Liberala författningsreformer

Motion 2004/05:K285 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Sammanfattning

Sverige behöver en genomgripande diskussion om en ny författning. Regeringen beslutade i juli 2004 om direktiv för den utredning som ska göra en samlad översyn av regeringsformen. Det ligger i linje med vad Folkpartiet har krävt under flera år. Den parlamentariska kommittén som ska göra en översyn av regeringsformen ska redovisa sitt förslag först i slutet av 2008. Vi tar i denna motion upp frågor som vi bedömer inte berörs i eller ligger vid sidan av direktiven. (För en samlad bild av Folkpartiet liberalernas författningspolitik, se exempelvis våra motioner från förra riksmötet, 2003/04:K290 och 2003/04:K289). Hit hör frågor om formerna för författningsöversynen ("författningskonvent"), utvecklad e-demokrati och frågan om EU-parlamentarikernas yttranderätt i riksdagen. Men det rör också en rad spörsmål som hänger samman med kontroll och granskning av den offentliga makten:

• Vissa aspekter beträffande kontrollen av regeringens EU-politik,

• ett öppnare tillsättningsförfarande vid val av riksrevisorer,

• inrättande av kommunala "konstitutionsutskott", särskilda granskningsnämnder, för att granska kommunledningen ur ett konstitutionellt perspektiv,

• tillskapande av en oberoende kommunal revision,

• en samordning av ombudsmannaämbetena,

• ett renodlande av Justitiekanslerns, JK:s, roll till att endast vara regeringens företrädare och

• en översyn av lagar och regler i syfte att stärka riksdagens roll som granskare.

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett konvent eller konventsliknande organ tillkallas vid sidan av och/eller i nära anslutning till den parlamentariskt sammansatta kommittén.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla e-demokratin.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU-parlamentarikernas yttranderätt i riksdagen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning och analys av en skärpning av praxis eller eventuellt tydligare kodifiering av hur riksdagens synpunkter till regeringen i EU-frågor skall efterföljas.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att strama upp rutinerna för verkställande av riksdagsbeslut.

6. Riksdagen beslutar om ett mer öppet tillsättningsförfarande vid val av riksrevisorer.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en oberoende kommunal revision.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunala "konstitutionsutskott".

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en samordning av ombudsmannaämbetena.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn i syfte att renodla Justitiekanslerns roll.

11. Riksdagen tillkännager för riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av regler och bestämmelser i syfte att stärka riksdagens roll som granskare.

Inledning

Hur hänger det politiska systemet ihop? Vem bär ansvar för vad? Hur är makten fördelad mellan aktörerna? Hur griper institutionerna in i varandra och hur kommer besluten till?

Besked i sådana frågor söker man ofta i grundlagen men är svåra att finna. Konstitutioner kan ge skenbart enkla, men ofullständiga, svar. Under senare år har den konstitutionella debatten intensifierats. En lång rad förslag till förändringar av grundlagen - mer eller mindre långtgående - har presenterats i det offentliga samtalet både av forskare och praktiskt verksamma politiker.

Sverige behöver en genomgripande diskussion om en ny författning. Demokratins spelregler måste på nytt sättas under debatt. Folkpartiet har under en längre tid förespråkat en översyn av författningen. Därför välkomnar vi regeringens beslut att på nytt låta utreda regeringsformen. Den parlamentariska kommitté som skall svara för detta skall redovisa sitt förslag först i slutet av 2008. Det finns frågor som inte direkt berörs i eller ligger vid sidan av direktiven. Hit hör frågor om författningskonvent, utvecklad e-demokrati och EU-parlamentarikernas yttranderätt i riksdagen. Dessa frågor behandlar vi i denna motion.

Av avgörande betydelse för en fungerande demokrati är kraften i den politiska kontrollen av makten. Politisk kontroll är ett mångtydigt begrepp. Två huvudvarianter kan urskiljas, dels den som det allmänna utövar genom olika organ - "offentlig kontroll", dels den övervakning som bedrivs inom det politiska systemet för att uppdragsgivare skall kunna lita på sina uppdragstagare och få klart för sig vad de åstadkommer - "demokratisk kontroll".

