Liberal utvecklingspolitik
Motion 2000/01:U206 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att demokrati skall vara det överordnade bland målen för utvecklingssamarbetet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en starkare inriktning på stöd till hela program snarare än till projekt.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av konditionalitet i biståndsgivningen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en utförlig definition av demokratibistånd och vad ett sådant bistånd innebär mera konkret.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett åtgärdsprogram för demokratibiståndet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i de fall bistånd skall bedrivas i diktaturstater, totalitära stater eller stater som ej tillåter flerpartisystem skall det ske via enskilda organisationer
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undvika bilaterala biståndsengagemang i länder vars regimer inte strävar efter demokratisering.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stöd till uppbyggande av demokratiska institutioner, såsom politiska aktörer, lokalt självstyre, parlament, rättsväsende och politiska regelsystem, bör ha hög prioritet.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stödet till partinära organisationer skall permanentas och ökas.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att informationstekniken bör bli ett viktigt inslag i svenskt demokratibistånd.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen varje år bör ta fram en särskild rapport över läget i våra mottagarländer beträffande demokrati och mänskliga rättigheter.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kränkningar av de mänskliga rättigheterna alltid måste påtalas, kritiseras och åtgärdas oavsett var de äger rum.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN ej kan förhålla sig passivt när grova kränkningar av mänskliga rättigheter, etnisk rensning, förföljelse, massmord etc. äger rum med hänvisning till att det rör sig om ett lands inre angelägenheter.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige såväl bilateralt som multilateralt bör intensifiera arbetet med att försvara och förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för dödsstraffets avskaffande.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i utvecklingssamarbetet bättre uppmärksammar och ställer högre krav på grundläggande rättigheter för bi- och homosexuella och könsöverskridande.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör agera snabbt och tydligare markera avstånd mot länder som kränker kvinnors rättigheter.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att aktivt bidra i arbetet för att stötta barns och ungdomars rättigheter.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättsstatens betydelse för utveckling.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det bistånd som främjar fria massmedier, inte minst tidningar och radiostationer, bör utvecklas.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att handelns betydelse som utvecklingsmotor måste betonas starkare.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att mer kraftfullt stödja ekonomiska reformer i de nya demokratierna.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miljöbistånd.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vattenfrämjande åtgärder.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att satsningar på frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa bör föras in i de bilaterala förhandlingarna.
26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnen måste ges särskild uppmärksamhet i biståndspolitiken.
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hälsoproblemen i u-länderna.
28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svenskt biståndsarbete bör göra kraftfulla insatser dels för att förebygga att kvinnor och flickor utsätts för könsstympning, dels för att skapa vård och rehabiliteringsresurser för de utsatta.
29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett genusperspektiv och att arbetet inom biståndet med att öka jämställdheten mellan kvinnor och män bör intensifieras.
30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stödja SHIA i dess arbete med att stärka funktionshindrade människors delaktighet och rättigheter.
31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av enskilda organisationers biståndsarbete.
32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitiken.
33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de mänskliga rättigheterna måste bli en viktig del inom EU:s utvecklingspolitik.
34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s utvecklingspolitik måste präglas av en större närvaro i de länder man samarbetar med.
35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att huvuddelen av EU:s biståndssamarbete bör omfattas av närhetsprincipen.
36. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för ett avskaffande av kvoterna inom tekoområdet.
37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken.
38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över regeln om ursprungsland.
39. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s livsmedelsbistånd.
40. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s bistånd i ökad utsträckning sker i form av programstöd i stället för projektstöd.
41. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att EU:s medlemsländer i sina nationella budgetar fullföljer FN:s rekommendation om att minst 0,7 % av BNI skall avsättas till bistånd.
42. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kontoret som hanterar EU:s katastrofbistånd, ECHO, bör läggas i Sverige.
43. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bistånd till Östeuropa.
44. Riksdagen anvisar till anslag 8:1 Biståndsverksamhet för budgetåret 2001 1 700 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit eller således 15 304 miljoner kronor.
45. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den totala biståndsökningen till 0,81, 0,85 respektive 0,88 % av BNI för åren 2001, 2002 och 2003.
46. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återgång till enprocentsmålet inom en femårsperiod.
47. Riksdagen avslår regeringens förslag till riksdagsbeslut i motsvarande delar, bemyndigar regeringen att göra de utfästelser och åtaganden som förordas i motionen beträffande multi- och bilateralt utvecklingssamarbete enligt tabell 1 och tabell 2.
En ny värld
Under de senaste åren av 1900-talet genomgick världen en snabb förändring. Den bipolariserade världspolitiken hade upphört. Att det socialistiska östblocket föll innebar möjligheter som vi endast vågat drömma om tidigare: ett värdigt liv med inflytande blev en möjlighet för miljontals människor. Den snabba tekniska utvecklingen har krympt avstånden mellan jordens länder på ett dramatiskt sätt. Den har fört med sig en ekonomi som inte känner vid några nationsgränser. Ett beslut i ett land kan snabbt påverka många andra. Begreppet världsmedborgare har blivit en realitet. Globaliseringen gör att alla jordens invånare kan påverkas av beslut som tas långt ifrån dem själva. Detta är naturligtvis något som både är på ont och gott.
Globaliseringen ställer oss inför nya möjligheter och utmaningar. Möjligheterna ligger i att människor kommer närmare varandra på alla sätt och inget land kan i längden helt isolera sig från omvärlden. Utmaningen ligger i att nationalstaterna på detta sätt får en underordnad roll. Frågan är vad som kommer i deras ställe. Vilken makthavare fyller ut det tomrum som uppstår?
Det brådskar med internationella lösningar inom detta område. Det är därför mycket allvarligt och olyckligt att förhandlingarna kring nya förhandlingar inom WTO gått i stå - de stora förlorarna blir de fattiga länderna. Vi riktar djup kritik mot de delar av det internationella civila samhället som söker gamla lösningar på framtidens problem. Slutna gränser eller en helt oreglerad marknad gynnar ingen - allra minst de länder som har en liten del av världshandeln.
Vi eftersträvar en värld med öppna gränser där demokrati och mänskliga rättigheter är de värderingar som styr umgänget mellan människor liksom mellan länder.
Demokrati - nyckeln till utveckling
Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och frihet. Demokrati är därför det enda styrelseskick som är människan värdigt. Demokrati medför positiva effekter som gynnar utvecklingen i landet. Makthavare som vill bli omvalda har ett intresse av att genomföra samhälleliga förändringar. En positiv demokratisk och ekonomisk utveckling i u-länderna och det gamla östblocket ligger i hög grad i Sveriges intresse. Miljöförstöring kan motverkas. Världsekonomin stimuleras. Påtvingade befolkningsomflyttningar kan långsiktigt motverkas. Krigsriskerna minskar. Och sist men inte minst att den enskilda människan åtnjuter större möjligheter att påverka sin livssituation. Därför måste även demokratins idéer spridas över världen.
Utvecklingsbegreppet
Svensk biståndspolitik skall främja en global utveckling. Vad är då utveckling? Och hur sker detta?
Fattigdomsbekämpning är det övergripande målet för svensk biståndspolitik. Det är dock idag uppenbart att det inte är resursöverföringar som skapar utveckling, inte heller är det resursöverföringar som de fattiga upplever som sitt mest alarmerande problem. Då Världsbanken gått ut och frågat 60.000 fattiga i "Consultations with the poor" om vad de upplever som sin största brist säger de att det de främst vill prioritera är insatser mot fysisk ohälsa, laglöshet, brist på jämställdhet mellan könen samt bristen på förtroende för institutioner. Detta är en förskjutning av fattigdomsdefinitionen som gjort att institutioner som IMF och Världsbanken använder sig av detta begrepp. Vad man dock menar med fattigdomsbekämpning är företeelser som utmärker en liberal demokrati. Vi kan därmed notera att Folkpartiets mångåriga förespråkande av demokrati som övergripande mål inom biståndspolitiken i praktiken visat sig besannas.
Utveckling sker då människor har verktygen i sina egna händer. Detta är vad som utmärker en demokrati och därför skall demokrati vara det överordnade bland målen för utvecklingssamarbetet.
Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter har också ett egenvärde. De är alltså inte endast ett medel att skapa utveckling utan en förutsättning för och en del av själva utvecklingsbegreppet. Det handlar om att skapa anständiga samhällssystem utan förtryck. Sådana system är i längden utvecklingsbefrämjande också i ekonomisk mening. Men det är inte huvudskälet till att vi vill främja dem. Det skälet är i stället vår människosyn. I ett läge där många människor runt om i världen fortfarande plågas av diktatur och statsterrorism kan få uppgifter vara viktigare än att sprida demokratins idéer.
Biståndets förutsättningar
Människors lika värde oavsett nationalitet skall alltid hävdas. Ur respekten för den enskilda människan växer internationalismen. Varje människa har rätt till ett värdigt liv. I denna liberala grundtanke grundas Folkpartiet liberalernas engagemang för tredje världen. Solidaritet och medmänsklighet blir självklart om man ser de människor som finns bakom de siffror som beskriver fattigdom och lidande. Fortfarande råder skriande orättvisor mellan människor i de rika och fattiga delarna av världen, men även inom enskilda länder. Massfattigdomen som vi känner den idag måste utrotas. Detta uppmanar bland annat till ett ökat bistånd.
Vi vill hävda kvalitetens betydelse i biståndet. Precis som inom andra skattefinansierade verksamheter måste strävan vara att få ut så mycket som möjligt av varje satsad krona. I själva verket är effektivitet särskilt angelägen just inom u-landsbiståndet med tanke på att verksamheten tar sikte på fattiga och utsatta människor. Men man skall då minnas att effektivitet kräver att mottagarnas, det vill säga de fattiga befolkningarnas, intressen sätts i förgrunden. Erfarenheten visar att biståndet tar skada när ovidkommande hänsyn till exempelvis maktpolitiska strävanden eller exportintressen tillåts styra.
