Lönenivåer i offentlig sektor

Motion 2001/02:A324 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 30

2 Förslag till riksdagsbeslut 31

3 Inledning 31

4 Tillsätt en ny jämställdhetsutredning 32

5 Deltidsjobb 32

6 Tillfälliga anställningar 33

7 Direkt lönediskriminering 33

8 Skatteuttaget 34

9 Privatisering 35

10 Demokratisering 36

11 Avslutning 36

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning om lönenivåerna i den offentliga sektorn.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en statlig jämställdhetsmärkning.

3 Inledning

Enligt UNDP:s statistik tjänar kvinnor i Sverige fortfarande bara 68 % av männens löner. FN:s Committee on the Elimination of Discrimination against Women kritiserade senast i juli Sverige för att löneklyftorna mellan män och kvinnor inte har minskat de senaste 10 åren. Särskild vikt läggs vid den könssegregerade arbetsmarknaden som orsak till orättvisorna.

I Sverige har vi i huvudsak gått ifrån den uppdelning där män står för det avlönade arbetet i yrkeslivet och kvinnor för det oavlönade arbetet i hemmet, men problemen med arbetsdelningen har långt ifrån försvunnit. Bara 13 % av de förvärvsarbetande kvinnorna och 11 % av männen arbetar i dag i jämställda yrken. En av de huvudsakliga uppdelningarna är i offentlig och privat sektor: Kvinnor arbetar i dag till lika stor del i offentlig som i privat sektor medan män till största delen arbetar i privat sektor.

I denna motion berör vi lönenivåerna i offentliga sektorn, framför allt kommunerna och landstingen. Vi är medvetna om att löneskillnaderna mellan män och kvinnor är större inom det privata sektorn. Vi väljer dock lönenivåerna i offentliga sektorn därför att den är demokratiskt styrd, och därför borde både intresset och ansvaret vara större för att belysa orsakerna till skillnaderna och få en ändring till stånd genom initiativ i riksdagen.

De nedskärningar som präglade 1990-talet underlättades förmodligen av det faktum att 94 % av alla anställda inom den kommunala barnomsorgen är kvinnor. Av de ca 275 000 personer som är anställda inom äldreomsorgen, både kommunal och privat, är 90 % kvinnor.

Totalt sett utgör kvinnor omkring 80 % av de anställda i landsting och kommuner, och det mönstret verkar inte vara på väg att brytas. Ungefär 80 % av alla som examinerades från en högskoleutbildning inom undervisningsområdet 1998/99 var kvinnor och nästan 90 % av alla som examinerades inom vård och omsorg.

Mellan 1991 och 1997 minskade antalet kommunalanställda med cirka 150 000 personer. Inom sjukvården och äldreomsorgen har personalen minskats med ca 75 000 personer under 1990-talet, varav merparten inom sjukvården. På förskolorna har antalet barn per helårsanställd ökat med 35 %, och inom fritidsverksamheten har antalet barn per vuxen mer än fördubblats.

Nedskärningar i den gemensamma sektorn är ett dubbelt slag mot kvinnors ekonomiska ställning: Dels är det framför allt kvinnors arbetsmiljö och möjligheter till löneökningar som försämras, dels försvårar det alla kvinnors möjligheter att förvärvsarbeta. En väl utbyggd och fungerande social infrastruktur är en förutsättning för att kvinnor skall kunna förvärvsarbeta och därmed kunna ha ett rimligt ekonomiskt oberoende.

Fortfarande utförs nära två tredjedelar av det obetalda arbetet av kvinnor. Det upptar 33 timmar per vecka för kvinnor och 20 timmar för män. Totalt sett arbetar kvinnor och män lika mycket, men skillnaden är att kvinnor arbetar mer obetalt och män mer betalt. Det är kvinnor som fått ta huvuddelen av det dagliga ansvaret för barnen, för de för gamla föräldrarna, för den funktionshindrade familjemedlemmen eller de sjuka i den närmaste omgivningen. En strategi för att avlöna en större del av det oavlönade arbetet måste fokusera på en långsiktig utveckling och utvidgning av den offentliga sektorn.

4 Tillsätt en ny jämställdhetsutredning

Den feministiska läxan från 1990-talet måste vara att inte heller den offentliga sektorn kommer att ta några steg framåt utan en medveten process. När kvinnors situation försvinner från dagordningen kommer kvinnors villkor snart att försämras.

