Markfrågor i Stockholmsregionen

Motion 1990/91:Bo543 av Olof Johansson m.fl. (c)

Stockholm i Sverige och världen

Centern vill utveckla Stockholms förmåga att ta emot
och ge impulser i ett nationellt och internationellt växelspel.
Revolutionerna i flera av Sveriges närmaste grannstater har
förstärkt Stockholms möjligheter i det internationella
utbytet. Vår region har en viktig roll i det nya
samarbetsmönster som utvecklas i ett nordeuropeiskt och
alleuropeiskt perspektiv.

Stockholms län är en stimulerande livsmiljö. Här finns
ett mycket varierande näringsliv och arbetsmarknad; här
finns specialbutiker och varuhus och en varierande service-
och tjänstesektor. Stockholm är Europas teatertätaste stad;
här bjuds också musik och film för varje smakriktning.
Stockholm är en stad med grönska och med vattenbryn.
Bostadsområdena i regionen är skiftande: i tät stenstad, i
luftiga smalhusområden och i nya stadsmässiga stadsdelar.

För att kunna bevara allt det som är vackert och bra i vår
region behövs det en aktiv regionalpolitik för hela landet.
Stockholm mår bäst av en politik som medverkar till att hela
Sverige skall leva. Befolkningstillväxten i Stockholm skall
vara dämpad. Nya stora flyttvågor från andra delar av
Sverige är inte önskvärda. Det gäller också mot bakgrund
av den invandring som söker sig till Stockholmsregionen.
Länets kommuner behöver tid och möjligheter att driva en
långsiktig kommunalpolitik. Det handlar i stor utsträckning
om möjligheterna att sköta den sociala servicen och planera
för den. I dagens Stockholmsregion finns för många och för
långa köer: i äldreomsorgen, i sjukvården, i trafiken och till
barnomsorgen. Bostadsbristen är också stor. Det behövs tid
för att bygga infrastruktur för de människor och för det
näringsliv som redan finns i Stockholm. Därför är det viktigt
att hela Sverige kan utvecklas och trycket mot
Stockholmsområdet inte ökar från landets andra delar.

De positiva möjligheterna för huvudstadsområdet kan
inte erövras genom ett konservativt försvar för den gamla
tidens centralistiska och storskaliga bastioner. Centern
bejakar såväl decentralisering som internationalisering. På
miljöpolitikens område har Stockholm stora möjligheter att
bli en internationell föregångare bland europeiska
huvudstäder. Centerns förslag är att Stockholm förverkligar
ett s.k. Californien-beslut. Det innebär att dieseldrift skall
vara borta från innerstadstrafiken inom 5 år och bensindrift
inom 15--20 år. Kommunfullmäktige i Stockholm har redan
beslutat att planera för det.

Stockholmsregionens människor, natur, vattendrag och
kulturskatter är sårbara. Miljöförstöringen och
försurningen sker snabbare än vad människan och naturen
hinner respektera. De samhällsekonomiska kostnaderna
för storstadsbilismen är mycket höga. Mindre trafik och
renare trafik är ett sätt att åtgärda detta problem. En kraftig
satsning på kollektivtrafik och speciellt införandet av
spårbunden trafik i innerstaden och i tvärförbindelserna
främjar framkomlighet i Stockholm.

Centern vill utveckla Stockholmsregionens kontakter
med länderna runt Östersjön. I det samarbetet har både
miljö-, näringslivs- och kulturfrågorna sina givna platser.
För alla regioner och länder runt Östersjön är det av största
vikt att Östersjön blir renare. Sverige och Stockholm med
ett välutvecklat miljökunnande kan bidra till mycket i detta
arbete.

Levande och fungerande storstäder är en drivkraft och
en nödvändig del i Sveriges ekonomi. De många positiva
funktioner och värden som finns i Stockholmsregionen
måste tas till vara till gagn för såväl samhälle som individ.
Med centerns politik skapas förutsättningar för att kunna ta
till vara de fördelar Stockholmsregionen kan ge och forma
en bra livsmiljö.

Centerns politiska arbete är inriktat på att åstadkomma
en bättre miljö, regional balans, decentralisering av beslut
och inflytande och en ökad gemenskap i den lokala miljön.
Det bygger på insikten om att välfärd inte bara kan mätas i
pengar. Målsättningen är att forma ett samhälle och
människor i harmoni med sin omgivning -- ett samhälle i
ekologisk balans.

