Levande landsbygd

Motion 2000/01:N326 av Ulf Björklund m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av förändrad jordförvärvslagstiftning för att stärka
möjligheter till boende på landsbygden.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om möjligheter till lokal förvaltning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om infrastrukturens betydelse för en levande landsbygd.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av bilen på landsbygden och nödvändigheten av att
satsa på befintliga bränslealternativ, exempelvis etanolinblandning i
bensinen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behov av en samordningsfunktion vid länsbygderåden.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om grundservicepaket och lokala nav.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om riskkapitalförsörjning för utveckling av landsbygdsföretag.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förutsättningarna för jord- och skogsbruket som en hörnsten i
en levande landsbygd.2

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om byskolans betydelse och möjligheter till särskild dispens från
lägsta elevantal vid start av friskola i glesbygdsområden. 3
10.
1 Yrkande 1 hänvisat till BoU.

2 Yrkande 8 hänvisat till MJU.

3 Yrkande 9 hänvisat till UbU.

Inledning

Den aktiva regional- och glesbygdspolitiken som infördes på 1960-talet
inriktades på företagsstöd. Under 1970-talet började regeringens
Glesbygdsdelegation att aktivt stödja lokal utveckling där byagrupper på
landsbygden gick samman med andra folkrörelser för att utveckla sin
bygd. Genombrottet för Bygderörelsen kom under 1980-talet i samband
med Landsbygdskampanjen "Hela Sverige ska leva". Framför allt
bildandet av Folkrörelserådet 1989 skapade en tilltro till gemensamma
satsningar i Sveriges glesbygd. Den framtidstro och entusiasm som sedan
följde och resulterade i närmare 4 000 lokala utvecklingsgrupper speglar
det ansvar som landsbygdsbor är beredda att ta för att utveckla sitt
närområde och sin hembygd.

Intresset för att kunna leva, bo och verka på landsbygden är egentligen
stort, inte minst hos unga människor. Många anser också att landsbygden är
den bästa uppväxtmiljön för barnen. Det är däremot inte alltid så lätt att
förverkliga sina drömmar om ett liv på landet. Hindren är många.

Möjligheten till att kombinera olika typer av försörjningskällor är
begränsad. Den framväxande informationstekniken och varianter av
distansarbete har inte givit den skjuts framåt som man hoppats på.

Möjligheten att skaffa bostad och ibland en gård med lite tillhörande jord
och skog är viktiga faktorer som påverkar den enskildes intresse och
möjligheter till ett boende på landsbygden. Det finns många svårigheter att
övervinna.

Istället har flykten från landsbygden accelererat under senare år. Trots den
kamp som Folkrörelserådet - Hela Sverige ska leva - har fört. Trots de nästan
4 000 lokala bygde- och utvecklingsgrupperna som envetet kämpar för sin
bygds överlevnad och utveckling.

Naturligtvis finns det goda, positiva exempel som lokalt hjälpt till att
vända strömmen men tyvärr för få.

Infrastrukturens betydelse

Uteblivna infrastruktursatsningar och brister inom den stora
regionalpolitikens område, har permanentat landsbygdens kris och
fortsatta utarmning. Bra kommunikationer är en förutsättning för att vårt
land ska kunna utveckla välstånd och välfärd samt öka sysselsättningen
och tillväxten. Kollektivtrafiken är inte heller tillgänglig i hela landet. På
många håll är man beroende av bilen för sin försörjning, utbildning, för
att skjutsa barnen till dagis och skola, eller för fritidsändamål. Att höja
bränsleskatten eller dra ner på underhållet av vägarna slår hårt mot
landsbygdsbor. I stället kan miljöbilen bli en självklarhet i ett miljövänligt
samhälle. Det är hög tid att regeringen tar vara på möjligheterna som
alternativa bränslen ger, t ex inblandning av etanol i redan befintliga
motorer. Att dessa möjligheter ska dras i långbänk med en regering som
säger sig vilja gå i täten för ett ekologiskt hållbart samhälle är
anmärkningsvärt.

Jordförvärvslagstiftningen

När det gäller förvärv, fastighetsbildning och fastighetsägande måste på
ett tydligare sätt de fastboendes situation stärkas i förhållande till
utboägandet. Lagstiftningen, även skogsvårdslagen borde bättre bidra till
att bevara och utveckla en levande landsbygd. Den förvärvsprövning som
ska ske inom stödområdet borde bättre vara en garant för lokala intressens
möjligheter. Det tilltagande utboägandet resulterar i många fall till att
byar utarmas.

