Laga domstol i diskrimineringsmål

Motion 2001/02:A241 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om konsekvenserna av sådan ändring i lagen om rättegången i arbetstvister enligt vad i motionen anförs.

Inledning

Arbetsdomstolen är forum antingen som första domstol eller efter överklagande från tingsrätt i bl.a. mål enligt jämställdhetslagen, lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet, lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning och lagen om förbud mot diskriminering av personer med funktionshinder.

Arbetsdomstolen har under åtskilliga decennier huvudsakligen ägnat sig åt att döma i en speciell måltyp, nämligen tolkningstvister beträffande kollektivavtal, vilket var den huvudsakliga grunden för domstolens tillkomst. Den var i mycket arbetsmarknadsparternas egen domstol, där dessa tillförsäkrats egen majoritet bland ledamöterna. Från 70-talet och framåt har målsammansättningen i domstolen förändrats och andelen kollektivavtalstolkningsmål minskat beroende på den omfattande nya arbetsrättsliga lagstiftningen som antagits under denna period.

Diskrimineringsmålen

På senare år har diskrimineringsmål blivit en mer frekvent förekommande måltyp i Arbetsdomstolen. I lönediskrimineringsmål görs från specialister i EG-rätt gällande att Arbetsdomstolen intagit en mycket fri hållning till gemenskapsrätten och urholkat begreppen direkt och indirekt könsdiskriminering i likalönedirektivet (se Susanne Fransson, Lag & Avtal nr 6/2001). Endast i ett fall har Arbetsdomstolen begärt att få förhandsbesked av EG-domstolen om tolkningen av gemenskapsrätten. I mål 13/2001 och mål 51/ 2001 fann Arbetsdomstolen att det inte varit fråga om lönediskriminering. I det första målet ansåg domstolen att det förhållandet att lönen var fastställd i kollektivavtal utgjorde en av flera faktorer vilka utgjorde objektiva skäl för att betala mer till män än kvinnor för likvärdigt arbete. Domstolen menade också att allmänna resonemang om vad marknaden kunde vara beredd att betala mannen utgjorde ett objektivt skäl att betala honom mer än kvinnan för likvärdigt arbete; detta utan att det visats vara nödvändigt i det konkreta fallet för att förebygga att mannen sökte annat arbete.

I det andra fallet, (51/2001), utgjorde enligt domstolen vaga och allmänna resonemang om vad marknaden var beredd att betala mannen ett objektivt godtagbart skäl att betala honom mer än kvinnan för likvärdigt arbete. Den 12 september meddelade Arbetsdomstolen ytterligare en dom i ett lönediskrimineringsmål. Även här fann domstolen att mannens och kvinnans arbetsuppgifter varit likvärdiga, men att löneläget var högre på mannens alternativa arbetsmarknad i den privata sektorn. Detta var enligt domstolen ett avgörande objektivt skäl för att motivera mannens högre lön. Ingenting i domskälen antydde att arbetsgivaren var tvungen att betala högre lön till mannen för att inte riskera att han skulle säga upp sin anställning.

EG‑rätten tillåter inte att lönediskriminering godtas med hänvisning till att lönerna är bestämda genom kollektivavtal. Att hänvisa till marknadskrafterna som ett objektivt skäl att betala män högre lön för likvärdigt arbete är bara tillåtet om arbetsgivaren kan bevisa att det finns ett verkligt behov av det i det enskilda fallet. Det måste också visas att det är ett lämpligt och nödvändigt sätt för att arbetsgivarens behov skall tillgodoses. Det får nog anses mycket tveksamt om Arbetsdomstolens rättstillämpning står i överensstämmelse med EG‑rättens krav.

Arbetsdomstolens sammansättning

Arbetsdomstolen är parternas domstol och det är parternas värderingar som styr dömandet. Inte heller de tre opartiska juristdomarna står helt fria i förhållande till partsintressena. I betänkandet Domarutnämningar och domstolsledning (SOU 2000:99) diskuteras att Arbetsdomstolens domare saknar skydd som ordinarie domare, eftersom de är utsedda på viss tid. Utredningen konstaterade att skälet för tidsbegränsningen av förordnandena är att även på juristdomarna måste kravet ställas att de har arbetsmarknadsparternas förtroende. Om partsförtroendet upphör kommer vederbörande inte att få förnyat förordnande.

Arbetsdomstolens ställning i diskrimineringsmål

I lönediskrimineringsmål är det normalt den lönesättning vilken parterna kommit överens om i kollektivavtal som domstolen skall pröva. Men Arbetsdomstolen anser att kollektivavtal måste presumeras vara diskrimineringsfria. Domarna är antingen representanter för arbetsmarknadens parter eller har sin ställning på grund av parternas förtroende. Det är en omöjlig uppgift för parternas egen domstol att objektivt granska de egna kollektivavtalen. Arbetsdomstolen har sedan 1929 haft som central uppgift att värna kollektivavtalen och tillämpa parternas värderingar som norm för ett korrekt handlande. Det är förvisso ytterst angeläget att försvara kollektivavtalens ställning på arbetsmarknaden, men skyddet mot diskriminering är en mänsklig rättighet som måste vara oberoende av partsintressen. Arbetsdomstolen har inte en sådan av partsintressena oberoende ställning.

Det s.k. Langborgermålet, som avgjordes av Europadomstolen för mänskliga rättigheter 1989, är av stort intresse i detta sammanhang. Europadomstolen ansåg att intresseledamöterna från hyresgäst- och fastighetsägarsidan i Bostadsdomstolen i vissa fall kunde ha gemensamma intressen, något som gjorde att deras oberoende och opartiskhet kunde ifrågasättas. I det mål som var aktuellt hade de organisationer de företrädde ett gemensamt intresse av att den ifrågasatta förhandlingsklausulen inte ogiltigförklarades. Situationen påminner starkt om den i lönediskrimineringsmål där parterna normalt har ett gemensamt intresse av att kollektivavtal inte skall anses ha ett lönediskriminerande innehåll.

Diskrimineringsmålens särskilda karaktär

Målen om diskriminering, både enligt jämställdhetslagen och övriga antidiskrimineringslagar på arbetsmarknaden, har inte en särskilt stark prägel av parternas relationer och motsättningar, utan de är främst att se som gällande mänskliga rättigheter avseende en eller flera individer, eller ett kollektiv. Viktiga delar av den nationella lagstiftningen utgör ett genomförande av internationella konventioner och EU‑direktiv. Mot denna bakgrund och de tveksamheter som kan anföras om Arbetsdomstolens opartiskhet i dessa mål finns det starka skäl att överväga om det inte vore en bättre ordning att dessa mål handlades av de allmänna domstolarna.

Stockholm den 27 september 2001
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)	Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)	Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)	Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)	Maggi Mikaelsson (v)
Camilla Sköld Jansson (v)