För att bibehålla och utveckla storstädernas miljö krävs
ett långsiktigt arbete som både måste få ta tid och
kosta pengar:En offensiv närings- och regionalpolitik för
att skapa regional balans. Koncentrationspolitiken måste
brytas och Stockholmsregionens andel av befolkningen
långsiktigt vara oförändrad. Det innebär bl.a. bättre
möjligheter för företag att förlägga verksamheten ute i
landet med replipunkter i storstäderna. Nya statliga verk
och myndigheter måste lokaliseras utanför
Stockholmsregionen och centrala statliga funktioner
decentraliseras till läns- och kommunnivå.Ett breddat
kulturliv där målsättningen är att ge såväl nationella
kulturella institutioner med betydelse för hela landet som
stockholmsregionens alla delar ett bra kulturutbud.
Åtgärder för att lösa bostadssituationen för framför allt
ungdomar och unga familjer, bl.a. genom att prioritera
byggande av bostäder framför lokaler.Åtgärder för att
rädda naturmiljön genom restriktioner och ekonomiska
styrmedel för bl.a. bilismen, förnyelse av energisystemet
och minskning av förorenande utsläpp från industrier.
Stockholmsområdet förklaras som särskilt
föroreningskänsligt område.Åtgärder för att skapa en
trygg och säker social miljö genom förstärkta insatser för att
skapa valfrihet i barnoch äldreomsorg, en bättre skola och
ökade möjligheter för att bekämpa våld och missbruk.

Stockholmscentern har under hösten 1990 låtit SIFO
ställa några frågor om hur Stockholms innevånare upplever
sin livsmiljö. Resultatet är nedslående. 54 % av Stockholms
innevånare anser att staden blivit sämre att bo i de senaste
fem åren. Bara hälften så många anser att den blivit bättre.
Samma var resultatet när vi frågade om vad de trodde om
de kommande fem åren. 48 % tror det blir sämre och endast
17 % tror att det blir bättre. Var fjärde innevånare skulle
välja att bo utanför Stockholmsregionen om de fick välja
fritt.

Dessa larmsignaler måste tas på allvar. Det visar att
behovet av nytänkande är stort. Det gäller att nu tillvarata
Stockholmsområdets alla företräden.

Aktiv regionalpolitik

Förnyelse av regionalpolitiken är en av förutsättningarna
för att bevara och utveckla miljön i storstäderna.
Storstadsborna har rätt till en bra livsmiljö. En kraftig
inflyttning försvårar dessa möjligheter. Föreställningen att
en snabb tillväxt skulle vara något positivt för
Stockholmsregionen är naturligtvis falsk. För
storstadsborna måste kravet på en god livsmiljö komma i
första rummet, och det förutsätter en lugn utvecklingstakt.
Exemplen från andra storstadsområden ute i världen visar
också på detta.

Trycket på storstäderna måste begränsas och
Stockholmsregionens andel av befolkningen långsiktigt
vara oförändrad. Centerpartiet har i regionalpolitiska
motioner och i den regionalpolitiska utredningen
presenterat ett offensivt program för regional utveckling.

Den offentliga sektorns utseende har en betydelsefull
roll för en mer balanserad utveckling av storstäderna. En
väsentlig del i arbetet att skapa ett samhälle i balans är
därför en lokalisering av nytillkommande myndigheter
utanför Stockholm och en decentralisering av funktioner till
länsnivå av central statlig verksamhet.

Länsdemokrati

Det råder kaos i den regionala planeringen i Stockholms
län. Alltför många inbördes splittrade planeringsorgan
deltar i planeringsprocessen. Resultatet har blivit att
planerna är pappersprodukter som ingen bryr sig om.

De starka aktörerna, storföretagen och staten gör som
de vill, utan folklig påverkan. Under 80-talet har t.ex.
arbetsplatsbyggandet skett i områden med överskott på
arbetsplatser men ändå i dåliga kollektivtrafiklägen.
Resultatet har blivit en snabb ökning av biltrafiken.

Mycket av planerandet har också skett i slutna bolags-
och ämbetsrum utan offentlighet eller debatt.

För att demokratisera och samordna de splittrade och
ineffektiva planeringsresurserna bör länsstyrelsen
sammanföras med det folkvalda länsparlamentet,
landstinget. Stora samordnings- och effektivitetsvinster kan
vinnas genom detta. Centerpartiet har i en särskild motion
närmare utvecklat detta. Det kan vara naturligt att påbörja
en sådan omläggning i Stockholms län. Staten bör erbjuda
Stockholms läns landsting att ta över länsstyrelsens
uppgifter och personal mot att staten ger ett anslag till
landstinget motsvarande dagens kostnader för
länsstyrelsen. På detta sätt kan t.ex. de livsavgörande
miljöfrågorna i regionen bli föremål för offentlig debatt i
det folkvalda landstinget.