Resultaten hänger ytterst på den politik u-länderna själva för. De rika länderna kan göra uppgiften svår, nästan hopplös, om de stänger u-lands- produkter ute från sina marknader och ger ett både snålt och ineffektivt bistånd. Samtidigt kan yttre hjälp aldrig ersätta inre reformer. Därför är samspelet mellan biståndet och nödvändiga systemförändringar en central fråga. Om bistånd gör det möjligt för mottagaren att försena nödvändiga reformer skadar det våra långsiktiga syften. Om det i stället - genom villkor och innehåll - främjar och underlättar ekonomiska och politiska förändringsprocesser kan det spela en avsevärd strategisk roll.
Det är visserligen inte särskilt originellt att se biståndet som ett medel snarare än som ett mål i sig. Men distinktionen är ändå viktig att hålla i minnet. Det som intresserar oss är inte i första hand mängden pengar som anslås i Sveriges budget utan mängden resultat som uppnås för de människor vi vill hjälpa.
Bistånd överför kunskaper och pengar. Utveckling förutsätter att det finns individer som tar initiativ, skapar och förändrar. Den förutsätter också att det finns institutioner och system som tillåter människor att uträtta något. Att bygga upp sådana institutioner kräver insikt och kunskap snarare än stora biståndsbelopp.
Biståndet kritiseras ibland för att vara alltför ineffektivt. Stora förbättringar har emellertid skett under senare år. Det har funnits mycket att lära.
Följderna av att mottagarländer med svaga förvaltningar "bombarderas" med tusentals projekt innebär stora påfrestningar för mottagarlandets förvaltning. Formerna för överföring av biståndsresurser skall vara enkla och administrativt klara. Det talar för en starkare inriktning på stöd till hela program eller processer snarare än till projekt - i kombination med tydliga krav på politikens innehåll. Det kräver också ökad internationell givarsamordning.
En sådan biståndsform är det som kallats betalningsbalansstöd till länder som genomför marknadsorienterade reformprogram. En annan möjlighet är att ge programstöd till hela sektorer, t.ex. hälsovård, primärutbildning eller rättsreformer.
Förutsättningen för sådant bredare stöd är att Sverige som givare känner ett rimligt mått av förtroende för den politik som förs - den ekonomiska politiken i stort eller politiken inom den berörda sektorn. Här måste det alltså med nödvändighet finnas ett betydande inslag av villkor, s.k. konditionalitet, i biståndsgivningen. Vi väjer inte för en sådan utveckling. Kravlöshet är förödande i all hjälpverksamhet. Vi vill åter betona att den nya politik som bygger på partnerskap aldrig får leda till att Sverige behandlar korrupta eller odemokratiska regimer som jämbördiga partners. Detta ger en legitimitet åt makthavare som inte skall stödjas utifrån.
De samlade erfarenheterna av de gångna årens internationella biståndsverksamhet tyder på att investeringar i "det mänskliga kapitalet", det vill säga undervisning och hälsa, gett goda resultat - bättre än insatser på andra områden, såsom industri och jordbruk, där bl.a. snedvridna subventioneringar av produktion varit ett bekymmersamt inslag.
Demokratimålet
Demokrati är den enda styrelseform som är värdig människor att leva under. Även om inte demokrati skulle ge ökad rikedom, även om den inte skulle minska krigsriskerna anser vi att alla människor har rätt att välja sina ledare.
Världen genomgår en historiskt unik fas. Då land efter land söker sig mot demokrati är det Sveriges skyldighet att bistå. Inte genom en värderingsfri förståelse för den utvecklingsväg länderna väljer utan genom att hjälpa dem som står för mänskliga rättigheter.
Demokrati är också den enda styresform som garanterar att de flesta medborgares intressen tas tillvara. Politiker som vill bli omvalda måste naturligtvis ta hänsyn till så många medborgares välbefinnande som möjligt. Det är bra att denna humana princip nu även finns vetenskapligt ekonomiskt vederlagd genom Amartya Sens forskning.
Om det svenska biståndet mot fattigdom, för ökad rättvisa och mot krigshot skall få bestående effekter krävs självfallet att det sker i en demokratisk atmosfär.
Biståndets demokratimål utgjorde länge snarast en dekoration utan substantiellt innehåll. Dess långsiktiga karaktär betonades så till den grad att några krav på praktiska resultat i form av ökad pluralism knappast ställdes. Enpartisystem ursäktades. Det antyddes att politisk frihet inte hade någon vidare relevans för fattiga länder.
Länge intogs en loj och överslätande attityd mot u-världens enpartistater. Den så kallade afrikanska socialismen betraktades som en tredje världens tredje väg. Det osannolika och fruktansvärda hände att många svenskar, även politiker, hyllade Röda khmererna. Även sedan en viss uppstramning skedde under slutet av 80-talet var den dåvarande socialdemokratiska regeringen angelägen om att biståndet inte skulle användas som påtryckningsmedel till förmån för politisk demokrati. Vi måste dra lärdom av att dessa felsteg var möjliga.
Denna vår syn innebär inte att vi blundar inför de svårigheter detta innebär i praktiken. De är självfallet betydande. Demokratibistånd berör ofta centrala funktioner och problem i andra länders samhällsskick.
Men om vi skulle väja inför känsliga frågor av detta slag skulle vi svika våra förpliktelser mot de människor som biståndet faktiskt är till för. Sanningen är ju också att merparten av det bistånd vi bedriver är svårt, eftersom det inriktas på de fattigaste och mest outvecklade länderna där förutsättningarna för snabba resultat är sämst. Lika lite som vi skyggar för de svårigheterna skall vi dra oss för att utforma ett ambitiöst demokratibistånd.
För att bedriva ett bra demokratibistånd krävs en definition av vad detta bistånd kan innehålla och vad det innebär. Beroende på den strävan mot värderingsneutralitet vi har redogjort för ovan har svenskt demokratibistånd varit mycket försiktigt. Detta gäller såväl bistånd som förmedlats genom Sida som enskilda organisationer. Demokratibistånd är inte endast diverse utbildningsprojekt, som ofta bedrivs av enskilda organisationer, eller uppbyggnad av rättssystem, som bl a bedrivs av Sida. Mänskliga rättigheter och demokrati hör ihop men demokrati är också något mera än att människor tillförsäkras grundläggande rättigheter. Det är demokrati och frihet, inte diktatur och ofrihet, som tillåter kritik och nya förslag till lösningar av viktiga utvecklingsproblem.
Inom Sida har ett arbete som syftat till att definiera demokratibiståndets innehåll genomförts. Det är positivt att det nu finns ett handlingsprogram för fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Detta arbete kan dock inte anses avslutat med detta dokument. Fortfarande krävs en djupare analys av skillnaden mellan demokrati och frågor som berör mänskliga rättigheter i största allmänhet. Det fortsatta arbetet bör mynna ut i en definition av demokratibistånd och vad ett sådant bistånd innebär mera konkret. Det är viktigt att slå fast att det är en skillnad mellan det demokratibistånd vars primära mål är att bygga upp demokratins ramverk och dess primära aktörer, såsom partier och aktiva opinionsbildande organisationer, och det som skulle kunna kallas bistånd för demokrati vars sekundära syfte är människors deltagande i olika organisationer etc. Svenskt bistånd är i dag i hög grad koncentrerat till denna andra inriktning d v s vad som här kallas bistånd för demokrati. Från Folkpartiets sida anser vi att denna tyngdpunkt bör förskjutas till ett mera balanserat stöd till de olika delarna av en fungerande demokrati. Regeringen bör få i uppdrag att presentera ett åtgärdsprogram till hur så kan ske.
Demokratibiståndets utformning
Biståndsdialogen måste vara ett kraftfullt instrument för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Budskapet skall vara entydigt även till länder, där vi har starka exportintressen, såsom Kina.
Om demokratibistånd skall bedrivas i diktaturstater, totalitära stater eller stater som ej tillåter flerpartisystem skall biståndet ske genom enskilda organisationer. Det måste stå klart för mottagarländerna att biståndets omfattning och inriktning kan påverkas av hur demokratifrågan hanteras. I denna mening skall inslaget av villkor i biståndsgivningen öka. Mot detta anförs ibland att en demokratisering som är mer eller mindre påtvingad utifrån inte har stor chans till framgång. Men frågan är då varför samma debattörer trodde att påtryckningar utifrån hade förutsättningar att ge resultat i Sydafrika. Våra lojaliteter måste finnas hos de fattiga människorna - inte deras regeringar. Vi bör undvika bilaterala biståndsengagemang i länder vars regimer inte strävar efter demokratisering.
Stöd till uppbyggande av demokratiska institutioner, såsom politiska aktörer, lokalt självstyre, parlament, rättsväsende och politiska regelsystem, bör ha hög prioritet. Hit hör också ett allmänt idé- och kunskapsutbyte om demokratin som styrelseform och förhållningssätt.
Möjligheterna att ge bistånd till uppbyggnad av politiska partier och uppbyggnad av partisystem var länge begränsade i Sverige till skillnad från exempelvis Tyskland. Sedan några år pågår en försöksverksamhet som nu har utvärderats. Utvärderingen visar tydligt att denna sorts bistånd har bidragit med något mycket positivt. Ny kompetens inom ett viktigt område har byggts upp. Denna sorts bistånd måste permanentas. Vi kan inte förespråka demokratibistånd utan att inse att ett flerpartisystem behövs och att dessa partier kan behöva stöd, framför allt moraliskt, utifrån. Detta är ett mycket viktigt arbete. Partinära organisationer bör även fortsättningsvis kunna bedriva biståndsverksamhet. Man kan dock fundera över hur deras stöd kan effektiviseras. I en inledande fas bör stödformen permanentas och höjas. De strukturer som nu har byggts upp bör kunna förmedla mera medel utan att administrationskostnaderna behöver öka. Detta är en möjlighet som bör utnyttjas. Nästa steg är att skapa ett fastare regelverk kring de partianknutna organisationerna samt fundera över eventuella samordningsfördelar som kan uppnås.
