny struktur byggs ut är det samhällets ansvar att se till att den inte motverkar befintliga strukturer av exempelvis ideellt arbetande krafter. Det skall därför vara konsulenternas uppgift att fånga upp och understödja lokala initiativ samt stärka och samarbeta med eldsjälar och frivilligkrafter. Att samarbeta med länsteatrar, länsbibliotek, länsmuseer och länsmusik bör vara en naturlig utgångspunkt.

Målet är att nätet av kulturkonsulenter på sikt byggs ut och vidareutvecklas i hela landet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

8 En obunden, dynamisk och utmanande kraft

Kulturen måste även ges förutsättningar att leva upp till målet att vara en dynamisk och utmanande kraft i samhället. Det kommer an på de anslagsgivande organen att se till att ge utrymme för utveckling och konstnärlig förnyelse – kort sagt att den obundna konsten tillförsäkras ett tillräckligt svängrum. Innehållet i det konstnärliga arbetet får aldrig bindas upp av politikerna. Den politiska styrningen skall ske med hjälp av mål och övergripande program och en samverkan mellan de olika politiska nivåerna. För att uppnå detta måste vi ändra beslutsstrukturen i ovan beskriven riktning.

9 Kön, makt och yttrandefrihet

Att människan har tillgång till kultur har betydelse för hennes möjligheter och förmåga att utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter och då i första hand sin yttrandefrihet. Det framgår också av det första kulturpolitiska målet. Med tanke på detta är det motsägelsefullt att det är kvinnorna som mest utnyttjar våra kulturinstitutioner, medan det är männen som hörs och syns mest i samhället. Är det så att kvinnorna har en så stor eftersläpning att ta igen, att bristen på jämställdhet i samhället skulle vara ännu större om inte kvinnorna med kulturen som hjälpmedel skaffat sig starkare självkänsla och bättre redskap för att göra sig hörda? Eller är det så att kvinnorna i första hand använder de kulturella färdigheterna till något annat än att vända sig utåt, mot resten av samhället? Det är också fler män än kvinnor som har chefsbefattningar inom kulturlivet. Det finns visserligen många kvinnliga kulturpolitiker, men dessa har sällan särskilt mycket att säga till om i förhållande till dem som har makten över finanserna – och det är som bekant oftast män.

Vänsterpartiet vill se en kartläggning av kulturlivet ur ett könsmaktsperspektiv, både vad gäller dem som skapar kulturutbudet och dem som använder det. Där skall även ingå köns- och maktfördelningen inom den politiska och byråkratiska sfären. Detta bör regeringen uppdra åt Kulturrådet.

Om det skulle vara så att kvinnor oftare går på akvarellkurs och män oftare studerar politiska ämnen, om kulturförvaltningens chef oftare är en man och biblioteksassistenten oftare en kvinna, om den kvinnliga konstnären går ekonomiskt på knäna medan hennes manliga kollega lyckats ordna EU-projektpengar – hur påverkar då detta respektive köns möjligheter och makt i samhället?

Regeringen bör få i uppdrag att tillsätta en parlamentarisk kommitté för att ta reda på vad de rådande förhållandena inom kultursektorn betyder för kvinnors möjligheter och förmåga att utnyttja sina demokratiska fri- och rättigheter.

10 Samordnade strukturer

Det finns i dag ett problem med inbördes konkurrerande och/eller dåligt samordnad kulturell infrastruktur. Detta gäller exempelvis de tre riksorganisationerna Rikskonserter, Riksteatern och Riksutställningar i förhållande till länsmusik, länsteatrar och länsmuseer. Även länskonsulenternas och arrangörsföreningarnas roller och förhållande till övrig struktur måste tydliggöras. Kulturlivet kan göras effektivare och starkare om resurserna utnyttjas på ett mer medvetet och samordnat sätt. Regeringen bör utreda hur detta bäst kan ske. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

11 ... och dessa frågor driver vi på annat håll

Den här motionen tar upp strukturella problem. Att uppfylla de kulturpolitiska målen handlar givetvis om mycket mer än enbart struktur. På annat håll driver Vänsterpartiet exempelvis kravet på allas tillgång till samlingslokaler för amatörverksamhet, arrangemang och föreningsliv. Detsamma gäller på folkbildningens område, där vi verkar för en ökning av antalet folkhögskoleplatser och för att ge studieförbunden möjligheter att hålla avgifterna låga och därmed nå ut även till dem som annars inte har råd att delta. På samma sätt verkar vi i olika sammanhang för de funktionshindrades rätt till delaktighet i kulturlivet liksom för att lyfta fram de mång- och världskulturella perspektiven, kulturarvsfrågorna och kulturens betydelse för integrationen.

Stockholm den 29 september 2001
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)	Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)	Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)	Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)	Maggi Mikaelsson (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)