Mänskliga rättigheter

Motion 1988/89:U541 av Maria Leissner (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Maria Leissner (fp)
Mänskliga rättigheter

Mot.
1988/89
U541-543

Inledning

Två tredjedelar av världens befolkning lever under förhållanden där de
förnekas grundläggande mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter förtrampas
av både vänster- och högerdiktaturer, av teokratiska och militära
totalitära regimer, de förtrampas ofta under falska förevändningar om nationens
säkerhet eller med hänvisningar till den ekonomiska och sociala
utvecklingen.

Liberala Internationalen uttryckte i 1987 års Ottawa-appell om mänskliga
rättigheter sin oro över läget för de mänskliga rättigheterna.

Den växande fundamentalismen, nya vågor av antisemitism och nyfascism,
tilltagande främlingsfientlighet och rasism, ett allt större antal människor
som illegalt förföljs, arresteras och trakasseras av sina egna regeringar,
den ständigt snålare europeiska attityden gentemot flyktingar är bara ett
axplock av de brott mot mänskliga rättigheter som sammantaget utgör
ytterst allvarliga hot mot demokratin, individens frihet och det öppna samhällets
tanke- och informationsfrihet.

Det är en av liberalismens viktigaste arbetsuppgifter att kämpa för
mänskliga rättigheter och fundamentala friheter världen över. För att citera
Ottawa-appellen:

Eftersom män och kvinnor är födda fria, unika och jämlika, oavsett ras,
hudfärg, kön, sexuell läggning, språk, religion, politisk eller annan uppfattning,
etnisk eller social tillhörighet, egendom, födsel eller annan status,
eftersom respekten för människans värdighet, mänskliga rättigheter och
fundamentala friheter har rötter långt tillbaka i olika historiska, kulturella
och religiösa traditioner,
eftersom kampen för mänskliga rättigheter och fundamentala friheter var
ursprunget till, fortfarande är och kommer att förbli kärnan i liberalismen,
uppmanar vi därför alla män och kvinnor världen över att med förenade
krafter kämpa för etablerandet, utbyggnaden och skyddet av de mänskliga
rättigheterna.

Universell frihet är individuell frihet

Historiska krafter, nationer och klasser är i grunden bara abstraktioner. Det
enda vi kan uttala oss om med någon säkerhet är enskilda människor.
Vilken frihet upplevde en medborgare i Uganda när ha befriades från det
brittiska imperiet? Ett sådant frihetsbegrepp är en ren abstraktion. Endast

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr U541-543

individuell frihet är verklig - och den är också grunden för både privat och Mot. 1988/89

offentlig moral. Vi kan aldrig acceptera att vår nästa torteras. U541

Så sade Chanaka Amaratunga, ledare för Sri Lankas liberala parti, när han
besökte Stockholm förra året.

Yttrandefriheten - den främsta friheten

Under de fyrtio år som gått sedan FN:s deklaration om de mänskliga
rättigheterna antogs, har de tekniska möjligheterna att uttrycka sig och att
kommunicera gjort fantastiska framsteg, säger organisationen artikel 19 i
sin årsrapport 1988 om yttrandefriheten. De skriver vidare:Men de satellitbilder
som blixtrar runt världen gömmer en annan och skamlig verklighet. I
olika grad och i många skepnader är styre genom censur i själva verket den
globala normen. Yttrandefriheten förtrampas ofta på ett uppenbart och
brutalt sätt. Varje dag fängslas människor för att de har åsikter som är
misshagliga för regeringar eller andra mäktiga grupper. Författare attackeras
eller fängslas, litteratur, konst och film censureras, journalister trakasseras,
anhålls, deporteras och inte sällan mördas, ofta för att de uppenbarar
makthavarnas missbruk av makten. Tidningar, tidskrifter och böcker beslagtas
eller förbjuds, radio och tv-stationer tystas och stängs. Men attackerna
på yttrandefriheten sker inte alltid öppet. Målet att kontrollera individens
yttrandefrihet kan också uppnås med mer subtila medel.