International IDEA är ett institut med säte i Stockholm. Dess syfte är bland annat att arbeta för fria val och underlätta när sådana genomförs. Folkpartiet anser att den verksamhet som bedrivs vid International IDEA är mycket angelägen. Stödet till IDEA bör även i fortsättningen vara generöst.
Vi bör i större utsträckning välja alternativa kanaler för biståndet som inte har anknytning till u-ländernas regeringar. Det kan bl.a. handla om internationella NGO:er (dvs. icke-statliga organisationer) och direktstöd till organisationer som är verksamma i mottagarlandet, när lämpliga sådana kan identifieras. Värdet av mångfald och alternativa kanaler är också ett viktigt skäl till att det bistånd som förmedlas genom enskilda organisationer i Sverige - som ofta har likartade samarbetspartners i mottagarlandet - bör ligga på en hög nivå. Vi föreslår i det följande ökade anslag i förhållande till regeringens förslag.
Ett effektivt sätt att hålla kvar människor i förtryck är att förbjuda eller försvåra kommunikation med människor som lever i frihet. I och med Internet och möjligheten att fritt kommunicera över gränser har ett nytt vapen mot diktaturer uppstått.
Informationstekniken kan vara användbar i strävan att fredligt sprida demokratiska rättigheter till fler människor och bör bli ett viktigt inslag i svenskt demokratibistånd.
Regeringen bör i en särskild rapport - eller på annat lämpligt sätt - varje år för riksdagen redovisa läget beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i våra mottagarländer. Med tanke på demokratimålets betydelse är det rimligt att denna information regelbundet och på ett lättillgängligt sätt ställs till riksdagens förfogande och därmed också kan bli föremål för diskussion. Detta bör ges regeringen till känna.
Mänskliga rättigheter
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Varje människas frihet och lika värde omfattar alla människor och således varje individ i världen utan åtskillnad av något slag, såsom hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Erkännandet av alla människors lika värde hänger oupplösligt samman med att ingen människa får diskrimineras på grund av ovanstående eller annan anledning.
Trots detta självklara sker dagligen kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna ser olika ut i olika länder runt om i världen. I vissa länder diskrimineras exempelvis människor på grund av sitt kön, sin sexuella orientering eller på grund av sitt ursprung. De ges sämre möjligheter på arbetsmarknaden eller stängs ute helt. I vissa länder riskerar människor exempelvis förföljelse, tortyr och/eller att "försvinna" på grund av sin religion eller på grund av att de engagerar sig i sitt lands samhällsutveckling. Att se på men tiga om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, oavsett i vilken omfattning de sker eller var någonstans i världen de sker, är att ge sitt samtycke. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna måste alltid påtalas, kritiseras och åtgärdas oavsett var de äger rum.
Individens fri- och rättigheter får aldrig på bekostnad av ett eventuellt samhällsexperiment eller en så kallad "ism", såsom nazism, kommunism, nationalism och/eller socialism, kränkas eller ges underordnad eller sekundär betydelse. Vi har sett otaliga exempel i historien på hur t.ex. kommunism och nazism åsidosatt människans fri- och rättigheter och hur man i ideologins namn gjort sig skyldig till grava kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Trakasserier, tortyr och förföljelse är just, trakasserier, tortyr och förföljelse oavsett om det är invånaren i Indien, Saudiarabien, Bosnien eller Indonesien som utsätts för dessa kränkningar.
Runt om i världen, som i exempelvis Indonesien, Burma och Kuba, strävar människor efter att få komma i åtnjutande av sina fri- och rättigheter i form av yttrande-, mötes- och åsiktsfrihet för att på så sätt påverka och medverka till sitt lands utveckling och uppbyggnad av det civila samhället. Påståenden från makthavare om att deras invånare ännu inte skulle "vara mogna" att åtnjuta dessa rättigheter och som en legitimering just för att förneka sina invånare dessa fri- och rättigheter får aldrig accepteras eller godtas.
Det är en vanlig föreställning att politiska riktningar av mycket olika slag kan enas om en gemensam syn på de grundläggande mänskliga rättigheterna. Enligt vår uppfattning är detta en förenkling som ibland är direkt vilseledande.
De kommunistiska regimer som för bara några år sedan kontrollerade halva Europa hävdade uttryckligen att mänskliga rättigheter av "traditionellt" slag, alltså individuella rättigheter inriktade på att garantera den enskildes personliga frihet och möjlighet att på samma villkor som andra delta i det politiska livet, saknade relevans "under socialismen". I stället gjorde dessa regimer anspråk på att ha förverkligat rättigheter av annat slag - rätt till arbete, rätt till sjukvård etc. I verkligheten var anspråken falska - dessa "sociala rättigheter" uppfylldes i allmänhet sämre "under socialismen" än i demokratiska marknadsekonomier. "Sociala rättigheter" av det slag som dessa regimer, falskeligen, gjorde anspråk på att ha förverkligat är dessutom av ett annat slag än de rättigheter som syftar till att skydda den enskilde gentemot olika slags överhet. Sådana rättigheter kan, även i fattiga länder, vara absoluta, medan "sociala rättigheter" alltid är beroende av tillgång till olika materiella och ekonomiska förutsättningar. Och under alla omständigheter är det oacceptabelt att försvara frånvaro av t ex tryckfrihet, rätt till en opartisk rättegång eller rätt att själva välja bostadsort, yrke och utbildning med hänvisning till att alla har samma rätt till sjukvård.
Mänskliga rättigheter har inga gränser och är därför överordnade de territoriella gränserna, detta har tydligt inblandningen i Kosovo visat. Kränkningar av mänskliga rättigheter kan och skall heller inte längre döljas eller rättfärdigas som "en stats inre angelägenhet". Nationsgränser får inte utnyttjas som argument för att passivt titta på när människors säkerhet är allvarligt hotad. Det är därför en utmaning att hitta en formulering som ger säkerhetsrådet möjlighet att agera även vid inomstatliga konflikter utan att inkräkta allt för mycket på staters suveränitet. Vi menar att FN inte kan förhålla sig passivt när grova kränkningar av mänskliga rättigheter, etnisk rensning, förföljelse, massmord etc. äger rum med hänvisning till att det rör sig om ett lands inre angelägenhet. I motion 1999/2000:U22 föreslår Folkpartiet en rad konkreta förslag på nödvändiga FN-reformer.
Sverige bör intensifiera sitt arbete med att dels försvara, dels förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna. Detta bör göras genom de internationella organisationer där Sverige bereds möjlighet att påverka, såsom exempelvis FN, EU och Världsbanken. Det bör också ske genom Sveriges bilaterala samarbete med andra länder.
Dödsstraffet är den grövsta kränkningen av de mänskliga rättigheterna och bör avskaffas i hela världen. Ett rättssystem som sanktionerar dödsstraff fördömer inte avsiktligt dödande utan bryter snarare mot den egna rättsmoralen genom att utdöma dödsstraff i lagens namn.
Det finns alltid en risk att oskyldiga människor döms. Vid utdömande av dödsstraff är beslutet, i jämförelse med fängelsestraff, oåterkalleligt. I USA har många oskyldiga personer dömts till döden under 1900-talet. Flera länder, bland annat Kina, har fortfarande ett mycket stort antal avrättningar. Men det finns även positiva exempel där länder avskaffat dödsstraffet - till exempel Estland. Sverige bör i olika internationella sammanhang verka för dödsstraffets avskaffande.
Gemensamt för väldigt många av Sveriges mottagare av biståndspengar är en genom samhället sanktionerad hets gentemot homosexuella. Homosexualitet motarbetas mycket aktivt och en rad makthavare förtalar, kränker och uppmanar sin befolkning att hetsa mot ländernas homosexuella medborgare.
I kraven om mänskliga fri- och rättigheter för fortsatt bilateralt samarbete måste Sverige bättre uppmärksamma och ställa högre krav på grundläggande rättigheter för bi- och homosexuella och könsöverskridande. Sverige måste också i internationella sammanhang verka för att dessa MR-frågor respekteras.
Kvinnors rättigheter
Vi har under de senaste åren chockerats och förfasats över hur kvinnors rättigheter i en rad länder totalt negligeras och kränks. Ett exempel är de så kallade hedersmorden på kvinnor som begås i ett antal länder såsom Pakistan och Afghanistan. Då den dömande makten i t ex Pakistan agerar i motsatt riktning mot de internationella människorättsliga konventioner som landet genom avtal förbundit sig att följa, har såväl enskilda länder som det internationella samfundet i stort möjlighet att i större utsträckning fördöma och utöva påtryckningar för att stoppa dessa hedersmord. För Folkpartiets del är det därför oerhört angeläget att Sverige agerar snabbt och tydligare markerar avstånd mot länder som så kraftigt bryter mot de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Barns rättigheter
I november 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen om barns rättigheter. Den har idag ratificerats av i stort sett alla regeringar. I samhällsutvecklingen mot demokrati och för mänskliga rättigheter är barn och ungdomar viktiga bärare av värderingar och visioner. Varje generation måste vinnas för demokratiska värden.
Barn har en extremt utsatt position när det gäller våld och andra sätt att kränka deras mänskliga rättigheter. Handeln med barn för sexuellt utnyttjande ökar i många delar av världen. Inom EU bör Sverige verka för att alla åtgärder som krävs vidtas för att sätta stopp för handeln med barn till EU och mellan medlemsstaterna. Allt tänkbart stöd måste ges till barn som sålts och utnyttjats.
Många barn tvingas att arbeta under mycket svåra förhållanden, ibland till och med fysiskt fastbundna vid golvet eller vid en maskin. De flesta barn arbetar i privata hem, men andra finns i fabriker, inom jordbruket eller på bordeller. Barnen arbetar ofta under förödmjukande och farliga förhållanden, särskilt i vissa delar av Asien och Afrika. Detta är inget annat än ett allvarligt brott mot barnets mänskliga rättigheter. Konsumenter och företag har ett visst ansvar att välja produkter som inte tillverkats av barn under vidriga förhållanden. Det är angeläget att fler länder ratificerar ILO:s konvention från 1999 om de värsta formerna av barnarbete.
