Kvinnans ställning i samhället

Motion 1991/92:A812 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m)

1. Inledning

Varje individ måste respekteras och bedömas efter sina
egenskaper. Det gäller såväl kvinna som man. Kampen för
jämställdhet är också kampen för att erkänna individuella
skillnader. Det handlar inte om att välja en man eller en
kvinna. Det handlar om att välja den mest kompetenta
oavsett kön. Däremot måste villkoren och värderingarna
ändras så att kvinnor inte blir förbigångna eller hindras att
vidareutvecklas på arbetsmarknaden just på grund av sitt
kön.

Detta kräver insatser inom många olika delar av
samhället. Det gäller att påverka attityder. Den sortens
påverkan uppnås inte enbart genom politiska beslut och
lagar. Den uppnås framför allt genom att enskilda individer
tar ett personligt, praktiskt och moraliskt ansvar.

Det grundläggande felet i jämställdhetsarbetet har varit
den mångåriga nedvärderingen av arbetet med hem och
familj. Ordet jämställdhet har på grund av den ensidighet
med vilken frågan har behandlats fått en negativ klang, som
riskerar att försvåra utvecklingsmöjligheterna för kvinnor.

Barn och ungdomar måste se och uppleva att män och
kvinnor har samma rättigheter och möjligheter. Det är det
goda exemplet som framför allt påverkar beteendena hos
det uppväxande släktet.

Föräldrar kan genom sitt uppträdande i hög grad prägla
sina barn -- självförtroende grundläggs till stor del i
barndomen, synen på könsrollerna hämtas i stor
utsträckning från den lilla världens krets. Hur modern
uppträder präglar ofta barnens syn på kvinnor liksom
faderns uppträdande påverkar bilden av män.

Kvinnor och män har samma ansvar för
opinionsbildningen bland de unga. Jämställdhetsfrågan är
lika viktig för mannen som för kvinnan. Den personliga
utvecklingen främjas av jämställda relationer som leder till
ett gemensamt ansvar för hem, hushåll och barn.

Flickor måste stimuleras att satsa på längre utbildningar
inom ekonomiska, tekniska eller andra för närvarande
typiska manliga yrken. Unga kvinnor måste också
uppmuntras att i större utsträckning ta ansvar och inte
överlämna beslutsfattande i olika sammanhang till män.

2. Jämställdheten i lagstiftningen

För 70 år sedan fick svenska kvinnor allmän rösträtt och
blev valbara. För 50 år sedan beslutades att
förvärvsarbetande kvinnor ej fick avskedas på grund av
havandeskap, förlossning eller giftermål. För 20 år sedan
fastslogs att grundskolan borde verka för jämställdhet. För
10 år sedan instiftades rätten till 6 timmars arbetsdag för
småbarnsföräldrar.

1979 antogs en lag som skall främja jämställdhet mellan
könen. Under 1980-talet har ytterligare
jämställdhetsinriktade åtgärder vidtagits, bland annat en
lag om könsdiskriminering i arbetslivet. Vidare har
äktamakeprövning för studiemedel avskaffats. Våren 1991
EG-anpassades jämställdhetslagen, vilket medförde en
skärpning av lagen bland annat vad avser
lönediskriminering på grund av kön, sexuella trakasserier
samt aktiva jämställdhetsåtgärder på företagen. Riksdagen
har fattat beslut om ett femårigt nationellt
handlingsprogram för jämställdhet och en nordisk
handlingsplan har tillkommit i samma syfte.

3. Familjen och jämställdheten

I hemmet ställs jämställdhetsidealen på svåra prov.
Jämställdhet kan inte uppnås i andra delar av samhället om
inte jämställdhetsarbetet börjar inom familjen. Den som
inte klarar jämställdhetsproblematiken i sitt eget hem
kommer sannolikt att få sådana problem även på
arbetsmarknaden. En man med låg värdering av hustrun
har icke sällan låg värdering av kvinnliga kollegor och
arbetskamrater. En kvinna som är osjälvständig hemma
riskerar att få en liknande roll på arbetsmarknaden.

En kvinna och en man som bildar familj har båda
ambitioner och önskningar inför framtiden, inte bara när
det gäller familjelivet utan även för verksamheten utanför
hemmet. Båda parter måste inse att ingen av dem kan få
ställa krav på att ensam få utrymme för sin personliga
utveckling utanför hemmet. Under lång tid har männens
behov kommit i första hand. Det fanns en tid då detta var
rationellt ur den enskilda familjens synvinkel. Mannen
svarade för penningintäkterna, medan kvinnan hade det
minst lika hårda arbetet med att svara för hem och barn.
Idag måste ofta såväl män som kvinnor förvärvsarbeta.
Likväl får kvinnorna ofta slentrianmässigt stå tillbaka för
mannens intressen och önskemål. Hon får sköta hemmet --
han ägnar sig åt arbete och rekreation.