Staten slipper på detta sätt detaljstyra i länet i frågor som
bäst avgörs av de folkvalda i regionen.

Mindre avgaser och buller

Trafiken är den största källan till miljöstörningar i
Stockholms län. Det finns en ökad sjuklighet i astma, allergi
och cancer i Stockholmsområdet. Kulturföremål som
bevarats genom århundraden håller på att frätas sönder.
Granarna tappar sina barr. Allt detta är en följd av
bilavgaserna och andra miljöfarliga utsläpp.

Av miljöskäl måste kvävedioxidutsläppen och
koldioxidutsläppen från biltrafiken reduceras mycket
kraftigt. Det är rimligt att biltrafiken reduceras kraftigast i
städerna där det finns underlag för att bygga upp en
fungerande kollektivtrafik.

I Sverige beräknas över 3 miljoner invånare utsättas för
bullernivåer över 55 dB(a) vid bostäder vilket är riktvärdet
för god miljö. I Stockholmsområdet bor inemot 100 000
människor vid gator med bullernivåer över 65 dB(a).
Åtgärder måste sättas in för tystare fordon samtidigt som
statliga väganslag ska kunna utnyttjas också för utbyggnad
av bullervallar och bullerisolering.

De samhällsekonomiska kostnaderna för
storstadsbilismen är mycket höga. Den
samhällsekonomiska kostnaden per fordonskilometer har
beräknats vara fem gånger så hög i tätorter jämfört med
landsbygd p.g.a. trängsel, olyckor samt hälso- och
miljöeffekter. I cityområden beräknas kostnaden vara tio
gånger så hög som på landsbygden. Tätortstrafikens
obetalda samhällsekonomiska kostnader i Stockholms län
har beräknats till 5 miljarder kr per år av
Storstadstrafikkommittén (STORK).

Biltrafiken har vuxit mycket kraftigt under 80-talet.
Detta beror på att bilen är bekväm och spar tid. Allt fler
har genom stigande reallöner och lågt bensinpris fått råd att
köra bil. Om inga positiva alternativ och/eller styrmedel
sätts in kommer biltrafiken att fortsätta att växa i snabb takt
och kväva våra storstäder.

Bygg miljövänlig kollektivtrafik

En förutsättning för att kraftigt kunna reducera
biltrafiken i våra storstäder är att attraktiva resealternativ
byggs upp. Kollektivtrafikens terminaler måste utvecklas
med service och ombonade miljöer. Kollektivtrafiken måste
genomgå en omfattande upprustning och utbyggnad.

En fungerande kollektivtrafik är ett jämlikhetskrav och
målet måste vara att göra den resandes bekvämlighet och
restid så långt möjligt jämförbar med bilistens.
Kollektivtrafiken måste genomgå en omfattande
upprustning och utbyggnad.

Det är nödvändigt att det kollektiva trafikutbudet
präglas av komfort, turtäthet, enkelhet och snabbhet om
det skall bli ett realistiskt alternativ till bilen. Det kräver
bl.a. terminaler, byteshållplatser och infartsparkeringar i
lämpliga lägen, vilket på sikt ökar det kollektiva resandet. I
första hand bör en utbyggnad ske av järnväg och övrig
spårbunden trafik. Fortsatta investeringar i Stockholm såväl
vad gäller järnvägar som Arlandabanan, Mälarbanan, etc.
liksom en utbyggd spårvagnstrafik, kan minska
bilpendlandet betydligt.

Det är viktigt att de kollektiva trafiklinjerna inte ensidigt
inriktas mot centrum utan att det även finns goda
tvärförbindelser och ringlinjer.

Utbyggnaden av kollektivtrafiken kan bara till en
mindre del finansieras genom avgifter. Förutsättningarna
att finansiera utbyggnaden med kommunala skattemedel är
också begränsade. Nya finansieringsformer måste tas fram.
Det är rimligt att de som åker bil utöver att betala för
väghållningen även betalar kostnaderna för effekterna av
bilåkningen i form av samhällsekonomiska kostnader för
avgaser, buller, trängsel och olyckor. Detta kan bl.a. ske
genom områdesavgifter för biltrafiken i citykärnor.
Intäkterna bör kanaliseras till respektive
kollektivtrafikhuvudman för utbyggnad av modern
kollektivtrafik.

Det går inte att lösa våra storstadsregioners
trafikproblem genom satsningar på nya motorleder. Miljön
tål inte dagens trafik. Utsläppen måste minska kraftigt för
att vi skall kunna förhindra fortsatta skador på människor
och miljö. Staten har ansvaret för infrastrukturen även i
dessa regioner.