Vänsterpartiet vill därför att det tillsätts en utredning som analyserar den gemensamma sektorns förhållande till könsmaktsordningen, med särskilt fokus på löneskillnaderna mellan kvinnor och män. I uppdraget bör också ingå att utreda den gemensamma sektorns långsiktiga möjligheter att bryta könssegregationen, stärka kvinnors möjligheter att förvärvsarbeta och gå från låglönesektor till en spjutspets för jämlika villkor. Nedan tas ett antal faktorer upp som särskilt bör beaktas i utredningen.

5 Deltidsjobb

Av dem som deltidsarbetar inom vård och omsorg är cirka 95 % kvinnor. Hela 47 % av Kommunals medlemmar arbetar deltid – betydligt fler än för de andra förbunden.

Av förbundets deltidsanställda kvinnor är det 34 % som skulle vilja arbeta mer än de gör. Bland LO-kvinnor under 25 år är den siffran nästan 60 %. Totalt är det 175 000 kvinnor och 65 000 män som skulle vilja arbeta mer än de gör.

Vänsterpartiet har länge drivit på för att stärka arbetsrätten så att heltid blir regel och deltid en möjlighet. I motionen Kvinnor och arbetsmarknad kräver vi också att den översyn av arbetsrätten som pågår skall ha ett könsperspektiv i sina analyser och förslag. Med det som grund är det närmast omöjligt att komma till någon annan slutsats än att lagstiftningen behöver skärpas till de anställdas fördel.

LO-ekonomen Dan Andersson menar att deltidsarbetslösheten motsvarar ett arbetsutbud på cirka 42 000 personer, och utöver det finns det ett outnyttjat arbetsutbud från dem med tillfällig timanställning som motsvarar omkring 48 000 personer. Hans slutsats är att staten genom a-kassan betalar 8,5 miljarder kronor om året i vad som i praktiken utgör ett stöd till kommuner och privata arbetsgivare som vill ha flexibel arbetskraft. Med tanke på hur lite som skiljer mellan statens kostnader för människors arbetslöshet och nettokostnaderna för att anställa i den offentliga sektorn är det en oacceptabel situation.

Utredningen bör därför komma med förslag på hur staten kan begränsa det höga antalet ofrivilliga deltidsanställningar i den gemensamma sektorn och omstrukturera sina kostnader från arbetslöshetsunderstöd till anställningar.

6 Tillfälliga anställningar

Kommunerna har en hög andel av sina LO-medlemmar visstidsanställda – hela 18 %. Problemet är särskilt stort bland kvinnor och ungdomar: Hela 62 % av alla kommunalt anställda LO-kvinnor under 25 år har tidsbegränsade anställningar. Sedan 1991 har antalet korttidsvikarier ökat med 60 % i kommunerna. Det generella sambandet mellan små arbetsplatser och visstidsanställningar är tydligt också i kommunsektorn.

Två undersökningar som genomförts av tidskriften Arbetsmiljö, med några års mellanrum, visar att praktiskt taget alla visstidsanställda – 96 % – skulle föredra en fast anställning. Liknande resultat finns från en mängd studier. Det finns goda anledningar till det.

Tidsbegränsad eller oregelbunden anställning innebär normalt lägre inkomst, vilket också påverkar ersättningen från socialförsäkringarna, bland annat pensionen. Det blir svårare att kvalificera sig för a-kassa, hyra en lägenhet eller låna pengar från banken. Den som har en kort visstidsanställning har i de flesta fall inte rätt till sjuklön från arbetsgivaren och riskerar också att gå miste om sjukpenning från försäkringskassan, och på vissa avtalsområden är korta visstidsanställningar inte pensionsgrundande för avtalspension.

Det finns med andra ord goda skäl att se de tillfälliga anställningarna som en av de mekanismer som upprätthåller löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Utredningen bör ha som uppdrag att analysera hur de tillfälliga anställningarna i den gemensamma sektorn förhåller sig till könsmaktsordningen och komma med förslag på hur problemen kan åtgärdas.

7 Direkt lönediskriminering

Även efter att hänsyn tagits till att kvinnor och män har olika ålder, utbildning, finns på olika sektorer och tillhör olika yrkesgrupper, kvarstår att de landstingsanställda kvinnornas löner bara är 93 % av männens. Det är visserligen högre än för den privata sektorn, där siffran är 90 %, men fortfarande helt oacceptabelt.