Den moderna tidens krav har gjort att föräldraskapet i
vissa avseenden blivit mer betungande. Såväl barnens
fritidsaktiviteter som ett aktivt engagemang i deras
skolgång ställer krav på föräldrarnas medverkan. Denna
skulle underlättas av större möjligheter till flexibla
individuella lösningar vad avser till exempel arbetstid och
barnomsorg.

I dagens samhälle leder allt oftare ett förhållande baserat
på de traditionella könsrollerna till en relationskris inom
familjen -- en kris som i sämsta fall innebär att familjen
splittras. Det är oftast kvinnan som tar initiativ till en
separation. Skilsmässofrekvensen är internationellt sett hög
i vårt land. Endast drygt vart annat äktenskap varar livet ut.

Jämställdhet mellan de båda parterna i en familj är en
av förutsättningarna för harmoniska familjer. En jämställd
relation gör det lättare att lösa misshälligheter utan
uppslitande konflikter. Om jämställdhetstankar främjas hos
unga individer kan detta medverka till att skapa mer stabila
familjerelationer i framtiden.

Kvinnor arbetar i genomsnitt betydligt längre än män om
man även tar hänsyn till hushållsarbete. Även om männens
arbete i hemmet har ökat så bär kvinnorna fortfarande ett
huvudansvar för dagliga rutiner. Nu håller emellertid
könsrollen på att förändras.

4. Familj, ekonomi och samhälle

Med utgångspunkt från alla individers lika värde borde
jämställdhet vara en självklarhet. Jämställdhet är idag inte
primärt en fråga om politiska beslut. Den lagstadgade
diskrimineringen av kvinnor är i dag med några få undantag
undanröjd. Nu ställs krav på stat, kommun och
arbetsmarknadens parter att skapa valfrihet för familjen när
det exempelvis gäller arbetstid och barntillsyn.

Situationen för många familjer skulle avsevärt
underlättas om familjen själv fick välja barnomsorg. I stället
för att staten ger stora subventioner till kommunal
barnomsorg bör statsmakternas stöd utgå lika till alla
former av barnomsorg. Det måste gälla även de som själva
väljer att vara hemma under längre eller kortare tid. Ökad
valfrihet främjar jämställdheten. Ett exempel på hur
socialdemokraternas dogmatiska politik beträffande
barnomsorg motverkat jämställdhetssträvandena har varit
motståndet mot arbetsplatsanknutna daghem. Kvinnorna
kommer att dra den största nyttan av att detta politiska
motstånd nu nedkämpats och de nya förslag som den
borgerliga regeringen har lagt fram.

Alternativ och valfrihet är också väsentliga inom
äldreomsorg och vård. När den offentliga vården inte klarar
av sina uppgifter att ge vård och omsorg slits allt fler mellan
kraven från arbetet och vården av anhöriga. Många, främst
kvinnor, tvingas sluta eller minska sitt yrkesarbete för att
hjälpa till med vården av en anhörig, alternativt se den
anhörige fara illa.

Kvinnor har genomgående lägre inkomster och mindre
förmögenhet än män. I många familjer är det rent
slentrianmässigt så att familjens gemensamma sparande
formellt sker hos mannen. Handhavandet av
familjeekonomin är oftast en angelägenhet som männen
sköter. Förhållandena är dock på väg att förändras. Kvinnor
blir allt mer ekonomiskt medvetna, det bevisar inte minst
att de är i majoritet bland nytecknarna av privata
pensionsförsäkringar.

Man och kvinna skall ha lika stark ställning i familjen.
Arbetet och ansvaret för familj och försörjning skall vara
gemensamt. Om parterna går skilda vägar skall inte den ene
indirekt kunna ta med sig den ekonomiska avkastningen på
den andres arbete, såvida inte parterna kommit överens om
det.

Pension är delvis att jämföra med sparande. Det är en
uppskjuten lön. Familjernas möjlighet att rättvist fördela
pensionssparandet skall säkerställas. Vi har i andra
sammanhang föreslagit att detta skall utredas.

5. Utbildning -- en viktig väg mot ökad jämställdhet 5.1
Den felaktiga kvinnobilden

Trots att kvinnorna utgör hälften av befolkningen
dominerar män i olika offentliga sammanhang, inte minst i
media. Det är inte så lätt för en ung kvinna att ur den
traditionella världsbilden finna föredömen.

I vanlig historieundervisning på grundskolan inskränker
sig de namngivna kvinnorna till ett dussintal. Bilden av
tidigare samhällsperioder ger ofta intrycket att männen var
fullständigt dominerande och kvinnorna förtryckta och
maktlösa.

Verkligheten var mycket mer komplicerad än så. I alla
tider har det funnits starka kvinnor som brutit mot de
vanliga normerna -- kvinnor som visat skicklighet, talang
och snille. Det finns kvinnliga affärsidkare, konstnärer och
författare genom historien. Det har under historiens gång
funnits många kvinnor som visat ett mycket större intresse
för kunskaper om naturvetenskap, matematik, konst och
litteratur än vi i dag oftast föreställer oss.

