Mänskliga rättigheter

Motion 1990/91:U666 av Lars Werner m.fl. (v)

Inledning

Överallt i världen kränks dagligen de mänskliga
rättigheterna. I flera stater som kallas demokratiska sker
allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Att stater skrivit
under olika FN-konventioner för mänsklig rätt är inte heller
någon garanti för att de följs.

I svensk utrikes- och biståndspolitik har skyddet av de
mänskliga rättigheterna sedan länge ingått som en central
del. Det är viktigt att Sverige fortsätter att utveckla den
linjen. Sverige måste alltid vara konsekvent i försvaret av
de mänskliga rättigheterna. Ekonomiska och politiska
intressen från svensk sida får inte innebära att vår röst låter
sig tystas i kritik mot olika länder där det sker brott mot de
mänskliga rättigheterna.

FNs MR-kommission

Sverige är från 1989 till och med 1991 medlem i FNs
kommission för de mänskliga rättigheterna (MR-
kommissionen). Detta sista år som medlem i kommissionen
måste fortsatt användas aktivt. Kommissionen behandlar
varje år sådana klagomål från enskilda personer eller
organisationer mot stater som ''förefaller att utgöra ett
sammanhängande mönster av grova och tillförlitligt styrkta
kränkningar av mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter.''

MR-kommissionen har också utvecklat ett system av
särskilda rapportörer eller arbetsgrupper (lands- eller
temavisa) med uppgift att övervaka regeringars respekt för
mänskliga rättigheter.

Sverige bör lyfta fram det växande problemet med stater
som formellt kallas demokratier (eftersom de har
flerpartisystem och yttrande- och tryckfrihet) men som
bakom den vackra ytan döljer en terror som i vissa fall är
långt mer brutal än i flera diktaturer.

Exemplet Peru

Ett exempel är Peru som har flerpartisystem, men där
brutalt våld från såväl den nationella armén och
dödsskvadroner som från den terroristiska Sendero
Luminosogerillan gör varje tal om demokrati innehållslöst.

I en tredjedel av landet, där hälften av befolkningen
lever, råder undantagstillstånd och medborgarna saknar där
sina grundlagsfästa rättigheter.

Sedan 1980 har 18 000
människor dödats i politiska mord och mer än 4 000
människor är försvunna. De som framför allt
drabbas är personer som är aktiva i folkliga rörelser och
vänsterpartier. De utgör måltavla för både
militären/dödsskvadronernas och Sendero Luminosos
terror.

Det senaste året har situationen ytterligare försämrats
p.g.a. det ekonomiska åtstramningsprogram som president
Fujimori lagt fram. Det leder till socialt våld vilket i sin tur
ökar det politiska våldet.

Det senaste året har de mänskliga
rättighetsorganisationerna utsatts för attentat. I februari
1990 sprängdes bomber utanför lokaler tillhörande
Amnesty, Röda korset och internationella
juristkommissionen. Mänskliga rättighetsaktivister och
advokater finns bland de försvunna och mördade.

1987, 1988 och 1989 var Peru det land från vilket man
kunde rapportera flest försvunna.

Trots dessa kusliga siffror och fakta har det varit
problematiskt att resa Perufrågan i FNs MR-kommission.
Det beror på att det latinamerikanska ''blocket'' ofta
skyddar varandra. Det är därför nödvändigt att hitta nya
vägar för att bättre bevaka Peru från MR-kommissionens
sida.

Exemplet Filippinerna

Ett annat exempel är Filippinerna som internationellt
fortfarande har ett relativt gott rykte under president
Aquino. Många har uppfattningen att situationen idag
några år efter Marcosdiktaturens fall har förbättrats vad
gäller mänskliga rättigheter.

I verkligheten förhåller det sig tvärtom. Vad gäller
försvinnanden, politiska arresteringar, tortyr och mord så
redovisar mänskliga rättighetsorganisationerna i
Filippinerna idag fler offer än vad som var fallet under
Marcosdiktaturen.