Ungefär 300 000 barn världen över utnyttjas som soldater i inbördeskrig och internationella konflikter. I en krigssituation är barn och ungdomar de mest utsatta. Det finns flera tragiska exempel på hur barn tvingats att utföra ofattbart grymma våldsdåd från att vara mänskliga minröjare till att vara barnsoldater. Vi kan aldrig acceptera att barn och ungdomar utnyttjas som lättmanipulerade soldater i krig. Sverige måste aktivt bidra i arbetet för att stötta barns och ungdomars rättigheter.
Rättsstatens betydelse för utveckling
Till utvecklingens infrastruktur hör även rättsstaten. Utveckling kan sägas bygga på tre pelare. Först respekten för demokrati och mänskliga rättigheter. Ingen långsiktig och verklig utveckling är möjlig utan någon grad av befintlig demokrati och respekt för människors rättigheter. Den andra pelaren är frihandel och marknadsekonomi. En fri handel och en fungerande marknads- ekonomi är det som bäst skapar de resurser som är nödvändiga för utveckling.
För det tredje handlar det om institutionsbyggande. Statens uppgift är att förse människorna med ekonomiska och sociala resurser så att de kan agera på en marknad, men också att skapa ett rättsligt ramverk. Det är nödvändigt att marknadens olika aktörer kan lita på att ingångna avtal hålls, att det finns lagar som reglerar den finansiella marknaden och valutapolitiken, att fackliga rättigheter har ett lagligt skydd m m. Det måste finnas av makten oberoende juridiska instanser dit medborgarna kan vända sig för att få sin sak prövad. Detta är grundläggande både för demokratin, de mänskliga rättigheterna och en fungerande marknadsekonomi.
En social miljö som gör det möjligt för människor att agera med viss förutsägbarhet främjar den ekonomiska tillväxten. Allt detta förutsätter ett institutionellt legalt ramverk. Historiskt har det varit en av förutsättningarna för västerlandets starka ekonomiska och sociala utveckling.
I detta perspektiv blir betoningen av yttrande- och organisationsfrihet samt kampen mot tortyr och dödsstraff en basal del av vår biståndspolitik. Vårt motstånd mot enpartisystem och förord för flerpartisystem skall vara entydigt.
Det bistånd som främjar fria massmedier, inte minst tidningar och radiostationer, bör utvecklas. Journalistutbildning är ett av flera exempel.
Insatser för uppbyggnad av ett oberoende rättsväsende och stöd till organisationer på detta område är av strategisk betydelse - både för att främja demokrati och för att åstadkomma det som numera går under benämningen "good governance". Effektiva rättssäkra förvaltningar som styrs av regler och präglas av öppenhet i stället för av traditionella lojaliteter, egenintressen och korruption måste utvecklas.
Utveckling av ekonomisk revision, offentlighet och andra opartiska kontrollrutiner är områden där bistånd bör kunna göra god nytta.
På detta sätt kan framväxten av mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstat och marknadsekonomi främjas.
Frihandel - motor för utveckling
En fri handel och en fungerande marknadsekonomi är det som bäst skapar de resurser som är nödvändiga för utveckling. Ett huvudmål för svensk u-landspolitik skall därför vara att verka för en integrering av de fattiga länderna i en världsekonomi där frihandel och företagsinvesteringar utgör de centrala drivkrafterna för utveckling. Handelns betydelse som utvecklingsmotor måste betonas starkare. Protektionism i alla dess former måste bekämpas.
Det är ingen slump att frivilliga överenskommelser som syftar till förbättringar kallas liberaliseringar. Även länder och regimer som på intet sätt kan kallas liberala inser många gånger i praktiken att förändringar i liberaliserande riktning gynnar också den egna nationen. Samtidigt skapar också liberaliseringar inom handelns område på lång sikt ett tryck på demokratisering i auktoritära och odemokratiska länder.
Liberalisering av världshandeln är och har varit en motor för tillväxt i olika länder. Det är de länder som varit öppna mot omvärlden som lyckats bäst sett i ett längre perspektiv. Det finns idag en oro främst i i-länderna för att konkurrens från låglöneländer ska slå ut företag och jobb i industrivärlden. Men erfarenheten från vår egen industrialiseringsprocess visar att vår ökade öppenhet mot omvärlden ledde till tillväxt och ökad sysselsättning både i Sverige och de länder vi handlat med. Att försöka skydda sig mot omvärlden genom tullar och andra handelshinder kan verka tryggt på kort sikt men leder bara till förstelning, sämre standard och lägre sysselsättning.
Den finansiella oron under senare år har lett till att regleringsivrare av olika slag gripit tillfället att propagera för allehanda slag av handelshinder såsom regleringar, skatter och andra ingrepp. Sådana förslag bygger dock i flera avseenden på en felsyn. De utgår från att det är "en ohämmad marknadsekonomi" som orsakat krisen. Så är inte alls fallet. Det är i stället främst de länder som präglats av regleringsekonomi och bristande demokrati och insyn som drabbats värst. En liberal marknadsekonomi innebär öppenhet och snabb spridning av information. Den finansiella krisen har drivits fram av t.ex. dold kreditgivning till dåliga företag, mer eller mindre dolda kopplingar mellan stat, banker och vissa företag etc. Detta är raka motsatsen till marknadsekonomisk öppenhet. Det är trycket från de internationella finansmarknaderna som lagt kriserna i dagen. När de enskilda länderna och deras företag kommit under finansmarknadernas granskning har bristerna uppenbarats.
Arbetet för en öppnare handel måste fortsätta, både för ekonomins och demokratins skull. Av den anledningen var WTO-förhandlingarna i Seattle förra året att betrakta som ett misslyckande. Förhandlingarna gällde i grunden om vi skall tillåta u-länderna att växa och människorna där få det bättre genom att de tillverkar och säljer på export på samma sätt som vi gjorde när vi gick från att vara enbart ett jordbruksland till att bli ett av jordens rikaste samhällen. Förhoppningen var att förhandlingarna i Seattle skulle ge ökade möjligheter för u-länderna att exportera textilvaror och jordbruksprodukter till i-världen och att minska t ex EU:s jordbrukssubventioner. Misslyckandet i Seattle riskerar nu istället att leda till att handelshindren för de fattigaste länderna blir kvar längre och att det utlovade stödet så att de bättre ska kunna utnyttja WTO:s tvistlösningsmekanismer uteblir.
Vi vet vad u-länderna själva vill. De vill kunna sälja sina produkter till oss. De som menar att handel innebär utsugning av u-länderna har fel. Exporten hjälper upp deras tillväxt. Enligt WTO:s egna beräkningar svarar exporten för nästan 40 % av deras BNP. Deras möjligheter att exportera är således en fråga om liv eller död för dem.
En väl citerad studie genomförd av Jeffrey Sachs och Andrew Warner vid Harvard University tydliggör också handelns betydelse för u-länderna. Enligt denna undersökning var den årliga genomsnittliga tillväxten för u-länder med öppna ekonomier 4,5 procent under 1970- och 80-talet, medan motsvarande tillväxttakt var 0,7 procent för u-länder med slutna ekonomier. Ytterligare studier visar att en ny handelsrunda skulle höja produktionen i världen med 1 200 miljarder dollar. Relativt sett skulle u-länderna vinna mest. BNP i Afrika söder om Sahara skulle höjas med drygt 3,5 procent och i Indien med mer än 9,5 procent.
Misslyckandet i Seattle var delvis ett resultat av omfattande protester, från i första hand miljörörelser och amerikanska fackföreningar, mot världshandelns effekter på miljön och arbetsvillkoren i västvärlden.
Handel och miljö är en delvis kontroversiell fråga inom WTO. Det är emellertid fel att påstå att ökad handel är skadlig för miljön. Tvärtom är det när länder växer, när människor får det bättre som man kan börja göra något åt miljöproblemen, t.ex. genom renare metoder för uppvärmning och matlagning, bättre sanitära förhållanden osv. Människor som är dömda till fattigdom genom att vi stoppar deras handel är inga starka miljökämpar.
Många u-länder fruktar att i-länderna använder miljökrav som dold protektionism. Ökad handel bör därför åtföljas av en effektiv miljöpolitik. Miljöfrågorna bör integreras på ett sådant sätt att miljöargument inte används som en ursäkt för vad som i realiteten är protektionism. WTO tvingar heller inget land att bryta mot åtagandena i Kyoto-protokollet eller Rio-avtalet.
Internationell handel och arbetsvillkor är även det ett mycket kontroversiellt område. Många u-länder fruktar med rätta att de krav på förbättrade arbetsvillkor i u-länder som ställs av i-länder i själva verket är en form av protektionism. Det är berättigat att ställa frågan varför inte u-länder skall ha möjligheten att arbeta sig upp ur fattigdom på liknande sätt som de nuvarande i-länderna, däribland Sverige, gjorde under sin industrialiseringsprocess. Samtidigt har det visat sig att de krav som konsumenterna i i-världen ställer på de produkter som bjuds ut kan vara ett kraftfullt instrument för att via de multinationella företagen driva fram bättre arbetsvillkor och utbildning i de u-länder där dessa företag är verksamma.
För u-ländernas skull är det oerhört angeläget att kommande WTO- förhandlingar leder till konkreta resultat. Med en bred inriktning och omfattande ett stort antal länder ökar sannolikheten att varje land kan finna något positivt för egen del i denna process.
Ekonomiska reformer
Demokrati och marknadsekonomi går hand i hand. I ett nära samspel utgör de tillsammans en av de allra viktigaste förutsättningarna till utveckling.
