Mänskliga rättigheter i Turkiet

Motion 2002/03:U227 av Lars Ohly m.fl. (v)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 20

2 Förslag till riksdagsbeslut 21

3 Inledning 22

4 Kränkningar av demokratiska rättigheter 23

5 Kränkningar av de mänskliga rättigheterna – tortyr 24

6 Turkiets EU-kandidatur och Köpenhamnskriterierna 25

7 Förtryck av kurder, assyrier/syrianer och kaldéer 25

8 Förtryck av kvinnor 26

9 En aktiv politik för att uppfylla Köpenhamnskriterierna 26

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör verka för att förmå Turkiet att respektera dess medborgares demokratiska rättigheter och upphöra med förföljelsen av oliktänkande.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör verka för en politik som innebär tolerans mellan olika folkgrupper i Turkiet och ett slut på förtrycket av nationella minoriteter i landet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör verka för att den turkiska staten upphör med trakasserier mot landets minoriteter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör verka för att människor som utvandrat från Turkiet till andra länder skall ha rätt att fritt besöka de områden i landet varifrån de ursprungligen kommer.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU skall arbeta med att förmå Turkiet att uppfylla Köpenhamnskriterierna och att landet lägger särskild vikt vid kvinnornas mänskliga rättigheter.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU skall verka för en konkret tidsplan när det gäller förverkligandet av Köpenhamnskriterierna.

3 Inledning

Turkiet är kandidatland till EU sedan 1999. EU har ställt några krav, s.k. Köpenhamskriterierna, som måste uppfyllas innan förhandlingarna kan påbörjas. Turkiet har gjort ansträngningar för att genomföra politiska reformer och förbättra situationen för sina medborgare men det återstår fortfarande mycket att göra för att respekten för de mänskliga rättigheterna ska genomsyra hela samhället.

Turkiet är det land som blev kvar av Ottomanska riket som, när det var som störst, omfattade bland annat dagens Syrien, Israel, Jordanien, delar av Iran, Irak och sydvästra Ryssland. 1923 utropades Turkiet till en sekulariserad republik efter västerländsk modell. Första världskriget var ett världsomfattande omfördelningskrig av bland annat Ottomanska rikets tillgångar. Storbritannien såg chansen att rycka åt sig godbitar ur imperiets kvarlevor om kriget skulle gå som de hade planerat. Via agenter lovade engelsmännen att araber, armenier, assyrier och kurder skulle få var sin självständig stat om de deltog i kriget på engelsmännens sida. Samtidigt slöt England ett hemligt fördrag med Frankrike om att de skulle dela området mellan sig. Resultatet blev att England fick mandat över nuvarande Irak, Jordanien, Israel. Frankrike fick Syrien och Libanon och dagens oljerika Kerkuk och Mosulområdena kom att tillhöra den nya staten Irak (Agneta Norberg, Förtryck och motstånd, 1999).

Mellan 1984 och 2000 pågick det ett inbördeskrig i sydöstra Turkiet, mellan regeringsstyrkor och kurdiska organisationer – främst med Kurdistans arbetarparti (PKK). Under konflikten begick både den turkiska militären och PKK brott mot de mänskliga rättigheterna. PKK är uppsatt på EU:s terrorlista sedan maj 2002. Partiet ombildades, med mer demokratiska strukturer, och heter numera KADEK (Kurdistans Demokratiska Arbetarparti).

Medan kriget pågick, gick regeringsstyrkorna mycket brutalt fram. Man förflyttade och tömde i flera fall många kurdiska byar i sydöstra Turkiet på deras befolkning. De antiterroristlagar som skapades för att förhindra kurdiska attentat gäller emellertid inte bara i sydöstra Turkiet utan i hela landet. Dessa lagar har bl a använts för att kväsa många olika former av politisk opposition. De har till exempel använts av regeringen för att undertrycka den fria opinionsbildningen. Det utgör ett hot mot yttrandefriheten och journalisters möjligheter att arbeta fritt.

