Lagfartskapning

Motion 2008/09:C216 av Jan Lindholm (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om åtgärder för att snarast förhindra fortsatt kapning av lagfarter.

Inledning

Rapporter kommer allt tätare om fastighetsägare som finner sin fastighet stulen och ibland avyttrad utan att de har någon som helst aning om vad som förevarit. Grunden till problemet är att lagfarter utfärdas utan kommunikation med den tidigare ägaren. Så är uppenbarligen inte fallet i andra länder och detta innebär att vi har ett område öppet för bedrägeri i stor skala. Till detta kommer att den som blivit bestulen på sin fastighet har mycket svårt att få rättelse.

Bakgrund

Att äga en fastighet är inte så säkert som många av oss trott. Då syftar jag inte på sjunkande värden eller på försäkringars brister. Nej, det jag syftar på är att den som är ägare till en fastighet kan tro sig vara ägare under lång tid utan att formellt sett vara ägare. Fastigheten kan vara såld både en och två gånger och lagfarten kan ha bytt ägare flera gånger utan att den verklige ägaren får någon som helst information. Den nye ägaren kan till och med byta lås i din fastighet och stänga dig ute, och det är du som blir betraktad som brottsling när du försöker ta dig in i ditt eget hus. Du är nämligen inte ägare trots att du inte har sålt ditt hus eller din bostadsrätt. Det är någon annan som har sålt ditt hus och tredje person, den nye ägaren har alla rättigheter. Han eller hon har ju handlat i god tro.

Kapning av fastigheter blir allt vanligare och det sker, enligt den information jag har, normalt genom förfalskningar av namnteckningar. Stöld av handlingar ur brevlådan ingår i en del fall, en längre bortavaro från hemmet kan också utnyttjas. Uppenbarligen kan kapningen även ske i samband med en försäljning där betalning uteblir från den köpare som uppenbarligen enbart var en mellanhand. I båda fallen tycks den egentlige ägaren vara nästan rättslös.

Det svenska systemet för hur lagfarter lämnas ut verkar ha stora brister. Problematiken kan tyckas solklar och enkel. Lika självklart kan man tycka att en uppstramning skulle kunna ske genom en lagändring med innebörden att ingen ny lagfart får utfärdas med mindre än att myndigheten har haft en säker kommunikation med den förre ägaren.

Jag har dock hört att det går att kringgå även sådant. Jag har läst förslag om att kommunikationen ska ske på många olika sätt för att minimera risken att ägaren blir överkörd. Men det har även framförts att nya regler inte får göra det oöverkomligt svårt att göra snabba affärer. Det finns alltså flera olika hänsyn att ta. Kapning av fastigheter borde dock inte kunna få vara så enkelt som det uppenbarligen är i dag. Den som drabbas bör även få samhällets hjälp att återfå sin kapade fastighet. Det ska inte krävas att den drabbade själv kan bekosta en flerårig rättslig kamp för att få tillbaka sin egendom.

Förslag till åtgärd

Regelverket som styr hur lagfarter på fastigheter lämnas måste förändras så att kapning av fastigheter inte kan ske så lättvindigt som uppenbarligen är fallet i dag. Om det ska ske genom att säljaren personligen infinner sig hos någon av de sju inskrivningsmyndigheterna eller om säljarens intention kan bekräftas på annat sätt som minimerar risken för kapning är svårt att säga. Jag vet att det pågår en diskussion om att säljaren aktivt ska höras från myndighetens sida för att få ägarbytet bekräftat i någon form. Hur det arbetet fortgår har jag dock ingen information om. Man kan även tänka sig att lagfarten inte vinner laga kraft förrän efter en längre betänketid för säljaren så att exempelvis en bortavaro från hemadressen under en semester inte ska räcka för att en ny ägare ska anses vara den rättmätige. Någon form av säkerställd aktiv handling som inte kan förfalskas vore önskvärd.

Den som drabbats av en kapning måste få samhällets hjälp att återfå sin förlorade fastighet. Bara det faktum att samhället tar det som sitt ansvar att ställa saker till rätta kanske är en tillräcklig åtgärd för att kaparna ska ge upp redan från början. Om det ansvaret kan göras mycket effektivt och utformas så att den som genom kaparens lurendrejeri blir ny ägare inte får någon kompensation så borde incitamentet vara borta och göra det hela ointressant. Detta bör en utredare titta på. Kanske är det en enklare väg än att komplicera lagfartsrutinerna.

Eftersom det verkar komplicerat att lösa – jag har läst ett antal artiklar i ämnet med olika idéer – så torde det lämpligaste vara att en snabbutredning görs av en enmansutredare. Regeringen bör ge denna fråga hög prioritet eftersom det är ett hårt slag för den som drabbas av detta.

Jag föreslår mot bakgrund av detta att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen beträffande åtgärder för att snarast förhindra fortsatt kapning av lagfarter.

Stockholm den 25 september 2008

Jan Lindholm (mp)