Trots att flera nya demokratier gör framsteg inom det som rör grundläggande mänskliga rättigheter så är ett vanligt hinder för en ny demokrati tidigare, och allt som oftast ej demokratiskt valda, regimers ekonomiska politik. I dag ser vi i en majoritet av de nya demokratierna en många gånger komplex situation som hindrar den av folket valda regimen att kunna leverera och uppvisa resultat för medborgarna inom en rad, främst sociala sektorer som utbildning och hälsovård. Flera av de bakslag vi kommer att se för demokratiseringsprocesser på flera håll i världen kommer till viss del att bero på den ekonomiska bakbundenhet som de nya demokratierna hamnar i. Skuldfrågan har i takt med 1980- och 90-talets demokratiseringssträvanden åter hamnat i rättmätig fokus som ett av de största hindren till utveckling för fattiga länder.
Det är nödvändigt med ekonomiska reformprogram i majoriteten av de länder där svenskt bistånd är verksamt och detta sker också i högre eller mindre grad i dag.
Folkpartiet ser det som en prioriterad uppgift för det svenska biståndet att stödja ekologiskt och socialt uthålliga ekonomiska reformprocesser. Svenskt bistånd har på senare år fått bevittna hur anslagsposten för ekonomiska reformer (inkluderat budgetstöd och skuldlättnader) drastiskt hållits inne som en följd av regeringens utgiftstak för biståndet. Flera länder där det var tänkt att Sverige skulle ge nytt eller fortsatt stöd till en pågående reformprocess fick lov att vänta. Detta trots att det svenska bidraget skulle ha fört flera länder betydligt närmare det sk. HIPC-initiativet för att uppnå större skuldlättnader.
Förutom att Folkpartiet understryker vikten av att mer kraftfullt stödja ekonomiska reformer i de nya demokratierna, vill vi också påtala vikten av att insatser stöds för att länderna själva skall besitta mer kapacitet och kompetens om skuldfrågor och ekonomiska reformer. Detta för att bl.a. erhålla en bättre nationell skuldanalys och förhandlingsposition i t.ex. Paris- och London- klubben. Denna form av kompletterande stöd bör ges högre uppmärksamhet. Förutom de internationella initiativ som stöds bör ytterligare fokus ske på regionala initiativ. Ett intressant exempel på ett sådant initiativ är det regionala MEFMI-institutet med säte i Zimbabwe, där mobilisering av kompetens och kapacitet inom det makroekonomiska området pågår för länderna i södra Afrika.
Till delposten ekonomiska reformer anslår Folkpartiet 425 miljoner kronor utöver regeringens förslag vilket i hög grad bör gå till skuldavskrivningar.
Miljöbistånd
Insatser för en ekologiskt hållbar utveckling är en mycket angelägen del i biståndet. Gemensamt för alla miljöhot på vår jord är att de alltid beskär friheten och minskar framtida generationers livschanser. Däremot varierar miljöproblemen kraftigt mellan olika länder och regioner. I den rika delen av världen är det största hotet en kraftig överkonsumtion av naturresurser medan bristen på detsamma, till exempel mat och färskvatten, är de dominerande problemen i u-länderna.
Fattigdomen och den kraftiga befolkningsökningen ökar hotet om en överbefolkad värld och därmed riskeras också chanserna till en hållbar utveckling, det vill säga en process där hänsyn tas till både sociala och miljömässiga frågor.
I många u-länder tvingar fattigdomen fram en rovdrift och en livsföring som tär på naturresurserna. Kombinationen av fattigdom och överbefolkning ökar trycket på skogar, mark- och kustområden. Bistånd med ett långsiktigt miljöperspektiv spelar en viktig roll för att förändra regelsystem för investeringar i miljöskydd. Dessutom underlättar frihandel överförandet av miljövänlig teknik till utvecklingsländerna.
Miljöhoten har bytt karaktär från att främst ha varit en fråga om synliga och omedelbara utsläpp med regional eller nationell karaktär till att bli både globala och diffusa. Idag är individernas levnadsmönster i alla världens länder det största globala hotet.
I Rio de Janeiro hölls 1992 en FN-konferens med uppföljning i Kyoto 1997 som antog ett brett handlingsprogram, Agenda 21, vars syfte är att ge vägledning för en hållbar utveckling i både i- och u-länder. Bland annat fastställdes att dagens produktions- och konsumtionsmönster är ohållbara. De ger upphov till stora och ökade mängder avfallsprodukter vilket i sin tur genererar problem som till exempel klimatpåverkan, uttunning av ozonlagret, försurning, förorenat vatten med mera. Samtliga individer måste därför se över sina konsumtions- och produktionsmönster för att bidra till att skapa en hållbar utveckling.
För att Sverige skall kunna agera i miljöfrågor på ett trovärdigt sätt är det nödvändigt att vi lever som vi lär. Det är inte trovärdigt att å ena sidan plädera för miljöanpassade åtgärder i utvecklingsländer och samtidigt behålla en ohållbar utveckling i den industrialiserade delen av världen. Av Agenda 21- dokumentet framgår tydligt att det krävs mer av industrialiserade länder som till exempel Sverige. Detta är naturligtvis rimligt.
Ett effektivt miljöbistånd måste vara långsiktigt. Det innebär att den inhemska befolkningen måste vara starkt delaktig i demokratiska beslutsprocesser och att fattigdomen måste bekämpas.
Mat- och vattenförsörjning är två viktiga verksamhetsområden inom miljöbiståndet, vilket innebär åtgärder inom jordbruk, skogsbruk, marin miljö, färskvattenförsörjning, avfall/avlopp samt transporter, energiförsörjning och befolkningsfrågor. Ett annat viktigt område är kapacitetsutveckling, det vill säga forskning och utbildning, samt utveckling av rättssystem och institutioner. Förstärkt kompetens inom ämnet miljöekonomi ses som särskilt viktigt.
Biståndsinsatser för att komma åt u-ländernas urbaniseringsproblem är nödvändiga. Skall målsättningen om hållbar utveckling kunna förverkligas krävs dock kraftfulla åtgärder först och främst av u-ländernas regeringar för att hantera den snabba omdaning av samhällena som urbaniseringen innebär. Dagens institutioner för stadsplanering, infrastruktur med mera saknar förmåga att få städerna att fungera på ett för människorna acceptabelt sätt. Ett tryggt boende är oerhört väsentligt för den enskilda människan. Ett bristfälligt boende kan, förutom konsekvenserna för den enskilda individen, leda till såväl ohälsa som konflikter. Biståndet bör här kunna göra väsentliga insatser, inte minst eftersom vi i Sverige har god erfarenhet och kompetens på dessa områden. Vi föreslår därför ytterligare anslag på 10 miljoner kronor till HABITAT.
Generellt kan sägas att de brister som kännetecknar många av de sektorer och verksamheter som berörts i våra resonemang till väsentlig del beror på bristen på kapacitet och kompetens. U-länderna kan inte i längden hantera miljö- och utvecklingsproblematiken med hjälp av utländska experter. Därför är stöd till kapacitetsbyggande ett mycket viktigt område i varje program för hållbar utveckling. Det innebär stöd till utvecklandet av miljölagstiftning, till etablerandet av institutioner för policyutveckling, övervakning och kontroll etc. Andra viktiga områden gäller forskning och utbildning samt stöd till folkrörelsearbete.
Vatten
Vatten präglar den globala miljön och det är också vattnet som format planeten. Det dominerande inslaget i livets materia är just vatten.
Eftersom vatten i själva verket är en förutsättning för vår existens är det viktigt att se till att det inte sinar, slösas bort eller förorenas. Förorenat vatten är ett mycket stort hälsoproblem som för med sig konsekvenser med dödlig utgång.
Vatten är en källa till liv men också till sjukdom, krig och död. När flera länder hämtar vatten från samma vattendrag är risken större för konflikter. Det mest kända exemplet är kanske kampen om Nilen. Om Etiopien använder mer vatten drabbas Sudan och Egypten direkt.
Men det faktum att flera stater delar på samma vattenhål behöver i och för sig inte omedelbart leda till konflikter. En del länder är mycket medvetna om att det är viktigt med internationellt samarbete och att det handlar om att hitta gemensamma lösningar, om inte annat så för sin egen överlevnads skull. Förutom internationellt samarbete är ett annat mycket bra sätt för att förbättra vattensituationen i världen att använda biståndspengar till att öka kunskapen om vatten och höja den hygieniska standarden. Kunskap är viktigt. Det gäller att vara rädd om det vatten vi har för vi vet med säkerhet att det inte går att fylla på nytt.
Sida har under flera decennier arbetat för att förbättra kunskapen om vatten och höja den hygieniska standarden. Men fortfarande behövs stora insatser. Därför vill Folkpartiet avsätta ytterligare 100 miljoner kronor till miljöbistånd för bland annat vattenfrämjande åtgärder.
Sexuell och reproduktiv hälsa
Sverige har goda kunskaper i frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa. Svenskt bistånd bör ekonomiskt kunna stödja internationella enskilda organisationer som driver bra projekt inom detta område. Vårt bilaterala arbete beträffande befolkningsfrågan går dock att förbättra. Det är angeläget att satsningar på frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa medvetet förs in i de bilaterala förhandlingarna så att konkreta projekt kan sättas igång i programländerna. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi vet att dessa programländer, som samtliga har en stor befolkningsökning, brottas med mycket stora sociala, ekonomiska och även politiska problem. Genom ett ökat bilateralt samarbete skulle vi kunna bidra med viktiga insatser. Ett bilateralt samarbete innebär också att svensk biståndspersonal engageras direkt i arbetet med befolkningsfrågor och därmed ökas kunskaperna inom detta område.
U-länderna står idag för en mycket hög andel av kostnaderna för de projekt som rör frågor om sexuell och reproduktiv hälsa. För att nå ut till alla par i barnafödande ålder måste bidragen från den rika världen fördubblas. För bland annat detta satsar vi ytterligare 40 miljoner kronor till FN:s befolkningsfond UNFPA.
