Kvinnors perspektiv på tätortstrafiken

Motion 1989/90:T234 av Viola Claesson m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:T234

av Viola Claesson m.fl. (vpk)
Kvinnors perspektiv på tätortstrafiken

Frågan om en fungerande kollektivtrafik är en viktig jämlikhetsfråga. En
satsning på spårbunden trafik, som den vpk föreslår är en satsning på kvinnorna.
Det handlar om kvinnornas större behov av fungerande persontrafik
och det handlar om olika regioners överlevnad i relation till storstadskoncentrationen.
I denna motion tar vi upp kvinnoperspektivet på storstads- och
tätortstrafiken. När regeringen i februari presenterat sina förslag om den
framtida regionalpolitiken m.m. återkommer vpk med ett kvinnoperspektiv
på trafiken i glesbygd.

Biltrafiken är orsaken till storstädernas och tätorternas allvarligaste miljöproblem.
Föroreningarna skadar både människor, natur och byggnader. Biltrafiken
är också den mest framträdande källan till utsläpp. Med den ökande
trafiken följer också fler olyckor, otrygga närmiljöer och det skapas barriärer
som hindrar framkomligheten. Stora arealer, som nu går åt till vägar, skulle
kunna användas för mer mänskliga ändamål.

Trafiken har olika konsekvenser för kvinnor och män. Kvinnor lägger mer
tid på inköp, omsorg och sociala kontakter än män. Männen använder mer
tid på sitt lönearbete. Stadens transportsystem är anpassat till att klara transporterna
till och från respektive i arbetet. Kvinnor har sämre tillgång till bil
än män och därmed sämre transportmöjligheter.

- Hur ser fördelningen av problemen ut ?

- Är det så att de som har fördelarna också drabbas av bilismens negativa

följder ?

Enligt bl.a. en norsk undersökning är männen i högre grad offer för bilolyckor
(60-65%). Deras utsatthet är värst även mätt i antal körda kilometer.
Men kvinnorna drabbas oftare som fotgängare, dvs. den svagaste av alla
trafikantgrupper.

Luftföroreningarna innebär hälsorisker både i bostadsområden, på arbetsplatser
och för dem som färdas i trafiken. Utifrån ett kvinnoperspektiv är det
särskilt intressant att se på följderna i bostadsområdena. Kvinnor använder
mer tid hemma än män. Dessutom bor storstädernas kvinnor p g a dålig ekonomi
oftare i sämre eller starkt trafikerade områden än vad män gör. I sådana
områden är det också fler kvinnor som drabbas av huvudvärk och luftvägssjukdomar.
I ett undersökt bostadsområde i Oslo uppgav 57 % av kvinnorna
- mot 43 % av männen - att de är rädda för långsiktiga verkningar på
den egna hälsan.

Kvinnors omsorgsansvar betyder att de i högre grad än män inte bara är Mot. 1989/90
utsatta för följdverkningar som direkt drabbar dem själva, utan att de också T234

drabbas av följderna för de personer de har omsorg för - speciellt barn.

Många föräldrar - och speciellt mödrar - är ofta rädda när barnen färdas i
trafiken.

Olika undersökningar tyder alltså på att dagens trafik av kvinnorna upplevs
som en större påfrestning ur många aspekter. I ett transportsystem som
först och främst tillrättalagts för bilismen, är det t ex farligare att färdas som
fotgängare och cyklist.

Utvecklingen tyder på att kvinnor i ökad utsträckning skaffar bil, men det
innebär inte automatiskt en större rättvisa mellan könen. En utbyggnad av
kollektivtrafiken skulle öka städernas tillgänglighet även för kvinnor. Säkerheten
skulle därmed öka för alla grupper.

Ovanstående är ett referat av uppgifter och slutsatser som förs fram i en
mycket intressant norsk uppsats. Uppsatsen Kvinneperspektiv på storbytrafikk
är en del av bakgrundsmaterialet till Storstadstrafikkommittén
(STORK) betänkande SOU 1989:79.

En av de viktigaste frågor som uppsatsen lyfter fram är följande:

- Är det önskvärt att underlätta ökat bilanvändande bland kvinnor eller bör
vi i stället ändra transportsystemet i annan riktning?

Frågan är lika angelägen i Sverige som i Norge.

Här har alla landets miljöintresserade grupper och enskilda haft viktiga
insikter och krav som gäller en förändring av hela transportsystemet. Göteborgsområdet
hör till landets mest förorenade. Där har bl a olika luftvärn
bildats med Majornas Luftvärn som inspirationskälla. Där agerar kvinnor
för att bryta igenom systemets och biltrafikens barriärer. Många har revolterat
mot att barnen måste stängas in för att den svällande vägtrafiken gör luften
farlig att andas. De kräver mer och bättre kollektivtrafik på bilismens
bekostnad.