5.2 Skolans roll

Historien är en inspirationskälla -- föredömen i
elevernas närhet en annan. Lärare kan i hög grad påverka
en ung individs intressen. Valet av utbildning är
betydelsefullt för den roll den unge senare i livet skall inta.
En god utbildning i överensstämmelse med den enskilde
elevens intresse lägger grunden för självförtroende. Om
föräldrar eller lärare medvetet eller omedvetet framställer
vissa skolämnen eller fritidsaktiviteter som ''lämpliga'' för
flickor respektive pojkar påverkar detta barnens
föreställningsvärld. Därför är det viktigt att vuxna i sina
relationer med barn stimulerar dem att inhämta kunskaper
i alla ämnen.

I vissa situationer i skolan kan de förhärskande
konventionerna störa undervisningens syfte. Så är ofta
fallet när det gäller ämnen som uppfattas som typiskt
kvinnliga eller typiskt manliga. Det gäller till exempel
teknik och textilslöjd. Där kan undervisning i särskilda
flick- och pojkgrupper vara fördelaktigt. Även i vissa andra
fall kan sådan gruppindelning medverka till att stärka
flickornas självförtroende.

6. Jämställdheten på arbetsmarknaden

På arbetsmarknaden syns den bristande jämställdheten
tydligt. I dag är den kvinnliga förvärvsfrekvensen nästan
lika hög som den manliga, i Stockholm till och med högre.
Det betyder att över 80 procent av män och kvinnor i åldern
16--64 år förvärvsarbetar. Emellertid arbetar kvinnor i stor
utsträckning deltid.

Under de senaste åren har det gjorts flera försök att
förmå flickor att välja icke-traditionella utbildningar. I
oroande hög grad visar det sig sedan att dessa kvinnor
lämnar yrket, delvis beroende på att de har svårt att få bra
anställningar. Orsakssammanhanget är oklart. Men
erfarenheterna tycks vara desamma på de flesta ställen.
Orsakerna synes variera. Negativ inställning till kvinnliga
anställda inom traditionellt manliga yrken kan finnas både
bland arbetsgivare och arbetskamrater. Dessa problem
måste uppmärksammas.

Det ligger i arbetsgivarens intresse att ta tillvara de
kvinnliga anställdas kunskaper så väl som möjligt. Kvinnors
utbildningsbehov får då inte komma i skymundan. Här finns
anledning att jämföra med den mer skärpta EG-
lagstiftningen. Direktivet vad avser lika behandling på
arbetsplatsen avser att rätta till brister på denna punkt.

Den svenska försäkringslagstiftningen tillåter att det
betalas ut lägre pension till kvinnor från avtalspensionerna
än till män på grund av kvinnornas nu aktuella längre
livslängd. Detta överensstämmer inte med EG-direktivet
om lika behandling i socialförsäkringssystemen, enligt
JÄMO. Om detta är fallet bör den svenska lagen på denna
punkt EG-anpassas.

Förhållandena har börjat förändras på
arbetsmarknaden. Många företag, myndigheter och
organisationer strävar numera medvetet efter att få en
jämnare könsfördelning bland sina anställda. Det finns fler
kvinnliga chefer på mellannivå nu än tidigare, vilket ökar
möjligheterna till befordran till högre nivåer.

I debatten har emellertid understrukits att skattekilarna
missgynnar kvinnor som vill göra karriär. Möjligheterna att
anlita hjälp till hushållsarbete är starkt begränsade även för
personer med goda inkomster.

6.1 JÄMO

Jämställdhetsombudsmannen har med små medel utfört
ett engagerat arbete och har utvecklats till en pådrivande
kraft i olika jämställdhetsfrågor. Den viktigaste effekten av
JÄMO har varit att påverka attityder bland individer,
företag och myndigheter.

Enligt gällande lag har JÄMO möjlighet att utöva tillsyn
endast över den del av arbetsmarknaden på vilken saknas
kollektivavtal, d.v.s. JÄMO har i praktiken tillsyn över 10--
20 procent av arbetsmarknaden. Denna begränsning av
JÄMO:s tillsynskrets tillgodoser inte den ambitiösa
målsättning som riksdagen hade då beslutet fattades om att
tillsätta en jämställdhetsombudsman. Förhållandena i
jämställdhetshänseende på de stora kollektivavtalsbundna
delarna av arbetsmarknaden kan inte anses vara så
tillfredsställande att en tillsyn av JÄMO skulle vara mindre
motiverad där än på de arbetsplatser som saknar
kollektivavtal.

Skall JÄMO vara någonting mer än en symbol och
kunna spela en aktiv roll för jämställdheten mellan kvinnor
och män på hela arbetsmarknaden, är det därför nödvändigt
att JÄMO:s befogenheter utökas till att utöva tillsyn över
hela arbetsmarknaden. JÄMO bör få sådana befogenheter.