Befolkningsfrågor handlar även om den enskildes möjlighet och rättighet att styra över sitt liv. Framförallt måste kvinnors rätt till att få makt och kontroll över sina liv respekteras. Dessa krav att kvinnan själv bestämmer över sin egen hälsa och bedömer sina egna förutsättningar att ta ansvar för sina barn är idag långt ifrån självklara. Åtskilliga kvinnor hindras dagligen från att bidra till den sociala och ekonomiska utvecklingen eftersom de förnekas tillgång till utbildning och hälsovård. De förnekas därmed också möjligheten att ta aktiv del av det politiska beslutsfattandet och blir bestulna på sina livschanser.
Genom biståndssamarbetet får Sverige som givare möjlighet att föra en dialog med mottagarländerna om kvinnors rättigheter. Dessa tillfällen måste utnyttjas. Biståndets ambition bör vara att varje insats föregås av en konsekvensanalys beträffande kvinnors levnads- och försörjningsvillkor.
Vi föreslår att ytterligare 30 miljoner kronor satsas på särskilda jämställdhetsinsatser.
För att nå ut till familjer och enskilda med information om möjligheter att skydda sig mot oönskade graviditeter krävs ökade insatser. Såväl män som kvinnor behöver informationen. Det är dessutom viktigt att preventivmedel finns tillgängligt. I dag får kvinnor i bästa fall råd av barnmorskor och genom barn- och mödravård. Men för tonåringar och män behövs särskilda insatser via andra kanaler som till exempel genom skolor, universitet, arbetsplatser och militärförläggningar.
Hälsa
Att förebygga ohälsa och bekämpa sjukdomar är en viktig uppgift för biståndet. Barnen är bland de mest utsatta för lidanden. Miljontals barn dör varje år på grund av brist på behandling som kanske skulle kostat några kronor. Barnen måste ges en särskild uppmärksamhet i biståndspolitiken.
Bland de största hälsoproblemen märks infektionsjukdomarna. För att stoppa infektionssjukdomar är en bättre hygien avgörande. Rent vatten och ordnad latrin är kostnadseffektiva och enkla åtgärder. Men detta kan vara ett oöverstigligt hinder t ex för människor på flykt. Kampen mot infektionssjukdomarna försvåras dock inte bara på grund av brist på pengar. Antibiotikaresistens har blivit ett reellt problem.
Vissa sjukdomar är på väg att elimineras: polio, spetälska, stelkramp och vissa masksjukdomar. 8 av 10 barn i världen har vaccinerats mot sex sjukdomar: difteri, mässling, neonatal stelkramp, kikhosta, polio och tuberkulos. Resurser måste avdelas för utrotning av dessa sjukdomar genom vaccination.
Malaria är ett av världens största gissel. Sverige bör aktivt stödja WHO i kampen mot denna sjukdom.
HIV/AIDS utgör ett särskilt problem, främst för u-länderna. Det är viktigt att förebygga AIDS/HIV genom information om spridningssätt och rekommendation om kondomanvändning. Folkpartiet anslår ytterligare 35 miljoner kronor till UNAIDS.
Även ett ökande tobaksbruk, alkoholkonsumtionen och annat drogmissbruk utgör stora hälsoproblem för u-landsbefolkningar. Sverige bör aktivt stödja WHO i dess kamp mot tobaksbruket.
Kvinnor dör av farliga och olagliga aborter. Länder där abort är förbjudet eller på annat sätt inskränkt har ett högt antal illegala aborter. WHO har uppskattat att det görs mellan 10 och 20 miljoner illegala aborter i världen årligen. Varje år avlider över en halv miljon kvinnor i anslutning till graviditet och förlossning. I vissa områden, främst i tredje världen, beror närmare hälften av dessa dödsfall på följderna av illegal och oftast osäker abort.
Ett viktigt mål för att främja kvinnors hälsa i världen är därmed att reducera sjuklighet och dödlighet som beror på abort. Det sker i första hand genom att minska antalet aborter genom upplysning om sex och samlevnad, tillgång till säkra preventivmedel och bra rådgivning. Alla oönskade graviditeter går emellertid inte att förebygga och därför måste kvinnor ha tillgång till enkla, säkra abortmetoder och en effektiv akutvård för att snabbt kunna behandla illegala aborter.
Eftersom de största hälsoriskerna förekommer i länder där abort är förbjuden måste man också arbeta för att legalisera abort och för att värna rätten till abort när den är hotad.
Kvinnlig könsstympning förekommer fortfarande i flera u-länder. Kvinnlig könsstympning leder till både akut och kroniskt lidande med såväl fysiska som psykiska skador. Genom att kvinnlig könsstympning också förorsakar komplicerade förlossningar innebär ingreppet också risker för kommande barn. WHO, UNICEF och UNFPA har vädjat till alla länder och deras ledare att stödja ansträngningarna att eliminera kvinnlig omskärelse. Sverige bör i sitt biståndsarbete göra kraftfulla insatser dels för att förebygga att kvinnor och flickor utsätts för dessa ingrepp, dels för att skapa vård- och rehabiliteringsresurser.
Folkpartiet anslår ytterligare 30, 30 och 40 miljoner kronor till respektive FN-organ.
Jämställdhet mellan kvinnor och män
Det svenska biståndet bör främja ökad jämställdhet mellan kvinnor och män, dels eftersom det är en mänsklig rättighet, dels eftersom kvinnors medverkan behövs för att uppnå utveckling. Biståndet bör genomsyras av ett genusperspektiv. Alla biståndsinsatser bör bygga på en förståelse av mäns och kvinnors olikartade behov, tillgång till resurser och inflytande i varje specifik situation.
Bistånd kan främja jämställdhet genom att undanröja vissa av de praktiska hindren för kvinnors jämlika deltagande i samhällslivet. I första hand handlar det om att ge flickor och kvinnor möjlighet till utbildning, men det kan även handla om exempelvis installation av brunnar samt uppbyggnad av hälsocen- traler.
Det pågående arbetet med att inom biståndet verka för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män bör intensifieras. Det kan ske genom direkta insatser riktade mot kvinnor i programländerna samt genom ökat kvinnligt deltagande i planering, genomförande och utvärdering av enskilda biståndsinsatser.
Inom EU bör vi i enlighet med Amsterdamfördraget verka för att de beslut som tagits om jämställdhet, framför allt genom EU:s jämställdhetsprogram, verkligen genomförs inom alla verksamhetsområden, och även återspeglas i samarbetet med AVS-länderna genom det nya s k Cotonou-avtalet.
Funktionshindrade människors delaktighet och rättigheter
Uppskattningsvis 10 procent av världens befolkning har ett funktionshinder. De flesta av dessa människor bor i utvecklingsländer och i Öst- och Centraleuropa. Funktionshindrade människor tillhör de fattigaste bland de fattiga i världen och lever i mycket utsatta situationer. Att vara fattig och funktionshindrad innebär inte enbart avsaknad av nödvändiga resurser för det dagliga uppehället, utbildning och hälsovård, oftast innebär det också att inte bli sedd som fullvärdig medborgare vad gäller delaktighet i sitt lands politiska, sociala, kulturella och ekonomiska liv. Därmed är funktionshindrade människors marginalisering och diskriminering fullkomnad.
Svenska Handikapporganisationers Internationella Biståndsförening, SHIA, spelar en viktig roll för att utifrån ett funktionshinderperspektiv aktivt bidra i utvecklingssamarbetet. Inom ramen för SHIA bedrivs ett utvecklingssamarbete i partnerskap mellan människor med funktionshinder från olika delar av världen. För närvarande pågår närmare nittio projekt i samarbete med systerorganisationer i Afrika, Asien, Latinamerika och Öst- och Centraleuropa. Målet med SHIA:s verksamhet är att stärka funktionshindrade människors arbete för jämlikhet och delaktighet. Genom att gå samman och bilda egna organisationer kan människor med funktionshinder göra sina röster hörda och påverka utveckling i sina länder.
Glädjande utveckling av funktionshindrade människors levnadsvillkor kan iakttas i en del länder, framförallt lagstiftning som stärker funktionshindrades möjligheter att åtnjuta sina mänskliga rättigheter. I vissa fall har partnerskapet inom ramen för SHIA och dess medlemsorganisationer bidragit till denna utveckling. Folkpartiet anser att det är mycket viktigt att stödja SHIA i dess arbete med att utveckla och fördjupa samarbete med systerorganisationer runt om i världen.
Enskilda organisationer
Enskilda människor och enskilda organisationer utgör själva basen för biståndsviljan. Utredningar som gjorts rörande biståndet visar också att internationellt solidaritetsarbete genom enskilda organisationer är effektivt och vilar på stor erfarenhet. Korta beslutsvägar och obyråkratiskt sätt att arbeta gör att hjälpen genom frivilligorganisationer är kostnadseffektivt och når fram. Arbetet sker ofta i små lokalt förankrade projekt, med en mycket nära kontakt mellan de engagerade människorna i Sverige och deras samarbetspartners i syd eller öst. Andra delar av folkrörelsebiståndet sker i större skala, speciellt inom de områden där organisationerna har extra stor kompetens, som exempelvis demokratifrågor och speciella humanitära insatser.
Den solida biståndsvilja som finns bland de människor som arbetar inom olika enskilda organisationer måste tas tillvara och på olika sätt stödjas och uppmuntras. Utan den långa biståndserfarenhet som finns bland alla dessa enskilda organisationer såsom kyrkor och samfund av olika slag, solidaritetsgrupper, fackföreningar, idrottsföreningar, politiska partier etc skulle det svenska biståndet inte vara så effektivt och så väl förankrat i det svenska samhället som det är idag. Folkrörelserna har en central roll när det gäller att mobilisera folkligt stöd för utvecklingsarbete. Informationsarbetet hos enskilda organisationer i Sverige utgör en allt större del av deras verksamhet. Genom seminarier, debatter, utbyte mellan utvecklingsländerna och Sverige väcker man intresset och ökar medvetenheten hos inte minst den yngre generationen för globala frågor. I dagens kommunikationsvärld är det oerhört viktigt att de fattiga länderna inte isoleras. Folkrörelserna har en viktig roll i det arbetet.
