Länsmuseerna

Motion 1991/92:Kr270 av Stina Eliasson och Gunhild Bolander (c)

I internationella sammanhang talar man uppskattande
om ''den svenska modellen'' för ett regionaliserat
museiväsen.

Sveriges museiväsen utanför de statliga museerna i
Stockholm omvandlades i mitten av 70-talet, efter
utredningar -- och senare beslut i riksdagen -- om en ny
kulturpolitik. I varje län skapades en museistiftelse med
ansvar för länets museiverksamhet. Landsting,
värdkommun och hembygdsförbund var ofta stiftare.
Museernas styrelse kom att bestå av politiskt valda
ledamöter i dominerande grad.

Ett länsmuseernas samarbetsråd, som samordnar
länsmuseerna i frågor av gemensamt intresse, bildades.
Samarbetet är en frivillig och ideellt arbetande
organisation, där mycken kompetens och erfarenhet finns
samlad och som kommer hela landets länsmuseiverksamhet
till godo.

Länsmuseiorganisationen har vunnit i stadga och
erfarenhet och visat sig vara mycket väl anpassad till
statsmakternas uppfattning om ett regionaliserat kulturliv,
vilket också kom till uttryck i utredningen ''Kultur i hela
landet'', där utredaren föreslog en kraftig förstärkning av
det statliga bidraget till länsmuseerna.

Statsbidraget har blivit av särskilt stor betydelse för
länsmuseernas utveckling, beroende på att det inte har varit
bundet av särskilda villkor. Statsbidraget har kunnat
användas för basverksamheten, som är svårfinansierad.
1988 gjordes en utredning på uppdrag av statens kulturråd
och länsmuseernas samarbetsråd. Av denna framgår att just
den svårfinansierade basverksamheten alltjämt är ytterst
ansträngd vid flertalet museer. Som ett lämpligt
planeringsmål för de statliga kulturpolitiska insatserna
anges ca 50 grundbelopp per länsmuseum.

För närvarande är det stora olikheter i andelen
statsbidrag till de olika länen. I många län har de lokala
huvudmännen ökat driftsbidragen till länsmuseerna utan att
erhålla statsbidrag, men under förespegling att staten
senare skulle svara för motsvarande ökning av
statsbidraget. För länsmuseerna är det alltså av största vikt
att reformarbetet inte avstannar utan att en fortsatt generell
höjning av antalet grundbelopp kommer till stånd, så att
man når de i den ovan nämnda utredningen uppsatta målen.
Detta bör ges regeringen till känna.

I detta sammanhang är det också viktigt att peka på att
den nyligen avlämnade kommunalekonomiska utredningen
har betraktat regionmuseibidraget som ett specialdestinerat
statsbidrag till kommunerna och föreslår följaktligen att det
avskaffas. Genomförs det förslaget mister vi den ur
internationell synpunkt unika resurs vi byggt upp i Sverige
genom det landsomfattande nätet av starka och något så när
jämspelta länsmuseer.

Länsmuseernas statsbidrag är inte ett bidrag till
kommunerna och har aldrig varit avsett som ett ekonomiskt
stöd för kommunernas verksamhet. Bidraget är
specialdestinerat till museiinstitutionerna (stiftelser och
föreningar) och har utgjort en ekonomisk bas för dess
verksamhet helt vid sidan av bidragen från landsting och
kommuner.

Det är helt nödvändigt att statsbidraget finns kvar och
att förslagen från den kommunalekonomiska utredningen i
denna del stoppas.

Lönebidragen

Museerna (och arkiven) står och faller med
lönebidragsfrågan.

I budgetpropositionen (bil.12 s.11) redovisas att en
särskild arbetsgrupp bildats av kultur- och
arbetsmarknadsdepartementen med uppgift att följa de
frågor som är av gemensamt intresse för de båda
politikområdena. En viktig sådan fråga är frågan om
lönebidragen hos länsmuseerna och andra
kulturinstitutioner.

Som mycket klart kom till uttryck i kulturutskottet förra
våren (1990/91:KrU5y) har lönebidragen mycket stor
betydelse för länsmuseernas möjligheter att bedriva sin
verksamhet. Utvecklingen efter införandet av de flexibla
lönebidragen har klart bekräftat att det fanns fog för de
farhågor för en försämring för museerna som fanns då dessa
infördes. Det är därför angeläget att den ovan angivna
arbetsgruppen arbetar snabbt med bl.a.
lönebidragsfrågorna. Gruppen bör också få i uppgift att
lägga fram förslag som underlättar kulturinstitutionernas
möjligheter att även i fortsättningen bedriva sin verksamhet
med stöd av lönebidragsanställda.

Detta bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den fortsatta utbyggnaden av
stödet till länsmuseerna inom grundbidragssystemet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bibehållande av
grundbidragssystemet på museiområdet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lönebidrag på bl.a.
museiområdet.1

Stockholm den 24 januari 1992

Stina Eliasson (c)

Gunhild Bolander (c)

1 Yrkande 3 hänvisat till AU