Stockholmscentern har i en SIFO-undersökning frågat
Stockholms innevånare: ''Hur tror du miljön och
framkomligheten i Stockholm bäst kan förbättras? Kan det
ske genom utbyggnad av vägnätet eller genom en utbyggnad
av den spårbundna trafiken som spårvagnar och
tunnelbana?'' 64 % svarade utbyggnad av den spårbundna
trafiken. Mindre än hälften så många, 30 %, svarade
utbyggnad av vägnätet. 6 % var tveksamma eller visste inte.
Resultatet skiljde bara någon procent mellan staden och
länet. Samtliga partiers sympatisörer föredrog utbyggnad av
den spårbundna trafiken framför utbyggnad av vägnätet.
Detta bör vara ett klart besked att lägga de stora
motorvägsplanerna åt sidan och istället koncentrera arbetet
på att bygga ut spårtrafiken.

Den s.k Dennisuppgörelsen mellan socialdemokraterna,
moderaterna och folkpartiet innebär investeringar under en
15-årsperiod på 28 miljarder. Ungefär hälften av detta gäller
kollektivtrafik och hälften trafikleder. Uppgörelsen skall
utgöra underlag för en aviserad proposition om statliga
trafikinvesteringar i Stockholmsregionen. Enligt vår
uppfattning är det viktigt att regering och riksdag klart
markerar en miljöprofil för trafiksatsningen. Det innebär
en tydlig prioritering av kollektivtrafiken och i synnerhet
den spårbundna. Väginvesteringar måste prövas noga, bl.a.
ur miljösynpunkt. Omfattande väginvesteringar som kan
leda till ökade mängder bilavgaser måste också prövas mot
ingångna internationella miljöavtal och konventioner.
Österleden och Västerleden måste då avföras. Däremot bör
vissa flaskhalsar i det befintliga vägnätet byggas bort.
Genom förbättringar av vägsträckningen Norrköping--
Strängnäs--Uppsala kan Stockholmsregionen avlastas en
hel del genomfartstrafik. En utflyttning av färjetrafiken till
Kapellskär och Nynäshamn är också ett sätt att minska den
tunga trafiken i den centrala delen av Stockholmsregionen.

Miljövänliga fordon och drivmedel

Åtgärder för att begränsa biltrafiken i de centrala
delarna måste samtidigt kombineras med satsningar för att
utveckla och introducera miljövänliga fordon och
drivmedel. En väg att minska de förorenade utsläppen är en
övergång från användning av fossila bränslen till
miljövänligare drivmedel som t.ex. etanol. Genom de
uppgörelser centern medverkat i om jordbruks- och
energipolitiken har helt nya möjligheter skapats till
etanolförsörjning i Sverige.

Det är lättast att börja inom kollektivtrafiken. Vi anser
därför att en plan för kollektivtrafiken i Stockholm syftar till
en övergång från användning av fossila bränslen till etanol
eller andra likvärdiga biobränslen. Staten bör medverka till
detta genom att sätta igång ett stimulans- och
utvecklingsprogram i avsikt att bl.a. förbättra tekniken och
ge ekonomiska incitament. Målsättningen bör vara att
bussparken i Stockholmsregionen inom en femårsperiod
skall använda miljövänliga drivmedel.

Utveckla spårtaxi

Staten måste satsa kraftfullt på att stödja forskning och
utveckling av modern miljövänlig teknik för
Stockholmsregionens trafikförsörjning.

Staten bör stödja utveckling av system med spårtaxi för
Stockholmsregionens trafikförsörjning på 2000-talet.
Utvecklingen inom informationsteknologin har gjort det
möjligt och ekonomiskt att använda helautomatiska
förarlösa fordon i spårbunden trafik. Tekniken behöver
dock utvecklas. Den stora kostnaden och bristfaktorn för
konventionell kollektivtrafik är personalen. Ett
spårtaxisystem kan kraftigt reducera driftskostnaderna
genom helautomatiken. Ett spårtaxisystem bör bli ett
attraktivt projekt för svensk industri.

Hamnsamordning

Storstadsregionernas hamnar medför omfattande tung
trafik genom känslig stadsmiljö och känsliga
skärgårdsområden. Staten bör därför stimulera en
utflyttning av trafik till regionernas ytterhamnar. I
Stockholms län bör tung trafik kunna föras över från
Stockholms hamn till Kapellskär och Nynäshamn. I
samband härmed bör järnvägs- och vägförbindelserna till
Nynäshamn förbättras, och en planering igångsättas för en
framtida järnvägsförbindelse till Norrtälje och Kapellskär.

