Mänskliga rättigheter i Sovjetunionen

Motion 1989/90:U648 av Margareta Fogelberg (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:U648

av Margareta Fogelberg (fp)
Mänskliga rättigheter i Sovjetunionen

Glasnost och perestrojka, ryska ord för öppenhet och förändring som fått
hela västvärlden att hålla andan i beundran men bävan inför vad som skall
hända härnäst.

Glasnost innebär inte bara en nyvunnen frihet att få framföra sina åsikter,
utan den har också släppt loss gammal surdeg, etniska motsättningar blossar
åter upp. Däribland den väl ingrodda antisemitismen. De sovjetiska judarna
är sedan gammalt vana vid att bli trakasserade och få skulden för det mesta
som gått snett i det ryska samhället.

I dag känner de en fruktan som är mera påtaglig än på mycket länge. Ultranationalistiska
rörelser som Pamyat vädrar morgonluft och hoppas åter på
ett liv under tsaren, armén och kyrkan. Bara man kan bli kvitt de förhatliga
judarna.

Vid sidan av Pamyat finns det nu också fascistiska rörelser, officiellt sponsrade
organisationer bestående av Afghanistan-veteraner som skyller kriget
på judarna och andra nationalistiska grupper av ryska intellektuella som förfäktar
tanken på nya pogromer. Till skillnad från georgier, uzbekistaner,
krimtatarer och andra etniska minoriteter, finns inget land inom Sovjetunionen
som ursprungligen kan sägas vara judarnas. De är spridda över många
av sovjetrepublikerna. Den ryska judiska befolkningen, ungefär 2,5 miljoner,
är den tredje största i världen. De flesta älskar sitt land och önskar
egentligen inte annat än att få leva ifred som andra goda sovjetmedborgare.

Under det senaste året har skett en kraftig ökning av utvandringen, men
av dem som lämna landet under 1988 och 1989 har merparten varit förstagångssökande
som fått sina utresevisa ganska omgående.

Det har nu gått tolv månader sedan Wien-konferensen, där de sovjetiska
delegaterna lovade att man skulle formulera nya regler för att rätta till de
oftast obegripliga avslagsskälen: bärare av statshemligheter, och poor relatives.
Inte på någon enda väsentlig punkt kan man påstå att de sovjetiska
myndigheterna har ändrat sig ens när det gäller FN:s deklaration om de
mänskliga rättigheterna.

Michail Gorbachov har högtidligt deklarerat att ingen skall behöva stämplas
som "bärare av statshemlighet längre än fem år efter det att man lämnat
ett arbete av känslig karaktär.

Trots detta finns fortfarande en kärna av ca 1500 s.k. refuseniks. Däribland
flera som väntat i nära arton år. Under tiden lever de mycket eländigt,

eftersom det första som händer en person med avslagen utreseansökan är att Mot. 1989/90

han mister sitt arbete och får dra sig fram bäst han kan. Barnen blir trakasse- U648

rade i skolan, utestängda från högre undervisning osv.

Vladimir Raiz, 49-årig fysiker och hans hustru Karmela Raiz, 44 år och en
framstående violinist, bor i Vilnius med sina båda barn. De sökte utresevisum
första gången 1972 och fick sitt avslag 1973. Skälet skulle vara Vladimirs
tidigare arbete vid instituet för molekylärbiologi, ryska vetenskapsakademien.
Det arbetet hade han lämnat redan 1971.

Sedan dess har familjen upprepat sina utreseansökningar med samma nedslående
resultat. Det senaste avslaget kom i augusti 1989. Genom åren har
Vladimir och hans hustru och barn utsatts för ständiga trakasserier. Vladimir
som var en lovande vetenskapsman har inte kunnat delta i något som helst
forskningsarbete utan har fått dra försorg om sig och familjen på de tillfälliga,
enkla sysslor han lyckats få.

Under några år försökte han vidmakthålla sin professionella kompetens
genom att organisera vetenskapliga seminarier i Vilnius. I samband med
dessa aktiviteter har han blivit förhörd och varnad åtskilliga gånger och till
slut tvingades han ge upp.

I mars 1985, efter att ha erhållit ännu ett avslag , skrev Vladimir Raiz ett
brev till kommunistpartiets generalsekreterare och klagade över att omsorgen
om sovjetregimen fortfarande användes som skäl för att hålla familjen
kvar, trots det faktum att det då hade gått 20 år sedan han senast hade kontakt
med hemligt material.

I februari 1987 informerades Vladimir Ruiz om att något utresetillstånd
var inte tänkbart förrän tidigast år 2000. Familjen har vädjat till Michail Gorbachov,
utan att få svar.

I Vilnius finns också Georgy Belitsky, som väntat i mer än tio år. Listan
över refuseniks skulle kunna göras mycket lång. Vad jag vill framhålla är, att
glasnost och perestrojka till trots, situationen för de sovjetiska judarna är
svårare än på mycket länge.

Det är därför angeläget att företrädare för den svenska regeringen vid sina
kontakter med de sovjetiska påpekar Sveriges besvikelse över att Sovjetunionen
ännu inte lever upp till de konventioner man skrivit under och de
utfästelser man gjort i de internationella fora där mänskliga rättigheter diskuteras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen begär att regeringen vid internationella och bilaterala
förhandlingar till sovjetmyndigheterna framför vad i motionen framförts
om de sovjetiska judarnas situation.

Stockholm den 25 januari 1990

Margareta Fogelberg (fp)