Kvinnliga handläggare vid SIDAs biståndskontor

Motion 1990/91:U228 av Margareta Winberg m.fl. (s)

Medvetandet ökar om den nyckelroll tredje världens
kvinnor spelar för utvecklingen. I årets
statsverksproposition konstaterar biståndsministern, att
''alla utvecklingsaktiviteter -- och därmed biståndet -- både
påverkar och påverkas av de rådande könsrollerna i
samhället. En insikt om detta är viktig för alla som arbetar
med bistånd. En integrering av kvinnoaspekter i biståndet
innebär att hänsyn till kvinnors behov och potential skall tas
i beredningen av biståndsinsatser inom alla områden.''

De senaste årens arbete inom SIDA visar tydligt att
denna integrering av kvinnorna i alla biståndsinsatser
förutsätter dels utbildning av all personal i
könsrollsmedvetande, dels kunniga och engagerade
kvinnohandläggare på biståndskontoren.

Integrering innebär visserligen att alla handläggare på
biståndskontoren i någon mån måste vara
kvinnohandläggare. Men erfarenheten visar entydigt att
utan en pådrivande person, med detta som huvuduppgift,
händer det mycket litet. De mycket uppmuntrande exempel
som finns på att det faktiskt går att integrera kvinnor även i
traditionellt manliga program är alla hämtade från
biståndskontor med särskilt kompetenta och engagerade
kvinnohandläggare.

I dag har alla biståndskontor i princip en
kvinnohandläggare. Men bara i undantagsfall är det fråga
om utsända handläggare från SIDA. Majoriteten av
kvinnohandläggarna är lokalanställda. Det betyder
antingen inhemska kvinnor eller medföljande hustrur till
svenska fältarbetare.

De inhemska lokalanställda har i allmänhet mycket god
kontakt med de lokala kvinnoorganisationerna och
handlägger på ett utmärkt sätt det svenska direktstödet till
dessa organisationer. Däremot har de av naturliga skäl ofta
bristfälliga kunskaper om det svenska biståndet i stort och
om möjligheterna att integrera kvinnorna i det.

De medföljande kvinnor som rekryterats som
kvinnohandläggare har i flera fall gjort goda insatser, ibland
mycket goda. Men systemet med lokalanställda har också
betydande nackdelar.

Möjligheterna att rekrytera den bäst lämpade personen
är givetvis starkt begränsade, när slumpen i så hög grad
bestämmer urvalet.

Systemet med utsända handläggare, som tillämpas för de
övriga tjänsterna på biståndskontoren, garanterar dels att
de redan vid utresan har grundläggande kunskaper om
mottagarlandet, det svenska biståndet och det område de
kommer att arbeta med vid kontoret, dels att deras
kunskaper och erfarenheter från fälttjänstgöringen återförs
till SIDA.

De lokalanställda kvinnohandläggarna behöver en
längre och mer omfattande utbildning, innan de kan utföra
något meningsfullt arbete vid biståndskontoret. När de
lokalanställda svenska kvinnohandläggarna efter
jämförelsevis kortare effektiv tid i fält återvänder hem, tar
de dessutom sina erfarenheter med sig. Det betyder också
att arbetet med att integrera kvinnorna i biståndet blir
ryckigt och mer eller mindre stannar upp vid varje byte av
kvinnohandläggare. De ofta återkommande utbildningarna
av nya kvinnohandläggare skapar också merarbete för
SIDA både i Stockholm och vid biståndskontoren.

De lokalanställda kvinnohandläggarna klagar själva
över att det tar lång tid att komma in i arbetet, och att värdet
av deras arbete ofta blir begränsat. De är också mycket
medvetna om att deras status vid biståndskontoren är lägre
än de övriga handläggarnas.

Detta påverkar naturligtvis också den status som tillmäts
arbetet med att integrera kvinnorna i biståndet.

Att integrera kvinnorna i alla svenska biståndsinsatser är
ingen lätt uppgift, särskilt inte som kvinnans ställning i
många av mottagarländerna för det svenska biståndet är allt
annat än stark. Den försvåras ytterligare av bristen på
kontinuitet och kompetens i handläggningen av
kvinnofrågorna vid biståndskontoren. Ett system med
utsända kvinnohandläggare skulle öka både kontinuitet och
kompetens. Det skulle också öka handläggarnas status och
därmed respekten för kvinnofrågorna och kvinnornas
betydelse för utvecklingen.

Hemställan

Med anledning av det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnohandläggare vid SIDAs
biståndskontor.

Stockholm den 22 januari 1991

Margareta Winberg (s)

Ingegerd Sahlström (s)

Maj-Inger Klingvall (s)

Ines Uusmann (s)