Genom samlokalisering med andra små myndigheter,
som till exempel diskrimineringsombudsmannen, kan
medel frigöras för en utökad verksamhet och ett bättre
utnyttjande av gemensamma resurser.

JÄMO har synnerligen begränsade medel jämfört med
andra jämförbara myndigheter, 5.7 miljoner kronor varav
drygt 3 miljoner avsätts för löner för tio personer. Till
arbetarskydd och yrkesinspektion anslogs 362.5 miljoner
kronor under 1991. JÄMO fick två nya tjänster för att klara
sina utökade uppgifter, medan yrkesinspektionen fick 50
nya tjänster för att klara sina. Jämställdhetsenheten har
avsevärt större resurser än myndigheten, som ändå har ett
tillsynsansvar över landet. Kulturdepartementet har nio
personer för jämställdhetsarbete, trots att stor del av
administrationen sköts centralt inom departementet,
medan JÄMO får göra allt själv. Resurserna för
jämställdhetsarbete synes således större på departementet
än på myndigheten, ett förhållande som kan ifrågasättas.

6.2 Flexibel arbetstid -- ett steg mot jämställdhet

Ofta framställs en generell förkortning av arbetstiden
som lösningen på många problem som hör ihop med
kvinnors dubbelarbete. En generell arbetstidsförkortning
skulle få en rad negativa konsekvenser. Kostnaderna för sex
timmars arbetsdag har beräknats motsvara kostnaderna för
att sänka pensionsåldern till 50 år. De ekonomiska
förutsättningarna för en generell arbetstidsförkortning
föreligger inte inom överskådlig tid.

Arbetstidsförkortning kan genomföras endast som ett
resultat av produktivitetsökningar eller löneminskningar.
Produktivitetstillväxten i Sverige är dålig, och det finns
inget utrymme för svenskarna att kollektivt bevilja sig själva
mer ledighet.

Det finns däremot ett behov av att individuellt kunna
variera sin arbetstid under det yrkesverksamma livet. En
person har olika behov under skilda perioder av livet.
Enskilda individer bör i så stor utsträckning som möjligt
själva bestämma över sina egna förhållanden.
Arbetstidskommitténs undersökningar visar att det inte
finns entydiga önskemål, vare sig beträffande minskad
arbetstid eller hur en sådan minskning skulle utformas.
Arbetstidskommittén under Rune Larsson förväntas under
våren 1992 komma med nya ställningstaganden vad avser
flexibel arbetstid. Det finns anledning att hoppas att
förslagen kommer att innebära att ytterligare möjlighet för
den enskilde att påverka sin arbetstid då öppnas.

Individen bör själv få inflytande över arbetsvillkoren.
Liksom lönesättningen håller på att bli mer individualiserad
bör även arbetstids- och semesteravtal komplettera lagarna
och helt eller delvis ersätta kollektivavtal.

Arbetstidsuttaget bör kunna anpassas till den enskildes
önskemål efter avtal med arbetsgivaren. Småbarnsföräldrar
och andra skulle då lättare kunna finna en
arbetstidskombination som i ett visst tidsskede passar den
egna situationen bäst. Det skulle underlätta för kvinnor och
män att kombinera familjeliv med yrkesverksamhet. Ju fler
ledighetslagar som instiftas desto mer inskränker man på
möjligheten till ett individuellt reglerat arbetstidsuttag.

6.3 Öka jämställdheten -- bryt de offentliga monopolen

Framtidens arbetstillfällen kommer i ökad utsträckning
att finnas inom tjänstesektorn. Där finns växtkraften.
Hälften av alla förvärvsarbetande vill ha en förändring till
stånd, antingen genom ny arbetsgivare eller nya
arbetsuppgifter. Det behövs en flexibel arbetsmarknad.

För att möjliggöra detta måste den offentliga sektorns
monopolställning brytas. Den sysselsätter idag cirka 56
procent av de förvärvsarbetande kvinnorna. Utrymmet för
individuella variationer är mer begränsat inom den
offentliga sektorn. Många anställda känner att de där inte
kan utvecklas.

En SCB-undersökning visar att två tredjedelar av de
tillfrågade vill underlätta för offentliganställda att starta
eget.

Kvinnors valfrihet handlar inte bara om att tränga in på
männens områden. Den handlar i minst lika hög grad om
att utveckla de stora kvinnodominerade yrkesområdena.
Det är anmärkningsvärt att de områden som är dominerade
av kvinnor också är de hårdast reglerade områdena på den
svenska arbetsmarknaden.