Demokratisk kontroll kan, som professor Daniel Tarschys framhåller i skriften "Huru skall statsverket granskas? - Riksdagen som arena för genomlysning och kontroll" (Ds 2002:58), anta olika skepnader. Först och främst finns det förstås olika nivåer. Folkets övervakning av riksdagen baseras i stor utsträckning på massmediernas rapportering, medan de senare leden i kedjan - riksdagens övervakning av myndigheterna och myndigheternas inre kontroller - i större och gradvis växande utsträckning bygger på olika former av redovisning, rapportering och revision. Det hindrar inte att massmediernas bevakning spelar stor roll också för senare former av kontroll.

En hel del tillsyn är, som Daniel Tarschys framhåller, högst flegmatisk och skärps först när det kommer larmsignaler om att något är på tok. En annan distinktion handlar om arten av övervakning. Kontrollbegreppet är påfallande mångtydigt. Spänner man ut det i en riktning stöter man på ett antal former av systematisk efterhandsgranskning som går under sådana namn som uppföljning, utvärdering, revision, översyn eller policyanalys. Spänner man ut det i en annan riktning täcker det istället ett fält som rymmer både uppsikt och styrning. I dagligt tal betyder kontroll därmed lite av varje.

Under senare år har tecknen på missförhållanden i den offentliga maktutövningen varit många. Regeringen struntar helt sonika i att verkställa många av riksdagens beslut. Regeringen bedriver stundom en EU-politik i strid med riksdagens vilja. Utnämningsmakten missbrukas (till denna fråga återkommer Folkpartiet i en annan motion). I flera kommuner har skandaler avslöjats där missbruk av skattebetalarnas pengar kunnat konstateras.

Förklaringarna är flera. En viktig orsak är att ett parti, Socialdemokraterna, inte bara självt utan också av många andra har uppfattats ha monopol på makten. Ett långt, nästan oavbrutet, innehav av regeringsmakten såväl i riket som i många kommuner och landsting har lett till mönster och beteenden som är skadliga för ett fungerande, vitalt demokratiskt styrelseskick. Sverige riskerar att förvandlas till en "enpartidemokrati". Den risken kan undanröjas enbart om Sverige får ett regimskifte på alla beslutsplan. Men kontrollen av den offentliga maktutövningen måste också skärpas kraftigt.

"Sverige har en i internationellt perspektiv svag kontrollmakt", konstaterade den förvaltningspolitiska kommissionen 1997. Ett annat väsentligt skäl till missförhållandena är att mekanismerna för granskning av vårt styrelseskick är för svaga. Därtill kommer att inslaget av maktdelning är för begränsat. Den offentliga makten måste delas på fler instanser som kan kontrollerna och vakta på varandra.

Sammankalla ett konvent vid sidan av den parlamentariska kommittén

En av demokratins största utmaningar just nu är att minska avståndet mellan väljare och valda. En ny svensk författning måste bygga på ett brett deltagande i hela det svenska samhället. I arbetet med att ta fram grundlagen bör därför nya, mindre traditionella metoder prövas.

Folkpartiet har därför tidigare föreslagit att ett svenskt författningskonvent skulle inkallas för att arbeta fram ett förslag till ny grundlag. Konventet tänktes bestå av representanter från olika delar av landet, inte enbart eller kanske ens främst från de etablerade politiska partierna. Föreningar och organisationer av skilda slag skulle, exempelvis, bjudas in att skicka delegater till konventet. En förebild i närtid är det tillvägagångssätt som Europeiska unionen valde för att utarbeta ett nytt konstitutionellt fördrag. Förslaget har tagits fram av ett europeiskt konvent med bred representation från de olika medlemsländerna. Arbetetsklimatet i konventet har beskrivits som konstruktivt och fruktbart.

