Ledamöters placering i kammaren

Motion 2002/03:K316 av Gunnar Hökmark (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar att platsfördelningen i riksdagens plenisal skall ske efter partitillhörighet och inte efter valkrets i enlighet med vad som anförs i motionen.

Motivering

Under ett antal år har frågan om riksdagsledamöternas placering i kammaren varit föremål för diskussion med anledning av att den svenska riksdagen till skillnad från de flesta andra parlamentariska församlingar använder sig av en placering som bygger på den enskildes valkrets och inte, som i de flesta andra länder, partigruppstillhörighet.

Det finns många skäl att förändra principerna för ledamöternas placering i kammaren. En partivis placering skulle tydliggöra de politiska partigruppernas roll och de skiljelinjer som kommer till uttryck i de politiska debatterna. Den skulle kunna bidra till att höja den politiska temperaturen och dramatiken genom en större närvaro och genom bättre deltagande till stöd för den egna politiska uppfattningen. Det skulle underlätta ett samarbete och gemensamt engagemang i debattens förande mellan dem som står varandra nära i den politiska uppfattningen.

Det klagas i dag ofta på riksdagens kammardebatter. De anses stela och tråkiga. Närvaron är låg även när det gäller ärenden av allmänt intresse. Senare tiders talmän har lagt ned mycken möda på att reformera debattreglerna. De kan dock inte komma åt det grundläggande problemet, nämligen den tilltagande partisplittringen i riksdagen. Debatter tenderar att bli både utdragna och svåröverskådliga när de skall föras med upp till sju deltagare.

Till betydande del sammanhänger dock dagens svårigheter också med den princip som ligger till grund för ledamöternas placering i plenisalen. Med nuvarande fördelning efter valkretsar (och inom valkretsen efter antalet riksdagsår) kan man inte göra något väsentligt åt rådande missförhållanden ens med de mest finurliga ändringar av debattreglerna eller kraftfulla förmaningar till riksdagsmännen om vikten av att vara på plats.

En kartläggning, utförd under 1980-talet av Interparlamentariska unionen, visade att parlamentsledamöterna i en klar majoritet av 54 undersökta länder satt grupperade efter politisk uppfattning. Andra förekommande principer var alfabetisk ordning och ledamöternas egna önskemål. Endast sju länder lade valkretsindelningen till grund för placeringen.

I flertalet av dessa fall rörde det sig om kommunistiskt styrda öststater, där en fördelning efter partitillhörighet mötte uppenbara praktiska svårigheter. I nästan alla demokratier är således parlamentsledamöterna placerade partivis. Indelningen av det politiska fältet i höger och vänster härstammar för övrigt från fördelningen av platser i nationalförsamlingen efter den franska revolutionen. Sverige – liksom grannlandet Norge – avviker från det gängse mönstret i utvecklade demokratier genom att i stället gruppera parlamentets ledamöter efter en geografisk princip. Det betyder att exempelvis en moderat kan bli bänkkamrat med en vänsterpartist.

Detta sätt att ordna platsfördelningen får närmast ses som en historisk kvarleva. Förr uppfattades riksdagsmännen främst som företrädare för sina valkretsar. Det dröjde länge innan förekomsten av partier erkändes i vår författning. Men dag är ledamöternas partitillhörighet en viktigare indelningsgrund än deras geografiska ursprung. Det framgår inte minst av att riksdagsmän identifieras med partibeteckning mycket oftare än med hemmahörighet i valkrets.

Det kan tilläggas att man inte heller i andra politiskt valda församlingar brukar följa en geografisk indelningsgrund. Kommunfullmäktige och landstingsledamöter sitter ofta partivis. Samma förhållande råder för ledamöterna i Europaparlamentet. Ledamöterna i Europarådet och Nordiska rådet är inte direktvalda, men är ändå inte placerade efter nationstillhörighet – vilket man kanske kunnat vänta – utan i bokstavsordning.

En platsfördelning i riksdagens plenisal efter partitillhörighet skulle utan tvivel skänka debatten större livfullhet och åskådlighet. Naturligtvis verkar det stämningshöjande att sitta bland politiska fränder från hela landet jämfört med att vara bänkgranne med en politisk motståndare. Det skulle också bli lättare att hålla kontakten inom en riksdagsgrupp och att där fördela uppgiften att ta till orda.

Skillnader i närvaro mellan partierna skulle snabbt kunna avläsas, vilket torde verka disciplinerande – om inte annat genom respektive partiledningars försorg. Likaså skulle partiernas uppträdande i voteringar bli lättare att överblicka. Bl.a. för voteringstavlans skull måste ledamöterna ha fasta platser, som intas åtminstone vid rösträkning. Placeringen inom respektive partisektor kan göras efter antalet riksdagsår eller överlämnas till partiernas bestämmande.

Statsråd bör få sina platser på de främsta bänkarna inom berörd partisektor. En förändring av ledamöternas placering i riksdagens plenisal lär inte kräva någon ombyggnad eller installation av ny apparatur. Åtgärden bör därför kunna genomföras inför nästa riksmöte.

Stockholm den 21 oktober 2002

Gunnar Hökmark (m)