Kvinnofrid

Motion 1992/93:Ju818 av Sten Söderberg (-)

I motionen redogöres för kvinnomisshandel och det
sexualiserade våldet.

Slutligen framförs krav om skärpning av
besöksförbudslagen.

Kvinnomisshandel är ett brott som i flertalet fall begås
inom hemmets väggar och sällan kommer till offentlig
kännedom. Det påpekas också i Våldskommissionens
betänkande. Men där kallar man den här typen av
övergrepp ''familjevåld'', vilket onekligen för tanken till att
det är hela familjen som utövar våld mot varandra. Så är
som bekant inte fallet utan det är ett mansvåld riktat mot en
kvinna med vilken mannen har en sexuell relation eller
riktat mot barn. Samma felaktiga associationer får man då
begreppet ''lägenhetsbråk'' används. Båda dessa uttryck
bidrar till att ytterligare dölja verkligheten.

Ett annat sätt att dölja verkligheten är att använda
könsneutrala uttryck. I kapitel 6, där man talar om sexuella
övergrepp mot barn, redogörs för vem som utför
sexualbrotten. Man använder begreppet ''personer'', alltså
en könsneutral formulering. Det är först i slutet av avsnittet
som det framgår att det handlar om barnets biologiska
föräldrar, adoptiv-, styv- eller fosterföräldrar eller sambo
med någon av barnets föräldrar. I avsnittet 6.5.2 slås dock
fast att ''det enda man med säkerhet kan säga är att de flesta
(förövare) är män''. Om begreppet ''personer'' används
tycks det som om kön inte hade någon betydelse. Vi anser
att man ska synliggöra att detta också är ett brott som utövas
av män.

Ett aktuellt exempel på det dolda sexualiserade våldet
ges i Skolöverstyrelsens nyligen genomförda
samlevnadsundersökning av 2.000 svenska skolbarn. 12%
av flickorna och 45 av pojkarna hade utsatts för sexuella
övergrepp. Detta talar sitt tydliga språk om hur dold denna
brottslighet är i samhället. Det visar sig ofta senare i livet
att otaliga kvinnor med psykiska problem varit utsatta för
sexuella övergrepp i barndomen och det är särskilt vanligt
bland kvinnor, som hamnar i prostitution.

Gärningsmannen

I betänkandet hävdas att gärningsmannen som gör sig
skyldig till övergrepp mot kvinnor '' ofta är en socialt utsatt
person med missbrukarproblem och en svår psykologisk
bakgrund''. Detta stämmer inte med tolv års erfarenhet av
kvinnojoursarbete. Där kommer man ofta i kontakt med
kvinnor, som misshandlats av väletablerade män likaväl
som offren till de socialt utslagna. Att sprida uppfattningen
att det är de socialt utslagna som står för kvinnomisshandel
är ytterligare ett sätt att dölja verkligheten. Våldet mot
kvinnor och barn är ett uttryck för det kvinnoförakt som
finns på alla plan i samhället. Först när det erkänns som ett
kvinnoförtryck kan åtgärder sättas in. Våldet mot kvinnor
är till största delen ett strukturellt problem. Det är fel att
stämpla förövaren som avvikare, socialt utslagen eller
alkoholist och som offer för en olycklig barndom. Den
diskriminering av kvinnor som samhället tillåter är
grogrunden.

Vi ansluter oss helt till den norska kvinnoforskaren Eva
Lundgrens teorier. Hon ser misshandeln som ett uttryck för
mannens önskan att genom kontroll, isolering och växling
mellan våld och värme utöva sin makt över kvinnan. Vi vet
också idag att det finns en koppling mellan våld och
mannens sexuella lust. Det har senast påvisats av professor
Johan Galtung vid den nyligen avslutade mansmässan i
Göteborg. Det är en obehaglig sanning som måste tas fram
i ljuset.

Brottsoffret

I betänkandet framhålls att en av de personer som löper
den största risken att bli offer för övergrepp är
ensamstående kvinnor med barn. Det får läsaren att dra
slutsatsen att en kvinna som lever utan en mans beskydd är
särskilt utsatt. Vi anser att problemet måste belysas från
flera håll.

Många ensamboende kvinnor med barn har sannolikt
flyttat från en misshandlande man. Han fortsätter att
trakassera henne. Kvinnan anser -- med all rätt -- att detta
är ett brott. En stor del av ca 20.000 kvinnor som på ett år
tar kontakt med kvinnojouren är i just den situationen.

I offerundersökningar intervjuas kvinnan i sitt hem, där
också mannen kan vara närvarande. Det är inte troligt att
hon vid ett sådant tillfälle avslöjar att mannen utsätter
henne för övergrepp. Våldet kan också vara ett så
''normalt'' inslag i vardagen att kvinnan inte inser att det är
ett brott. Om de med män sammanboende kvinnorna skulle
ge adekvata svar i en offerundersökning kanske just de
skulle bli en särskild riskgrupp. Den farligaste platsen är
inte den mörka gatan utan den egna sängkammaren. En
tredjedel av våldsbrotten utövas av känd man inomhus.