De budgetnedskärningar som gjorts under senare år av den socialdemokratiska regeringen har drabbat många enskilda organisationer hårt. Att låta utgiftstaket till så stor del drabba biståndet skapar också en ryckighet i arbetet som går ut över kvalitén och förstör organisationernas relationer med sina samarbetspartners i utvecklingsländerna.
Folkpartiet föreslår ett ökat anslag till posten enskilda organisationer med 250 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Samspelet mellan bistånds- och flyktingpolitiken
Bistånds- och flyktingpolitiken bör vara nära sammankopplade främst i tre avseenden. För att förebygga flyktbehov är en ökad satsning på demokratifrämjande insatser mest angelägen. I akuta massflyktsituationer krävs omfattande hjälpinsatser i närområdet. Även vid repatriering och återuppbyggnad är bistånd av stor betydelse.
Vi bör satsa mycket på olika former av humanitärt bistånd såsom katastrofhjälp och insatser för flyktingar i konflikthärdarnas närhet även i ett läge när resurserna för biståndet totalt sett har krympt. Sverige måste även i fortsättningen vara berett att göra mycket omfattande humanitära insatser, antingen tragedierna inträffar på Balkan eller på Afrikas horn.
I såväl svensk som internationell debatt har de senaste åren frågan om ett samband mellan å ena sidan flykting- och migrationsfrågor och å andra sidan biståndspolitik kommit i fokus. Sambandet torde vara klart i den meningen att ett lands ekonomiska och sociala utveckling och kanske framför allt utvecklingsnivå har betydelse för såväl flykting- som migrationsströmmar.
Men det är ändå viktigt att skilja på flyktingar och migranter. En flykting söker skydd undan förföljelse eller hot. Migrant är den som söker en bättre, tryggare eller rikare, framtid i ett annat land.
Biståndspolitiska insatser som främjar ekonomisk och social utveckling kan långsiktigt minska migrationstrycket. Det gäller både förmågan att försörja sig och ländernas möjligheter att få kontroll på sin befolkningsutveckling. Behovet av sådana insatser är mycket stort men verkar främst på något längre sikt. På kortare sikt kan en genomsnittlig standardförbättring i ett u-land enligt olika studier tvärtom stimulera till migration.
Demokratibistånd torde kunna medverka till att flyktsituationer för människor i tredje världen förhindras. Den satsning på bistånd som främjar demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och för minoriteters rättigheter som förordas i denna motion är alltså motiverad även i ett flyktingpolitiskt perspektiv.
När flyktsituationer äger rum i större omfattning är behovet av biståndsinsatser mer uppenbart. I de flesta fall i tredje världen tar flyktingar sin tillflykt till grannländer. Sådana massflyktsituationer ställer oerhört stora anspråk på mottagarländerna, som ofta också tillhör gruppen av fattigare u- länder. Detta kan dessutom ha en direkt destabiliserande inverkan på dessa länder.
Under senare år har en rad långvariga massflyktsituationer kunnat upplösas genom att människor kunnat återvända till sina hemländer. Såväl det fysiska repatrieringsarbetet som de enorma insatser för återuppbyggnad som erfordras för att flyktingarna skall ha något att återvända till kräver stora biståndsinsatser.
En samordnad politik för att bidra till att förebygga och/eller undanröja orsaker till flykt och påtvingad migration skall vara ett viktigt inslag i Sveriges internationella agerande såväl bilateralt som multilateralt. Här bör inte minst olika FN-organ som t ex UNHCR få ett kraftfullt stöd. UNHCR spelar en mycket viktig roll i arbetet med att hjälpa flyktingar runt om i världen. Dessvärre är det en organisation som har svårt att få de reguljära resurser som arbetet kräver. Vi föreslår en höjning av UNHCR:s anslag i förhållande till regeringens förslag med 30 miljoner kronor.
EU och u-länderna
Som ett av de rikaste områdena på vårt klot har Europa ett ansvar för att minska klyftorna mellan rika och fattiga. EU bör fördjupa sitt samarbete med länder i Asien, Afrika och Latinamerika för att främja en demokratisk, ekonomisk och social utveckling för människorna där. Den viktigaste utvecklingshjälpen är frihandel. Europa bör gå i spetsen i kampen för global frihandel.
Vi känner oss starkt kritiska till det arbete som sker inom EU gentemot tredje världen. Det förefaller inte alltid vara utvecklingsambitionerna som styr utan ofta lyser andra, exempelvis koloniala eller ekonomiska, intressen igenom. De mänskliga rättigheterna måste bli en viktig del inom EU:s utvecklingspolitik. EU:s utvecklingspolitik måste också präglas av högre kompetens och en större närvaro i de länder man samarbetar med.
Unionen bör inte minst eftersträva nära och förtroendefulla relationer till den muslimska världen. Islam är numera, på grund av invandringen, en stor religion också i Europa och eftersom vår världsdel gränsar till muslimska områden i Nordafrika och Västasien är det i hög grad ett europeiskt intresse att ha så goda förbindelser som möjligt med länderna där. Sannolikt är en snabbare demokratisk och ekonomisk utveckling i dessa områden den bästa vägen att hejda utvecklingen mot ökad fundamentalism.
Genom Sveriges inträde i EU har vi fått en god möjlighet att påverka en av de allra största biståndsgivarna i världen. EU-samarbetet erbjuder stora möjligheter att åstadkomma konkreta resultat vad gäller globalt utvecklingssamarbete. Huvuddelen av biståndssamarbetet bör dock även i framtiden omfattas av närhetsprincipen och beslutas och administreras av de enskilda medlemsländerna själva.
I juni i år undertecknades det nya partnerskapsavtalet - det s k Cotonou- avtalet - mellan EU, medlemsstaterna och de 71 AVS-länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet. Avtalet kommer att ersätta Lomékonventionen, som reglerat samarbetet under de senaste 25 åren. Trots EU:s handelsavtal med AVS-länderna, som ger dem tullfrihet på många varor, tillämpar även EU handelshinder för teko- och jordbruksprodukter. EU har också möjlighet att begränsa importen då ett medlemsland bedömer det som ett hot. Detta är en paradox som Sverige måste göra sitt bästa för att bekämpa. Det är just då u-ländernas varor kan konkurrera som deras tillträde till marknaden är nödvändigt. Sverige bör verka för att EU driver på så att världens tekokvoter försvinner samt går ett steg längre och snarast möjligt avskaffar kvoterna inom tekoområdet.
Över hälften av EU:s budget används till jordbruksstöd, samtidigt som jordbrukssektorn är väl skyddad från konkurrens från utländska importörer. Detta får en mycket snedvridande effekt i världsekonomin. Speciellt allvarligt är detta för utvecklingsländerna. Jordbruket är nämligen ett område där u- länderna kan bli konkurrenskraftiga gentemot i-världen. EU:s gemensamma jordbrukspolitik sätter här upp stora hinder, bland annat genom att detta jordbruk subventioneras. Sverige måste, även av detta skäl, verka för en reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta är speciellt viktigt då man inom WTO har påbörjat en diskussion om en ökad liberalisering på jordbruksområdet. Då får inte EU vara den som bromsar för att till varje pris försvara sitt eget jordbruk. Sverige måste också gå i täten i kampen för att EU-ländernas tullar och även kvoter inom jordbruksområdet försvinner. Sverige bör med kraft driva dessa frågor inom det nya Cotonou-avtalet.
Ett annat problem för utvecklingsländerna är EU:s regel om att minst 55 procent av en varas värde skall härstamma från ursprungslandet. Detta förhindrar att utvecklingsländerna med sin billiga arbetskraft blir attraktiva för s k ihopsättnings-industrier. Det försvårar också tillverkning av en rad produkter då u-länderna ofta är beroende av komponent-import. För att ge utvecklingsländerna en chans att finna en väg bort från biståndsberoende måste handeln uppmuntras. EU bör se över regeln om ursprungsland.
En oroande hög andel av EU:s bistånd är livsmedelsbistånd. Syftet har ofta varit att bli av med EU:s eget livsmedelsöverskott. Effekten för mottagarna är dock förödande eftersom det riskerar att slå ut deras egna jordbruk. Biståndet har minskat men det bör upphöra helt och endast tillämpas vid krissituationer.
EU-biståndet har också kritiserats för en alltför ogenomtränglig byråkrati. Denna leder till att utbetalningar många gånger försenas, vilket försvårar genomförandet av biståndsinsatser. Sverige bör verka för att EU:s bistånd i ökad utsträckning sker i form av programstöd istället för projektstöd.
Stödet till länderna i Central- och Östeuropa är mycket viktigt och det är bra att EU satsar en stor andel av biståndet på det. De nya demokratierna i Europas närhet är värda allt stöd, men samtidigt är behovet fortfarande oerhört stort i andra världsdelar. Folkpartiet liberalerna känner sympati för EU:s starka betoning av demokrati i sin biståndsgivning. Sverige kan ha mycket att lära av EU inom detta område. Men vi känner också en oro för att de fattigaste länderna blir allt mindre attraktiva för biståndsinsatser från EU:s sida. EU kan här hämta inspiration från Sveriges fattigdomsinriktade bistånd. Regeringen bör verka för att en balans mellan AVS-staterna samt de nya demokratierna i Europa upprätthålls i EU:s biståndsgivning.
Sverige bör inom EU, såsom i alla andra internationella sammanhang, verka för att medlemsländerna i sina nationella budgetar fullföljer FN:s rekommendation om att minst 0,7 procent av BNI skall avsättas till bistånd.
Folkpartiet liberalerna anser även att kontoret som hanterar EU:s katastrofbistånd, ECHO, bör läggas i Sverige.
Bistånd till Östeuropa
Sveriges samarbete med länderna i Central- och Östeuropa handlar, som Folkpartiet liberalerna många gånger framhållit, inte om samma saker som samarbetet med länderna i tredje världen. Det grundläggande i Öst- och Centraleuropa är att bryta den förlamning som decenniers kommunistiskt styre inneburit och återknyta band mellan Europas olika delar som brutits mot medborgarnas vilja.
