Mänskliga rättigheter i arabvärlden

Motion 2002/03:U251 av Gunnar Hökmark (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mänskliga rättigheter i arabvärlden.

Motivering

1990-talet var på många sätt ett omvälvande decennium i den internationella politiken. Den sannolikt viktigaste och på lång sikt mest betydelsefulla utvecklingen var sammanbrottet för de socialistiska planekonomiska diktaturerna. Under decennier hade de förtryckt och förnedrat sina medmänniskor i former som inte får glömmas utan alltid måste påminnas om för att förtrycket aldrig skall kunna upprepas. Genom sin närvaro utgjorde de ett hot mot frihet och demokrati i sin omvärld. Lika glädjande var apartheidsystemets försvinnande i Sydafrika. Miljontals människor som levt i kommunismens respektive apartheidsystemets politiska förtryck och ekonomiska misär kan nu se fram emot en bättre framtid med demokrati, frihet och marknadsekonomi.

För Sveriges geografiska närhet och den europeiska kontinenten kan denna utveckling inte nog underskattas. Alltsedan andra världskriget var Europa en splittrad kontinent med det kalla kriget. I väst levde människorna i frihet, demokrati och blomstrande ekonomier. I öst rådde massfattigdom och politiskt förtryck. Natos militära överlägsenhet var dem avskräckningsmekanism som garanterade att det fria Europa förblev fritt. Sveriges starka försvar bidrog till stabiliteten i vår del av världen.

Först efter att kommunismen bröt samman blev det möjligt att bygga ett nytt Europa där demokrati, frihet, öppna gränser och marknadsekonomi blivit ledstjärna i de allra flesta länderna. Vi ser nu en process där EU förhoppningsvis redan 2004 utvidgas och tar emot tio nya medlemmar för att därefter inkludera ytterligare europeiska nationer i sitt samarbete för människors frihet och fred mellan folken. Något konventionellt krigshot av det slag som kom att prägla det kalla krigets decennier föreligger inte längre.

Utvecklingen i Europa är en tydlig illustration av den gamla sanningen att verklig fred mellan människor blir möjligt först när demokratin vinner utbredning. Demokratier går inte i krig med varandra. Redan stora filosofer som Immanuel Kant och John Locke beskrev hur fredliga unioner av liberala republiker kan skapas och därmed bidra till freden länder emellan. Vare sig Kant eller Locke hade några tydliga erfarenheter av hur demokratier uppträder mot varandra. De lärdomarna har kommit senare. Men deras teoretiska insikter är giltiga än idag.

Demokratiska regeringer är valda av folket och står till svars inför dem. Normalt brukar människor föredra fred framför krig. Detta faktum kommer till allra starkast uttryck i fria och öppna samhällen där grundläggande värden som respekten för människors fri- och rättigheter ligger som bas för samhällsutvecklingen. Demokratiskt valda regeringar får mandat att undvika konflikter och minimera riskerna för dem. Diktaturer lever på att förtrycka sina medborgare och behöver sina interna och externa konflikter. De får sin livsluft genom att odla motsättningar mellan människor och folk. Därigenom kan de också låta andra ideal överordnas demokratin, friheten och respekten för den enskilde.

Genom att hänvisa till en hotfull omvärld söker man legitimera behovet av inhemskt förtryck. Andra världskriget startades av de nationalsocialistiska diktaturerna och kriget fick inget slut förrän de besegrades i grunden. Det kalla kriget startades av de stalinistiska diktaturerna och fick ett slut först efter att kommunismen brutit samman.

I boken Det öppna såret (Timbro 1997) redovisar författaren Per Ahlmark banbrytande forskning som visar att drygt 170 miljoner människor troligen avlivats i massmord under 1900-talet. Det är ungefär fyra gånger fler än de som dött på slagfälten. Diktaturerna har stått för 98 procent av detta dödande och kommunismen för två tredjedelar.