De åtgärder som vi moderater föreslår för att öppna
alternativ inom det som i dag är den offentliga sektorn
kommer att medföra en breddad arbetsmarknad inom
bland annat vård- och omsorgssektorerna. Det blir möjligt
för vårdanställda att välja mellan olika arbetsgivare och
själva ta ansvar för sin verksamhet utan att byta yrke.
Konkurrens mellan olika arbetsgivare skulle påverka
lönerna och också spegla individuell kompetens. Därmed
skulle den nödvändiga genomslagskraften för enskilda
initiativ och ansvarstaganden komma till sin rätt även på
detta område så som i dag sker inom den privata sektorn.

Därmed skulle också vårdsektorerna bli mer attraktiva
för män och sannolikt leda till en jämnare könsfördelning
inom vårdområdet. Ökad valfrihet ökar
utvecklingsmöjligheterna och främjar därmed
jämställdheten.

Det är beklagligt att de fackliga organisationerna alltför
ofta slår vakt om den offentliga sektorns nuvarande
omfattning, organisation och struktur.

7. Rättstrygghet

Rättstrygghetsfrågorna är i hög grad en kvinnofråga.
Skrämmande många kvinnor utsätts för fysiska övergrepp
och misshandel. Det är aldrig acceptabelt i en rättsstat.

Våldsmän har kort tid efter ett gripande åter kunnat vara
på fri fot och begå nya brott. Eftersom kvinnor i allmänhet
har mindre förmåga att fysiskt försvara sig mot övergrepp
innebär det att många kvinnor är rädda för att gå ut, särskilt
under de mörka delarna av dygnet. I ett samhälle där
jämställdhet råder måste gatufrid råda.

Det finns en grupp kvinnor som går i skräck i sina egna
hem. De misshandlas av sina nuvarande eller tidigare män
eller sambor. Kvinnomisshandel kan aldrig ursäktas eller
slätas över.

Drygt 30 procent av våldsbrotten sker i bostaden. Nästan
var tredje kvinna i storstadsområdena utsätts för våld under
en ettårsperiod. Särskilt drabbas ensamstående kvinnor
med små barn. Många som utsätts för våld, vågar inte
anmäla detta på grund av rädsla för ytterligare trakasserier.
Av de misshandlade kvinnor som bodde på kvinnojourerna
anmälde endast fem procent misshandeln. Våldsbrott mot
kvinnor är ofta förknippade med våldtäkt eller andra
sexuella övergrepp. Kvinnorna är såväl rädda för att
utredningsprocessen och domstolsförfarandet skall vara
förnedrande som att staten inte skall erbjuda skydd för
eventuella repressalier från den som begått övergreppen.
Domstolarna måste se mycket allvarligt på hot om hämnd
mot offer eller vittnen.

Påföljderna för misshandelsbrott har varit alltför milda.
Många som dömts för misshandel har helt sluppit
frihetsberövande påföljd. Det stora flertalet av dem, som
döms för det svårare brottet grov misshandel, ådöms endast
det stadgade minimistraffet ett års fängelse.

Våldsbrott upplevs av allmänheten som synnerligen
allvarliga brott. Detta måste avspegla sig i straffskalor och
påföljder. Straffen för misshandelsbrott måste skärpas.
Men även skyddet måste utökas för dem som nu är hotade
av våldsmän. Den nya regeringens åtgärder kommer på
olika sätt att ge kvinnorna ett bättre skydd.

Många frånskilda eller ensamstående kvinnor går i
ständig skräck för att deras våldsbenägna ''före detta
partner'' skall finna dem och misshandla dem. Detta är ett
orimligt förhållande. I en del fall kan kvinnor få möjlighet
att med hjälp av myndigheterna byta identitet. Det är en
kapitulation för våldet men är likväl nödvändigt för att
skydda vissa förföljda individer. Ingen borde emellertid
behöva leva i hemlighet i sitt eget land för att undgå
våldsövergrepp. Det är därför välkommet att regeringen nu
avser att möjliggöra ett individuellt skydd för de värst
utsatta kvinnorna.

Besöksförbudslagen gör det möjligt för en domstol att
utfärda förbud för en man att söka upp en kvinna som han
trakasserar. Efter kritik från bland annat moderater har
riksdagen skärpt lagen. Medicinsk behandling kan ibland
vara en bra och human metod att komma till rätta med
upprepade sexualbrott. Medicinering kan i vissa fall
underlätta att släppa ut en sexualbrottsling som ständigt
återfaller och som utan medicinering måste hållas inlåst för
att inte begå fler brott.

Lagstiftningen har förbättrats både vad gäller
besöksförbudslagen och när det gäller möjligheterna för en
misshandlad kvinna att få eget juridiskt ombud.
Utvecklingen måste dock följas noga och effekterna
studeras, innan det kan fastställas att ändringarna varit
tillräckliga. Flera åtgärder kan komma att behövas.