Censurens offer är inte enbart poeten, dissidenten eller journalisten.
Också den vanliga medborgaren är offer genom att inte kunna åtnjuta rätten
till information. Rätten att bli informerad är den andra sidan av yttrandefrihetens
mynt. Full informationsfrihet är inte en lyx, utan kan ibland vara en
fråga om liv eller död. Som artikel 19 hävdar: Att förnekas information
som handlar om t ex dumpning av pesticider eller läkemedel i tredje världen
är föremål för censur lika mycket som de klassiska censuringreppen mot
böcker, radiostationer och tryckpressar. I den nationella säkerhetens eller
statshemlighetens namn förnekas människor över hela jorden tillgång till
information de har rätt till och behöver. Regeringar sveper in sina administrationer
i ridåer av hemligstämplar, för att isolera sig från kritik och för att
slippa stå till svars. Inte heller vårt eget land är här obesmittat.

Yttrandefrihet och informationsfrihet är också en nödvändighet för ett
demokratiskt samhälle och för människors fulla deltagande. Utan fullständig
information kan individen inte kritisera den förda politiken. Utan röst,
och utan rättighet att uttrycka sig, kan individen inte bidra till politisk och
social förändring. Det är just för att medierna är de huvudsakliga kanalerna
för kommunikation och publicitet som deras frihet och oberoende är så
vitalt.

Kränkningar av yttrandefriheten och andra besläktade friheter är inte lika
plågsamma och vidriga för individen som t ex tortyr. Men för att kunna veta
om och bekämpa tortyr måste yttrandefrihet finnas.

Just denna egenskap gör att den är jagad och fruktad av jordens diktatorer.
Just att yttrandefriheten är demokratins och folkviljans instrument gör
den så farlig för regimer vars legitimitet bygger på skräck och våldsutövande
och inte på människors frivilliga stöd och förtroende uttryckt i öppna val.

Därför är det en uttalad strävan hos totalitära regimer i olika länder att Mot. 1988/89

begränsa yttrandefriheten, att hindra att information når allmänheten och U541

att strypa oppositionens möjligheter att verka. Tyvärr är det ofta en alltför
framgångsrik strävan.

Sociala och ekonomiska rättigheter

Även om yttrandefriheten och de andra politiska rättigheterna är centrala
för att människan ska kuna åstadkomma någon förändring av sina villkor, är
de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna nödvändiga om människan
ska kunna leva i värdighet. Med fog kan man fråga sig vad yttrandefriheten
är värd för den som inte kan läsa eller inte har råd att köpa tidningen.

Den utomordentligt farliga slutsatsen som alltför många tyvärr drar är att de
politiska rättigheterna är en lyx som kan undvaras till dess att utvecklingsnivån
höjts. Men de politiska rättigheterna hänger ihop på ett helt annat sätt
med de ekonomiska och sociala.

För att de ekonomiska och sociala rättigheterna ska kunna bli verklighet
måste det finnas politiska rättigheter. Bristen på ekonomisk och social
utveckling i många u-länder är inte sällan orsakad direkt av att fundamentala
friheter inte existerar. Medborgerliga och politiska rättigheter är aldrig en
lyx som kan vänta medan utvecklingsnivån höjs - de utgör snarare själva
förutsättningen för framåtskridandet.

De sociala och ekonomiska och kulturella rättigheterna fick sin egen
konvention samtidigt med de medborgerliga och politiska rättigheterna.

Det internationella regelverket

Skyddet för människans rättigheter blev redan från FN:s tillkomst en huvuduppgift
för världsorganisationen. Redan 1946 upprättades kommissionen
för de mänskliga rättigheterna, som nu Sverige åter för en treårsperiod
kommer att vara medlem av. Kommissionens första stora uppgift var att
utarbeta en deklaration om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948.

Deklarationen, som i sig inte är juridiskt bindande för medlemsstaterna,
omformades så småningom till en, eller snarare två, konventioner om
mänskliga fri- och rättigheter.

1966 antog generalförsamlingen både konventionen om de sociala, ekonomiska
och kulturella rättigheterna och konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter. För den första konventionen ska staterna lämna
rapporter om hur de efterlever dessa rättigheter, men någon individuell
klagorätt finns inte. Det finns däremot för konventionen medborgerliga och
politiska rättigheter (ICCPR). En kommitté upprättades för att pröva såväl
mellanstatliga som individuella klagomål, samt att granska rapporter från
konventionsstater.

