Länderunderlag i asylärenden

Motion 2004/05:Sf207 av Sten Tolgfors (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om framtagande av länderunderlag i asylärenden.

Motivering

Mycket talar för att Migrationsverket bör delas för att den nya instansordningen för asyl- och utlänningsärenden skall kunna vinna brett förtroende och fungera väl. Det bör prövas om uppgiften att ta fram länderunderlag bör brytas ur Migrationsverkets verksamhet och läggas i en särskild från parterna skild verksamhet för skapande av beslutsunderlag, ett slags institut för framtagande av länderunderlag.

Kommittén för översyn av utlänningslagen, som färdigställde sitt betänkande i juni 2004, berörde frågan även om den huvudsakligen låg utanför kommitténs direktiv:

Vid en ordning där Migrationsverket och sökanden skulle vara parter i domstolen kan Migrationsverket naturligtvis tillföra ärendet sin kunskap om landet i fråga. Man kan i sammanhanget inte bortse från att sökanden av sekretesskäl ofta inte har insyn i den information som Migrationsverket har tillgång till och kan förmedla till domstolen. Det kan därför framstå som om parterna inte är jämställda i processen. En annan viktig fråga är att säkerställa aktualiteten av de uppgifter som läggs till grund för domstolens avgörande. Information om förändringar av läget i ett aktuellt land måste snabbt kunna inhämtas och det måste finnas en uppmärksamhet på att tidigare ställningstaganden kan behöva omvärderas.

En åtgärd för att säkerställa att domstolen förses med relevant landinformation kan vara att låta ett oberoende organ förse parterna med uppdaterad information om länderna. Det kan dock även med en sådan ordning ifrågasättas om inte beslutande myndigheter självständigt och kritiskt bör kunna granska den lämnade redovisningen av förhållanden. Domstolarna har enligt 8 § förvaltningsprocesslagen en egen utredningsskyldighet. Domstolen skall således se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Med en allmän och kvalificerad kunskap om förhållandena och om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i de olika länderna bör domstolen bäst kunna bedöma de uppgifter som läggs fram av parterna. Även om ett oberoende organ står för och redovisar landinformationen i ett ärende bör alltså domstolarna ha någon bakgrund att bedöma uppgifterna mot. Det kan också komma ifråga att sakkunniga kallas in i domstolen efter begäran från respektive part för att redogöra för landförhållandena. Domstolen skulle i sådant fall ha att döma i målet efter sedvanlig domstolsprövning av det material som åberopats av parterna.

Båda parter måste i en ny instansordning ges samma tillgång till länderunderlag, för att undanröja risken att processen i andra instans blir ojämlik.

I dag finns denna länderkunskap inom Migrationsverket, som också fattar beslut i asylärenden som första instans. Detta förhållande blir konstigt då ett tvåpartsförfarande skall användas med förvaltningsdomstol som andra instans och Migrationsverket i samma stund övergår till att vara en av två jämställda parter i målet.

De senaste åren har en utveckling skett där det inte längre är lika känsligt att Sverige ger en bild av situationen för mänskliga rättigheter i andra länder. Ett exempel på detta är att regeringen numera måste lägga en rapport till riksdagen om läget för mänskliga rättigheter i Sveriges biståndsländer. Därmed borde förutsättningar för öppenhet kring bedömningarna i länderunderlagen föreligga.

Samtidigt har vi i flera år sett en betydande debatt om de länderbedömningar som görs av Migrationsverket och Utlänningsnämnden. Denna debatt har varit kopplad till prövningen av enskilda fall. Det hade varit en fördel om bedömningen av läget för mänskliga rättigheter i ett land kunde diskuteras för sig, utan att samtidigt bedömningen av enskilda personers skyddsbehov diskuterades.

Alla skulle vinna på att detta kunskapsframtagande kunde ske i öppnare former och att länderunderlag inte kunde undanhållas någon av parterna i den nya instansordningen för asylärenden. Värt att notera är att förvaltningsdomstolarna inte kommer att ha någon egen länderkunskap. Det bör dock vara möjligt för parterna att, för att stärka sin sak, hänvisa till andra källor som beskriver situationen i den berördes ursprungsland, eller i annat av omständigheterna i fallet berört land.

Kommittén för översyn av utlänningslagstiftningen berörde alltså frågan om länderunderlag, men utan att landa i en absolut slutsats. Regeringen skall arbeta fram en proposition om en ny instansordning samt låta en organisationskommitté arbeta med Utlänningsnämndens övergång till den nya ordningen. I denna process bör formerna för framtagande av länderunderlag belysas och möjligheten till inrättande av en från parterna skild verksamhet för framtagande av länderunderlag i asylärenden prövas.

Stockholm den 20 september 2004

Sten Tolgfors (m)