Mänskliga rättigheter och demokrati i tredje världen

Motion 1988/89:U543 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:U543

av Lars Werner m.fl. (vpk)

Mänskliga rättigheter och demokrati i tredje världen

Begreppet mänskliga rättigheter föddes ur två revolutioner. I Förenta staternas
självständighetsförklaring 1776 hette det: Alla människor är skapade
jämlika. De har av Skaparen förlänats vissa oförytterliga rättigheter till
vilka hör liv, frihet och strävan efter lycka. Den franska revolutionens
deklaration om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna fastslog:
alla människor föds fria och med lika rättigheter och måste alltid förbli fria
och jämlika.

1945, när det nazistiska tusenårsriket gått i graven, var alla beslutna att
något sådant aldrig skulle få upprepas. I FN:s stadga inskrevs som huvuduppgift
för organisationen och dess medlemsstater att främja respekten för
de mänskliga rättigheterna. 1948 kom de internationella konventionerna för
de mänskliga rättigheterna och mot folkmord. Därefter har konventioner
antagits 1965 mot rasdiskriminering och 1966 om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter och om medborgerliga och politiska rättigheter. 1979
kom konventionen mot kvinnodiskriminering och 1984 kom den mot tortyr.
Därtill har ett otal högtidliga deklarationer gjorts.

Konventionerna efterlevs inte

Konventionerna efterlevs inte, inte ens av de länder som ratificerat dem.
Bland dem som undertecknat konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter är så notoriska MR-brottslingar (MR = mänskliga rättigheter)
som Chile, Iran, Irak, Centralafrikanska republiken och Kenya. Konventionen
mot tortyr har undertecknats av tortyrlandet Colombia. FN-systemet
kan inte framtvinga någon form av rättelse mot den kritiserade statens vilja.
Det saknas sanktionsmedel. En idé om borde prövas har väckts inom
ASE AN, nämligen att inrätta regionala MR-domstolar med Europadomstolen
som förebild.

Det ställs inga krav på ett land som ratificerar en konvention att det i
handling visat sig berett att efterleva den. När demokratier störtas, kvarstår
ratificeringen, oavsett vilken blodig diktatur som tar makten.

FN och dess kommission för mänskliga rättigheter, Internationella domstolen
i Haag och Interamerikanska domstolen fördömer, i bästa fall. Men
ofta går politiska överväganden före. FN-sanktioner stoppas av veton i
säkerhetsrådet. I FN-kommissionen åberopar regeringarna icke-inblandning
i inre angelägenheter. Länder som vet att de inte levt upp till sina
åtaganden tenderar att skydda varandra.

När sanktionsmöjligheten saknas, tillgriper staterna de medel de har för
att bestraffa: handel och bistånd. Men de bojkottar av egoistiska skäl inte

viktiga handelspartner. Ett aktuellt exempel är Iran. När bistånd dras in för Mot. 1988/89

att bestraffa, drabbar det inte heller de starka utan de allra svagaste. Den U543

internationella rättvisan sitter fortfarande i spjutstångs ände.

Den missbrukade vetorätten

Vetorätten i FN:s säkerhetsråd borde inte få användas för att stoppa sanktioner
för brott mot de mänskliga rättigheterna. Den var inte avsedd att
användas för att stoppa sanktioner mot apartheidregimen utan för att säkerställa
att de fem allierade makterna skulle fatta eniga beslut för att
upprätthålla freden.

De möjligheter som FN-stadgan (artikel 96) ger generalförsamlingen att
begära rådgivande yttranden av Internationella domstolen eller bemyndiga
FN:s fackorgan att begära sådana, skulle kunna användas för att åtminstone
få rättsliga utlåtanden, när sanktioner stoppas av stormakter.

Sverige i MR-kommissionen

Med Sveriges medlemskap i FN-kommissionen för de mänskliga rättigheterna
följer större möjligheter att agera aktivt. Arbetet måste fortsätta för
att inrätta en befattning som kommissarie för de mänskliga rättigheterna.

Sverige bör ta initiativ till en särskild övervakningskommission för MRadvokater
och personer verksamma i MR-organisationer. De hotas till livet,
fängslas, försvinner, allt för att söka skrämma de växande MR-rörelserna.
Så sker exempelvis i Filippinerna. I Brasilien sköts MR-advokaten Paulo
Cesar Fontelles de Lima ihjäl i juni 1987 när han var på väg till rätten för att
försvara lantarbetare i en marktvist med en jordägare. Han hade tidigare
fått hotelser för att ha bistått lantarbetare som kämpade för en jordreform.