Fastboende bybor äger ofta inte ens en femtedel av byns marker och har
många gånger inte längre kvar bestämmandet i byn. Gemensamma
kulturmönster som jakt, fiske, kultur- och miljövård kompliceras dessutom
avsevärt, med ökat utboägande. En död hand läggs över stora områden och
blir till hinder för all positiv utveckling av bygden. Ska jordförvärvslagen
fortsättningsvis ha ett regionalpolitiskt syfte, är det nödvändigt att skärpa
bestämmelserna om förvärvstillstånd.

Lokala förvaltningsmodeller

När Assi Domän bolagiserades påbörjades en utförsäljning av de tidigare
statliga skogarna. Lokala opinioner har på olika sätt agerat för att rädda
kvar så mycket som möjligt i respektive bygd.

Ett resultat av detta har slutligen blivit det vi känner igen som Sveaskog
där staten har köpt tillbaka ca 900 000 ha skogsmark. Av dessa finns 174 000
ha i Malungs och Älvdalens kommuner. Lokala krafter har bildat
"Byskogsforum" med betoning på lokalbefolkningens rättigheter till skogen.

Det handlar om att försvara byarnas intressen i skogen och skapa nya
arbetstillfällen.

Ny förvaltning för att sköta dessa marker håller på att bildas. Det är av vikt
att lokalbefolkningen blir delaktig i det arbetet. Bl a avsätts fler och fler
naturreservat, som lokalbefolkningen ofta är skeptisk till. I kontakter med
regeringen har öppenhet visats till att diskutera former för lokal förvaltning,
både av reservat, nationalparker och även produktionsinriktade områden. Ett
byskogsprojekt - Lokal skogs-och naturförvaltning - har bildats för att
förverkliga dessa tankar.

Målsättningen att skapa lokala förvaltningsmodeller i berörda områden kan
vara ett sätt att rädda och skapa nya arbetstillfällen. "Byskogsforums"
fortsatta arbete att utveckla modeller för lokal skogs- och naturförvaltning,
måste stödjas fram till konkreta beslut.

Sveaskog kan, om bara den politiska viljan finns, bli ett bra instrument i
regionalpolitiken.

Lokal demokrati - underifrånperspektiv

Folkrörelserådet och de många lokala utvecklingsgruppernas arbete är bra
exempel på lokal demokrati i ett underifrånperspektiv. Efter många års
arbete och flera landsbygdsriksdagar handlar det i fortsättningen om att
stimulera alla krafter i arbetet med att skapa tillväxt även på landsbygden
och de mindre orterna. Målsättningen är att ingen ort är för liten för att få
möjlighet att överleva. För att klara deltagandet i det regionala
partnerskapet och arbetet med tillväxtavtalen krävs en samordnande kraft
vid länsbygderåden som kan arbeta för och ta vara på befintliga resurser.

Kristdemokraterna stöder tanken på en samordnande funktion med
placering vid länsbygderåden.

Grundservicepaket och lokala nav

Folkrörelserådets förslag om ett grundservicepaket som ska sätta stopp för
serviceindragningar inom småorts-, landsbygds-, och glesbygdsområden
bör beaktas.

Förslaget innebär att posten och lanthandeln ska ta ansvar för en typ av
grundservicepaket. Flera projekt stödda av EU-medel pågår ute i landet där
syftet är att hitta vägar för framtiden att rädda landsbygdsbutiken. Flera
modeller med samordnad service prövas. Modellen med medborgarkontor,
där stora delar av den samhälleliga och privata servicen samlas, lanserades
redan i början av 90-talet med Inger Davidson som civilminister.

Post- och lantbrevbärare utgör en viktig funktion som i många bygder
innebär en värdefull social kontakt för äldre och en omistlig hjälp för
småföretagare.

Behov finns också att hitta vägar till upphandlingsmodeller som gynnar de
lokala småföretagen och den lokala miljön. Nuvarande
upphandlingsförordningar gynnar storskalighet, ofta utan miljöhänsyn.

Kristdemokraternas idé om lokala nav innebär en samordning av
gemensamma krafter och tillgångar, för att med utgångspunkt i de lokala
förutsättningarna garantera en grundservicenivå inom rimligt avstånd.
Upprättandet av lokala nav bör ske i samarbete mellan lokalbefolkning,
bygderörelsen, näringslivet, kommun och länsstyrelse.

Riskkapitalförsörjning för utveckling av
landsbygdsföretag

På landsbygden, där många av företagen byggts upp utifrån små medel
med en ganska stor egeninsats, har behovet av riskkapital inte varit
angeläget förrän man står i begrepp att expandera. En viktig förutsättning
för att skapa ytterligare arbetstillfällen bygger på tillgången på riskkapital.
Bankernas benägenhet att låna ut pengar till landsbygdsföretag har
minskat i takt med att befolkningsutvecklingen varit negativ. Säkerheten
för lån bedöms inte utifrån samma värdeprinciper som i större samhällen.