Miljövänliga energisystem

Enligt centerns uppfattning är det självklart att hela
landet måste få ett miljövänligt energisystem. Särskilt
brådskande är det dock i våra folkrika och hårt belastade
storstäder.

Enligt vår uppfattning bör inte några investeringar göras
i storskaliga energianläggningar som avser att utnyttja kol.
Förnyelsen av energisystemet bör i storstadsregionerna
istället ta sikte på att utnyttja modern teknik, minska de
miljöstörande utsläppen och bygga upp ett system baserat
på förnybara bränslen.

En trygg och säker energiförsörjning för
Stockholmsregionen bör enligt vår mening inriktas mot
effektivare energianvändning, utnyttjande av spill- och
naturvärme genom bl.a. värmepumpstekniken, förgasning
av inhemska bränslen och en begränsad användning av
naturgas. Regeringen bör medverka till att energiplaner för
storstadsområdena med denna inriktning kommer till stånd
i samverkan med berörda landsting och kommuner.

Värna vattendragen

Vattendragen ger miljön i Stockholmsregionen en
speciell prägel. Det är viktigt att vattnen inte får förstöras
genom nedskräpning och nedsmutsning.

Rena vattendrag är av omistligt värde. Man får inte ge
avkall på kravet att man skall kunna fiska och bada också i
de vatten som finns i Stockholmsregionens närmiljö. Det
finns enligt centerns uppfattning anledning skärpa
utsläppskraven på reningsverken. Staten bör ta upp
förhandlingar med kommunerna i Stockholms län om
införande av kväverening i avloppssystemen.

Miljöfarliga transporter

Kontrollen av transporter av miljöfarligt gods är i dag
dålig och måste förbättras. Säkerhetskraven vid miljöfarliga
transporter måste också skärpas. En olycka vid en transport
av miljöfarligt avfall på t.ex. Mälaren skulle kunna få
mycket svåra konsekvenser för Stockholms
dricksvattenförsörjning. Det är även viktigt att transporter
av miljöfarligt gods genom stadsområden sker på ett sådant
sätt och på vägar där riskerna för människor och miljö
minimeras. Även här är en skärpning av regelsystemet
nödvändigt.

Stockholmsregionens omistliga grönområden måste
identifieras och förses med ett lagfäst skydd mot all
exploatering. Särskilda åtgärder krävs för att skydda
regionens kulturlandskap. Med hänsyn till den särskilda
betydelse ur miljösynpunkt som länets kulturbygder har,
bör stöd till skogsplantering i fortsättningen endast få ges i
undantagsfall. Istället måste resurserna för att bevara
kulturlandskapet kraftigt ökas. Detta skulle t ex kunna ske
genom att staten i samverkan med landstinget och
kommunerna bygger upp en särskild fond, från vilken
ersättning kan utgå till lantbrukare som upprätthåller
mindre rationell, men ur miljösynpunkt värdefull odlings-
och ängsmark.

Balanserad bostads- och arbetsmarknad

De negativa effekterna av den förda
koncentrationspolitiken är uppenbara i fråga om
bostadssituationen i Stockholmsregionen. Utvecklingen på
bostadsmarknaden har genom den socialdemokratiska
koncentrationspolitiken medfört att bristsituationen
förvärrats under senare år.

Staten bör inventera sitt markinnehav i syfte att
kartlägga vilka områden som bör kunna utnyttjas som
tomtmark för bostadsbyggande i Stockholmsregionen.

Staten är en av regionens största arbetsgivare med ca
45.000 anställda i central verksamhet och bör medverka till
en bättre fördelning av arbetsplatserna i länet för att
möjliggöra kortare arbetsresor. De statliga arbetsplatserna
är i hög grad koncentrerade till regionens centrala delar.
Staten bör därför genom ett uppdrag till byggnadsstyrelsen
upprätta ett program för en bättre fördelning av de statliga
arbetsplatserna i Stockholms län. Detta bör dessutom
kombineras med ett program för arbetsplatsbyte, så att de
som så önskar och kan får möjlighet att byta till den
arbetsplats som ligger närmast bostaden. Detta bör kunna
genomföras i samverkan med landstinget och kommunerna
för att därigenom ytterligare öka valmöjligheterna för den
enskilde. Lokaliseringar t ex i anslutning till de nya
fjärrtågstationerna i Flemingsberg och Södertälje medger
mycket goda kommunikationer.