Mer öppen MR på UD

Nu är det viktigt att arbetet i MR-kommissionen bärs upp av en stark och
välinformerad opinion. Fortfarande är Amnesty International, Internationella
juristkommissionen, Röda korset, FEDEFAM och andra MR-organisationer
effektivare och framgångsrikare än FN. MR-rörelsen måste bli en
verklig folkrörelse. Då behöver vi insyn, kunskaper och en brevlåda för
klagomål. Vi har exempelvis många politiska flyktingar som skulle kunna ge
mycket information. Vpk får en ström av nödrop, för de flesta som fängslas
och torteras i världen är kommunister. Vi behöver en MR-avdelning på
UD. Vi förväntar oss att denna fråga prövas på allvar av den utredning av
utrikesförvaltningens inriktning och organisation som pågår.

Vpk föreslår i annan motion ett anslag på 20 miljoner kronor till Unescos
arbete för de mänskliga rättigheterna.

Folkmord

Internationella domstolen i Haag är satt att vaka över folkmordskonventionen.
Men den kan endast ta upp mål där parterna är stater. I praktiken kan

inga folkmord beivras där. Stater som erkänner en folkmordsregim, kan Mot. 1988/89

göra det men vill inte. Andra stater, som vill beivra folkmordet, kan inte U543

göra det därför att de inte erkänner staten ifråga. Det mest flagranta
exemplet är Demokratiska Kampuchea.

Internationella domstolens stadga bör ändras så att statsledare, sittande
eller störtade, kan ställas till svars inför domstolen. Detta vore särskilt
viktigt, när det gäller konventionen om förebyggande och bestraffning av
brottet folkmord. En fällande dom mot en folkmördare kan bli en varning
till andra, som kan verka förebyggande.

Dödsstraffet

Trots bristande efterlevnad av de internationella konventionerna är det
positivt att arbetet med folkmordskonventionen avancerat så att en text
föreligger. Redan arbetet med konventionen har givit resultat, ty - även om
dödsstraffet finns kvar i 120 länder - har 82 i praktiken avskaffat det. Färre
länder avrättar. Fast det faktum att Filippinerna och Haiti avskaffat dödsstraffet
är närmast ett hån mot all anständighet.

Trots de hoppingivande framstegen i arbetet på att avskaffa dödsstraffet,
måste vi konstatera att det statliga mördandet fortsätter och till och med
ökar i omfattning på åtskilliga håll. En våg av avrättningar av politiska
fångar i Iran inleddes på sensommaren 1988. Det allt mer alarmerande läget
i Filippinerna behandlar vpk i en annan motion, där vi föreslår att MRkommissionen
tillsätter en rapportör.

Vi måste uppmärksamma att vissa regimer i stället för att utdöma dödsstraff
och avrätta politiska motståndare låter dem försvinna. Dödsskvadroner
och vigilantegrupper har trätt in i polisens och militärens ställe.

Tvångsförsvinnanden

I Latinamerika uppskattas antalet försvunna personer till 90 000: 15 000 i
Argentina (1976-82), 35 000 i Guatemala under 30 års militärstyre (plus
65 000 mördade), 8 000 i El Salvador, 2 714 i Peru (1983-87), 1 500 i
Colombia osv. Detta rapporterades på FEDEFAM:s (Föreningarna av försvunnas
familjemedlemmar) kongress i Bogota i november. Rasistregimen i
Sydafrika har börjat använda denna metod alltmer. I dag försvinner
människor även i länder som formellt har folkvalda regeringar, men där
militären har stark makt: 200 i Peru förra året, 224 i Filippinerna. Det är
sällsynt att de ansvariga ställs inför rätta.

Därför måste alla ansträngningar sättas in på att förstärka de konventioner
som finns, förstärka resurserna till FN:s arbetsgrupp mot tvångsförsvinnanden,
som MR-kommissionen skapade 1980. FEDEFAM begär internationella
tribunaler och att FN skall förklara tvångsförsvinnanden som
ett brott mot mänskligheten.

13

MR under krisen

Effektivare åtgärder måste till mot de grövsta brotten mot de mänskliga
rättigheterna, som tortyr, politiska avrättningar, tvångsförsvinnanden
och massakrer på nationella och etniska minoriteter. De förekommer framför
allt i u-länderna. Och de har ökat i krisen. Vi ser det tydligast i
Latinamerika. Det är en ond cirkel. Diktaturerna lånade till vapenköp - för
att förtrycka - och sina pensionskassor i länder med perfekt banksekretess.
Dessa lån svarar för 40-60 % av skulderna, som nu ska betalas av
folket. IMF kommer och beordrar budgetnedskärningar. Fattigdomen ökar.

