Läs- och skrivsvårigheter

Motion 1990/91:Ub819 av Marianne Andersson i Vårgårda och Marianne Jönsson (c)

Att en vuxen människa inte kan läsa och skriva och att
en del barn har mycket svårt att lära sig läsa och skriva, vad
beror det på? Är de slöa och lata, utrustade med långsam
reaktionsförmåga, mindre begåvade eller helt enkelt
dumma i huvudet? Precis som Einstein, Picasso, HC
Andersen och Moa Martinsson som också hade läs- och
skrivsvårigheter.

Nej, de är inte dumma. De lider av ett dolt handikapp
som är mycket vanligt, läs- och skrivsvårigheter eller
dyslexi. Det handlar inte om intelligens, inte om dumhet.
Det handlar bara om att avläsa och uttolka tecken. Inte om
oförmåga att förstå deras innebörd.

Ca 10 procent av befolkningen har läs- och
skrivsvårigheter. Ungefär hälften av dem är svårt drabbade.
Exemplen ovan visar att människor med dyslexi ofta är
mycket begåvade och dessutom har en stor kreativ förmåga.
De utgör alltså en resurs som samhället måste tillvarata.
Men det handlar inte bara om det. Det handlar om varje
människas lika värde och rättighet, om självförtroende och
inte minst om demokrati, om att vara jämställd i samhället.

Läskunnighetens år 1990
proklamerades av FN som läskunnighetens år och
en svensk kommitté tillsattes som nu skrivit sin slutrapport.
Förutom de globala problemen med analfabetismen tog de
upp svenskarnas läs- och skrivsvårigheter. De konstaterade
bl a att utbildningsklyftorna ökar i Sverige och att i takt med
datorernas intåg i vår vardag och hela arbetslivet blottläggs
bekymren med läsning och skrivning. Till bilden hör att
många av de s k värstingarna och en mycket stor andel av
intagna på kriminalvårdsanstalter har läs- och
skrivsvårigheter.

För att kunna hjälpa och stödja både barn och unga med
läs- och skrivsvårigheter krävs en hel rad åtgärder.

Förskola, skola

Det gäller att känna igen läs- och skrivsvårigheter så
tidigt som möjligt för att kunna starta träningsprogram.
Detta är ofta möjligt redan i förskoleåldern. Därför
behöver personal på barnavårdscentraler och förskolor
kunskap inom detta område.

Likaså behöver lärarna i grundskola, gymnasieskola,
vuxenutbildning och inom högskolan kunskaper om dessa
elevers svårigheter. Såväl inom lärarutbildningen som inom
fortbildning av lärare måste utbildning om läs- och
skrivsvårigheter in.

När en lärare anar att en elev har läs- och
skrivsvårigheter måste de kunna vända sig till någon som
har större kunskaper och som kan kartlägga karaktären av
den enskilde elevens svårigheter. Därigenom kan lärare få
information om hur pedagogiken ska anpassas efter just
denne elev. Ett sätt att åstadkomma detta är att samordna
alla med kunskaper om detta i en kommun eller ett större
område till ett slags centrum dit föräldrar, elever och lärare
kan vända sig.

När elevens svårigheter är kartlagda är det viktigt att de
får hjälp i skolan. Klasslärarnas uppgift är att ansvara för
kunskapsinhämtningen även för elever med svårigheter att
tillgodogöra sig skriven text. Den speciella träningen av
basfärdigheterna måste däremot skötas av välutbildade
speciallärare. En förutsättning är att alla speciallärare har
utbildning om metoder att lära dyslektiker läsa och skriva.

Elever med läs- och skrivsvårigheter kan med hjälp av
olika tekniska hjälpmedel som t ex datorer och bandspelare
för att överbrygga sitt handikapp.

När det gäller läromedel begärde riksdagen 1989 efter en
sexpartimotion att regeringen löser upphovsrättsfrågan och
finansieringen så att elever med grava läs- och
skrivsvårigheter ska få tillgång till läromedel inlästa på
band. Kostnaden beräknades till 8,5 milj kr per år. Det är
nödvändigt att detta genomförs så snabbt som möjligt.

Klasser på talets grund

Enligt samma idé som andra typer av klasser med särskild
inriktning bör det på många håll finnas utrymme för klasser
på talets grund för elever med dyslexi. Där skulle
skolarbetet huvudsakligen ske muntligt i klassen genom att
läs- och skrivundervisningen sköts av speciallärare. Detta är
en organisationsfråga som säkert kan lösas i kommunerna.

Supplement

Lärare och föräldrar har länge efterlyst ett supplement
liknande det som fanns till Lgr 69 med riktlinjer för
bedömning och betygsättning av elever med dyslexi. Till de
kommande läroplanerna för grundskolan och gymnasiet
behövs motsvarande information. Där måste tas upp om
elever ska få besvara skrivningsfrågor muntligt, om de ska
få längre skrivningstid och hur de i övrigt ska kunna
redogöra för sina kunskaper. Där måste lärarna också få råd
om hur de ska ställa sig till användning av tekniska
hjälpmedel och även riktlinjer för hur betygssättningen ska
ske.

Högskoleprovet

Många elever med läs- och skrivsvårigheter har visat sig
väl kunna tillgodogöra sig högre utbildning om viss hänsyn
tas till deras problem. Det finns möjligheter för
högskoleelever att få läroböcker inlästa på band. Men
högskoleprovet riskerar att bli ett nytt hinder för
dyslektikern. Provet som närmast fungerar som ett
läshastighetsprov kan hindra dessa elever från att komma in
vid högskolan. Högskoleprovet måste kunna göras
muntligt.

Folkhögskolor och studieförbund

Många folkhögskolor och studieförbund arbetar aktivt
och med stor framgång med vuxna dyslektiker. De har
också den största förutsättningen att nå kortutbildade. Det
är därför viktigt att de får sådana signaler från samhället att
verksamheten kan fortsätta att utvecklas.

Forskning

Det finns ett stort antal forskningsresultat och
erfarenheter när det gäller läsinlärningen och läs- och
skrivsvårigheter som inte når ut till skolor och
lärarutbildningen. Likaväl som fortsatt forskning är viktig
så måste de kunskaper som finns samlas, dokumenteras och
spridas. Det behövs en samlingspunkt där de vetenskapliga
erfarenheterna kan mötas och omvandlas till metodik.

Handlingsprogram

Vi har här pekat på en rad åtgärder för hur
dyslexiproblemet ska kunna behandlas inom olika
områden. Detta tillsammans med de punkter som den
svenska kommittén för läskunnighetens år utarbetade kan
ligga till grund för ett handlingsprogram för att underlätta
för dyslektikerna att leva ett jämlikt liv.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett handlingsprogram för hur
dyslexiproblemet skall behandlas.

Stockholm den 24 januari 1991

Marianne Andersson (c)

Marianne Jönsson (c)

i Vårgårda