Under 20 år av Marcosdikatur fanns 20 000 politiska
fångar. Under tre år av Aquinos demokrati är siffran 12 000
politiska fångar.

Under åren 1987 till 1990 har sju MR-advokater
mördats, vilket lett till att ytterligt få advokater idag törs ta
sig an fall som berör MR-frågor.

I juli 1990 beslöt Filippinernas högsta domstol att vem
som helst kan gripas utan arresteringsorder. Det innebär de
facto ett undantagstillstånd, även om ett sådant inte
officiellt har utlysts.

De som drabbas av repressionen är framför allt
människor som tillhör den lagliga vänstern och folkliga
rörelser som inte förespråkar väpnad kamp i Filippinerna.
Men också MR-aktivister och människor inom kyrkan hör
till de fängslade, torterade och mördade.

LIC-strategin

I både exemplet Peru och Filippinerna är det en särskild
terrorstrategi som är grunden för det våld som gömmer sig
bakom den formellt demokratiska ytan. Det är en strategi
som framarbetats i Pentagon och kallas ''Low intensity
Conflict'' (Lågintensiv konflikt), LIC.

Den går i korthet ut på att just skapa en formell
demokratisk yta med flerpartisystem och yttrande- och
tryckfrihet som kan visas upp mot omvärlden. Under denna
yta byggs speciella dödsskvadroner upp, som är icke-
officiellt kopplade till armén. Dessa skvadroner används
sedan för att eliminera ledare och aktivister från den lagliga
vänstern och folkliga rörelser.

Mänskliga rättighetsorganisationer i länder där LIC-
strategin används menar att situationen på sätt och vis är
värre än under en uttalad diktatur. Det beror på att
omvärlden bedras av statens demokratiska yttre, samtidigt
som den direkta repressionen i flertalet fall är värre än
under tidigare diktatur.

Sverige bör i MR-kommissionen lyfta fram denna fråga
och se till att den får en reell behandling och leder till förslag
om åtgärder.

Barnens rättigheter

Den 20 november 1989 antog FNs generalförsamling en
konvention om barnens rätt i samhället. Den antogs utan
omröstning, d.v.s. ingen stat motsatte sig antagandet.

När konventionen öppnades för undertecknande den 26
januari 1990 skrevs den under samma dag av 62 stater.
Ingen tidigare konvention om de mänskliga rättigheterna
har fått en motsvarande uppslutning så snart efter
antagandet. För att bindas av konventionen krävs dock
även att avtalet ratificeras.

Konventionen har ett mycket stort värde och kan spela
en stor roll i arbetet att försvara barnens rättigheter
internationellt.

Konventionen stadgar bl.a. barns rätt till liv, hälsa och
utveckling, rätt till religionsfrihet och att fritt få uttrycka
sina åsikter, rätten till utbildning, social trygghet, lek och
vila, handikappade barns och flyktingbarns rättigheter.

Det slås också fast att exploatering av barn förbjuds,
t.ex. i form av arbete, prostitution och pornografi.

Efterlevnad av konventionen

Men det räcker inte med vackra deklarationer. Det
avgörande nu är hur konventionen efterlevs. Enligt
förslaget ska detta kontrolleras av en övervakningskommitté
bestående av tio experter som nomineras av
signatärstaterna men de agerar i egen kapacitet. Unicef får
en särställning som en av de organisationer som ska bistå
kommittén.

FNs MR-kommission har också beslutat att ta upp
frågan om barnkonventionens efterlevnad på dagordningen
för 1991 års möte.

Sveriges naturliga skyldighet är att leva upp till
konventionens stadgar. Barn som är särskilt utsatta i vårt
land är framför allt flyktingbarnen. Här finns också många
exempel på myndighetsövergrepp. Särskild
uppmärksamhet måste därför riktas på flyktingbarnens
rättigheter i vårt land.

