Logopedutbildningen

Motion 1991/92:Ub492 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s)

Stamning debuterar ofta i 3--5 årsåldern. Ca 4 % av alla
barn stammar vid någon tidpunkt i en eller annan form.
Orsken är inte känd. I de allra flesta fall, ca 75 %, sker
spontanläkning. Av den vuxna befolkningen beräknas ca 1
% stamma.

Över 5 000 personer drabbas årligen av afasi. Den
vanligaste orsaken till afasi är cerebral insult, dvs blodpropp
i hjärnan eller hjärnblödning. Man kan även drabbas av
afasi efter en olycka.

Dysfasi är en specifik hämning i språkutvecklingen, en
språkstörning hos barn. Lindrig dysfasi upptäcks ofta först i
skolåldern. I Sverige beräknar man att det finns 1 000 barn
med dysfasi.

För barn med medfödda eller förvärvade tal- och
språkskador gäller att prognosen vid rätt behandling
genomgående är mycket god. Uppväxtåren är ett dynamiskt
utvecklingsskede och just beträffande tal- och språkskador
har det visat sig att i tid insatta behandlings- och
habiliterade omsorgsåtgärder på ett avgörande sätt
förbättrar barns framtida möjligheter.

Förutom neurologer och foniater är logopeder genom
sin utbildning legitimerade att diagnostisera och behandla
människor med röst-, språk- och talskador (RST-skador). I
regel är det logopeden som arbetar på det terapeutiska
fältet.

Logopeder utbildas för närvarande vid Göteborgs,
Lunds och Stockholms universitet. Utbildningstiden är
fyraårig och ligger på 160 poäng. Ca 40 logopeder
utexamineras varje år.

I sin redovisning ''Klinisk talvård'' kom socialstyrelsen
fram till att det krävs 7--8 logopeder per 100 000 invånare.
År 1990 kom endast Jönköping och Malmö i närheten av
det uppsatta målet. Genomsnittet över landet ligger ungefär
kring hälften av det behov socialstyrelsen redovisat.

En ökning av antalet logopeder behövs för att möta
behovet av tjänster i primärvården och det är också viktigt
att tjänsterna sprids över landet. Dessutom bör
vidareutbildning för lärare som undervisar elever med RST-
skador förbättras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utökning av utbildningen av
logopeder och behovet av bättre vidareutbildning.

Stockholm den 27 januari 1992

Jan Andersson (s)

Bo Nilsson (s)