Låt oss med hjälp av två tabeller, lånade ur ovan refererade uppsats, visa
vad som sker om alla reser som kvinnor, respektive om alla reser som män.

Exemplet nedan utgår ifrån resemönstret inom Osloregionen, men skulle
lika gärna kunna handla om exempelvis Göteborg:

Om alla reser som kvinnor: Om alla reser som män:

+ 32% fler reser som - 19% färre reser som

cyklister eller cyklister eller

är fotgängare är fotgängare

+ 18% fler kollektivreser - 16% färre kollektivreser

+ 52% fler reser som - 46% färre reser som bil

bilpassagerare passagerare

- 36% färre reser som + 31% fler reser som bil

bilförare förare

De två exemplen visar dramatiska olikheter i var sin riktning. Men även
om detta, som uppsatsen menar, är grova förenklingar där det inte tas hänsyn
till att kvinnors resor i genomsnitt är något kortare än mäns, är det helt
klart så att de två könens resevanor har helt skilda konsekvenser för samhället.

Männens resemönster, som det demonstreras ovan, ökar bilresandet med
en tredjedel - det minskar kvinnornas resande i motsvarande grad. Utnytt

jandet av bilens transportkapacitet är också dramatiskt olika i de två alterna- Mot. 1989/90

tiven. Fler bilresor ökar utsläppen, föroreningarna, trängseln och trafik- T234

olyckorna. Alla kostnader som hör till dessa problem gör att det uppenbart
ligger stora samhällsvinster dolda i det resemönster som präglar kvinnornas
vardag.

Med hjälp av det norska materialet drar vi paralleller till svenska förhållanden.
Vi får en bekräftelse på att det är kvinnorna som hållit kollektivtrafiken
vid liv. Kvinnor och män använder transportsystemet på mycket olika
sätt och har dessutom olika krav på det. Kvinnor gör fler inköps- och serviceresor
än män. Och, som SOU-materialet påpekar, ofta görs dessa resor med
kollektiva färdmedel.

Kollektivtrafiksystemet är i första hand uppbyggt för att tillgodose arbetsresandet.
Trots detta gör män ofta sina resor till och från arbetet med bil.

Men för att förebygga en situation där männens resevanor fått ett totalt
genombrott i hela samhället och där många fler kvinnor än i dag är bilinnehavare
på massbilismens villkor måste utvecklingen vändas till något bättre och
människovärdigare - NU ! Utvecklingen är inte ödesbunden som bilproducenter
och motororganisationerna vill få befolkningen att tro.

I vpk är vi övertygade om att inget samhälle kan överleva med ambitionen
att asfaltera bort vägtrafikens problem. Vi vet att det finns alternativ som
med rätt strategi och perspektiv kan vända utvecklingen rätt. Varje år har vi
skrivit riksdagsmotioner om trafiken i denna anda. Allt fler organisationer
och enskilda utanför riksdagen har förslag som rimmar med våra.

I år upprepar vi kravet på att järnvägen skall utgöra bas i det stora landbaserade
transportsystemet. Spårbunden trafik måste prioriteras på bilismens
bekotnad. Vi föreslår en modernisering och kraftig upprustning av storstädernas
och andra tätorters kollektivtrafik och att staten, som kommer att få
nya intäkter genom en ny bensinskattehöjning och föreslagna avgifter, skall
ta ett övergripande ansvar innan människor och natur kvävs av föroreningarna.

Vpk föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att initiera och stödja
en folkbildningsinsats för att ur beskrivna kvinnoperspektiv klarlägga kollektivtrafikens
betydelse samt bilismens skadeverkningar. Vi anser att den
uppsats vi refererat till och som utgör ett utmärkt bakgrundsmaterial till betänkandet
SOU 1989:79 bör översättas och användas som diskussionsunderlag
i en bredare samhällsdebatt om tätortstrafiken. Som särtryck bör den förmedlas
gratis till olika målgrupper. Lämpliga mottagare kan vara studieförbunden,
kommunernas och landstingens trafikansvariga, jämställdhetsombud
m.fl.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att ge regeringen i uppdrag att initiera och
stödja en folkbildningsinsats med den i motionen nämnda inriktningen
och med kvinnoperspektivet på transportsystemet,

5

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr T233239

2. att riksdagen beslutar att anslå 20 milj. kr. till genomförandet av Mot. 1989/90
folkbildningsinsatsen. T234

Stockholm den 24 januari 1990

Viola Claesson (vpk)

Berith Eriksson (vpk)

Ylva Johansson (vpk)

Elisabeth Persson (vpk)

Annika Åhnberg (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk)
Maggi Mikaelsson (vpk)
Gudrun Schyman (vpk)

6