Det finns särskilt anledning att närmare analysera
möjligheten att stoppa män som förföljer kvinnor från
kommun till kommun. Det kan övervägas om de genom
individuellt, geografiskt anpassade förbud kan hindras från
att vistas i kvinnans och barnens geografiska närhet. Även
om detta är en mycket komplicerad lagstiftningsfråga, finns
all anledning att studera förutsättningarna för en sådan
lösning mot bakgrund av de tragiska situationer sådana män
orsakar.

Det krävs också stöd till misshandlade att skapa sig en
ny framtid. De kvinnojourer som finns i landet för att ge
stöd till misshandlade kvinnor gör en oerhört värdefull
insats. Det är därför glädjande att budgetpropositionen
genom att avsätta ytterligare resurser visar uppskattning av
detta ideella arbetes värde.

8. Kvinnorna och EG

Sveriges framtida medlemskap i EG kommer att påverka
Sverige på många sätt. Det gäller även
jämställdhetsarbetet.

8.1 Arbetsmarknad

Ofta görs statistiska jämförelser mellan Sverige och EG
i olika sammanhang. De bygger i allmänhet på illusionen att
EG är ett homogent område. EG består av tolv olika länder,
länder som inbördes skiljer sig i fråga om ekonomi och
kultur.

Förhållandena för kvinnorna är olika i dessa länder.
Vissa länder, som till exempel Danmark, har haft en
utveckling som i mycket påminner om den svenska. Sociala
och legala förhållanden är likartade. I andra länder präglas
de flesta kvinnors situation fortfarande mera av gamla
traditioner.

I alla EG-länder förändras kvinnornas situation snabbt.
Ett mått som ofta används för att visa hur långt kvinnorna
kommit från de traditionella könsrollerna är den kvinnliga
förvärvsfrekvensen. Sverige ligger där högst bland OECD-
länderna.

I praktiskt taget alla länder stiger den kvinnliga
förvärvsfrekvensen. I alla västliga länder är alla civila
utbildningsvägar öppna för kvinnor. Kvinnors
genomsnittliga utbildningsstandard ökar stadigt.

Den kvinnliga förvärvsfrekvensen är dock fortfarande
lägre i övriga västeuropeiska länder än i Sverige. Statistiken
från de olika länderna kan dock ge ett förvirrande intryck
genom att i vissa länder arbetar kvinnor hemma på heltid
under längre tid och återgår sedan till heltidsarbete, medan
man i andra börjar förvärvsarbeta tidigare efter
barnafödandet, men många gånger på deltid.
Deltidsarbetet är relativt sett vanligare -- liksom
deltidsarbeten var vanligare i Sverige under den period när
det kvinnliga förvärvsarbetet ökade. I Sverige räknas
föräldralediga in i arbetskraften, vilket gör att den kvinnliga
förvärvsfrekvensen i vårt land blir övervärderad vid en
jämförelse.

En hög kvinnlig förvärvsfrekvens behöver inte
nödvändigtvis betyda att kvinnorna har uppnått goda
sociala, materiella eller politiska förhållanden. I de
socialistiska planekonomierna var också den kvinnliga
förvärvsfrekvensen hög -- men kvinnorna är de som lidit
mest under socialismen. Systemet tvingade dem att
förvärvsarbeta.

8.2 Lagstiftning och praxis

Frågan om lika rättigheter för kvinnor och män fanns
med redan då EG bildades vid undertecknandet av Rom-
fördraget. I artikel 119 i fördraget slås de grundläggande
rättigheterna fast: Varje medlemsstat skall i det första
skedet garantera och därefter upprätthålla principen att
kvinnor och män skall erhålla lika lön för lika arbete.

Lika lön utan könsdiskriminering innebär:

a) att lön beräknad per presterad enhet skall beräknas
på grundval av samma måttenhet.

b) att lön beräknad per tidsenhet skall vara lika för lika
arbete.

I februari 1975 antogs ett direktiv som förpliktar
medlemsstaterna att ändra sina lagar, så att all
könsdiskriminering tas bort. Alla anställda som anser sig
utsatta för diskriminering har rätt att ta sitt fall till domstol
och alla skall skyddas från hotet om uppsägning om de gör
så.

Detta direktiv har lett till ett uppmärksammat
domstolsutslag. Kvinnliga anställda vid det danska
företaget Danfoss hade dragit företaget inför rätta för att
det konsekvent betalade lägre lön till kvinnliga anställda.
Målet hamnade slutligen i EG-domstolen, som fungerar
som ett slags Högsta domstol när det gäller EG-lagstiftning.

Enligt Danfoss' egen statistik låg kvinnornas löner 7
procent under männens. Företaget hävdade emellertid att
detta inte var ett utslag av könsdiskriminering, utan
berodde på att männen är mer flexibla när det gäller
arbetstider.

EG-domstolen ogillade företagets argument och
hävdade att det var alltför svepande och subjektivt. I
realiteten skärptes nu EG-lagstiftningen. Trycket på
arbetsgivarna ökar vad gäller bevisbördan. De måste bevisa
att eventuella löneskillnader inte är ett resultat av medveten
diskriminering. Domen kommer, tror många, att leda till en
kraftig ökning av antalet anmälningar mot företag som har
löneskillnader mellan manliga och kvinnliga anställda.