Den investeringsavgift som infördes i Storstockholm
genom riksdagsbeslut våren 1989 är ett medel att främja den
regionala balansen. Den bör dock omformas på det sätt
centern föreslagit. Det innebär att den sätts till 25% av
investeringskostnaden i kontorsbyggen. Den skall utgå i de
delar av regionen som har överskott på arbetstillfällen, dvs
fler arbetsplatser än antalet boende förvärvsarbetande.
Avgiften blir på detta sätt ett verksamt medel att främja en
bättre fördelning av arbetsplatser i regionen. Intäkterna bör
återföras till regionen för bostadsbyggande, kollektivtrafik,
skolor, miljöinsatser etc.

Stoppa kontoriseringen

Kontorisering av lägenheter är olagligt om inte
byggnadsnämnden givit bygglov. Det är nödvändigt att
fullfölja en hård kommunal linje i detta avseende. Det
inbegriper ålägganden om att återställa smygkontoriserade
lägenheter till bostäder. Tillkommande kontorsytor bör
förläggas till de delar där det är ont om arbetstillfällen.

Regeringen bör ta initiativ till en analys av
smygkontoriseringens omfattning och effekter. Den bör
kunna leda fram till skärpt lagstiftning för att öka
kommunernas möjligheter till effektiva motåtgärder.

Utbildning

Utbildningssystemet i Stockholmsregionen måste få en
mer balanserad struktur. Det är uppenbart att det finns ett
samband mellan tillgång till högskoleförberedande
gymnasieutbildning, närheten till högskolor och
benägenheten till högre studier. Företag med
kunskapsintensiv verksamhet är intresserade av att
lokalisera sig till orter med god tillgång på högutbildad
arbetskraft. Den bristande balansen i Stockholmsregionens
utbildningsutbud bidrar därför starkt till att försämra den
inomregionala balansen i övrigt. Det är därför viktigt med
en bättre fördelning av högskoleutbildningen. Den
utlokalisering som redan skett till Södertörn och Södertälje
bör fortsätta med inriktning på att skapa ''Södertörns
universitet'' med tyngdpunkter i Södertälje, Flemingsberg
och Haninge. Också i regionens nordliga delar bör utbudet
av högskolekurser förbättras. Norrtälje bör få en tvåårig
teknisk högskoleutbildning.

Inom gymnasieskolan bör de nuvarande skillnaderna i
fördelningen av teoretiska och yrkesinriktade linjer jämnas
ut.

Breddat kulturliv

Stockholmsregionen har ett rikt utbud på kultur.
Skillnaderna mellan det kulturella utbudet inom
Stockholmsregionen är dock stora. Det finns områden som
har ett rikt och varierat utbud, medan andra i stor
utsträckning saknar kulturell verksamhet. Det är oftast
stadsdelar som byggts alltför snabbt och där man i
planeringen inte tagit hänsyn till människors behov av
kulturell verksamhet och kulturella aktiviteter.

Det är därför väsentligt att samhället genom direkt stöd
till den kulturella verksamheten och genom kommunerna
medverkar till att de kulturella insatserna kommer alla
stadsdelar och förortskommuner till godo. Det är särskilt
viktigt att samhällets insatser på kulturområdet prioriterar
barn och ungdom. Föreningsliv och studieförbund har en
central roll i arbetet för att bredda kulturlivet och goda
förutsättningar för att nå ut till alla stadsdelar. Folkrörelser
och folkbildning är både en väsentlig del av vår demokrati
och av vårt kulturliv. Det är viktigt att den statliga
kulturpolitiken i högre grad än hittills inriktar sig på
''förortskulturen''.

Rädda kulturarvet

Det har visat sig att förstörelsen orsakad av
luftföroreningar i Europa är ett mycket större hot mot
kulturhistoriska byggnader än de båda världskrigen. I
Stockholm har det visat sig att i Gamla stan är upptagningen
av svaveldioxid i sandsten och kalksten helt jämförbar med
uppmätta värden i Central- och Sydeuropa. Trots sänkta
halter av svaveldioxid i Stockholmsluften är upptagningen i
sandsten mycket hög. En orsak kan vara den samverkande
effekten med kvävet från bilarna. Konstnärliga och
kulturhistoriskt värdefulla byggnader vittrar sönder.

En skadeinventering av byggnader och monument i hela
Stockholm län bör ske så vi kan se hur kulturföremål inte
bara i Stockholms innerstad har påverkats av
luftföroreningarna.

Kostnaderna för att inventera och renovera det som går
att renovera är svåra att förutsäga eftersom en samlad
överblick saknas. Att göra en stenkonservering av t.ex.
Gamla stan uppskattas till 50--75 milj. kr. Det rör sig således
om stora belopp om man skall försöka rädda det som
fortfarande går att rädda. Det är därför angeläget att göra
heltäckande skadeinventeringar i länet.