Flera andra senare konventioner reglerar olika delar av de mänskliga
rättigheterna. Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering,
konventionen om avskaffande av kvinnodiskriminering och 1984 års
konvention mot tortyr är de internationella konventioner som antagits
utöver de grundläggande konventionerna.

1* Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr U541-543

Utöver dessa internationella konventioner finns också en rad regionala Mot. 1988/89

konventioner, främst Europarådets konvention om de mänskliga rättig- U541

heterna.

De internationella normerna för mänskliga rättigheter är i stort sett
färdigformulerade. Några uppgifter håller på att slutföras, andra uppgifter
återstår att finna lösningar på, men i huvudsak är det internationella regelsystemet
för de mänskliga rättigheterna utbyggt.

Det är viktigt att fullfölja och slutföra arbetet med de internationella normerna.
Förutom barnkonventionen, som snart kommer att kunna slutföras,
bör arbete bedrivas i syfte att reglera och förbjuda dödsstraffet, samt för att
förbättra skyddet för flyktingar som flytt undan krig eller andra katastrofer.

Även skyddet för handikappade samt för barn i väpnade konflikter kan
behöva stärkas.

Efterlevnaden

Om nu normsystemet i princip är klart kan man dessvärre inte säga detsamma
för arbetet att få världens stater att respektera det. Här ligger de
närmaste decenniernas stora uppgift.

En första del i det arbetet blir att söka förmå så många stater som möjligt att
ansluta sig till och ratificera de olika dokumenten om mänskliga rättigheter
som nu finns.

De viktigaste dokumenten om mänskliga rättigheter är FN:s konvention
om medborgerliga och politiska rättigheter samt Europakonventionen om
mänskliga rättigheter.

FN-deklarationen är inget bindande dokument. Men 1966 antogs den
internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
(ICCPR). De stater som ratificerat konventionen förbinder sig att rapportera
om läget beträffande mänskliga rättigheter i sitt eget land till kommittén
för mänskliga rättigheter, som etablerats under ICCPR. Men ett sextiotal
stater har vare sig undertecknat eller ratificerat konventionen, däribland
Kina, och ett flertal stater - bland annat USA - har ännu inte ratificerat
den. Därför är det en viktig åtgärd att verka för att fler länder ratificerar detta
grunddokument för de mänskliga rättigheterna. Att regeringen i internationella
sammanhang aktualiserar detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
tillkänna.

Även om en stat har anslutit sig och ratificerat en konvention betyder
detta inte automatiskt att den kommer att åtföljas. Därför är klagomaskineriet
en utomordentligt väsentlig del i skyddet av de mänskliga rättigheterna.

Detta är olika utformat för olika konventioner - effektivt i vissa fall och
mindre effektivt i andra.

Till ICCPR-konventionen är knutet en mellanstatlig klagorätt. För att
den mellanstatliga klagorätten ska kunna utnyttjas måste både den anmälande
staten och den kritiserade staten ha accepterat klagorätten. För
tillfället har dock endast 39 stater anslutit sig till detta. Det är kanske ingen
tillfällighet att dessa länder inte befinner sig särskilt högt på listan över
länder som systematiskt kränker mänskliga rättigheter. Det är en viktig
uppgift för efterlevnaden av konventionen att aktivera den mellanstatliga

klagorätten, och se till så fler stater ratificerar den. Att Sverige i inter- Mot. 1988/89

nationella sammanhang verkar för en aktivering av den mellanstatliga klago- U541

rätten bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Till skillnad från FN-konventionen har Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna en automatik i den mellanstatliga klagorätten. När
konventionen ratificeras av ett land, godkänner landet därmed automatiskt
även den mellanstatliga klagorätten. Därför har den också kunnat komma
till användning. Tyvärr har de deltagande staterna en benägenhet att ta
ovidkommande hänsyn så som i fallet Turkiet. 1982 anmäldes Turkiet till
Europadomstolen för brott mot de mänskliga rättigheterna. 1985 drogs
anmälan tillbaka då Turkiet lovade rätta till bristerna, och bland annat helt
upphöra med tortyr. 1989 kan tyvärr konstateras att Turkiet ännu inte
uppfyllt sitt löfte.