I februari 1976 antogs ett annat viktigt EG-direktiv. Det
stipulerar att män och kvinnor skall ha samma rättigheter
när det gäller rätt till arbete, fortbildning i yrket och
befordran. Även i detta fall skall den eller de som anser sig
diskriminerade ha rätt att gå till domstol utan att riskera att
bli uppsagda från sina arbeten.

Andra viktiga EG-direktiv på jämställdhetsområdet
är:Direktiv 1978 som olagligförklarar all diskriminering
i obligatoriska socialförsäkringssystem som sjukförsäkring,
arbetsskadeförsäkring, pensionssystem,
arbetslöshetsförsäkring och barnbidrag.Direktiv 1986
om att all diskriminering i tjänstepensionssystem måste vara
borttagen före 1993.Direktiv 1986 om lika villkor och
jämställdhet för kvinnor som är fria yrkesutövare.

Vid tvist skall den diskriminerade i första hand vända sig
till nationell domstol, men om det uppstår oenighet rörande
tillämpningen av EG-lagstiftningen, fattas det slutliga
avgörandet av EG-domstolen.

I Europaparlamentet har jämställdhetsfrågan länge stått
i centrum. Den första undersökningskommission som
tillsattes av parlamentet syftade just till att undersöka
kvinnornas faktiska situation i Europa. Det finns ett särskilt
utskott för kvinnornas rättigheter i parlamentet sedan 1984.

Utskottet har 30 ledamöter, för närvarande 26 kvinnor
och 4 män. Det lägger fram rapporter, arrangerar
utfrågningar och agerar som kvinnornas lobbyist i samband
med antagandet av EG:s budget. Därutöver tar utskottet
ställning till de frågor som behandlas i parlamentet och som
direkt eller indirekt angår kvinnor.

8.2.1 Pågående arbete inom EG

Förutom de lagligt bindande direktiven i olika
jämställdhetsfrågor bedriver EG-kommissionen
kontinuerligt arbete i form av fleråriga aktionsprogram.
Det innevarande aktionsprogrammet omfattar åren 1986--
1990 och ger prioritet åt kvinnor i arbetslivet. Det är
framför allt sex områden som omfattas av programmet:
Förbättring av tillgängliga kvantitativa och kvalitativa data
om kvinnor i arbetslivet.Samordning av den
övergripande arbetsmarknadspolitiken med särskilda
arbetsmarknadsåtgärder för kvinnor.Borttagande av
ålderdomlig skyddslagstiftning, till exempel när det gäller
möjligheten för kvinnor att nattarbeta.Stimulering av
positiva åtgärder för kvinnor i företag i olika branscher.
Stöd till lokala sysselsättningsinitiativ som är av särskilt
intresse för kvinnor, till exempel genom kreditgivning.
Påverka medlemsstaterna att ändra sin skattelagstiftning i
syfte att ta bort tröskeleffekter för gifta kvinnor som vill ut
i arbetslivet.

För att bistå EG-kommissionen i dess arbete på
jämställdhetsområdet har en rådgivande europeisk
jämställdhetskommitté inrättats. I kommittén sitter
representanter för de olika medlemsländernas
jämställdhetsorgan. Kommittén sammanträder två--tre
gånger om året.

Förutom den rådgivande kommittén finns en rad
expertgrupper inom EG-kommissionen. De har till uppgift
att se till att EG-beslut följs, och de skall dessutom föreslå
nya insatser på jämställdhetsområdet.

Expertgrupperna behandlar frågor om hur
jämställdhetsdirektiven skall genomföras, hur man skall
kunna vidga kvinnors yrkesval och synen på kvinnor i TV.
Andra områden är barnomsorg, kvinnor i den offentliga
sektorn och förslag om olika pilotprojekt till stöd för
kvinnliga företagare.

EG-kommissionens intresse riktas nu mot grunden för
könsdiskriminering: Att skolan vidarebefordrar en
föråldrad syn på könsroller. I en resolution, som antogs av
EG:s ministerråd 1985, slås fast att jämställdhetsmålet skall
gälla också utbildningens innehåll.

Den vitalisering av EG:s arbete som skedde i samband
med besluten om den gemensamma inre marknaden och
den så kallade enhetsakten har lett till att debatten om de
sociala frågorna har vitaliserats. Inom ramen för ett
europeiskt medborgarskap vill man tillförsäkra alla
medborgare i EG-länder vissa sociala och juridiska
rättigheter. I detta ingår grundläggande krav på till exempel
arbetsmiljöfrågor, arbetsrätt, sociala förmåner, men också
jämställdhet.