Sverige måste också vara ett land som aktivt arbetar för
att bevaka barnens rättigheter i andra länder. Svenska
Rädda Barnen, Röda korset, Amnesty International och
flera andra organisationer kan här bidra med
faktainformation som kan ligga till grund för ett svenskt
agerande i övervakningskommittén och i MR-
kommissionen.

Aktuella rapporter om övergrepp mot barn som bör
ligga till grund för ett svenskt agerande i år i MR-
kommissionen är Svenska Rädda Barnens rapport om den
israeliska statens terror mot barnen i ''intifadan'' och
Amnesty Internationals larmrapport om dödsskvadroners
mördande av gatubarn i Brasilien. Likaså bör de mycket
uppmärksammade rumänska barnhemsbarnens situation
tas upp.

De homosexuella och MR-frågan

En stor grupp människor som ofta glöms i arbetet för
mänskliga rättigheter är de homosexuella. I mängder av
länder är de utsatta för grym förföljelse. Grunden för
förföljelse kan vara reaktionära tolkningar av olika
religioner, konsekvenser av machokulturers synsätt eller de
styrandes egna homofobier.

Sverige är jämfört med många andra länder ett tolerant
samhälle i denna fråga, även om de homosexuella också här
utsätts för olika typer av diskriminering och förföljelse.

Men Sverige har förutsättningar att gå i spetsen för att
lyfta fram de homosexuellas situation som en del i arbetet
för mänskliga rättigheter. Det bör bl.a. ske i FNs
kommission för mänskliga rättigheter.

Starkare institution

FN har beslutat att göra 1990--99 till FNs
folkrättsdecennium. Alla ansträngningar måste göras --
både av regeringar och organisationer -- för att öka
respekten för folkrätten och efterlevnaden av
internationella konventioner.

Regeringars försök att stoppa kritik med icke-
inblandnings argument måste bemötas effektivt med
fredliga medel. För att det ska fungera krävs att FNs och
den internationella rättens organ ges resurser och starkare
institutioner.

I linje med detta bör Sverige i FN driva frågan om
inrättandet av en särskild kommissarie för övervakning av
de mänskliga rättigheterna.

Internationella domstolen i Haag måste få reella
möjligheter att beivra folkmordsbrott och andra brott mot
mänskligheten. Det måste bli möjligt att ställa statsledare --
sittande eller störtade -- till svars. En fällande dom mot en
folkmördare skulle bli en varning till andra och verka
förebyggande.

På svenska UD borde också MR-frågorna ges en större
roll bl.a. genom att en särskild MR-avdelning inrättas. Den
skulle dels kunna ansvara för en svensk skärpt bevakning
av efterlevnaden av MR-konventionerna i olika stater, dels
ansvara för utbildning i MR-frågor av UDs
ambassadpersonal.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FNs MR-
kommission skall resa frågan om brott mot mänskliga
rättigheter i en rad formellt demokratiska stater där den s.k.
LIC-strategin används,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten att vidta
åtgärder för att garantera att flyktingbarn i alla lägen
behandlas humant,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FNs MR-
kommission i samband med behandlingen av efterlevnaden
av barnkonventionen skall lyfta fram brott mot
konventionens stadgar av Israel mot palestinska barn på de
ockuperade områdena, av Brasilien mot landets gatubarn,
av Rumänien mot landets barnhemsbarn,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FNs MR-
kommission skall lyfta fram frågan om förtrycket av de
homosexuella i en mängd stater,

5. att riksdagen begär att regeringen i FN tar initiativ för
inrättande av en särskild kommissarie för övervakning av de
mänskliga rättigheterna,

6. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ för att
förstärka internationella Haagdomstolens effektivitet i
enlighet med vad i motionen anförts,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en MR-avdelning på
UD.

Stockholm den 20 januari 1991

Lars Werner (v)

Berith Eriksson (v)

Lars-Ove Hagberg (v)

Bo Hammar (v)

Margó Ingvardsson (v)

Ylva Johansson (v)

Bertil Måbrink (v)

Bengt Hurtig (v)