Det förekommer fortfarande tortyr och kränkningar av mänskliga rättigheter i fängelser och häkten i Turkiet och många godtyckliga gripanden av oliktänkande. Det har i vissa fall också kommit till kännedom att de som utför tortyr får straffrihet. Dessutom är antalet försvunna eller döda i polisförvar fortfarande väldigt högt. Påtryckningar mot människorättsorganisationer och människorättsförsvarare är vanligt.

Situationen för Turkiets minoritetsgrupper har förbättrats under det senaste decenniet. Dock återstår en hel del åtgärder för att dessa minoriteter ska känna sig som fullvärdiga medborgare i Turkiet. Till exempel saknar minoriteterna, men också andra regimkritiker, möjligheten att föra en oppositionspolitik gentemot den turkiska statens minoritetspolitik. Visserligen har kurderna och andra minoriteter i lagen fått rättigheten att undervisas på sitt första inlärda språk.

Dock måste den turkiska staten i samarbete med språkinstitutioner se till att denna lag efterlevs och detta återstår att se eftersom lagen är endast två månader gammal. De restriktioner som ska gälla denna lag, dvs att utbildningskurser på t.ex. kurdiska eller ett annat minoritetsspråk ska anordnas i privat regi, att varje enskild kurs ska godkännas av utbildningsministeriet, att kurserna ska ha ministerrådets tillstånd samt att Nationella säkerhetsrådet ska tillstyrka varje enskild kurs bör upphävas.

Många kurder, assyrier/syrianer och kaldéer har fått sin egendom konfiskerad av den turkiska staten. Dessa grupper har i olika omgångar velat återvända till sina hembyar men det har försvårats då de inte har kunnat kräva tillbaka sin egendom. Dessutom har dessa minoriteter förföljts och många av deras kyrkor och möteslokaler har stängts.

4 Kränkningar av demokratiska rättigheter

Yttrandefriheten är en grundläggande mänsklig rättighet. Den utgör pulsådern i alla demokratiska system. Denna rättighet skyddas i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna samt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Turkiet har undertecknat båda dessa konventioner. Men inte Europarådets konvention för skydd av minoriteter. Tyvärr är det även flera EU-länder som ännu inte har undertecknat konventionen.

I stora delar av Turkiet är yttrandefriheten begränsad. Pressens möjligheter begränsas av ägarstrukturen och en restriktiv lagstiftning på yttrandefrihetens område som innebär en hård styrning av journalistkåren. Många journalister och intellektuella sitter fortfarande fängslade. Deras brott är otillåtet yttrande.

De organisationer som arbetar med människorättsfrågor utsätts för svåra trakasserier av landets myndigheter. Turkiets mest ansedda människorättsorganisation, som bedriver ett omfattande arbete med behandling och rehabilitering av tortyroffer – Diyarbakir Representation of the Human Rights Foundation of Turkey (HRFT) trakasserades flera gånger under åren 2000 och 2001 av myndigheterna och får sitt arbete saboterat. Amnesty har rapporterat att turkiska myndigheter vid razzior beslagtagit patientjournaler om tortyroffer.

Enligt människorättsorganisationen Insan Haklari Dernegi, har följande kränkningar av mänskliga rättigheter på politisk grund skett mellan januari och juni 2002:

• Mord, förövaren okänd   51 personer

• Mördade under tortyr   25 personer

• Torterade    381 personer

• Gripna    15 469 personer

• Förbud mot tidningar   78 fall

• Åtalade p.g.a. yttranden   2 260 personer

• Yrkade påföljder för dessa  5 400 år fängelse

• Dömda p.g.a. yttranden   112 personer

• Utdömda påföljder för dessa  165 år och 9 månader fängelse

• Frihetsberövande p.g.a. yttranden  101 personer

(Källa: Den turkiska människorättsorganisationen, Insan Haklari Dernegi)

Vi anser att Sverige inom EU måste verka för att Turkiet ska respektera sina medborgares demokratiska rättigheter och upphöra med förföljelsen av oliktänkande.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

5 Kränkningar av de mänskliga rättigheterna – tortyr

Tortyr och misshandel av häktade och anhållna är vanligt förekommande för att framtvinga bekännelser, inhämta information om oppositionella organisationer eller för att förödmjuka och bestraffa fångar.