Ingen faktor är så viktig för att främja fred som frihet och demokrati. Blickar vi bortom Europa och Sydafrika framskymtar en splittrad bild. I delar av Asien gjorde demokratin framsteg på 1990-talet. Taiwan har blivit världens första kinesiska demokrati. Fortfarande kvarstår det kommunistiska Kina som ett hot mot både sina egna medborgares frihet och trygghet liksom mot regionens stabilitet. I Latinamerika kvarstår Kuba som en socialistisk diktatur med konsekvenser för dess befolkning i form av fattigdom och förnedring. I Afrika ser vi tydligt att demokratin på sina håll gör, ehuru otillräckliga, genombrott. Av stor betydelse i det sammanhanget är den demokrati som kunnat etableras efter apartheidregimens fall.

Det finns emellertid en del av världen där diktaturerna kvarstår i stort sett i oförändrad omfattning och som återfinns inom arabvärlden. Vi har där ett block av diktaturregimer som genom sitt förtryck av egna befolkningar också utgör ett hot mot freden och stabiliteten i sin region och ytterst i världen.

Det är ingen överdrift att i dag kalla stora delar av arabvärlden för världens enda återstående diktaturblock. Hur prekärt tillståndet i den delen av världen är framgår tydligt och klart av en FN-rapport som publicerades i juli i år med titeln UN-report on Arab Human Development. Rapporten är den första från FN:s utvecklingsprogram UNDP som inriktar sig på just Arabförbundets 22 medlemsländer från Atlanten till Persiska viken. Där förmedlas dyster läsning.

Inte i något enda arabland finns det politiska oppositionspartier som på laglig väg kan utmana odemokratiska makthavare och av egen kraft bilda en regering. I Irak finns blott ett politiskt parti – Baathpartiet, anfört av Saddam Hussein som tillika är president, premiärminister och militär överbefälhavare. Algeriet, däremot, stoltserar med ett 40-tal tillåtna partier, därav ett halvdussin i regeringsställning. Men oavsett vilka som innehar ministerposter råder ingen tvekan om att landet styrs av ett kotteri av tämligen anonyma generaler. Också Jordanien har ett 40-tal politiska partier. Men ministrarna är opolitiska och utsedda av kungen, vars makt i sista hand vilar på en väldrillad beduinarmé. I Libyen finns inga partier alls, blott den mystiske översten Muammar Khadaffi som utan formella politiska titlar härskar enväldigt över sina undersåtar. Den palestinska myndigheten under Yassir Arafats despotiska ledning är ett monster av korruption och ineffektivitet.

De 22 arabländerna med nära 300 miljoner människor utgör nämligen den region i världen där nätsurfandet är allra minst utbrett, till och med mindre än i Afrika söder om Sahara. Och långtifrån alla araber är i stånd att läsa UNDP-rapporten, på nätet eller i tryck.

Hela 43 procent av arabvärldens vuxna befolkning är analfabeter, drygt dubbelt så stor andel som det globala genomsnittet och betydligt mer än u-landsgenomsnittet på 29 procent. Över huvud taget är läsandet föga utbrett, åtminstone om man bortser från Koranen och andra religiösa texter. Årligen översätts blott drygt 300 utländska böcker i hela arabvärlden, vilket exempelvis kan jämföras med den femdubbla siffran enbart i Grekland. Förvisso utges en mängd tidningar och tidskrifter i alla arabländer. Men med ytterst få undantag är de propagandaorgan för regimerna eller hårt censurerade, liksom i ännu högre grad tv och radio.

Rapporten citerar Press Freedom Survey 2001 som slår fast att inte i någon enda arabstat existerar fria massmedier. Det korresponderar väl med UNDP:s egenkomponerade mänskliga frihetsindex, där arabvärlden hamnar i särklass sist av världens regioner, långt efter Afrika söder om Sahara och södra Asien. Ändå har arabregimerna satsat mer på utbildning än andra länder i tredje världen. UNDP-rapporten är dock kritisk mot utbildningens innehåll, framför allt vid de alltfler religiösa gymnasieskolorna och universiteten. Resultatet är hundratusentals arbetslösa och missnöjda akademiker som flockas i storstäderna utan en chans till anställning på arbetsplatser som kräver gediget yrkeskunnande.