Samhällets insatser för misshandlade kvinnor

I en forskningsrapport från 1990 (Amy Elman:
Oskyddad i det svenska välfärdssamhället) har 82 kvinnor,
som vid en viss tidpunkt var gäster i kvinnojourernas
lägenheter, tillfrågats om hur de bemötts av polis och
socialtjänst. Resultatet är nedslående. Dessa våldsoffer
upplever att myndigheterna endast motvilligt hjälper dem,
då de behöver skydd mot män, som misshandlar dem.
Rapporten bifogas ej.

Polisen är den myndighet kvinnorna lättast kommer i
kontakt med. Men det är vanligt att graden av skador
underskattas, kvinnans uppgifter blir ifrågasatta. Hon
måste övertyga polis och åklagare att hon utsatts för brott.
Endast 17% av poliserna hade föreslagit att mannen skulle
anhållas medan 31% av kvinnorna hade begärt detta. Vår
erfarenhet är också att anmälan om hot inte åtgärdas,
kanske för att det inte går att bevisa. Enligt vår mening är
det då polisens uppgift att säkra bevisen vid hot. Polisens
och andra gruppers uppfattning att rädslan för att utsättas
för repressalier är större än det reella hotet visar på
fördomsfullhet och dålig kunskap om problematiken.

Många av kvinnorna hade vänt sig till socialtjänsten. Det
var vanligt att socialsekreteraren inte såg misshandeln som
ett brott. Det var också vanligt att socialsekreteraren ansett
att kvinnan skulle stanna hos mannen för barnens skull eller
att hon skulle stå ut i förhållandet, då det var svårt att skaffa
henne en ny bostad. Den bästa hjälpen hade kvinnorna fått
hos kvinnojouren.

I betänkandet framhålls vikten av att polisens och
socialtjänstens personal är lyhörda för kvinnans budskap.
Elmans utredning om jourkvinnornas erfarenheter från
samtal med de misshandlade kvinnorna talar tyvärr för att
tjänstemännen inte är lyhörda. De saknar alltför ofta
insikter i misshandelsproblematiken. I utbildningen till
polis, jurist och socialarbetare saknas helt kurser som ger
eleverna kunskaper om de speciella problem som det
sexualiserade våldet innebär för brottsoffret. Det är
nödvändigt att det inrättas obligatoriska kurser i
grundutbildningen och i fortbildning för de yrkesgrupper,
som kommer i kontakt med det sexualiserade våldets offer.

Landstingsförbundets projekt '' Vården mot våld'' är en
början till ett seriöst försök att nå sjukvårdens personal.
Nästa steg måste även där vara att kunskaperna ges i
grundutbildningen.

Anmälan om hot tas inte på allvar

I kapitel 5 framkommer att det ligger i kommissionens
uppdrag att göra sig en bild av hur vanligt det är med hot,
trakasserier och våld i anslutning till polisutredning och
rättegång.

När det gäller övergrepp mot kvinnor finns en mycket
stor rädsla för repressalier. Rädslan finns innan kvinnan gör
anmälan hos polisen, den finns under rättegången och inte
minst är kvinnan rädd för vad som skall hända när domen
har fallit -- om det blir någon fällande dom.

Hennes fruktan är inte ogrundad när man vet att en
kvinna dödas var tionde dag i Sverige. Det hot kvinnorna
utsätts för är enligt vår mening mycket allvarligt. Fruktan
för ännu värre våld och för det egna livet kan vara så stor
att det hindrar kvinnan att lämna mannen.

Det rättssystem vi har tycks inte i alla former gälla
misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor. ''När det
gäller kvinnomisshandel gäller inte vanliga regler,'' säger en
kvinna i Elmans rapport.

Målsägandebiträde

En misshandlad och våldtagen kvinna är den svagaste
målsägande som finns. Det är hon som anklagar mannen för
övergrepp. Bevisbördan vilar på henne. Hon blir ifrågasatt
och hon har dessutom hela tiden hotet om repressalier
hängande över sig.

Kvinnan behöver hjälp att klara sig genom den juridiska
processen alltifrån anmälan till rättegång. Hon behöver
hjälp med att få veta vilka frågor som kommer att ställas i
rättegången, hur det ser ut i en rättssal, hur rättegången går
till. Ett målsägandebiträde hjälper också kvinnan att begära
skadestånd. Reglerna för ersättning är både komplicerade
och detaljerade. Ett målsägandebiträde kan också upplysa
kvinnan att hon vid förhöret kan begära att mannen inte
skall vara närvarande. Många kvinnor upplever en stark
rädsla att i mannens närvaro berätta vad som hänt.

Vi ifrågasätter starkt hur lagen tillämpas vi misshandel
och annat sexuellt våld. Kvinnojourerna landet runt
berättar att de kvinnor de kommer i kontakt med mycket
sällan blir upplysta om rättigheten till målsägandebiträde.
Det är polisens skyldighet att informera, då det är viktigt att
målsägandebiträde kommer in i ett tidigt stadium.