Människor revolterar och möts med repression. Länderna destabiliseras.

Militären hotar demokratin. Undantagstillstånd införs och lagarna sätts ur
spel. Denna utveckling kan vi inte bara observera i Latinamerika utan även
i många andra länder, där arbetar- och bondeprotester möts med våld av
den statliga polismakten och jordägarnas privatpolis, till och med i Indien,
som ansetts ha haft en stabil demokrati.

Fackliga ledare

Enligt en FFI-studie mördades över 300 fackföreningsledare i u-länderna
under 1986 . 45 000 kastades i fängelse enbart därför att de utövat sina
lagliga fackliga rättigheter. Av de två tusen människor som mördades i
Colombia 1987 var 60 fackliga ledare. Andra länder med brutal förföljelse
av fackföreningsfolk är bl.a. Chile, Paraguay, Honduras, El Salvador, Elfenbenskusten,
de Israel-ockuperade områdena, Bahrein, Indonesien och
Turkiet. I Sri Lanka har undantagslagarna skärpts så att strejkledare kan
straffas med döden. De fackliga rättigheterna, de fackliga ledarnas fysiska
säkerhet och efterlevnaden av ILO-konventionerna måste skyddas bättre i
praktiskt taget hela u-världen.

Journalisterna

I Latinamerika finns ett direkt samband mellan narkotikahandeln och mord
på journalister. Enbart i Colombia har 250 journalister mördats de senaste
tio åren. Många fler har dödshotats och en del tvingats i exil. Det är inte
bara där som narkotikalangarna och paramilitära grupper försöker tysta det
fria ordet. 28 journalister som skrev om narkotikatrafiken har dödats i
Mexiko på tre år.

Kampen om jorden

Samtidigt bör man observera den tilltagande repressionen mot miljörörelser,
vilken sammanhänger med den ökade exploateringen av jorden, de
jordlösas kamp för jord och ursprungsbefolkningarnas kamp för att överleva.
I Brasilien har enligt Amnesty International mer än tusen människor
dödats i strider om mark sedan 1980. De flesta offren har varit småbönder
och indianer, men de senaste åren har också präster, nunnor, församlingsarbetare,
advokater och fackföreningskämpar dödats eller hotats till livet 14

Mot. 1988/89
U543

för att de ställt sig på dessa grupper sida, rapporterar Amnesty. Från Mot. 1988/89

Indien rapporteras om mord och tortyr på lantarbetare som krävt jordrefor- U543

mer och minimilöner.

Den viktigaste orsaken till repressionen i dessa länder är den ojämna
jordfördelningen. I Colombia äger 4,5 % av befolkningen 65 % av jorden.

Jordreformer bör ingå i förhandlingarna om skulder och bistånd med länder
där storjordägarna försvarar sina privilegier med våld. Det är en fråga som
Sverige bör ta upp i IMF och Världsbanken. Sverige måste öka stödet till de
demokratiska krafterna i Latinamerika, fackföreningsledare, miljöaktivister,
journalister och andra förföljda.

Chile

Folkomröstningen i Chile innebar en stor seger för de demokratiska krafterna.
Men den var bara ett första steg. Pinochetjuntan sitter kvar vid makten
och terrorn fortsätter. De nordiska länderna måste spela en aktiv roll för att
stödja de demokratiska krafterna. Det är exempelvis viktigt att ge de
chilenska flyktingar ett bra stöd, som vågar ta risken och återvända hem.

De återvänder inte bara till ett liv under diktaturen utan även i misär. Om
de får ett solidariskt stöd - exempelvis i form av kapital och teknik - kan de
göra en viktig insats för att utveckla folkliga initiativ såsom fiske- och
jordbrukskooperativ och därmed stärka självtilliten. Detta gäller också i
andra delar av Latinamerika, där diktaturerna störtats, men demokratin är
bräcklig. Det är gräsrötterna som ska stärkas.

Ett annat sätt att stärka det folkliga inflytandet är bistånd till slumsanering.
Men det förutsätter att de fattiga människorna kan bygga på kommunal
eller statlig mark och i kooperativ form, så att de rika inte tar över och
tjänar på värdestegringen.

Barnen

Barnen är utan tvekan de mest utsatta, de mest rättslösa. Barn fängslas,
torteras och avrättas. Den israeliska ockupationsarmén för krig mot barn.