En sådan inventering tar tid och får eventuellt begränsas
till stickprov i hela länet.

Trygghet i storstan

Varje människa har rätt att känna sig trygg i sitt
bostadsområde, sin stadsdel.

Antalet anmälda brott i Stockholmsregionen var 329 261
under 1990. Sedan 1989 har antalet anmälda brott ökat med
sex procent. Misshandel, bilstölder och framför allt bankrån
ökar i Stockholms län. Mest alarmerande är
misshandelsfallen. 280 fler än 1989. Men också råare och
brutalare, ofta oprovocerat våld med farliga tillhyggen. Inte
sällan utomhus. Vi har inte resurser att klara utredningen
av de allvarligaste brotten, så här kan det inte fortsätta säger
polisen i Handen, som är ett av de mest utsatta distrikten.
Förra året stals 30 953 bilar i Stockholms län. Det är en
ökning med mer än tio procent jämfört med året innan.
Fickstölderna ökade med 20 procent till 9 661. Bankrånen
mer än fördubblades. Enbart Stockholms polisdistrikt
drabbades av 56 bankrån.

Klottret som kom som en epidemi till
Stockholmsregionen efter ett TV-program om New York är
ett stort problem. Staden förfulas och det finns inte resurser
att reparera och snygga till. Det finns snart inte några ytor i
det offentliga rummet som inte är klottrade. Människor
upplever ett förfall av utemiljön som känns som ett förfall
av samhället.

Polisen i storstäderna måste därför få bättre personella
resurser. Detta är nödvändigt för att minska känslor av
rädsla och oro. Ett samhälle där medborgarna inte vågar
vistas utomhus -- oavsett tidpunkt på dygnet och oavsett
plats -- är ett dåligt samhälle.

Under senare år har polisutbildningen
underdimensionerats. Antalet extra polisassistenter har
kraftigt minskat i storstadslänen.

Möjligheterna att förändra formerna för hur polisen
arbetar måste också prövas för att den vägen kunna
förhindra gatuvåld och annan brottslighet. En omistlig del i
en fungerande trygg och säker social miljö är också frivilliga
insatser från föreningar och ungdomsorganisationer. Dessa
måste få möjligheter och stöd för att kunna erbjuda bra och
attraktiva alternativ för bl.a. ungdomar.

Kamp mot missbruk

Antalet anmälda ärenden enligt lagen om vård av
missbrukare ökar. Mellan 1986 och 1989 har antalet
anmälda fall fördubblats i Stockholms län. Detta gäller
såväl alkohol som narkotika.

En viktig del i kampen för att komma till rätta med
bristerna i storstadsmiljön är kampen mot missbruk av
alkohol och narkotika. Någon form av missbruk är ofta
orsaken till våldshandlingar. Detta gäller såväl gatuvåld som
våld i hemmiljö. Den restriktiva synen på nyttjande av
alkohol måste därför bestå. Det krävs även förstärkta
insatser för att bekämpa narkotikamissbruk och
narkotikahantering. All hantering och bruk av narkotika
måste vara kriminaliserat. Intensifierade insatser mot den
kräftsvulst narkotikan utgör i samhället skulle också vara ett
verksamt medel i ansträngningarna att försvåra spridningen
av aids. Det krävs både en skärpt lagstiftning, ökade
ekonomiska resurser och en medvetenhet om vilka risker en
bristande sexualmoral har, om insatserna för att hejda
spridningen av aids skall få någon effekt.

Social miljö med trygghet och trivsel

Stockholmsregionens puls och intensitet upplevs av
många som en stimulerande och kreativ social miljö. En
förutsättning för en bra social miljö är att
Stockholmsregionen, samtidigt som den upplevs som
spännande och kreativ av de boende, också ger hemkänsla,
trygghet och den service Stockholmsregionens människor
har rätt att kräva.

Människovårdande yrken bör uppvärderas. Det är inte
försvarligt att dåligt löna vård av människor.

Avgörande för möjligheterna att uppfylla målen att
skapa en bra och värdig omsorg, trygg tillvaro och social
gemenskap är emellertid bra arbetsvillkor för olika
personalkategorier inom vård- och serviceyrken. Läget är
dock mycket ansträngt och den sociala servicen i
Stockholmsregionen riskerar att bryta samman. Kvalitén
kan svårligen upprätthållas i en situation där
personalomsättningen inom t.ex. polisen, barnomsorgen,
sjukvården och hemtjänsten är hög och där det är svårt att
över huvud taget rekrytera kompetent personal.

