Laglott

Motion 2000/01:L409 av Stig Rindborg och Elizabeth Nyström (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till sådan ändring att
rätten till laglott försvinner samtidigt som förälders försörjningsplikt
upphör.
Motiv för vårt förslag

Inom arvsrätten finns två former av barns tilldelning då en
förälder går bort.

I ärvdabalken 2:1 beskrivs arvslotten, som förenklat innebär att barnen
delar hela förälderns egendom emellan sig. I ärvdabalkens 7:e kapitel
beskrivs laglotten som förenklat innebär att barnen alltid har rätt att dela
hälften av den efterlämnade egendomen mellan sig. Det senare gäller oavsett
eventuellt testamentes innehåll. En förälder kan således inte göra ett barn helt
arvlös utan kan på sin höjd begränsa arvet till hälften av vad huvudregeln
skulle medgivit.

Laglotten infördes 1857 i den svenska successionsrätten. Syftet med
laglotten var då att skapa en enhetlig lagstiftning för såväl landsbygdens
befolkning som stadsbefolkningen.

Laglotten härrör från en tid då samhället var ordnat på ett helt annat vis än
det är i dag.

I dagens samhälle utgör inte familjen det yttersta skyddsnätet längre. Det
finns inget försörjningsansvar för barn gentemot sina föräldrar, och föräldrar
har inget formellt ansvar för barnens uppehälle efter det att de fyllt arton, i
vissa fall tjugoett år.

Den genomsnittliga livslängden har sedan 1950-talet ökat avsevärt och
ligger nu kring sjuttiosju respektive åttioen år. De flesta föräldrar hinner
skaffa barn, uppfostra dem fram till deras myndighetsdag och sedan leva
minst ytterligare tjugo år.

Oavsett om föräldrar och barn ägnat denna tid till att umgås och värna om
varandra eller ej är det olämpligt att staten genom lagstiftning lägger sig i
hur
föräldrarna önskar disponera sin egendom efter sin bortgång.

För de fall familjelivet fungerat harmoniskt och alla parter är tillfreds
kommer sannolikt huvudregeln om arvslott att bli tillämplig. För de fall där
föräldrar av någon anledning inte önskar att ett eller flera barn skall få del
av
egendomen bör detta respekteras.

Det kan röra sig om allt från att testator önskar lämna all egendom till en
ny make/maka till djup ovänskap testator och barn emellan. Det kan till och
med vara så trivialt att testator till inget pris vill se sin egendom, till
exempel
en fastighet, splittrad.

Grundinställningen inom arvsrätten är att testators vilja alltid skall
respekteras. Så bör givetvis även ske då testator är förälder till myndiga och
icke försörjningsberättigade barn.

Stockholm den 5 oktober 2000

Stig Rindborg (m)

Elizabeth Nyström (m)