Kurdernas rättigheter

Motion 1990/91:U645 av Bertil Måbrink m.fl. (v)

Inledning

Kännedomen om kurderna och den kurdiska frågan
ökar, inte minst i Sverige. Från sin anonymitet har den
kurdiska frågan alltmer uppmärksammats som en av
nyckelfrågorna för att förstå några av Mellersta Österns
återkommande konflikter.

Militärkupper i Turkiet, kriget Iran--Irak och nu
Gulfkriget är alla exempel där den kurdiska frågan finns
med som en del av de bakomliggande orsakerna.

Kurdistan

Kurdistan är ett sammanhängande landområde i
Mellersta Östern med en yta på ca 500 000
kvadratkilometer -- lika stort som Spanien. Det ligger inom
de fyra staterna Turkiet, Irak, Iran och Syrien.

Kurdistans alla delar är underutvecklade vad gäller
industri, vägar, elnät. Barnadödligheten är hög. På grund av
brister i sjukvården dör många barn före två års ålder, ofta
i sjukdomar som mässling och kikhosta. Antalet läkare är få
och tillgången på kvalificerad sjukvård närmast obefintlig.

De två stora floderna Eufrat och Tigris rinner genom
Kurdistan. De kurdiska bergen och slätterna är rika på
mineraler. I samtliga delar av Kurdistan utvinns olja. De
största oljekällorna ligger i Kirkuk, Mosul och Khanaqin i
den irakiska delen, i Batman i den turkiska delen, i
Kermanshah i den iranska delen och i Derek i den syriska
delen. Fortfarande finns så mycket som ca 10 %
av världens oljetillgångar inom Kurdistan.

Dessutom utvinns naturgas och järnmalm i Kirkuk och
Sulimaniya i den irakiska delen. I Kurdistan i Turkiet
utvinns krom, bly och zink. Kol, koppar, guld och silver har
också påträffats i Kurdistan. Dessa tillgångar har inte
förbättrat kurdernas situation. Inkomsterna från
naturrikedomarna används till respektive
centralregeringars satsningar utanför Kurdistan.

Kurderna anser att centralregeringarna medvetet
underlåter att investera i Kurdistan. Ett av kurdernas
främsta krav har under hela 1900-talet varit att få del av
dessa inkomster för att kunna höja befolkningens
levnadsstandard.

Det kurdiska folket

Det exakta antalet kurder i Mellersta Östern är svårt att
bestämma. Kurderna själva uppger att de är mellan 25 och
30 miljoner. Det kan vara möjligt med hänsyn till
befolkningsökningen. Tolkning av oberoende källor på 70-
talet anger 20 miljoner kurder. Fördelningen enligt dessa
siffror är 10 milj. i Turkiet, Iran 5 milj., Irak 4 milj. och
Syrien 800 000. Därtill kommer 250 000 i Sovjetunionen och
700 000 i exil.

Kurderna i Sovjetunionen är ättlingar till de nomader
och flyktingar som före första världskriget flyttade norrut i
samband med de många krig som drabbade Kurdistan. De
har i sin tur deporterats under Stalins tid till olika
republiker. Det finns också kurder i Libanon och Israel.

Ca 75--80 procent av befolkningen i Kurdistan är kurder.
De övriga 15--25 procenten är folkgrupper som i
assimileringssyfte flyttats till Kurdistan och andra små
folkgrupper som funnits där sedan lång tid, som armenier
assyrier och chaldians. Dessutom har respektive
centralmakt soldater och tjänstemän på plats. Stora grupper
kurder har utsatts och utsätts fortfarande för deportation
från det kurdiska området.

Kurdernas historia

Uppkomsten av nationalstater i Europa påverkade
folken i det ottomanska väldet. Grekland och Egypten
förlorades av ottomanerna under 1800-talet.

Uppror spreds till armenier, kurder och araber som fick
stöd av Frankrike, Storbritannien och Ryssland. Strategiska
och ekonomiska intressen fanns alltid i bakgrunden. Vid det
första kurdiska upproret 1880--82 befriades ett stort
landområde mellan sjöarna Van och Urmieh. Upproret
slogs ner av ottomanska och persiska trupper.

Efter första världskriget styckades det ottomanska riket
upp. Turkiet, Irak, Syrien, Jordanien och Libanon blev nya
stater. Palestina blev ett brittiskt mandat och, i enlighet med
Balfourdeklarationen från den 2 november 1917, ett judiskt
folkhem.

Konflikterna i dagens Mellersta Östern har delvis sin
grund i de statsbildningar som då upprättades. Gränserna
drogs utan hänsyn till befolkningen i området. För kurderna
innebar det att gränser delade släkter, stammar, byar,
uråldriga betesmarker och kulturområden.