Ett intressant initiativ som kommer att stärka både
kvinnors och mäns ställning är den rådgivningsfunktion som
EG nu håller på att inrätta. År 1985 lanserades programmet
för medborgarnas Europa. Syftet var att öka människors
känsla av att vara européer och att föra ut innebörden av
EG-lagstiftningen, framför allt Rom-fördraget, till dem.

EG-kommissionens informationskontor i
medlemsländerna kommer att anställa en jurist, vars
uppgift blir att informera om de rättigheter som den
enskilde har inom EG, till exempel när det gäller rätten att
själv välja var man vill bo och arbeta.

Juristen skall också ge råd om hur den enskilde skall göra
för att utnyttja sina rättigheter. En viktig del blir
information och rådgivning när det gäller vilka sociala
rättigheter man har om man väljer att flytta till ett annat
EG-land och olika rättigheter enligt EG:s lagstiftning på
jämställdhetsområdet.

Detta innebär att förfördelade kvinnor i EG-länderna
kommer att ha lättillgänglig information om de mycket
omfattande rättigheter som EG:s direktiv ger dem och om
hur de ska gå till väga för att klaga på missförhållanden.

8.3 EG och Sverige

Den svenska jämställdhetslagstiftningen begränsar sig
till arbetsmarknaden, medan EG:s regelverk har större
bredd och även innefattar åtgärder på det sociala området.

Genom skärpningen av den svenska jämställdhetslagen
som EG-anpassningen har inneburit har EG redan fått en
positiv inverkan på förhållandena i vårt land.

Den nya jämställdhetslagen bör kunna ge svenska
kvinnor större möjligheter att få lön i paritet med männen.
Vid en gemensam konferens för
jämställdhetsombudsmännen i Norden konstaterade man
att lönefrågan fortfarande är den viktigaste
jämställdhetsfrågan. Löneskillnaderna mellan män och
kvinnor tycks nu öka i flera länder, varför det är särskilt
angeläget att bevaka lönefrågorna. En utredning studerar
för närvarande dessa frågor, varför dess resultat bör
avvaktas innan det kan bli aktuellt med åtgärder.

Medlemskapet i EG kommer inte att i formell mening
ändra förutsättningarna för svensk barnomsorgspolitik.
Subsidiaritetsprincipen, den politiska grundprincip som
säger att ett beslut skall fattas på lägsta effektiva nivå,
innebär att familjepolitiska frågor ligger under den
nationella politiken.

Däremot kommer närmandet till de övriga europeiska
länderna med säkerhet att öppna för impulser från dessa
länder. Därmed kommer också kraven på valfrihet för
familjerna att öka i Sverige. Kraven på att undanröja
lönediskriminering på grund av könsdiskriminerande
värderingar ökar sannolikt parallellt med kraven från
småbarnsföräldrarna att kunna ge sina barn en trygg start i
livet, även när det innebär att en förälder under en tid är
hemma. Möjligheterna till individuella lösningar som bättre
passar respektive familj kommer att öka.

8.4 Arbets- och studiemöjligheter

En medborgare i ett EG-land har rätt att bo, arbeta och
studera i vilket annat EG-land som helst. Ett svenskt
medlemskap öppnar därmed en ny frihet för svenska
medborgare.

Inom EG har man ett ambitiöst program för
studentutbyte. I framtiden kommer det att vara ett naturligt
inslag i studierna för en student vid ett universitet att
tillbringa en eller två terminer vid ett universitet i ett annat
land. På så sätt förstärks inte bara de enskilda studenternas
kunskaper. Det växer också fram en europeisk
samhörighet. Personliga kontakter kommer att knytas över
gränserna. De olika europeiska kulturerna kommer att
främjas och stärkas av ömsesidiga impulser.

Svenska medborgare kommer också att kunna arbeta
inom EG-länderna. Det öppnar nya möjligheter för många
svenskar. Inom den sociala sektorn, där många kvinnor av
hävd arbetar, har de flesta EG-länder en mycket friare
etableringsrätt än i Sverige. Inte minst för kvinnor kan detta
öppna nya intressanta möjligheter.

Ett EG-medlemskap innebär ökade möjligheter för alla
att få vänner i andra länder, knyta kontakter och lära sig
andra språk. Språkkunskaperna kommer att få ett allt högre
värde, något som kan komma att bli till nytta för många
kvinnor med språkinriktad utbildning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs 1.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förutsättningarna för
jämställdhet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jämställdhetsarbetet i skolan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utöka
jämställdhetsombudsmannens tillsynsområde,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnors rättstrygghet,1 5.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om EG:s betydelse för kvinnornas
arbetsmarknad.

Stockholm den 24 januari 1992

Charlotte Cederschiöld (m)

Elisabeth Fleetwood (m)

Birger Hagård (m)

Mikael Odenberg (m)

Inger René (m)

Sten Svensson (m)

Birgitta Wistrand (m)

Liselotte Wågö (m)

1 Yrkande 4 hänvisat till JuU