En av del av skillnaderna är det s.k. glastaket, att kvinnor inte släpps upp i organisationerna. I kommunerna är 58 % av cheferna kvinnor och 42 % män, och i landstinget är chefsposterna delade lika. Det är betydligt bättre siffror än den privata sektorn, där 83 % är män och bara 17 % kvinnor, men med tanke på könsfördelningen bland de anställda i stort är det ändå inte imponerande. Inom landstingen och kommunerna är 80 respektive 78 % av de anställda kvinnor, jämfört med 36 % i näringslivet.

Utredningen bör belysa hur olika delar av den gemensamma sektorn har uppfattat och försökt åtgärda den direkta lönediskrimineringen och lyfta fram exempel på fungerande metoder.

8 Skatteuttaget

Drygt 60 % av skatterna tas i dag ut av män. De senaste tio årens skattesänkningar, kombinerade med nedskärningar inom kommuner och landsting, kan därför beskrivas som en allvarlig backlash, som friställt hundratusentals kvinnor för att frigöra pengar åt framför allt män. Den barn- och äldreomsorg som inte utförs av kommunerna försvinner inte utan skjuts från avlönat till oavlönat kvinnoarbete.

För att bryta det mönster där kvinnodominerade sektorer också betalar låga löner krävs ett långsiktigt större utrymme för offentlig konsumtion. I den senaste Långtidsutredningen antas tillväxten fram till år 2015 vara i stort sett lika stor som under de senaste 25 åren. Fördelningen av produktionsökningen sägs däremot komma att skilja sig markant från den tidigare: Den privata konsumtionen antas öka med 45 % per person samtidigt som konsumtionen av offentliga tjänster bara ökar med 15 %.

Ur Vänsterpartiets synvinkel skulle det vara en högst problematisk utveckling. Dagens skatteintäkter räcker inte till de verkliga kostnaderna för den service och de rättigheter samhället skall erbjuda medborgarna utan de delfinansieras genom att de anställda i den offentliga sektorn hålls underbetalda. Ifrågasättandet av könsmaktsordningen måste därmed också innehålla en kritik av inriktningen på den förda ekonomiska politiken.

Det är förstås inte alls självklart att skatteintäkterna används på ett jämlikt sätt. Professor och kvinnoforskaren Elisabeth Sundin, Arbetslivsinstitutet Norrköping, granskade till exempel medelsfördelningen hos fem olika departement ur ett könsperspektiv i slutet av 1980-talet. Hennes slutsats var att statens betydelse för män kan vara väl så stor som för kvinnor och att dominansen av kvinnoinriktade insatser från samhällets sida är mindre än man brukar hävda.

Utredningen bör analysera skatteuttaget och dess användning i dag och särskilt granska hur nedskärningarna förändrade resursfördelningen mellan könen.

9 Privatisering

I dag är det i princip tre stora börsnoterade företag som dominerar den privata äldreomsorgen. Ett av företagen har de senaste åren köpt ett stort antal mindre vårdgivare och dessutom gått in på flera marknader inom vårdsektorn. Valfriheten har uteblivit, och vårdbolagen kan nu i allt högre utsträckning styra prisutvecklingen med allt högre kostnader som resultat.

Privatiseringsivrarna påstår ibland att konkurrensutsättningen skulle leda till högre kvinnolöner. Statistiken talar ett annat språk. En del yrkesgrupper som det för tillfället finns hög efterfrågan på har visserligen kunnat dra fördelar av detta, till exempel genom att bemanningsföretag för läkare och sjuksköterskor kunnat pressa fram löneökningar. Men vi kan samtidigt se hur löneökningarna har visat sig högst tillfälliga för de breda grupperna av tidigare offentliganställda kvinnor. För många av dem har den enda bestående effekten varit minskad personaltäthet i syfte att öka vinstmarginalerna och stängda avdelningar till följd av de kostnadsökningar privatiseringarna har fört med sig.

Skillnaderna mellan kvinnor och män med samma utbildning är dessutom större inom privat än inom offentlig sektor, även inom samma yrken. I den kommunala förvaltningen tjänar de män som är ekonomer 105 % av lönen för dem som är kvinnor, och i den statliga är siffran 106 %, men i den privata sektorn är den hela 118 %. Socialsekreterare tjänar lika mycket oberoende av kön, men de män som arbetar som socionomer i den privata sektorn tjänar 19 % mer än de kolleger som är kvinnor.