1919 samlade sig kurderna för att kräva självständighet
och fransmän och britter erbjöd kurderna att deras sak
skulle tas upp vid de kommande fredsförhandlingarna.
Kurderna lät sig först hejdas, men kom sedan att stödja den
unga turkiska generalen Mustafa Kemal (senare Turkiets
president med namnet Atatürk -- turkarnas fader) i kriget
mot grekerna. Kemal lovade kurderna ett framtida fritt
Kurdistan om de stödde honom.

Fredsfördrag

Den 10 augusti 1920 slöts en fredsöverenskommelse i
Sèvres utanför Paris mellan de ottomanska förlorarna och
segrarmakterna Frankrike och Storbritannien. I denna
överenskommelse erkändes kurders och armeniers rätt till
självständiga stater i enlighet med artiklarna 62, 63 och 64.

Ett nytt fredsfördrag skrevs tre år senare efter Turkiets
seger över grekerna. I det nya fördraget som slöts i
Lausanne den 23 juli 1923 skrevs inte paragraferna från
Sèvresfördraget in.

Republiken Turkiet utropades den 29 oktober 1923. Den
3 mars året därpå förbjöd den nya regeringen det kurdiska
språket att talas. Litteratur på kurdiska förbjöds likså.
Kurdiska skolor stängdes. De kurdiska shejker som stött
Kemal Atatürk i kriget mot grekerna hängdes, efter att först
inbjudits till en middag av Atatürk. Omkring 700 000
kurder deporterades till Centralanatolien i närheten av den
turkiska staden Konya. 60 000 dog under deportationen.

För kurderna i Turkiet är situationen densamma nu som
1923. Historien upprepar sig, åter massdeporteras kurder.
Den kurdiska frågan är en inrikespolitisk ödesfråga.
Spänningarna i de kurdiska provinserna har bidragit till
militärkupperna åren 1960, 1971 och 1980 och till den
krigsliknande situation som råder i området i dag.

Irak

Genom gränsdragningen efter första världskriget
hamnar drygt en halv miljon bofasta kurder och åtskilliga
tusen kurdiska nomader på den irakiska sidan av gränsen.
Kurderna i Mosulområdet blir föremål för särskild
uppmärksamhet.

Britterna, som är intresserade av de stora oljekällorna
nära städerna Mosul och Kirkuk, vill att denna del skall ingå
i det irakiska mandatet. Frågan hänskjuts till Nationernas
Förbund, som tillmötesgår Storbritanniens önskemål.

Turkiet anser fortfarande att detta område egentligen
tillhör dem enligt fördraget i Lausanne. Redan 1919 hade
shejk Mahamud Berzendij proklamerat kungariket
Kurdistan i Sulimaniyaområdet. Upproret slogs ned 1924.
Ett nytt uppror skedde 1930--32.

I slutet av andra världskriget revolterar kurderna på
nytt. Med hjälp av brittiskt flyg slår den irakiska armén
tillbaka Barzanis trupper, som då går över till Iran.
Tillsammans med kurder i Iran och med stöd av Sovjet kan
kurderna i januari 1946 utropa den kurdiska republiken
Mahabad -- efter staden Mahabad i nuvarande Iran.

Den 31 mars 1947 efter det att Sovjet dragit tillbaka sina
trupper från Iran faller republiken och Qazi Mohammad,
republikens ledare hängs. Barzani flyr med 500
peshmergassoldater till Sovjetunionen.

Irakiskt svek

Efter julirevolutionen 1958 i Irak lovas kurderna
fullständiga nationella rättigheter och Barzani återvänder. I
den nya konstitutionen fastslås att Irak består av två
nationaliteter: araber och kurder. KDP, Kurdistans
demokratiska parti, som bildades 1946, erkänns. Efter tre
år förbjuds emellertid partiet på nytt och alla löften till
kurderna tas tillbaka.

Under hela 60-talet pågår strider mellan de irakiska och
kurdiska trupperna. Tusentals kurder blir hemlösa och
tusentals dör under bombningar av kurdiska städer och
byar.

I början av 60-talet får kurderna stöd från Sovjet. Men
när Sovjet upprättar nära relationer med det regerande
Baathpartiet 1969--70 avbryts det stödet. Den kurdiska
ledningen söker under 1970-talet nya allianser -- kontakter
med shahen av Iran leder vidare till kontakter med USA
och Israel.

Maktspelet resulterar i en uppgörelse mellan kurderna
och den irakiska regeringen den 11 mars 1970. Uppgörelsen
innebär att kurderna skall få autonomi, eget polisväsende
och egna skolor samt behålla sina vapen i en egen armé.

I de oljerika städerna Kirkuk och Khanaqin och i staden
Sinjar skall en folkräkning ske och oljeinkomsterna skall
delas mellan Kurdistan och Irak i proportion till antalet
araber och kurder som bor i området. Efter fyra år
deklarerar Irak att man inte tänker genomföra
folkräkningen och att kurderna måste överlämna sina vapen
till den irakiska armén.