I direktiven till den kommande författningsutredningen (dir. 2004:96) har regeringen framhållit att kommittén "har en viktig uppgift i att skapa debatt och stimulera det offentliga samtalet om författningspolitiska frågor och om det svenska folkstyret. Kommittén bör därför bedriva sitt arbete under stor öppenhet och stimulera en författningspolitisk diskussion i hela det svenska samhället." Dessutom poängteras att kommittén "är oförhindrad att arbeta med referens- och arbetsgrupper". Den tonvikt som läggs i direktiven vid öppenhet gentemot det omgivande samhället är viktig. Men tanken är ofullgången i regeringens direktiv. Givet hur regeringen nu har tänkt att utredningsarbetet ska läggas upp, bör idén om öppenhet, referens- och arbetsgrupper fullföljas genom att ett konvent eller konventsliknande organ tillkallas vid sidan av och/eller i nära anslutning till den parlamentariskt sammansatta kommittén. Konventet skulle kunna göra viktiga inspel till kommitténs arbete.

Utveckla e-demokratin

När de traditionella deltagandeformerna (möten, demonstrationer, namninsamlingar med mera) tappar mark krävs nya metoder för att manifestera politiska åsikter och kanalisera politiskt engagemang. Den nya informationstekniken har fått ett stort genomslag inom näringslivet, massmedierna, utbildningen och forskningen. I politiska sammanhang utnyttjas dock knappast dess fulla potential - ännu.

Informationstekniken kan inte ersätta de etablerade kanalerna men utgör ett värdefullt komplement, inte minst när det gäller att locka nya grupper, särskilt ungdomar, till politiken. I det moderna samhället är tid en bristvara. Med hjälp av ny teknik får fler människor, som inte annars skulle ha haft den möjligheten, utrymme att delta i den politiska processen. Avståndet mellan väljare och valda krymper.

Inte bara partierna, utan också offentliga myndigheter och institutioner måste ta till sig informationstekniken. Det borde i kommunerna exempelvis vara självklart att protokoll från kommunfullmäktiges sammanträden, och gärna också förberedande promemorior och partipositioner, läggs ut på Internet. Folkpartiet liberalerna välkomnar också lokala initiativ att mer direkt använda Internet som ett kommunikationsmedel i en opinionsbildnings- och beslutsfattandeprocess. Det är till exempel fullt möjligt att genomföra lokala opinionsmätningar, inom ett visst område i en kommun, för att inom detta territorium utröna medborgarnas uppfattning om en ny detaljplan.

Folkpartiet liberalerna delar riksdagens revisorers uppfattning om att en rad åtgärder måste vidtas för att utveckla rättsinformationssystemet; att systemet förses med ett märkningssystem så att det går att följa regelverket från lag via förordning till tillämpningsföreskrifter, att regeringen utformar ett system för att ange vilken eller vilka lagar regeringen grundar sina förordningar på, att regeringen utformar en ordning för hur kommunala författningar inom olika lagstiftningsområden ska kunna ingå i rättsinformationssystemet samt att regeringen utarbetar förslag till hur EG-rätten ska kopplas till rättsinformationssystemet. Vi menar att dessa åtgärder är angelägna för att göra beslut lättare tillgängliga för medborgarna, vilket i sin tur stärker demokratin.

En sak som särskilt bör uppmärksammas är personuppgiftslagens konsekvenser för möjligheterna till samhällsinformation på Internet. Vissa kommuner har en ytterst restriktiv tolkning av personuppgiftslagen, och de vägrar därför att ens publicera namnen på kommunfullmäktigeledamöterna på kommunens hemsida såvitt inte dessa uttryckligen lämnat sitt tillstånd. För oss liberaler är det en orimlig tanke att någon skulle kunna utöva ett förtroendeuppdrag anonymt. Regeringen bör därför ge Datainspektionen i uppdrag att aktualisera denna fråga med Kommunförbundet eller annan lämplig part.

Ge EU-parlamentarikerna yttranderätt i riksdagen

Den moderna demokratin förverkligas samtidigt på en rad nivåer - europeisk, nationell och lokal/regional. EU-samarbetet är nödvändigt för att vi ska kunna lösa de problem som vi delar med andra folk och stater. Det låga deltagandet, både i Sverige och utomlands, i valen till Europaparlamentet är dock mycket oroande och kan på sikt skada Europaparlamentets legitimitet.

EU är en organisation med både över- och mellanstatliga inslag. Det är därför angeläget att frågor som behandlas i EU också debatteras i Sverige på ett helt annat sätt än idag. Folkpartiet föreslår att de svenska ledamöterna av Europaparlamentet får möjlighet att delta i debatter i den svenska riksdagen som rör EU-politik - således att ledamöterna ges yttranderätt i riksdagen. Detta vore ett sätt att också i praktiken knyta ihop beslutsfattare på olika nivåer. I Nederländerna har idag de holländska EU-parlamentarikerna möjlighet att delta i särskilda debatter i det egna nationella parlamentet.