Den individuella klagorätten är ett av de mest effektiva medlen för att
bekämpa brotten mot de mänskliga rättigheterna. Det handlar om individuella
rättigheter. Därför måste invididen ha rätt att påtala kränkningar.
Finns inte denna individuella rätt att klaga, så har de individuella
mänskliga rättigheterna heller ingen innebörd.

Inte minst mot bakgrund av liberaliseringarna i Sovjet och Östeuropa är
det nu viktigt att öka arbetsinsatserna för att få internationellt erkännande
av den individuella klagorätten. Om Sovjet ansluter sig till tilläggsprotokollet
om individuell klagorätt, blir det ett test på vad perestrojkan är värd.

Först det land som är berett att ge enskilda individer klagorätt visar en
verklig vilja att värna de mänskliga rättigheterna.

Därför bör regeringen verka för att fler länder, och särskilt Sovjet och
övriga länder i Östeuropa, ansluter sig till tilläggsprotokollet om individuell
klagorätt till FN-konventionen.

FN:s medel och möjligheter

Nu när arbetet i övrigt är inriktat på att stärka FN:s kompetens och befogenheter
på många områden bör initiativ tas inte minst i detta sammanhang
för att stärka FN:s möjligheter att skydda och stärka de mänskliga
rättigheterna.

Utöver arbetet med att förmå flera länder att ratificera konventionerna
och aktivera klagorätten finns ytterligare en möjlighet att förbättra efterlevnaden
av de internationella reglerna. Det som skiljer Europakonventionen
från övriga är dels att konventionen är bindande för alla stater som
undertecknat den, och att både mellanstatlig och individuell klagorätt finns,
som angetts ovan, samt att en domstol inrättas vars beslut måste respekteras.
En motsvarande domstol för ICCPR vore en genomgripande reform
ägnad att stärka konventionen och dess efterlevnad. Regeringen bör verka
för att en sådan internationell domstol knuten till konventionen om politiska
och medborgerliga rättigheter inrättas.

FN:s rådgivningsprogram är blygsamt till sin omfattning än så länge, men
utför en synnerligen viktig uppgift för att hjälpa olika länder att staga upp
demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna. Man erbjuder
experthjälp, beviljar stipendier och kan t ex hjälpa til att bygga upp ett

juridiskt referensbibliotek i stater som behöver hjälp att finna sin demo- Mot. 1988/89

kratiska form, m m. Sverige bör verka för att anslagen till detta program U541

ökar, och att verksamheten byggs ut.

FN-kommissionen

Att Sverige nu åter får en plats i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna är självfallet ett tillfälle som bör utnyttjas väl. Här finns
möjligheter att påverka vilka typer av brott mot mänskliga rättigheter som
särskilt ska granskas, och vilka länder som ska ställas till svars för grova
kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är en grannlaga uppgift, inte utan
avvägningssvårigheter, inte minst på grund av det antal stater som är kvalificerade
till granskning. Här är ändå på sin plats att särskilt lyfta fram tre
områden: De omfattande och urskillningslösa avrättningarna av fångar i
Iran, Iraks folkrättsstridiga gasbombningar och övriga grymma förföljelser
av de egna kurderna, samt den rumänska regeringens häpnadsväckande
utplåning av ungerska byar (och även en rad andra kränkningar av mänskliga
rättigheter). Sverige bör i lämpliga former aktualisera dessa brott mot
mänskliga rättigheter i FN-kommissionen.

Inte bara stater....

Inte bara länder och regeringar bryter mot de mänskliga rättigheterna. De
mycket speciella omständigheter som befrielserörelser verkar under kan
tvinga dem till tvivelaktiga metoder. Men även när vi sympatiserar med
befrielserörelsers mål måste vi kunna kräva av dem att de respekterar
mänskliga rättigheter. Inte minst för befrielserörelser är det viktigt att
upprätthålla respekten för de mänskliga rättigheterna.