Deportationer

Barzani vägrar att låta sig avväpnas och ett nytt krig
startar 1974. Kurderna får stöd av Iran och USA. Irak
tvingas till förhandlingsbordet. Resultatet av den
förhandlingen blir att Irak får avstå östra stranden av
flodmynningen Shatt al-Arab till Iran, samma strand som
sex år senare utlöser kriget mellan Irak och Iran.

Stödet till kurderna från USA och Iran upphör och
Barzani tvingas kapitulera 1975. Kurder som tidigare flytt
till Iran tvingas nu tillbaka till Irak där de fängslas och
deporteras. Gränsbyar förstörs och ''strategiska byar''
uppförs för att kurderna lättare skall kunna kontrolleras av
den irakiska regeringen.

Det väpnade motståndet återupptas 1976 av Jalal
Talabani och av Barzanis son. I striderna mot irakiska
arméns baser vid gränsen mot Turkiet 1982--88 får Barzani
stöd av Iran, Syrien och Libyen. I en annan del av Kurdistan
i Irak strider Talabani först tillsammans med kurder på den
iranska sidan mot Khomeinis armé, för att senare under
mitten av 80-talet ta emot stöd av Iran och vända vapnen
mot Irak.

Den 16 mars 1988 bombar Irak den kurdiska staden
Halabja med senap-cyanid och nervgas. Efter vapenvilan
med Iran i augusti 1988 får Irak nya krafter att ta itu med
kurderna. Nya gasbombningar genomförs, byar och städer
förstörs, massdeportationer genomförs, människor flyr.

Sammanlagt befinner sig ca 500 000 kurder i
flyktingläger i Iran och Turkiet, oåtkomliga för
internationella hjälporganisationer. Många har befunnit sig
på flykt sedan 70-talet. Från kurdiska organisationer har
meddelats att Saddam Hussein under hösten har
tvångskommenderat 250 000 kurder som soldater till
Kuwait. En förlorad kurd i det nu pågående kriget är ändå
en vinst för Saddam.

Iran

Kurderna i Iran drabbades efter första världskriget av
samma slags assimileringspolitik som kurderna i Turkiet.
Båda ländernas ledare ville stärka sin makt och med hjälp
av västeuropeiskt kapital modernisera sina länder.
Minoriteter som gör uppror betraktades som ett hinder för
dessa planer.

På 20-talet gör kurderna flera uppror mot
centralregeringen ledda av stamhövdingen Simko. Han
skjuts under en förhandling med shahen Reza Palhavi.
Efterkrigstidens Iran präglas av shahens totalitära
militärmakt och den beryktade hemliga polisen Savak.

Shahen tvingas i landsflykt i januari 1979. Irans armé
faller samman. Kurderna i Iran intar iranska arméns
garnisoner. De vill ha självstyre för iranska Kurdistan inom
ett demokratiskt Iran.

I mars 1979 går den nya regeringen under ledning av
Ayatollah Khomeini till anfall mot kurderna. I augusti
förlorar kurderna sina fästen.

De olika kurdiska grupperingarna har under 80- och 90-
talen fört en väpnad kamp mot regeringen, men även mot
varandra. Och mullaregimen i Teheran har på ett skickligt
sätt kunnat utnyttja oenigheten mellan de olika kurdiska
partierna.

Syrien

I det franskstyrda Syrien fanns först en relativ frihet för
kurderna. En frihet som gradvis försämrades i och med
Syriens självständighet 1946. På 60-talet fråntas 120 000
kurder sina medborgarskap.

Eftersom kurderna i den syriska delen av Kurdistan inte
är så många utgör de inget allvarligt hot mot den syriska
regimen. De har därför inte utsatts för ett så öppet och
brutalt förtryck som i andra delar av Kurdistan.

Sveriges ansvar

Sverige har länge haft ett anseende i många av tredje
världens länder som ett solidariskt land i västerlandet som
bryr sig om de förtryckta folken i världen.

Tyvärr har Sveriges agerande för kurderna hittills varit
svagt. Det krävs en förbättring. Sverige måste i FN resa den
kurdiska frågan, och inför FNs MR-kommission driva
frågan om övergrepp mot det kurdiska folket i Turkiet, Iran
och Irak.

Det krävs en internationell konferens om Mellersta
Östern för att lösa regionens motsättningar. På en sådan
konferens måste också den kurdiska frågan ges sin lösning
genom att det kurdiska folket garanteras nationella
rättigheter. Sverige skall verka för en sådan konferens.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige tar upp den kurdiska
frågan i FN,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den kurdiska frågan skall tas
med i en internationell konferens om Mellersta Östern,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att
kurderna själva skall få bestämma om sin framtid i
folkomröstningar.

Stockholm den 24 januari 1991

Bertil Måbrink (v)

Berith Eriksson (v)

Bengt Hurtig (v)

Gudrun Schyman (v)

Lars Werner (v)