Det finns utvecklingsprojekt till att säkerställa både sysselsättning och
samhällsservice som inte kunnat genomföras på grund av problem med
finansiering.

På sikt drabbas landsbygdsföretagen och de olika utvecklingsprojekten av
alltför allvarliga problem om inte kraftansträngningar görs för att förbättra
tillgången på riskvilligt kapital. Till den framtida utvecklingspotentialen kan
vi också räkna in det vi kallar Socialt Företagande, där samverkan kan ske
mellan privat/ideell sektor och offentlig verksamhet.

För att garantera tillgången till tillväxtkapital måste samhället och
kreditinstituten ta sin del av ansvaret och möjliggöra uppbyggnaden av lokala
tillväxtkapitalbolag som själva får möjlighet att prioritera användandet av
tillgängliga medel.

Ett sätt att möta problemet är att inom mindre geografiska områden bilda
ekonomiska föreningar byggda på engagemang för bygdens och företagens
utveckling. Genom det lokala engagemanget från företag och enskilda kan ett
grundkapital garanteras som ytterligare ökas genom att staten tillskjuter lika
mycket medel i form av utvecklingsbidrag som orterna själva lyckas skrapa
ihop. Genom samarbete med kreditinstituten ska då ytterligare en tredjedel
tillväxtmedel kunna tillföras.

Fördelen med lokalt fattade beslut bygger på kunskapen om företagens-
och utvecklingsprojektens betydelse för sysselsättning och utveckling av
närområdet. Dessutom läggs en större vikt vid de personliga relationerna,
trovärdigheten och ansvaret för uppföljning och delredovisning av hur medlen
används.

Jord- och skogsbruk

Jord- och skogsbruk är hörnstenen för en levande landsbygd.
Kristdemokraterna vill göra en kraftfull satsning för att skapa rimliga och
rättvisa konkurrensvillkor för jord- och skogsbruksnäringen.
Jordbrukspolitiken är i sammanhanget mycket väsentlig ur
arbetsmarknads- och regionalpolitisk synvinkel.

Kristdemokraternas jordbrukspolitik syftar till fortsatt användning av
åkermarken för livsmedelsproduktion. Jordbruket måste ges lika
konkurrensvillkor med omvärlden. Det är därför angeläget att skatter och
avgifter på el- och eldningsolja, samt diesel och handelsgödsel harmoniseras
med övriga EU-länder. Den så kallade skatteryggsäcken måste lyftas av.

Skogsnäringen är den bransch som svarar för de största
nettoexportinkomsterna i vårt land. Skogsbruket och den därmed
sammanhängande förädlingsindustrin är sedan länge en viktig basnäring. De
mindre sågverken på landsbygden måste värnas och ges möjligheter att
vidareutvecklas.

Byskolan - livsnerven i byn

Tyvärr är verkligheten för många föräldrar, inte minst i Norrlands inland,
att många byskolor idag hotas av stängning på grund av vikande
elevunderlag. Hur många mil är det rimligt att 6-åringar fraktas på dåliga
grusvägar till tätortsskolan eller hur lång får en 6-årings arbetsdag vara?

Man kan naturligtvis inte ställa krav på att kommunen ska fortsätta att
driva en byskola med alltför få elever. Med ändrat arbetssätt, och fortsatta
resurser kan dock byskolan användas för alternativa skolformer. Om föräldrar
trots allt väljer att stanna kvar i byn samtidigt som man finner det svårt att
godta allt för långa resvägar till skolan för barnen, finns ett utrymme i
skollagen för s k hemundervisning. Flera familjer i en by kan sannolikt
samverka för gemensam egen undervisning av barnen med stöd från
samhället. Stor restriktivitet från Skolverket förebygger dock när det gäller
att
bevilja tillstånd till detta. Ett bättre alternativ är kanske att starta en
fristående
skola.

Enligt Skolverkets regler måste antalet barn vara minst 20.
Kristdemokraterna menar att möjligheter till särskild dispens från lägsta
elevantal vid ansökan om att starta friskola i glesbygdsområden skall vara
möjlig.

Höga skatter och avgifter tillsammans med en svag regionalpolitik leder
till ett tudelat Sverige. Nu måste en ny politik utformas som kan stoppa
flyttlassen och därmed lägga en bättre grund för en positiv utveckling i hela
landet.

Stockholm den 4 oktober 2000

Ulf Björklund (kd)

Caroline Hagström (kd)

Johnny Gylling (kd)

Harald Bergström (kd)

Ulla-Britt Hagström (kd)

Magnus Jacobsson (kd)

Ester Lindstedt-Staaf (kd)

Mikael Oscarsson (kd)

Amanda Agestav (kd)