Skärp kontrollen av regeringens EU-politik

Regeringen måste hållas i stramare tyglar i Europapolitiken. Det visar inte minst regeringens parlamentariskt oförankrade utspel i författningsdebatten inom EU om en vald ordförande för Europeiska rådet. Regeringen valde att framföra sitt stöd för den modellen trots att stöd saknades i riksdagen. Därigenom drev regeringen i en viktig fråga i praktiken en EU-politik i direkt strid med riksdagen. Det föranledde skarp kritik från konstitutionsutskottet i utskottets granskningsbetänkande våren 2003 (2002/03:KU30) och våren 2004 (2003/04:KU20). I sistnämnda betänkande har KU även uttalat kritik mot utrikesminister Laila Freivalds för att hon inte tydligare upplyst EU-nämnden om innehållet i ett brev om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken från henne och tre andra utrikesministrar i EU.

Riksdagens arbetsformer för hantering av EU-frågorna är för närvarande föremål för behandling i Riksdagskommittén. Folkpartiet har under utredningsprocessen bland annat poängterat nödvändigheten av att fackutskotten ges ökad tyngd och vidgat ansvar. Dessutom har Folkpartiet understrukit vikten av att den subsidiaritetskontroll som de nationella parlamenten ska genomföra enligt EU:s nya konstitutionella fördrag ges en effektiv och rationell utformning. Folkpartiets ståndpunkter i övrigt rörande EU-frågornas hantering i riksdagen framgår av vår Europamotion.

I fråga om hur riksdagens synpunkter till regeringen ska efterföljas, konstaterades i konstitutionsutskottets granskningsbetänkande våren 2003 följande (2002/03:KU30, s. 32): "I riksdagsstyrelsens förslag Riksdagen inför 2000-talet konstaterades att praxis har utvecklats så att det inte anses tillräckligt att regeringen inte gör något som står i strid med EU-nämndens synpunkter utan i stället agerar i enlighet med nämndens råd och ståndpunkter, och att Riksdagskommittén - i likhet med riksdagsstyrelsen senare - ansåg att denna praxis bör bestå." Redan den formuleringen ger, enligt Folkpartiets uppfattning, klart besked om att riksdagens råd till regeringen ska följas. Ändå kan det vara så att formuleringarna på denna punkt kan behöva skärpas och tydligare kodifieras. Denna fråga bör bli föremål för ytterligare analys och utredning.

Skärp tonen mot regeringens trots av riksdagsbeslut

Våren 2002 beslöt en enig riksdag, på initiativ av skatteutskottet, att uppdra åt regeringen att senast i augusti samma år återkomma med ett förslag som eliminerade den så kallade pomperipossaeffekten som drabbade många småföretagare. Den så kallade pomperipossaeffekten uppstod, enligt då gällande skatteregler, bland annat när en företagare sålde sitt bolag och fick betalt i aktier som senare blev värdelösa. Företagaren tvingades då betala skatt på en vinst som inte längre fanns. Ingen regeringsproposition nådde riksdagen före augusti månads utgång.

Först i november lämnades ett förslag som kunde behandlas i riksdagen. Regeringens, främst finansminister Bosse Ringholms, agerande anmäldes på liberalt initiativ till granskning i riksdagens konstitutionsutskott. I sitt granskningsbetänkande från våren 2003 gav också ett enigt utskott finansministern en skarp tillrättavisning för sin handläggning av ärendet.

Frågan om den så kallade pomperipossaeffekten är tyvärr ingen isolerad företeelse. Regeringen trotsar gång på gång riksdagens beslut. Av regeringens egen redogörelse våren 2004 till riksdagen över de skrivelser som riksdagen hade avgivit, framgick att 155 riksdagsbeslut ännu inte hade verkställts. Hela 29 av dessa beslut var fem år gamla eller ännu äldre.