Att Sverige vid bilaterala kontakter även med befrielserörelser påtalar brott
mot mänskliga rättigheter är viktigt för att upprätthålla respekten för de
mänskliga rättigheterna.

Bistånd för demokrati och mänskliga rättigheter

Det svenska u-landsbiståndet bör i högre grad än i dag användas för att
främja respekt för mänskliga rättigheter och en demokratisk samhällsutveckling.
Förslag i denna riktning framförs i folkpartiets biståndspolitiska
motion.

Inte bara i det bilaterala biståndet bör demokratimålet prioriteras. Sverige
bör verka för att demokratimålet får en framträdande roll i olika FNorgans
biståndsinsatser.

Stöd till nyfödda demokratiska regimer

Som bland annat Rädda Barnens generalsekreterare Thomas Hammarberg
påpekat har demokratiska krafter en tendens att svika i lägen där nya unga
regimer med demokratiska ambitoner tar över efter diktaturer och ska söka
klara en instabil situation samtidigt som de vill infria förhoppningar om

snabb demokratisering av landet. Ofta får dessa länder svårigheter efter ett Mot. 1988/89

tag, och alltför många vacklar och dukar under av svårigheterna - tillfället U541

att föra över landet på en stabil demokratisk kurs kan ha gått förlorat. Vid
flera tllfällen har västvärlden svikit på detta vis. Sverige missade t ex möjligheten
att snabbt gripa in och stödja Corazon Aquino i början av hennes
regeringsperiod. I vissa fall kan kanske demokratins framtid hänga på just
ett sådant stöd utifrån. För att kunna hjälpa ett land just när det behöver
hjälp i ett kritiskt ögonblick mäste biståndspolitiken, eller snarare regeringen,
vara flexibel. Dessutom bör Sverige verka för att ta initiativ i FN av den här
karaktären. Nyfödda demokratier är ömtåliga och behöver särskild vård.

De är världssamfundets gemensamma ansvar.

En internationell flyktingpolitik

Ytterligare en byggsten i arbetet för stärkta mänskliga rättigheter är en
internationellt ansvarig flyktingpolitik. Detta utvecklar vi närmare i vår
flykting- och invandrarpolitiska motion. Dock kan här vara på sin plats att
återigen påpeka sambandet mellan mänskliga rättigheter och flyktingpolitik.
Det är just i förtrycket av mänskliga rättigheter som flyktingproblem
uppstår. Just de människor som starkast reagerar mot förtryck och brist på
frihet är de som också råkar illa ut och blir misshagliga för de totalitära
regimerna. Därför är det ofta de starkaste förespråkarna för mänskliga
rättigheter som tvingas fly. Inte minst av dessa två skäl är en generös och
rättssäker flyktingpolitik en oupplöslig del av arbetet för de mänskliga rättigheterna.

Men det räcker inte med att föra en generös flyktingpolitik i Sverige.

Sverige måste framförallt verka för att motarbeta de tendenser till stängda
dörrar i Europa för flyktingar som blivit en realitet allt mer de senaste åren.

Även via UNHCR bör Sverige motarbeta sådana tendenser. Ett kraftigt
svenskt stöd till UNHCR:s verksamhet är där såväl en markering som en
nödvändig praktisk förutsättning för att UNHCR ska kunna fullgöra sina
uppgifter.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fullföljande av arbetet med det internatonella
regelsystemet för mänskliga rättigheter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att fler länder skall ansluta sig till
FNkonventionen om medborgerliga och politiska rättigheter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att aktivera den mellanstatliga
klagorätten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationellt arbete för att fler länder (särskilt
Sovjet) skall ratificera tilläggsprotokollet om individuell och mellanstatlig
klagorätt,

5. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i Mot. 1988/89

motionen anförts om en internationell domstol knuten till konventio- U541

nen om mänskliga rättigheter,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om FN:s rådgivningsprogram för mänskliga rättigheter,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om aktualiserandet av vissa brott mot mänskliga
rättigheter i FN-kommissionen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om demokratimålet i det multilaterala biståndet,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till nya regimer med demokratiska ambitioner.

Stockholm den 25 januari 1989
Maria Leissner (fp)

8