Den turkiska staten har skärpt straffet för tortyr. De håller sig dock med två skilda lagparagrafer som reglerar straffen för tortyr och misshandel. En lagparagraf handlar om tortyr och en annan handlar om dålig behandling. Det är lagen mot dålig behandling, 245 § som oftast kommer till användning när man skall döma någon för att ha gjort sig skyldig till tortyr. Den strängare lagstiftningen tas sällan i bruk. På så vis kan tortyr tillämpas utan att den som gör sig skyldig till den riskerar någon allvarligare påföljd.

Demokratiska organisationer är väl medvetna om att både den turkiska regimen och andra maktfaktorer i världen, med alla medel vill stoppa alla krafter som kräver en lösning av kurdfrågan och en demokratisering av Turkiet.

Det fascistiska partiet (Milliyetci Hareket Partisi, MHP), som intar en oförsonlig hållning gentemot olika etniska grupper i Turkiet (exklusive etniska turkar), vänsteranhängare och demokrater i allmänhet, och som inte vill se en demokratisering av Turkiet, ingår för närvarande i koalitionsregeringen. Premiärminister Ecevit har försökt att driva igenom en lag som skulle innebära amnesti åt ett stort antal fångar. De man har för avsikt att släppa är förbrytare och högerextremister, däremot inte personer som kämpar för demokratiseringen i Turkiet.

Kravet på att till varje pris och på ett felaktigt och stelbent sätt slå vakt om landets enhet har medfört och innebär att grundläggande mänskliga rättigheter sätts ur spel. Man förmår inte skilja på begreppen statsbildning och nationalitet, medborgarskap i en stat, och nationell och kulturell tillhörighet. I en statsbildning kan det ju finnas flera olika nationaliteter. I en demokratisk statsbildning med flera olika nationaliteter måste samtliga nationaliteter ges en rätt till sin kultur och nationella identitet. Det handlar om mänskliga rättigheter.

I Turkiet har i flera decennier förts en intensiv turkifieringspolitik riktad mot andra nationella minoriteter. Det som krävs istället är tolerans och försoning olika folkgrupper emellan. Rätten till den egna kulturen och det egna språket är starkt begränsad för Turkiet minoriteter; kurder, armenier, assyrier/syrianer och andra etniska grupper, vilka hindras att verka fritt.

Vi anser att Sverige som enskild stat och som medlem av EU bör verka för en politik som innebär tolerans mellan olika folkgrupper i Turkiet och ett slut på förtrycket av nationella minoriteter i landet.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

6 Turkiets EU-kandidatur och Köpenhamnskriterierna

Turkiet ingick ett avtal om tullunion med EU 1995. Ett av villkoren i avtalet var att Turkiet skulle respektera de mänskliga rättigheterna. Ett turkiskt medlemskap i EU skulle kunna bli möjligt om Turkiet uppfyllde de s.k. Köpenhamnskriterierna. Därmed bör stå klart för Turkiet, vad den turkiska staten har att genomföra för att uppnå medlemskap i EU. Turkiets medlemskap i Europarådet får också anses förpliktande.

Många människorättsorganisationer ser Turkiets kandidatur som en möjlighet till att verklig förändring skall kunna ske. Men en stat bör bedömas efter vad den gör och inte efter vad den säger att den kan tänkas göra i framtiden. Det har tagits vissa positiva steg mot en demokratisering i Turkiet, det är nödvändigt att utifrån den utvecklingen se till att demokratiseringprocessen inte förhindras och att myndigheter och institutioner i Turkiet görs medveten om vikten av ett demokratiskt samhälle.

Enligt den hårt trängda människorättsorganisationen Human Rights Association, har tyvärr MR-situationen i landet förvärrats.

Turkiet har presenterat ett nationellt program när det gäller vad man skall göra för att uppnå EU-medlemskap. Något nytt som skulle kunna peka på att man avser att förändra sin politik gentemot minoritetsgrupperna i landet står inte att finna i detta program.

Vi anser att Sverige inom EU bör verka för att den turkiska staten upphör med trakasserier mot landets minoriteter.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

7 Förtryck av kurder, assyrier/syrianer och kaldéer

Många kurder, assyrier, syrianer, och kaldéer har sin egendom i sydöstra Turkiet ockuperad av byvakter som samarbetar med staten. Den turkiska staten har konfiskerat dessa gruppers egendom och stängt många av deras kyrkor och möteslokaler. Kurder och assyrier m.fl. vilka fördrivits från sina byar har idag svårt att flytta tillbaka på grund av det.