Riksdagen måste skärpa tonen mot det trots av riksdagsbeslut som regeringen ägnar sig åt. Regeringen måste ges i uppdrag att strama upp sina rutiner för verkställandet av riksdagens beslut. I två betänkanden våren 2003 skärpte konstitutionsutskottet, på bland annat Folkpartiets förslag, den dittillsvarande synen på hur riksdagsbeslut ska följas. Utskottet underströk exempelvis att regeringen, om den inte avser att verkställa ett beslut inom en tidsram som riksdagen har ställt upp, måste meddela riksdagen om dröjsmålet, och skälen därtill, inom den angivna tidsramen. Likaledes poängterade utskottet att information från regeringen till riksdagen måste ske på ett sådant sätt att den är tillgänglig för samtliga riksdagsledamöter. Det räcker inte att regeringen för att den ska anses ha fullgjort sin informationsplikt enbart informerar exempelvis berört riksdagsutskotts ordförande (2002/03:KU29, s. 20 f).

Året därpå upprepade konstitutionsutskottet sina synpunkter. Utskottet förklarade också att det avsåg att genomföra en särskild utvärdering under nu innevarande riksmöte av riksdagens tillkännagivanden till regeringen och tillkännagivandenas roll i förhållandet mellan riksdagen och regeringen. "I ett sådant sammanhang kan göras undersökningar i fråga om t.ex. utvecklingen när det gäller antalet tillkännagivanden, innebörden av tillkännagivandena, hur regeringen följer tillkännagivandena och regeringsskiftenas betydelse för efterkommandet av tillkännagivandena. Hanteringen av enstaka tillkännagivanden, som tillkännagivandet om individuell kompetensutveckling, kan undersökas särskilt", förklarade utskottet (bet. 2003/04:KU21, s. 21).

Folkpartiet välkomnar utskottets granskningsinitiativ. Riksdagen måste med kritiska ögon noggrant granska hur regeringen framöver följer det skärpta regelverk som konstitutionsutskottet har slagit fast. Det kan inte uteslutas att ytterligare skärpningar kan komma att bli nödvändiga framöver.

Värna den nya riksrevisionens status och integritet

Den 1 juli 2003 infördes den nya Riksrevisionen. Därigenom får vårt land, precis som flertalet normala västerländska demokratier, en oberoende statlig revision som självständigt ska granska förvaltningen av statens medel. Det var en efterlängtad reform, som vi liberaler hade varit starkt pådrivande för.

Utformningen av den nya Riksrevisionen bar kompromissens prägel. I motsats till Folkpartiets ståndpunkt inrättades exempelvis en styrelse för Riksrevisionen. Konstruktionen skulle, enligt Folkpartiets mening, kunna skapa onödiga misstankar om att styrelsens politiskt tillsatta ledamöter försökte "politisera" revisorernas granskningsarbete. Det är nu väsentligt att samtliga politiska partier och inblandade parter ser till att vårda reformen och därigenom ge den nya myndigheten möjlighet till konsolidering. Riksrevisorernas oberoende, som var en av grundtankarna i reformen och är garanterat i grundlagen, måste värnas också i praktiken.

Ett sätt att ytterligare värna Riksrevisionens status och integritet har med förfarandet vid utnämning av riksrevisorer att göra. När de tre första riksrevisorerna skulle utses valde riksdagens konstitutionsutskott, som har att bereda ärendet, att sköta processen i stort sett helt bakom stängda dörrar. Den offentliga insynen, fram till dess att riksdagen fattade sitt beslut, var i det närmaste obefintlig. Det är en ordning som behöver ses över. Legitimiteten i utnämningsprocessen skulle förstärkas med ökad öppenhet.

Öppenheten i valförfarandet bör öka. Även om de exakta formerna måste diskuteras är det till exempel inte orimligt att tjänsten som riksrevisor annonseras ut brett och att hugade kandidater därför kan ansöka om jobbet.