MNR i Mocambique, Unita i Angola, contras i Nicaragua begår de mest
avskydvärda brott mot barn. Det finns uppskattningsvis 200 000 barnsoldater
i världen, till största delen tvångsrekryterade. Iran har sänkt inkallelseåldern
till 13 år. Contras i Nicaragua använder sig av pojkar ner i 12-årsåldern.
Sydafrika har infört obligatorisk militärutbildning för 16-åringar i
Namibia.

Det är ett hån att tala om humanisering av krigets lagar, när detta får
fortgå. FN:s generalsekreterare borde spela en ledande roll för att bevaka
att barn inte utnyttjas i krig.

Den svenska regeringen bör bidra till detta och stödja förslaget om att
generalsekreteraren ges möjlighet att i sin närhet etablera en enhet för att
bevaka de humanitära frågorna och förbereda ingripanden. Regeringar som
den sydafrikanska måste ställas till svars för MNR- och Unitasoldaternas
terror mot civila.

15

Enligt ILO finns det 5055 miljoner barnarbetare i världen, lågt räknat. Mot. 1988/89

Det kan vara så många som 145 miljoner. De flesta finns i Asien. De U543

arbetar i lantbruk, på fabriker, i sexindustrin. Enbart i Pagsanjan, en liten
stad med omkring 30 000 invånare drygt tio mil från Manila finns 3 000
prostituerade barn, de flesta pojkar. Staden är för sin ekonomiska överlevnad
numera beroende av pojkprostitutionen. På ett år inbringar den
amerikanska barnpornografin 500 miljoner dollar. Filippinerna har också
blivit en storproducent av sådana alster. I Latinamerika finns 60 miljoner
gatubarn, hälften i Brasilien.

Den internationella barnkonvention, som är under utarbetande, torde bli
ett mycket blygsamt steg framåt i arbetet för att skydda barnens rättigheter.

De regeringar som med näbbar och klor motsätter sig att åldersgränsen för
soldater sätts högre än 15 år, msåte brännmärkas. Även förbudet mot
barnarbete är mycket svagt i förslaget till konvention. Här talas endast om
exploatering av minderåriga i stället för att använda det rättsligt precisare
ordet lönearbete eller avlönat arbete. Sverige måste insistera på förbättringar
av konventionstexten åtminstone på dessa två punkter. Möjligheten
att stärka efterlevnaden av barnkonventionen genom att inrätta regionala
institut för barnens rättigheter bör prövas.

Minoriteter och ursprungsbefolkningar

I en mängd länder i tredje världen finns svåra etniska, nationella och
religiösa konflikter och förtryck av minoriteter. Massmorden på kurder i
Turkiet, Iran och Irak är exempel. I Irak används kemiska stridsmedel. I
Indien förekommer mord, våldtäkter och omfattande tortyr. Andra sådana
länder är Sri Lanka, Burma, Sudan, Burundi, Somalia, Peru, Filippinerna.

Minst 108 aboriginer har dött i polisarrester sedan 1980 i Australien. I
Östtimor och Väst-Papua bedriver Indonesien ockupationskrig, och i dess
spår följer en migrations- och raspolitik där urbefolkningen beskrivs som
primitiva vildar. Denna transmigrasi blir Sverige medskyldigt till genom
vapenexporten och medlemskapet i Världsbanken och IGGI.

Från Brasilien rpporterar Amnesty International att minst 30 indianer
dödats 1988 då de försökt försvara sina landområden mot ranchägare och
representanter för gruv- och virkesbolag. I gränsområdet mellan Brasilien
och Venezuela lever ca 20 000 yanomami-indianer i regnskogen. Man har
hittat guld och radioaktiva mineraler på deras land och deras existens hotas
nu av guldgrävare och den brasilianska militären. I Colombia utsätts indianer
för mord, misshandel och försvinnanden utan att någon åtalats för
dessa övergrepp. Här handlar det också om rätten till jorden.

Skyddet för MR-arbetare

Skyddet måste förstärkas för advokater och andra som arbetar för de
mänskliga rättigheterna. Enligt Americas Watch inrapporterades 500 fall i
världen under 1987, där MR-arbetare utsatts för övergrepp, därav tio mord
och två försvinnanden. Sådana övergrepp har bl.a. inrapporterats från
Filippinerna, Haiti, El Salvador, Namibia, Colombia och Honduras. FN bör

tillsätta en särskild övervakningskommission för just förkämparna för de Mot. 1988/89
mänskliga rättigheterna. U543

Demokrati och bistånd

Riksdagen har uttalat att de biståndspolitiska målen ska vara vägledande
för allt över biståndsanslagen finansierat biståndssamarbete. Det bör således
i detta avseende inte vara någon skillnad mellan det bistånd som
förmedlas genom andra organ som de internationella bankerna, FN-organisationerna
eller Beredningen för internationellt tekniskt ekonomiskt samarbete
(BITS).

