Kvinnorepresentationen i samhället

Motion 1990/91:A810 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp)

Enligt Maktutredningen består Sveriges maktelit inom
politik, förvaltning, näringsliv, organisationer, massmedia,
vetenskap och kultur av 2 123
personer. Därav är 13 procent kvinnor. Den största
andelen kvinnor finns inom politiken (med miljöpartiet och
folkpartiet på delad förstaplats med 43 procent kvinnor i
sina ''partieliter''). Överlag hävdar sig kvinnor bäst inom
politiken, där totalsiffran är 31 procent. I andra eliter är det
sämre ställt:

Kultur
21 procent
Massmedia
15 procent
Organisationer
12 procent
Förvaltning
11 procent
Vetenskap
7 procent
Näringsliv
1 procent

Vad betyder detta? I det moderna samhället är det
vetenskap och näringsliv som mer än andra sektorer
behärskar samhällsutvecklingen. Det är inom vetenskap
och näringsliv som nya fakta skapas, som övriga eliter, inte
minst den politiska, har att reagera på, anpassa sig till. Nu
tycks alltså kvinnor (i Sverige, möjligen Norden, i resten av
världen är det mycket sämre) göra ett visst intåg inom
politiken. Betyder det att vi är på väg mot ett matricentrerat
samhälle?

Nej, maktutredningen befarar att det istället kan vara så
att kvinnorna håller på att ta över hemmets motsvarighet i
samhället, social-, utbildnings-, kulturpolitik, medan
männen behåller kontrollen över ekonomi och
samhällsplanering. Ett kommande steg kan vara att hela
politiken öppnas för kvinnor, medan männen behåller
kontrollen över näringslivet. Ett ytterligare steg skulle
kunna bli att kvinnorna får sköta Sverige, medan männen
sköter Europa och världen. Eller med andra ord: samma
gamla vanliga repressiva tolerans där kvinnorna tilldelas
viss skenbar makt, men männen behåller kontrollen över de
verkliga maktpositionerna, vilket alltså inte är liktydigt med
de formella regeringsposterna. En procent kvinnor i
näringslivseliten, sju procent kvinnor i vetenskapseliten!
Och dessa två eliter bombarderar hela tiden det formella
maktsystemet med krav och, inte minst, nya fakta. Vad
avgör t ex Sveriges EG-relation -- en demokratisk debatt
eller storföretagens investeringar? Vad avgör
genteknologins framtid -- folkligt förankrade politiska
beslut -- eller forskarnas rön? Bestäms energipolitiken av
folkomröstning och riksdagsbeslut -- eller av lobbying och
fait accompli av Ingenjörsvetenskapsakademin och
kärnkraftsindustrin?

Skulle det då spela någon roll om kvinnor var bättre
företrädda i alla eliter? Maktutredningen har intervjuat
såväl makteliten som folket om en rad aktuella frågor. Med
tanke på vad som krävs av en kvinna för att komma i
patriarkatets elit kunde man vänta sig att elitkvinnorna
genomgående skulle tänka manligt. Men maktutredningen
redovisar ett intressant faktum. I många frågor, bl a när det
gäller sextimmarsdag och kärnkraft har folk och elit helt
olika uppfattningar. Folket vill avveckla kärnkraften och
införa sex timmars arbetsdag, makteliten vill intetdera.
Men det visar sig att det finns en klar könsskillnad inom
eliten. ''I båda fallen skulle skillnaden mellan eliter och
befolkning minska om kvinnornas representation inom
eliten vore starkare''!

Näringslivseliten tycker genomgående extremt
tvärtemot folket! Vetenskapen framstår inte som lika apart,
men det kan vara ett mätfel, eftersom samtliga 128
vetenskapsföreträdare buntats ihop i en kategori -- från
humanister till kärnfysiker. Inom ''vetenskapen'' finns dock
inte alls någon gemensam grundsyn av det slag som präglar
''näringslivet''. Därför är vetenskapselitens åsikter
sannolikt ett genomsnitt av högst motstridiga uppfattningar
inom olika discipliner och därmed ointressant.

Faktum är ändå att maktutredningens resultat visar att
maktelitens kvinnor står närmare folket än elitmännen och
att den mest mansdominerade eliten, näringslivet, är den
som står mest fjärran från folket.

Också andra undersökningar visar på releventa
skillnader mellan kvinnors resp mäns attityder.

SCB:s opinionsundersökning mars-april 1990 kartlägger
människors oro, bl a
för miljöförstöringen i världen och kärnkraften och
dess konsekvenser. Resultaten visar en markant större oro
bland kvinnor för dessa båda riskfaktorer.

Beträffande miljöförstöringen säger sig 63,9 procent av
kvinnorna, mot 55,2 procent av männen, vara oroliga ofta.

Beträffande kärnkraften är könsskillnaden betydligt
större. 35,6 procent av kvinnorna är ofta oroliga, mot 18,6
procent av männen. Bara 11,6 procent av kvinnorna är
aldrig oroliga, mot 30,6 för männen.

Enligt en undersökning av kärnkraftindustrin i juni 1990
vill 70 procent av männen behålla kärnkraften efter 2010,
mot bara 49 procent av kvinnorna.

Enligt en undersökning av SIDA februari-mars 1990 är
kvinnor mer positivt inställda till u-hjälp än män. 77 procent
av kvinnorna tycker anslaget är lagom eller bör ökas, bara
23 vill minska eller slopa det. Bland männen är det bara 55
procent som tycker anslaget är lagom eller bör öka, 45
procent vill minska eller slopa det.

Det är alldeles uppenbart att kvinnor oftare har en
annan grundsyn på väsentliga förhållanden än män. Det är
lika uppenbart att den kvinnliga grundsynen under minst
tiotusen år av mansvälde har varit mycket
underrepresenterad bland dem som styrt
samhällsutvecklingen. Resultatet är uppenbart: Mansväldet
har gjort jordklotet till ett ekologiskt konkursbo och -- för
de flesta -- också ett socialt inferno.

Det borde egentligen räcka som argument för att
förmå alla män till kollektiv abdikation!

Politik är dock inte bara att vilja utan också det möjligas
konst. Vi nöjer oss därför med ett något mindre
revolutionärt förslag:

Skärp jämställdhetslagen så att samtliga de positioner
som enligt maktutredningen ingår i eliten skall besättas med
minst 50 procent kvinnor före år 2000.

Hälftenregeln måste gälla inom var och en av de 25
undergrupperna. Således skall hälften av de 365
posterna inom eliten i privata företag bestå av kvinnor!

Detta skulle inte lösa alla problem. Men det skulle
utgöra en radikalare strukturförändring än något
förstatligande eller någon privatisering.

Någon invänder givetvis att det inte går att få fram så
många lämpliga kvinnor så snabbt. Detta stämmer inte med
verkligheten. Det finns i samhället så många kompetenta
och omdömesgilla kvinnor, som inte har uppgifter
motsvarande sin förmåga.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär ett lagförslag i
enlighet med intentionerna i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att senast år 2000 skall hälften av innehavarna av
maktpositioner bestå av kvinnor.

Stockholm den 24 januari 1991

Ragnhild Pohanka (mp)

Per Gahrton (mp)

Anita Stenberg (mp)

Anna Horn af Rantzien (mp)

Eva Goe s (mp)

Kent Lundgren (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Elisabet Franzén (mp)

Inger Schörling (mp)

Claes Roxbergh (mp)

Kaj Nilsson (mp)

Krister Skånberg (mp)