Stärk den kommunala revisionen

Revisionen i landets kommuner måste förnyas och förändras. Kommunerna står för en avgörande del av den offentliga välfärden i form av skola, vård och omsorg. Det är verksamheter som står den enskilda människan mycket nära. Det är angeläget att det även sker en noggrann granskning av även hur kommunernas resurser används. Medborgarna har rätt att få valuta för sina skattepengar. Därför bör en oberoende, professionell kommunal revision inrättas. En oberoende kommunal revision kan byggas upp med den nya statliga Riksrevisionen som förebild. Revisorernas fristående ställning och skydd mot potentiella politiska påtryckningar bör regleras i lag. En utredning borde omedelbart tillsättas för att lämna förslag på hur en oberoende kommunal revision närmare ska se ut.

Granskningen i kommunerna får dock inte stanna vid den revision som oberoende kommunala revisorer bör utföra. Det behövs också bättre forum för "konstitutionell" granskning av ledande kommunala politikers göranden och låtanden. Följer kommunstyrelsen kommunfullmäktiges beslut? Överskrider kommunalråden sina befogenheter? Hur fungerar den politiska styrningen av tjänstemännen? Besvaras motioner och interpellationer inom rimlig tid? På den nationella nivån utförs denna granskning av riksdagens konstitutionsutskott. Folkpartiet menar att det är dags att pröva motsvarande ordning också på kommunal nivå.

Låt oss inrätta kommunala "konstitutionsutskott", särskilda granskningsnämnder, med uppgift att granska kommunledningen just ur ett konstitutionellt perspektiv. De kommunala konstitutionsutskotten bör bestå av förtroendevalda, allmänt erkända för sin integritet, civilkurage och självständighet. Utskotten bör kunna ha befogenheter liknande dem som riksdagens konstitutionsutskott har. Fullmäktigeledamöter ska, på eget initiativ eller efter initiativ från en kommunmedborgare, kunna anmäla vad de betecknar som missförhållanden till granskning i det kommunala konstitutionsutskottet. Utskottet ska ha rätt att kalla ledande politiker till offentliga utfrågningar och förhör, öppna för såväl allmänhet som massmedier; politikerna ska vara skyldiga att komma. Utskottet ska kunna "pricka" exempelvis ett kommunalråd som har utfört sitt arbete i strid med gällande regler.

En oberoende, professionell kommunal revision och en tuff "konstitu-tionell" granskning som utförs av förtroendevalda står inte i motsatsställning till varandra. Det vi har lärt oss, eller åtminstone borde ha lärt oss, av de kommunala "affärer" som inträffade för ett antal år sedan är att Sverige inte har för mycket granskning utanför lite. Den utredning som enligt vår mening bör tillsättas för att komma med förslag på hur en självständig, professionell kommunal revision kan skapas, bör således också ges i uppdrag att lämna förslag på en förstärkt förtroendemannarevision i enligt med tankarna om kommunala "konstitutionsutskott."

Samordna ombudsmannaämbetena

När Sverige genom 1809 års författning fick sin första justitieombudsman (JO), var detta en världsnyhet. JO skulle vara den valda folkförsamlingens ombud för att tillse att vad riksdagen hade beslutat genom lagar och författningar verkligen efterlevdes av domare och ämbetsmän.

Under senare år har vi fått en hel flora av ombudsmän: Jämställdhetsombudsmannen 1980, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering 1986, Barnombudsmannen 1993, Handikappombudsmannen 1994 och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning 1999.

Med ämbetsansvarets avskaffande minskade JO:s makt, och med införandet av en rad nya ombudsmän har ombudsmannafunktionen sjunkit ned till att bli ett ämbetsverk bland andra. Ombudsmannaidén har försvagats och tunnats ut. I många fall har det dessutom blivit en effektfull åtgärd för politiker att peka på när egentligen svårare och mera kostnadskrävande insatser varit av nöden. Ombudsmannainstitutionen bör nu tydliggöras och förenklas.

Ingripanden mot statliga och kommunala ämbetsmän och myndigheter bör samordnas under JO-ämbetet. Övriga ombudsmän, i första hand de fyra diskrimineringsombudsmännen, bör slås samman till ett ombudsmannaämbete. Hit kan då föras eventuella nya ombudsmannauppgifter. Stor återhållsamhet bör dock iakttas när det gäller att införa sådana. Med sådana åtgärder skulle de enskilda medborgarnas möjligheter öka och JO kanske återfå något av sin forna status. Det sammanslagna ombudsmannaämbetet skulle få större kraft.

