Lantbruk och landsbygd i skogs- och mellanbygderna i södra Sverige

Motion 1991/92:Bo411 av Stina Gustavsson och Rune Backlund (c)

En levande landsbygd och ett bevarat kulturlandskap i
södra Sveriges skogs- och mellanbygder är ett angeläget
samhällsmål. Här spelar jord- och skogsbruket en viktig roll
i områdets näringsliv, för turism och rekreation, nationellt
men i hög grad även internationellt för norra Europa.

En första förutsättning för detta samhällsmål är den
bofasta befolkningen. Här är jordförvärvslagen av stor
regional betydelse. För målsättningen en levande landsbygd
är sambandet brukande och boende av stor vikt.

Våren 1991 beslutade riksdagen om avreglering av
jordförvärvslagen. Samtidigt förutsattes att lagen
förstärktes som regionalpolitiskt instrument genom beslut
om bosättningstvång i minst fem år varvid inget särskilt
tillstånd för förvärvet behövdes, endast anmälan till
länsstyrelsen. I annat fall skall liksom tidigare tillstånd
fordras för förvärvet. Särskild hänsyn skall tas till
sysselsättningen och bosättningen i glesbygdsområdet.

Det har nu visat sig att tillämpningen vad gäller
bosättning kringgås. Det är inte ovanligt att köparen, som
säger sig ha för avsikt att bosätta sig på fastigheten,
mantalskriver sig på denna under viss tid, men aldrig flyttar
dit. Detta säger oss att regeringen måste skärpa lagens
tillämpning.

Hotet mot odlingslandskapet har under de senaste
decennierna varierat i takt med jordbrukets lönsamhet och
de olika styrmedel som samhället har bidragit med. Det
senaste livsmedelspolitiska beslutet innebar en avreglering.
För att nogsamt följa denna utveckling och för att snabbt
kunna ge beslutsinstanserna snabba signaler om nödvändiga
förändringar har regeringen tillsatt en
omställningskommission.

För skogs- och mellanbygderna i södra Sverige är mjölk-
och köttproduktionen av mycket stor betydelse. Vallodling
och utnyttjande av extensiva beten är en nödvändighet för
att hålla kulturlandskapet öppet. De särskilda anslag som
riksdagen beslutat om som Nola- och landskapsvårdstöd
måste, dels öka i omfattning, dels få en generellare
utformning.

Så har t.ex NOLA-bidraget en ensidig konstruktion.
Som kriterier på naturvärden utnyttjas endast ett fåtal
fröväxter, vilket resulterar i ett både felaktigt och för snävt
urval av områden. Andra växter än fröväxterna, som
trädgrupper med värdefull kryptogamflora, insektslokaler
och strandängar med riksintressanta flyttfågellokaler,
förbises därför att de inte innehåller de arter bland
fröväxterna som naturvårdsverket valt ut. Vi anser att den
biologiska mångfalden ofta är beroende av en kulturell och
landskapsmässig variation.

Arbetet med att fördela bidrag är mycket tidsödande för
länsstyrelserna, som handlägger verksamheten. Det är
enligt vår mening bättre om generella bidrag kunde utgå till
alla som vårdar värdefulla kulturlandskap. Särskilt bidrag
kunde utgå därutöver till de markägare som förvaltar
marker med sådana odlingsformer att de kräver mycket
stora arbetsinsatser, som slåtterängar och slåtterkärr.

Enligt vår mening bör landskapsvårdsstödet utformas
som ett generellt stöd till jordbruksbygder i södra Sveriges
skogsoch mellanbygder. Därigenom skulle större delen av
det administrativa krånglet som idag finns försvinna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jordförvärvslagens tillämpning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utformningen av mera generella
stöd till skogs- och mellanbygderna i södra Sverige för
bibehållande av ett öppet landskap.1

Stockholm den 24 januari 1992

Stina Gustavsson (c)

Rune Backlund (c)

1 Yrkande 2 hänvisat till JoU