Mål och riktlinjer för socialpolitiken

Motion 1990/91:So320 av Lars Werner m.fl. (v)

En socialistisk socialpolitik utgår från en tro på att
människor har resurser att förändra missförhållanden och
rättvist fördela sociala och ekonomiska resurser.

I vårt värn av omfördelningen och ett solidariskt
utnyttjande av resurserna ligger vår uppfattning om
människors lika värde och att alla efter sina förutsättningar
ska vara med att betala och få tillgång till resurserna. Det är
inte bara de duktiga, präktiga, ordentliga och förutseende
som ska ha tillgång till ett värdigt liv utan även de
destruktiva och slarviga ska kunna få sin del av
välfärdskakan.

Vänsterpartiet utgår inte från att kapitalistisk
marknadsekonomi eller den typ av marknadsekonomi som
vi har är enbart av godo. Den skapar inte automatiskt ett
överskott till den offentliga verksamheten, eller ger tillskott
till en allmän välfärd. Ofta är det tvärt om. Genom sina
ständiga krav på att, till varje pris, ha en ekonomisk tillväxt
skapar den onyttigheter som för med sig ökade
samhällskostnader. Kostnader som i sin tur kräver
ytterligare effektivitet och ytterligare tillväxt. Resultatet
kan bli en problemskruv av social utslagning som visar sig i
ökade yrkesskador, hälsoproblem, missbruk,
förtidspensioneringar etc.

Det mesta av kostnaderna för de av marknadsekonomin
skapade problemen betalas av löntagarna genom skatter.
Marknadens kostnadsmedvetande är inte av social
karaktär, snarare finns det ett stort ifrågasättande och
avoghet mot att betala till nyttigheter som kan minska
vinsterna.

Vänsterpartiet ser alltså i motsats till regeringen och
nyliberalerna ett mycket nära samband mellan
socialpolitiken och marknaden. För dem har socialpolitiken
endast formen av ett grovmaskigt skyddsnät mot utslagning
och sociala orättvisor.

Demokratisk styrning

Vi kan därför inte stämma in i hyllningskören för
marknadsekonomin i den form den nu har. Marknaden styrs
av makt- och inkomstförhållanden som uppstår i
produktionssystemet och kan inte med bästa vilja kallas
demokratisk. En socialistisk marknadsekonomi måste ha en
demokratisk styrning, motverka monopolistiska
förhållanden, ge en jämn inkomstfördelning och ha en
human inriktning. Denna demokratiska marknad måste ta
emot signaler från människorna den ska betjäna. Den
demokratiska styrningen får då inte bara vara skenbar utan
den måste ge inflytande och ansvar för alla människor. Då
försvinner kapitalets avgörande makt över
produktionsmedlen och det går att utveckla en effektiv
användning av såväl planering som fri marknad. I ett sådant
samhälle leder en effektiv marknadsfunktion inte till sociala
skillnader och utslagning utan till effektiva styr- och
korrigeringsmedel för att nå gemensamma mål.

Nu har kapitalet lyckats mycket bra med att slå vakt om
sina vinster. Ett ekonomistiskt och resultatinriktat tänkande
har gjort att man nu ser mer till kvantitet och kostnader än
till kvalitet och välfärd. Detta gäller inte minst på vårdoch
omsorgsområdena. Någon har kallat detta en ''blå
revolution''. Det senaste decenniet har det blivit lite mer
orättvist att leva och under det kommande tornar
orättvisorna upp sig vid horisonten.

Samma utveckling ser vi i den västeuropeiska
integrationsprocessen. EG är i dag framför allt de stora
företagens organisation i Västeuropa. Man kan mycket väl
försämra ett lands skyddslagar men när EG ska besluta om
en ''social stadga'' så blir det bara en rekommendation. Det
är de starka som gynnas.

Besluten ska ligga nära människorna

Vi menar att besluten ska ligga så nära människorna som
möjligt. Redan i dag är allt för många beslut centraliserade
till styrelser långt från den vanliga människan. Inte blir det
bättre av att besluten flyttas än längre bort till en
kommission i Bryssel.