Regeringen tillsatte, efter riksdagens uppmaning, i januari 2002 en utredning - den så kallade Diskrimineringskommittén - som bland annat ska ses över hur ombudsmannaämbetena ska organiseras i framtiden. Det är viktigt att kommitténs arbete bedrivs skyndsamt och med den tydliga inriktning att genom en stärkt samordning vinna ökad slagkraft åt ombudsmannainstitutionerna.

Renodla Justitiekanslerns roll

Till Justitiekanslerns, JK:s, åligganden hör att företräda statens intressen gentemot enskilda, men också, att i vissa ärenden, företräda den enskildes intressen gentemot staten. Dessa dubbla lojaliteter framkallar osäkerhet hos den enskilde medborgaren. Denne upplever att JK:s uppgift att tillvarata den enskildes intresse inte sällan påverkas av denna dubbla lojalitet till den enskildes nackdel. Oavsett om denna förmodan är riktig eller inte, finns det starka skäl att ur rättssäkerhetssynpunkt undanröja orsakerna till att sådana misstankar kan uppstå.

Det bör därför seriöst övervägas om Justitiekanslerns nuvarande åligganden, att tillvarata enskildas intressen gentemot staten, bör överföras till riksdagens ombudsmän (JO), som åtnjuter stort förtroende hos allmänheten. Därigenom skulle JK:s roll renodlas till att endast vara regeringens företrädare. Allmänhetens osäkerhet till följd av Justitiekanslerns nuvarande dubbla lojaliteter kan härigenom undanröjas. Därför bör en översyn av JK:s uppgifter ske.

Stärk riksdagens roll som granskare

Riksdagen har, enligt regeringsformen, flera viktiga uppgifter. Den stiftar lag, beslutar om skatt till staten, bestämmer hur statens medel ska användas och "granskar rikets styrelse och förvaltning" (RF 1:4). Den fjärde uppgiften - kontrollfunktionen - har tyvärr alltför mycket kommit i skymundan i riksdagens arbete. Statens utgifter uppgår, enligt regeringens förslag i årets budgetproposition, till omkring 750 miljarder kronor. Det är synnerligen angeläget att riksdagen också avsätter tid, kraft och engagemang till att granska förvaltningen av de resurser som den själv ställer till regeringens och den övriga förvaltningens förfogande.

En alltför liten del inte bara av fackutskottens arbete utan också av tiden i riksdagens kammare ägnas idag åt uppföljning, granskning och kontroll. Exempelvis ägnas idag en stor del av höstens arbete åt att i detalj debattera statsbudgeten trots att ramarna och innehållet i budgeten, i enlighet med principerna i riksdagens nya budgetordning, slås fast förhållandevis tidigt under "höstterminen". Med en ny budgetordning ökar kraven på riksdagen att förändra sina arbetsformer och förskjuta fokus i sitt arbete.

Behandlingen av statsbudgeten bör kunna förenklas. Det ger fackutskotten större utrymme att granska och följa upp tidigare fattade beslut. Fler debatter skulle också kunna hållas i kammaren om hur statens medel i praktiken används, vilken effektivitet och genomslagskraft de fattade besluten har och om det verkliga utfallet stämmer överens med de intentioner som låg bakom besluten, för att ta några exempel.

Granskningen, inte bara den som sker i konstitutionsutskottets försorg, utan också den löpande uppföljningen och utvärderingen inom respektive sakområde, blir också viktigare i perspektivet att riksdagen ska kunna ta tillbaka sin position som väsentlig politisk arena och fylla sin roll som svenska folkets främsta företrädare med reellt innehåll.

En stärkt roll för riksdagen inom granskningen kan komma att kräva förändringar i regler och bestämmelser av olika karaktär. En översyn av det befintliga regelverket bör därför ske med den utgångspunkten.

Stockholm den 28 september 2004
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)	Martin Andreasson (fp)
Marita Aronson (fp)	Anna Grönlund Krantz (fp)
Ulf Nilsson (fp)	Karin Pilsäter (fp)
Erik Ullenhag (fp)	Tobias Krantz (fp)
Helena Bargholtz (fp)	Liselott Hagberg (fp)
Mauricio Rojas (fp)	Tina Acketoft (fp)