Förstörelsen av minoriteternas kulturarv och minnesplatser fortsätter också. Enligt ett regeringsdekret detta år förbjöds turkiska medborgare i exil att besöka sina hembyar i sydöstra Turkiet. Efter påtryckningar från bland annat Sverige, har premiärminister Bülent Ecevit före sommaren upphävt dekretet och förklarat motiven till dekretet med tillfälliga säkerhetsproblem i området p.g.a. pågående terroristverksamhet. Nu har det i efterhand rapporterats att dekretet i praktiken fortfarande tillämpas och att ett stort antal kurder, assyrier/syrianer och kaldéer förvägrats besöka sina hembyar. Staten söker alltså omöjliggöra granskning av den kulturella förstörelse som pågår inom stora områden där landets minoriteter lever eller har levt.

Vi anser att Sverige inom EU bör verka för att människor som utvandrat från Turkiet till andra länder skall ha rätt att fritt besöka de områden i landet varifrån de ursprungligen kommer.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

8 Förtryck av kvinnor

Vad gäller kvinnors situation, har i turkisk press noterats att antalet självmord ökat påtagligt i sydöstra Turkiet. Fram till 1999 var det vanligt att tvinga flickor i det allmänna skolväsendet till läkare för att kontrollera deras oskuld. Landets hälsovårdsminister, Osman Durmuz, föreslog t.o.m. att införa obligatorisk gynekologisk undersökning av flickor som antagits till utbildning vid vårdgymnasier med syftet att flickor som inte är oskuld skall utestängas från utbildning. Men hans förslag avvisades och de gynekologiska kontrollerna förbjöds sedan fem flickor svalt råttgift för att slippa genomgå denna grova kränkning.

Dessutom blir ofta kvinnliga fångar utsatta för sexuella förnedringar i samband med förhör eller vistelse i häktena. Rapporter om att det förekommer våldtäkter och annat sexuellt ofredande är djupt oroande. Många gånger har man också gripit och utsatt fruar/döttrar till politiskt aktiva män för förnedring och kränkning, för att förmå männen att göra erkännanden.

Vi menar att Sverige inom EU, i arbetet med att förmå Turkiet att uppfylla Köpenhamnskriterierna, måste lägga särskild vikt vid kvinnornas mänskliga rättigheter.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

9 En aktiv politik för att uppfylla Köpenhamnskriterierna

Det har passerat snart sex år sedan Turkiet innefattades av EU:s tullunion. Två år har gått sedan Turkiet blev kandidatland i EU. Turkiet vill gärna antas som medlemsland till EU men om landet konkret i praktiken vill uppfylla Köpenhamnskriterierna är tveksamt.

Sannolikt finns det starka politiska och ekonomiska intressen inom EU om att göra goda affärer med Turkiet, intressen som konkurrerar med kravet på att Turkiet skall uppfylla Köpenhamnskriterierna. Dessa intressen torde inte vara utan inflytande över EU:s politik gentemot Turkiet. Följaktligen måste EU med ökad kraft inskärpa kravet på hänsyn till mänskliga rättigheter i Turkiet och för uppfyllandet av Köpenhamnskriterierna som kompromisslösa villkor. I annat fall kommer EU:s proklamationer och Köpenhamnskriterierna att eka som tomma ord och EU:s trovärdighet som en organisation vilken värnar om mänskliga rättigheter att gå förlorad. Om något sådant skulle inträffa kan det få oöverskådliga konsekvenser när det över huvud taget gäller respekten för mänskliga rättigheter inom EU.

För att avvärja ett sådant scenario anser vi att Sverige inom EU bör verka för en konkret tidsplan när det gäller förverkligandet av Köpenhamnskriterierna, beträffande respekten för mänskliga rättigheter.

Detta vill vi att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.

Stockholm den 21 oktober 2002
Lars Ohly (v)
Berit Jóhannesson (v)	Sten Lundström (v)
Rossana Valeria D (v)	Alice Åström (v)