För vänsterpartiet är solidariteten den grundläggande
principen. Självklart innebär det också samarbete med
fackliga rörelser och olika progressiva krafter som verkar
inom EG. De stora företagens internationalisering kräver
ökat internationellt samarbete mellan fackliga
organisationer och progressiva partier inom och utom EG,
i Väst- och Östeuropa, mellan norra och södra delen av
världen.

Grundtrygghet och rättssäkerhet är viktigt

Produktionen av tjänster och varor måste styras av
människors behov. De grundläggande behoven av
livsförnödenheter, bostäder, social trygghet etc ska
staten/den offentliga sektorn se till att tillfredsställa genom
ett fungerande solidariskt fördelningssystem bl a genom att
på lämpligt sätt styra investeringarna.

Tillsyn över att rättssäkerheten fungerar
tillfredsställande är en annan viktig uppgift.

Vi menar att det är berättigat med en stor offentlig
sektor som under vissa förutsättningar kan tillåtas växa
genom att vi gör investeringar i vård, omvårdnad,
utbildning etc.

Därmed inte sagt att en stor offentlig sektor alltid är
berättigad. Om den sociala utslagningen, som vi vet att
produktionsordningen till stor del står för, kan nedbringas
så kommer detta att minska behovet. I dagsläget ser vi inte
den utvecklingen utan snarare ökande behov. I den
situationen kan man inte göra nerskärningar men resurser
som finns kan omprioriteras. Det kan ur ett socialpolitiskt
perspektiv till och med vara nödvändigt att göra
omprioriteringar för att stoppa utslagningen.

Minska byråkrati -- bort med förmynderi

Förutom omprioriteringar kan mycket annat göras. Det
finns en överloppsbyråkrati som i dag hindrar eget
ansvarstagande för enskilda och grupper. Vi tror att den har
uppkommit genom att den offentliga byråkratin har
genererat chefer och med cheferna har en rad olika
beslutsnivåer skapats. Snåriga beslutssystem har fått
uttydare som har intagit olika värderingsattityder;
förmynderi, sparnit och en gnetig förvaltningsinriktning är
några av dessa byråkratiska attityder som försvårar ett
förändringsarbete. Det kan då bli till en trögtänkt
administration till nytta bara för sig själv. Många
människors resurser tas inte tillvara och deras möjligheter
till inflytande och ansvarstagande blir ytterst begränsade.

Privatisering löser inte problemen

Privatisering av den offentliga sektorn löser inte
problemen. För att privatisera behövs det skattebetalarnas
stöd. Privata skolor måste förutom elevavgifter ha statliga
och kommunala bidrag, likaså privata daghem. Privata
tandläkare och all privat sjuk- och läkarvård måste ha
pengar från det allmänna för att kunna existera. På kort sikt
kan överföringarna från offentlig till privat verksamhet se
ut att ge vinster men långsiktigt sker en utarmning av den
offentliga sektorn eftersom det privata i egentlig mening
inte är privat utan en blandning av offentliga pengar och
privat administration. En administration som kan drabbas
av byråkratiska sjukdomar. En allt för kraftig privatisering
medför också en risk för större orättvisor i och med att vissa
kan köpa sig till omvårdnad, sjukvård etc. Då har vi ändå
inget sagt om problemen med ansvar för verksamheter och
lönsamhetskraven. Det är så att även vinstkrav fördyrar. En
intressant fråga är hur minskade statliga och kommunala
bidrag kan inverka på verksamheten. Kan vi se fram emot
skolor, daghem eller flyktingförläggningar som går i
konkurs?

Lika rätt till omvårdnad, sjukvård m m

Kooperativa lösningar anses av många som en gyllene
medelväg. Privat engagemang med bibehållandet av en
gemensam inriktning. Kooperativa sammanslutningar inom
vårdsektorn kan fungera utmärkt som behandlande och
pedagogiskt instrument. Vi vet också att föräldrakooperativ
kan fungera bra och vara ett alternativ när det saknas
kommunala alternativ men vi ser trots detta kooperativen
som övergångsformer tills vi får en full behovstäckning
inom barnomsorgen.