Problemet är med andra ord inte den offentliga sektorn utan kvinnors arbetsmarknad i sin helhet. Andelen med tidsbegränsade anställningar är till exempel lika hög inom Handels som inom Kommunal, och ännu högre i Fastighets och är ojämförligt störst inom Hotell och Restaurang. Andelen ofrivilligt deltidsanställda är 13 % i Handels och Fastighets, 16 % i Kommunal och 19 % i Hotell och Restaurang.

Ett ytterligare problem är att den fortgående privatiseringen riskerar att bygga upp en omfattande byråkrati. I USA går en dubbelt så stor andel av BNP som i Sverige till sjukvården, trots att omkring 50 miljoner människor står utanför vårdsystemet. Den höga kostnaden till trots är spädbarnsdödligheten dubbelt så hög som i Sverige.

Så länge de totala resurserna inte ökar är det de breda grupperna av offentliganställda kvinnor som på ett eller annat sätt får betala för den ökade byråkratin och löneökningarna i bristyrkena. Mindre löneutrymme, lägre personaltäthet och arbetslöshet till följd av stängda avdelningar – det är det resultat vi kan vänta oss av privatiseringar som inte åtföljs av skattehöjningar.

Utredningen bör analysera hur den ökande privatiseringen har påverkat löneläget och de könsmässiga löneskillnaderna i de berörda yrkesgrupperna. Erfarenheterna från Sverige bör jämföras med dem från andra länder som haft en liknande utveckling.

Den svenska offentliga upphandlingen omsluter varor för cirka 100 miljarder kronor per år och tjänster och entreprenader för cirka 200 miljarder.

Utredningen bör analysera möjligheterna att använda den makten för att förändra könsdiskrimineringen och könssegregationen i delar av den privata sektorn.

Vänsterpartiet vill också redan nu se ett statligt initiativ om att ta fram en jämställdhetsmärkning av arbetsplatser som gör det möjligt för framför allt stat, kommuner och landsting att ställa sådana krav vid den offentliga upphandlingen.

10 Demokratisering

Vänsterpartiets alternativ till en fortsatt privatisering av välfärdstjänsterna är en verklig och djupgående demokratisering av den gemensamma sektorn som tar sin utgångspunkt i beslut fattade ute på arbetsplatserna.

Fortfarande, efter ett halvt sekel av socialdemokratiska regeringar, präglas den offentliga sektorn av odemokratiska arbetsorganisationer. De ålderdomliga hierarkierna måste brytas ned och alla personalgrupper ges en aktiv roll i besluten över vårdens framtid. Andra intressen behöver också vägas in mer än i dag: Patient- och handikapporganisationer bör till exempel få ett ökat inflytande i sjukvården.

En demokratisering innebär naturligtvis ingen automatisk maktförskjutning från män till kvinnor, bortsett från att män är överrepresenterade bland cheferna. Däremot ökar möjligheterna att förändra sin arbetssituation och driva igenom krav som ökar jämlikheten.

Utredningen bör därför sammanställa de erfarenheter som finns av att flytta makt till personalen i olika delar av den offentliga sektorn och särskilt belysa hur sådana förändringar har påverkat könshierarkierna på arbetsplatserna.

11 Avslutning

Kvinnor som grupp har särskilt missgynnats av 1990-talets förändringar i lönestrukturen. Trots att kvinnor har tagit igen männens försprång i utbildningslängd och arbetslivserfarenhet har lönegapet varit i det närmaste konstant de senaste 20 åren. Problemen med stress har ökat inom särskilt de kvinnodominerade yrkena i såväl privat som offentlig sektor.

Vård- och omsorgssektorn riskerar att få stora rekryteringsproblem framöver, vilket vore ett slag mot hela det svenska välfärdssystemet. Det saknas redan läkare, sjuksköterskor och undersköterskor på många håll i sjukvården. Vänsterpartiets svar på det är rätt till lika lön för likvärdigt arbete, satsningar på att förbättra arbetsmiljön och en demokratisering av arbetsplatserna.

En utredning av den offentliga sektorns roll för de könsmässiga löneskillnaderna skulle sätta även dessa frågor på dagordningen och visa att Sverige tar kritiken från FN på allvar. I grund och botten är problemen inte en fråga om ekonomiska eller arbetsmarknadspolitiska nödvändigheter utan om att i det här samhället underordnas kvinnor som grupp fortfarande män som grupp.

Stockholm den 4 oktober 2001
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)	Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)	Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)	Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)	Maggi Mikaelsson (v)
Siv Holma (v)