Besöksförbud

Lagen om besöksförbud har utvidgats då den i sin
ursprungliga form inte tjänade sitt syfte. Men det finns
bland åklagarna en allmän motvilja mot att använda lagen.
Ett av skälen kan vara att den inte är tillämplig, om kvinnan
sammanbor med misshandlaren.

Även när det gäller rättigheten att få ett besöksförbud
utverkat, anser vi att det brister i information från
myndigheternas sida. Vi kräver att polisen och andra
myndigheter som får kontakt med en trakasserad kvinna
informerar henne om hennes rättigheter att begära
besöksförbud. Våra erfarenheter är att det idag finns stora
brister i detta.

Livvakter

Den aktuella statistiken i Stockholm visar att endast en
av de drygt 200 kvinnor som varje månad anmäler att de
misshandlats får polisskydd. Vi kräver att kvinnor som
hotas till livet ges livvaktsskydd.

Förlängd preskriptionstid för sexuella övergrepp

Drygt hälften av de barn som utsatts för sexuella
övergrepp har varit offer för brott vid flera tillfällen. De
försöker kanske tala om för vuxna och kamrater om
övergreppen men blir inte trodda. De vet också att
sexuallivet är ett ämne man inte talar om. Det kan gå många
år innan brottsoffret förmår göra anmälan.

ROKS har krävt att preskriptionstiden för alla former av
sexuella övergrepp ska upphävas alternativt förlängas till 25
år. Det är en viktig upprättelseprocess för flickan/kvinnan
att hon senare i livet kan anmäla övergreppet.

Kvinnojourernas brottsförebyggande arbete

Kvinnojourerna arbetar brottsförebyggande. På kort
sikt kan de erbjuda kvinnan skydd och stöd, så att hon får
ökade möjligheter att bryta upp från ett
misshandelsförhållande och fortsatta övergrepp. På kort
sikt arbetar jourerna med information och påverkan,
särskilt riktat mot yrkesgrupper som möter misshandlade
kvinnor och mot skolungdom i grundskolan och
gymnasieskolan. I Kopparbergs län pågår ett treårigt
regionalt informationsprojekt stöttat av landsting och
kommuner.

Ett annat förebyggande arbete är kampen mot
pornografin. Många misshandlade kvinnor som vi har mött
i arbetet berättar om hur männen ser pornografivideo och
läser pornografitidningar. Det och pornografin är
dokumentationen och det synliga beviset på kvinnans
ojämställdhet. Vi kräver skärpt lagstiftning mot pornografi.

Våra kunskaper och erfarenheter måste få ökat
inflytande i kampen mot det sexualiserade våldet och för
ökat stöd till brottsoffren.

Besöksföbudslagen -- ineffektiv lag

Besöksförbudslagens tillkomst var ett steg framåt men
dess utformning var tyvärr tvivelaktig. Lagen blev inte så
effektiv som man rimligen kunde begära. Kritik framfördes
också nästan omedelbart av bl a undertecknad. Kraven på
lagändring tilltog alltmer och framfördes i riksdagen av
samtliga oppositionspartier. Lagen borde skärpas
framförallt vid överträdelser av ålagt besöksförbud. På
särskilt initiativ av justitieutskottet kom lagändring till
stånd.

Rättslig omväg

Lagändringens syfte var att skapa möjlighet att
omedelbart frihetsberöva den person som överträder ett
besöksförbud. För att nå detta mål valde riksdagen en
rättslig omväg. Man höjde maximistraffet från sex
månaders till ett års fängelse för att skapa möjlighet att
anhålla och häkta enligt allmänna regler i rättegångsbalken.
Därigenom blir resultatet otillfredsställande.
Frihetsberövande torde nämligen regelmässigt inte kunna
komma ifråga, eftersom straffet vid överträdelse vid
besöksförbud i normalfallet blir böter. Härigenom kvarstår
den rättsliga ineffektivitet som lagändringen skulle bota.

Rätt modell

En mera effektiv besöksförbudslag uppnås bäst på en
mera direkt väg. Till denna lag bör fogas en extra paragraf
av följande innehåll: ''Den som bryter mot ett besöksförbud
skall omedelbart anhållas eller häktas, om det ej är
uppenbart att skäl därtill ej förekommer.'' Resultatet blir då
att frihetsberövande kan ske i normalfallet. Denna modell
bygger då på en rättsteknik som står i samklang med
rättsinstitutet reseförbud, där överträdelse får motsvarande
konsekvenser enligt gällande regler. Sammanblandning
med reglerna om s k halvobligatorisk häktning borde
rimligen heller inte kunna ske.

Moderniserad kvinnofrid

Med den nu föreslagna förbättringen skulle
besöksförbudslagen inte längre behöva karaktäriseras som
''tandlös'' utan istället kunna bli ett verksamt bidrag till en
moderniserad kvinnofrid i vårt land.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnofrid.

Stockholm den 25 januari 1993

Sten Söderberg (-)