Detta efterlevs inte. Det är känt genom massmedia att regeringen tagit
upp demokratifrågorna med vissa programländer. Men det är undantag,
inte regel. Det är dags att regeringen redovisar vilka initiativ den tagit för att
driva demokratimålet i BITS, Världsbanksgruppen, IMF osv. Vpk föreslår
att regeringen årligen rapporterar vad den den gjort i fråga om mänskliga
rättigheter och demokrati inom ramen för biståndet.

Internationella valutafonden (IMF) skulle kunna spela en konstruktiv
roll, om den krävde nedskärning av polis- och militärutgifterna i stället för
de sociala, när den förhandlar med skuldländerna. Men det gör den inte. I
stället driver IMF igenom strejkförbud och andra hårda inskränkningar i de
fackliga rättigheterna.

Demokrati för vem?

Demokratiska rättigheter och politisk makt är två skilda ting. Alltför ofta
definieras demokrati och mänskliga rättigheter i formella termer: flerpartisystem,
parlamentarism, lagar om press-, åsikts- och trosfrihet. Men den
politiska makten är en fördelnings- och jämlikhetsfråga. Vilka är delaktiga i
makten. De breda skikten? Kvinnorna? Representerar de valda sina väljares
intressen i parlamenten och lokala församlingar? Har alla samma
åsikts-, press- och föreningsfrihet? Följs lagarna eller är polis och domare
korrumperade? Vad har en fattigbonde för möjlighet att skaffa advokathjälp?
Får minoriteter utöva sin religion, använda sitt språk och utveckla sin
kultur?

För flertalet u-länder måste dessa frågor besvaras med nej. Mellan 60 och
90 procent av befolkningen i Tredje världen känner inte till sina rättigheter,
säger generalsekreteraren i Internationella juristkommissionen. Därför
måste alla initiativ som stärker rättssäkerheten understödjas, t.ex. barfotajurister,
likaså oberoende media och inhemsk TV- och videoproduktion,
både för att beskriva den egna verkligheten och som motvikt mot de
transnationella mediajättarnas monopol.

Människor har inte mer inflytande och makt än vad de förmår tillkämpa
sig. Därför är de beroende av sina organisationer. Stödet till arbetar-,
bonde-, kvinno-, och miljörörelser måste öka.

17

Hemställan Mot. 1988/89

U543

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
förslaget att inrätta en MR-avdelning på UD skall prövas i den
pågående utredningen av utrikesförvaltningens inriktning och organisation,

2. att riksdagen begär att regeringen i FN tar initiativ till en särskild
övervakningskommission för MR-advokater och personer verksamma
i MR-organisationer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om nödvändigheten att förstärka utkastet till internationell
barnkonvention,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om möjligheten att stärka efterlevnaden av barnkonventionen
genom att inrätta regionala institut för barnens rättigheter,

5. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i FN för att
tillsätta en särskild övervakningskommission för förkämparna för de
mänskliga rättigheterna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
demokratimålet skall tillämpas lika, oberoende av vilket organ som
kanaliserar biståndet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående stöd till de demokratiska krafterna i
Latinamerika, speciellt Chile,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående stöd till hemvändande chilenska flyktingar,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående bistånd till slumsanering,

10. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i FN för att skapa
regionala MR-domstolar i Asien och Afrika,

11. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i IMF och
Världsbanken för att MR-krav ställs vid skuldförhandlingar,

12. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i FN för att
begränsa vetorätten i säkerhetsrådet att inte gälla brott mot de
mänskliga rättigheterna,

13. att riksdagen begär att regeringen utreder möjligheten att revidera
internationella domstolens stadga så att personer, som misstänks
för folkmordsbrott, skall kunna ställas till svars inför domstolen,

14. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i FN för att
tvångsförsvinnanden skall förklaras vara brott mot mänskligheten,

15. att riksdagen begär att regeringen årligen redovisar vilka initiativ
den tagit för att driva demokratimålet i BITS, Världsbanksgruppen,
IMF och övriga kanaler för svenskt bistånd,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som Mot. 1988/89

i motionen anförs om ökat stöd till arbetar-, bonde-, kvinno- och U543

miljörörelser i u-länder.

Stockholm den 25 januari 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)

Berith Eriksson (vpk)
Bo Hammar (vpk)
Hans Petersson (vpk)

19