Anledningarna till att man kan vara skeptisk till att
generellt använda sig av kooperativa lösningar är många.
Tanken bakom socialpolitiken är att alla ska ha lika rätt till
omvårdnad, sjukvård, utbildning etc. När det gäller
privatiseringen kan orättvisorna börja florera när
människorna kan köpa tidigare offentliga tjänster. För att
exempelvis bilda och bli medlem i ett föräldrakooperativ
krävs en god ekonomi. Handikappade, ensamstående,
invandrare, unga familjer etc som har det sämre
ekonomiskt ställt kan komma att hamna utanför dessa
möjligheter. Kooperativ kan sluta sig och insynen blir dålig
med en försvagning av det kommunala ansvaret som följd.

Öka användarnas inflytande och ansvar

Vänsterpartiet vill utveckla barnomsorgen i fristående
resultatenheter där det inte finns några vinstintressen. Där
både barn, personal och föräldrar har inflytande och kan
utvecklas. Detta ska ske under en övergripande politisk
styrning.

Överhuvudtaget måste användarnas inflytande och
ansvar öka i all offentlig verksamhet. Att aktivera
användarna måste vara en huvuduppgift för personalen på
basplanet. Till detta behövs nya kunskaper.
Personalutbildningen på basnivån behöver öka väsentligt.
Under en följd av år har utbildningsresurserna i huvudsak
gått till människor som arbetar på chefs- och
handläggarnivå. En ny inriktning måste till där satsningen
sker på personer som har den största användarkontakten.
Det är där som en utbildningsinvestering blir mest lönsam.

När det gäller att tillvarata användarnas inflytande så har
vi knappast börjat. Det är idémässigt nästan ett rent bord.
Tar man socialtjänsten som exempel skymtar nästan
ingenting. Det kanske märkligaste är att vi trots all
projektverksamhet, samhällsarbete, utbildning etc inte
kommit längre i att utnyttja människornas resurser.

Rättvist avgifts- och bidragssystem

Decentralisering har länge varit ett honnörsord för
politiker. Men decentralisering innebär också att lägga ut
besluten på kommunerna och detta kan skapa orättvisor.
Det sker genom att man prioriterar olika saker i olika
kommuner. En del håller nere daghemsavgifterna, snålar in
på bostadsbidraget för pensionärerna, medan
grannkommunen gör tvärt om. Detta kan innebära att
människor som bor intill varandra kan få det mycket olika i
ekonomiskt hänseende. Det finns många sådana effekter av
hur decentralisering av ekonomin kan drabba människor
och vänsterpartiet anser att staten här har ett övergripande
ansvar att reglera avgiftsoch bidragssystemet så att
människor inte drabbas av ekonomiska orättvisor. Det är en
av statens uppgifter i ett solidariskt samhälle.

Stärk skyddet i socialtjänstlagen för de svaga

Det annonseras om förändringar av socialtjänstlagen. I
kommunerna anser man att det nu är dags att ompröva
biståndsparagrafen. Människorna ska inte få det bistånd de
behöver utan behoven ska sättas i förhållande till de
prioriteringar inom ekonomin som kommunens politiker
gör. Från kommunernas sida vill man också förändra
möjligheten att få rätt vid överklagande genom att ändra
besvärsrätten från förvaltningsbesvär till kommunalbesvär.
Vänsterpartiet anser att i stället för att försvaga
socialtjänstlagen skall den stärkas till skydd för utsatta i
samhället.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mål och inriktning av
socialpolitiken.

Stockholm den 21 januari 1991

Lars Werner (v)

Berith Eriksson (v)

Lars-Ove Hagberg (v)

Bo Hammar (v)

Margó Ingvardsson (v)

Ylva Johansson (v)

Bertil Måbrink (v)

Gudrun Schyman (v)