Det viktigaste är att länderna i Öst- och Centraleuropa så fullständigt som möjligt kommer med i det demokratiska Europas olika institutioner och inte- greras i det normala ekonomiska utbytet mellan olika europeiska länder. EU bör vara öppet för alla demokratiska länder som helt eller delvis ligger i Europa. Även om det kan ta lång tid innan länder som Ryssland, Ukraina och Vitryssland är fullvärdiga medlemmar är det viktigt att denna princip, med sin grund i Romfördraget, hålls levande.
Samarbete och bistånd i många former kommer att vara nödvändigt under lång tid framåt, i första hand för att möjliggöra en snar integrering av länderna i Öst- och Centraleuropa i det europeiska samarbetet. Samtidigt vill vi uttrycka vår oro för att det bilaterala såväl som det multilaterala biståndet till dessa länder i allt för hög utsträckning används till att finansiera anpassningen till gemenskapens aki, på bekostnad av insatser till att förbättra ländernas sociala sektor. För länder som står på tröskeln till EU bör biståndet ersättas av annat mellanstatligt samarbete.
Budgetpropositionen, enprocentsmålet, begränsningsbelopp m.m.
De socialdemokratiska regeringar som suttit sedan 1994 har skurit i det svenska biståndet mer än någon tidigare regering gjort. Stödpartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet har inte förmått att nämnvärt förändra den bilden. De förbättringar som drivits igenom har senare stoppats av begränsningsbelopp som regeringen utfärdat. Det har skapat en svår situation för främst Sida men även för enskilda organisationer. Det enda påtagliga resultatet är att det i budgeten utlovas en substantiell höjning om tre år, alltså efter nästa val. "Gärna solidaritet, men inte nu", är parollen.
Det är viktigt att slå fast att regeringens nedskärningar inom biståndspolitiken inte har kunnat motiveras med uteblivna resultat. Tvärtom. Biståndet har i hög grad bidragit till positiva resultat. Investeringar i "mänskligt kapital" har exempelvis ofta varit mycket framgångsrika. Biståndet har främjat läskunnighet, försett människor med rent vatten, lärt dem vikten av hygien och gett dem tillgång till en fungerande hälso- och sjukvård. Stödet till diktaturernas offer i Latinamerika och södra Afrika har inte bara varit humanitärt motiverat utan har också förbättrat förutsättningarna för den demokratisering som nu pågår. Lyckade biståndsinsatser hamnar sällan i tidningen men de existerar likafullt och är många. De som hävdar att bistånd är onödigt saknar grund för sitt påstående.
Folkpartiet liberalerna står inte bakom den nedprioritering av biståndet som skett de senaste åren. Vi kan heller inte acceptera att biståndet, enligt regeringens förslag, endast skall uppgå till 0,73, 0,74 respektive 0,81 procent av BNI för åren 2001, 2002 samt 2003. Behoven av katastrofhjälp och demokratiska och ekonomiska reformprocesser i tredje världen är omedelbara. De förödande konsekvenserna av översvämningskatastrofen i Moçambique och svältkatastrofen på Afrikas horn är bara några exempel. Solidariteten med världens fattiga får inte skjutas på framtiden.
I ljuset av Sveriges ekonomiska utveckling och behovet av att säkra att fler människor på jorden får del av globaliseringens fördelar föreslår Folkpartiet att biståndet höjs med drygt 1 700 miljoner kronor utöver regeringens förslag år 2001, vilket är något mer än vi förordade i våras. Den totala biståndsramen uppgår därmed till 0,81 procent av BNI. Med vårt förslag kommer biståndet även att höjas successivt åren därefter. För åren 2002 och 2003 anslår vi drygt 2 400 respektive drygt 1 700 miljoner kronor utöver regeringens förslag. Den totala biståndsramen kommer därmed att uppgå till 0,85 respektive 0,88 procent av BNI för åren 2002 och 2003. Med Folkpartiets förslag ökar biståndet totalt med 5 800 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit för åren 2001-2003.
Folkpartiet har ett klart utsatt mål för när det svenska biståndet, enligt riksdagens uttalade ambition, åter skall nå en procent av BNI. Vår föreslagna ökningstakt innebär att det kan ske inom en femårsperiod.
Regeringen aviserar i budgetpropositionen en höjning av biståndet från 0,74 procent av BNI år 2002 till 0,81 procent år 2003. Trots denna ökning så redovisar regeringen ingen tidsplan för när enprocentsmålet skall uppnås. Det är bara att beklaga. Man säger att biståndsmålet skall uppnås "när de statsfinansiella förutsättningarna för detta föreligger". Nu finns förutsättningarna för att höja ambitionen och påskynda återställandet av enprocentsmålet. Men av detta märks föga i regeringens budgetförslag för de närmaste två åren. Först år 2003 skall dagens överskott i statsfinanserna ge effekter på biståndsanslaget.
Folkpartiet anser att regeringen bör fastslå en konkret tidsplan för när enprocentsmålet skall uppnås. Först då kan den utlovade höjningen av biståndsanslaget år 2003 anses vara trovärdig. En successiv och konsekvent höjning vore att föredra framför en plötslig ökning om tre år. Det uppstår en ryckighet i biståndsarbetet när man ena dagen inför begränsningar på biståndsanslaget och andra dagen utlovar plötsliga höjningar. Denna ryckighet försvårar planeringen för de organisationer som arbetar med bistånd. Det kommer att gå ut över kvalitén på biståndet och förstöra organisationernas relationer med sina samarbetspartners i utvecklingsländerna.
Budgetanslagen
Förutom de anslagsmotiveringar som redovisats ovan föreslår Folkpartiet följande fördelningar:
FN:s utvecklingsprogram UNDP spelar en central roll inom FN:s utvecklingsverksamhet. Vi föreslår att UNDP anslås ytterligare 40 miljoner kronor.
Arbetet med att främja jämställdhet mellan kvinnor och män skall spela en viktig roll i Sveriges utvecklingssamarbete. För UNIFEM, FN:s utvecklingsfond för kvinnor, anslås ytterligare 20 miljoner kronor och för delposten Särskilda jämställdhetsinsatser anslås 30 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Vi föreslår att delposten Multilaterala konfliktförebyggande insatser ökas med 50 miljoner kronor.
För övrigt multilateralt samarbete anslås ytterligare 25 miljoner kronor till utsatta barn i fattiga länder. För det totala multilaterala utvecklingssamarbetet anslår Folkpartiet ytterligare 480 miljoner kronor utöver regeringens anslag.
Det bistånd som förmedlas via enskilda organisationer har stor betydelse bl.a. för att stärka det civila samhället i mottagarländerna. Vi föreslår att anslagsposten för enskilda organisationer höjs med 250 miljoner kronor. Vi vill rikta särskild uppmärksamhet på det bistånd som går genom partinära organisationer. Denna sorts bistånd bör permanentas och öka på den del av stödet som fördelar sig efter mandat. Folkpartiet föreslår att detta stöd fördubblas. Denna utgift finansieras delvis via anslagsposten Särskilda utvecklingsprogram (särskilda insatser för demokrati och mänskliga rättigheter). Folkpartiet anslår ytterligare 530 miljoner kronor till särskilda insatser för demokrati och mänskliga rättigheter.
För Moçambique och Bangladesh föreslår vi ytterligare 40 miljoner respektive 20 miljoner kronor.
I avvaktan på en fredlig lösning i konflikten mellan Etiopien och Eritrea föreslår vi en frysning av biståndet till dessa båda länder.
För Kenya, som inte kan uppvisa några påtagliga demokratiska framsteg, föreslås en sänkning av biståndet med 35 miljoner kronor. Zimbabwes president Robert Mugabe har de senaste åren stärkt sin diktatoriska makt på ett mycket oroväckande sätt. Biståndet till Zimbabwe bör läggas på is till dess att en demokratisk utveckling kan skönjas.
Mot bakgrund av vår kritiska uppfattning om bristen på demokratisk utveckling finner vi det även naturligt att sänka biståndet till Vietnam och Laos. Vi föreslår att Vietnamramen sänks med 130 miljoner kronor samt att biståndet till Laos sänks med 50 miljoner kronor.
Sverige har en lång erfarenhet av samarbete med Latinamerika. Då landsstrategier arbetas fram bör inriktningen vara på demokratiinsatser samt fattigdomsbekämpning (främst utbildning och vatten). Vi föreslår att anslaget Latinamerika ökas på med 130 miljoner kronor.
Dessutom vill vi öka anslaget till Västbanken/Gaza med ytterligare 40 miljoner kronor. För det totala bilaterala utvecklingssamarbetet anslår Folkpartiet ytterligare 1 220 miljoner kronor utöver regeringens anslag.
Våra ändringsförslag i förhållande till regeringens budget:
Tabell 1. Multilateralt utvecklingssamarbete:
UNDP + 40
UNICEF + 30
UNFPA + 40
WFP + 20
UNHCR + 30
UNRWA + 20
UNAIDS + 35
UNIFEM + 20
WHO + 30
HABITAT + 10
Övrigt multilateralt samarbete
Miljöinsatser
+ 100Konfliktförebyggande insatser
+ 50Utsatta barn i fattiga länder
+ 25Särsk.jämställdhetsinsatser + 30
Total multilateralt utvecklingssamarbete + 480
Tabell 2. Bilateralt utvecklingssamarbete:
Kenya - 35
Moçambique
+ 40Bangladesh + 20
Laos - 50
Vietnam - 130
Västbanken/Gaza + 40
Latinamerika
+ 130Särskilda utvecklingsprogram
(demokrati, mänskliga rättigheter, miljö)
+ 530Enskilda organisationer + 250
Ekonomiska reformer + 425
Totalt bilateralt utvecklingssamarbete + 1220
Totalt multilateralt och bilateralt utv.sam. + 1700
Stockholm den 4 oktober 2000
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)
Yvonne Ångström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)