Flertalet arabländer har därtill försummat investeringar i forskning och utveckling (FoU), med undantag för den militära sektorn. Som andel av bruttonationalprodukten spenderade arabvärlden i genomsnitt blott 0,4 procent, jämfört med exempelvis 2,35 för Israel samt 2,9 procent för Japan. Resultatet av bristfällig utbildning och forskning är att arabländerna hamnat dramatiskt på efterkälken i förhållande till många andra u-landsekonomier. 1960 var bruttonationalprodukten per capita i arabvärlden markant högre än den var hos de asiatiska tigrarna Sydkorea, Taiwan och Singapore. I dag producerar en arabisk arbetare i snitt blott hälften av vad en sydkoreansk arbetare gör. Enbart Sydkorea med drygt 50 miljoner invånare har högre BNP än samtliga arabländer med nära 300 miljoner invånare, trots arabvärldens väldiga oljeresurser!

Utan politisk pluralism, utan intellektuell frihet och med ekonomin i fritt fall förvånar det knappast att många av regionens invånare röstar med fötterna. Tiotals miljoner araber har flytt utomlands, många av dem numera med arbete i Västeuropa och USA. Och i en opinionsmätning bland arabiska ungdomar år 2001 uttryckte över hälften av de tillfrågade att de skulle föredra att tillbringa resten av sina liv utomlands.

De 22 arabländerna som undersökningen talar om är: Algeriet, Bahrain, Comorerna, Djibouti, Egypten, Förenade arabemiraten, Irak, Jemen, Jordanien, Kuwait, Libanon, Libyen, Mauretanien, Marocko, Oman, Palestinska myndigheten, Qatar, Saudiarabien, Somalia, Sudan, Syrien och Tunisien.

Det är en avgörande viktig politisk uppgift för världssamfundet att genom tydliga krav och opinionsbildning medverka till en demokratisk utveckling i dessa länder. Förtrycket av mänskliga fri- och rättigheter kan och får aldrig ursäktas av kulturella eller religiösa skäl. Människor som lever i arabiska länder har samma rätt till frihet, demokrati och respekt för den enskilda individen som människor i andra länder.

Den muslimska tron innebär på inget sätt vare sig något argument eller något stöd för diktatorers förtryck av sina egna medborgare. Den människosyn som kommer till uttryck i dessa diktaturer är ett hot mot fred och internationell stabilitet. Det är uppenbart inte bara när man följer vad deras ledare säger utan också av deras handlingar.

De skapar en falsk motsättning mellan västvärldens länder och sina egna som bidrar till att legitimera hot om militärt våld och terror. Det förtjänar därför att sägas klart och tydligt att den tredje världens folk inte förtrycks av den rika världen utan av sina egna regimer. Demokratins genombrott i dessa länder skulle innebära inte bara en respekt för den enskilda människan och hennes mänskliga fri- och rättigheter utan också en större öppenhet till andra länder och andra kulturer. Det finns inget som bättre skulle kunna bidra till freden i de regioner som det här gäller.

Sverige bör mot denna bakgrund lyfta fram kraven på demokrati och frihet i de länder som behandlas i UNDP-rapporten. Alltför länge har förtrycket i dessa länder fått döljas med hänvisning till kulturella och religiösa traditioner. Det duger inte längre. Ett sådant förhållningssätt innebär att man undviker ett problem som i allra högsta grad påverkar säkerheten och stabiliteten i världen. Det innebär samtidigt att man accepterar förtrycket av människor av en viss härkomst och en viss religion som om de inte hade samma rättigheter som andra människor.

Sverige bör artikulera kraven på frihet och demokrati i bilaterala kontakter med dessa länder och genom det utrikespolitiska arbetet i Europeiska unionen. Det bör vara en viktig beståndsdel i EU:s gemensamma utrikespolitik.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 21 oktober 2002

Gunnar Hökmark (m)