Bakgrunden till denna situation är att vård- och
serviceyrken inte förmått att konkurrera vad gäller löner,
arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter med andra yrken
på Stockholmsregionens överhettade arbetsmarknader.
Arbetsmiljön inom dessa områden har blivit så
ansträngande att vård och omsorg ofta blir ett
genomgångsjobb i väntan på andra möjligheter till
försörjning. Rekryteringsproblemen inom hemtjänsten kan
också bero på den långtgående segregeringen i boendet,
vilket leder till att de som vill arbeta i vården inte bor där
behoven finns. En väsentlig del i arbetet för en bra social
miljö är åtgärder för att motverka isolering och ensamhet.
Detta är särskilt viktigt för många äldre som oförskyllt
tvingas leva ensamma. Stöd till pensionärsorganisationer
och pensionärsaktiviteter är därför nödvändigt. Särskilt i
storstadsmiljön har insatser från organisationernas sida stor
betydelse för att bryta ensamhet och isolering.

Sjukvården får inte plundras på resurser

Stockholms läns landsting har en hårt pressad ekonomi.
Till stor del beror de ekonomiska problemen på åtgärder
från statens sida under 80-talet. Fram till 1991 har
landstinget fått resursbortfall och ökade kostnader på över
34 miljarder jämfört med om samma regler skulle ha gällt
som i början av 80-talet. Under 1991 medför de ändrade
reglerna en försämrad ekonomi med 5,8 miljarder jämfört
med tidigare regler.

Regeringens förslag till statsbudget innefattar en höjning
av skatteutjämningsavgiften för landstingen under 1992
med 36 öre till en summa som motsvarar 92 öre av
landstingsskatten. Det medför ytterligare ökade kostnader
för landstinget med 586 miljoner.

Detta förslag till ytterligare indragning kommer i en
situation där landstingets budget för innevarande år bygger
på att försäljningar på 800 miljoner och upplåning på 1.278
miljoner kan genomföras. Efter 1990 har Stockholms läns
landsting heller ingen reserv i fonder som kan användas för
att klara ekonomin.

Det är ofrånkomligt att sjukvården, som är den klart
största verksamheten inom landstinget, kommer att
drabbas hårt om förslaget till höjd skatteutjämningsavgift
genomförs. Sjukvården har under flera år fått möta
omfattande besparingskrav för att landstingets ekonomi
skall kunna klaras. Ett resursbortfall på flera hundra
miljoner kommer att innebära försämringar som direkt
minskar människors möjlighet till en värdig och fullgod
sjukvård.

En av de viktigaste åtgärderna för att slå vakt om en
fungerande sjukvård i Stockholms län är därför att ge
landstinget ekonomiska möjligheter att bedriva sjukvård.
Förslaget till höjd skatteutjämningsavgift 1992 bör därför
avslås.

Samordna sjukvård och sjukförsäkring

De totala kostnaderna för hälso- och sjukvården har
under åren 1986--1989 uppgått till ca 8,5 % av BNP, vilket
är en lägre andel än tidigare år. Samtidigt som sjukvårdens
relativa andel av de gemensamma resurserna har sjunkit, så
har kostnaderna för sjuk- och arbetsskadeförsäkring ökat
kraftigt.

Det kan inte vara rimligt att människor står i kö under
många månader till operation, och utsätts för onödigt
lidande, samtidigt som kostnaderna för deras sjukskrivning
överstiger kostnaden för en operation som skulle göra att de
kunde gå ut i förvärvslivet. Ett sätt att komma tillrätta med
detta är att samordna finansieringen av sjukvård och
sjukförsäkring, så att resurser från sjukförsäkringen kan
användas till operationer och rehabilitering, och därmed
kan minska kommande försäkringskostnader.

Regeringen har aviserat försöksverksamhet med en
sådan samordning. Vi vill föreslå att en sådan samordning
genomförs i Stockholms län. Förutsättningarna för detta är
goda, eftersom Stockholms läns landsting redan från 1991
fattat beslut om en ''vård- och rehabiliteringsgaranti'', som
skall garantera invånarna operation eller rehabilitering
inom en given tidsram.

Avslutning

Sverige saknar i dag en genomtänkt storstadspolitik.
Livet i storstad har många positiva kvalitéer men innebär
också särskilda påfrestningar. Erfarenheterna visar att
Stockholmsregionens såväl sociala som fysiska miljöer är
särskilt känsliga. Sverige har hittills varit förskonat från
storstadsproblem av det slag som förekommer i andra
länder. Därför är det viktigt att vi på ett medvetet sätt
utvecklar de kvalitéer våra storstadsmiljöer erbjuder och att
vi tar oss an de speciella miljömässiga och sociala problem
som finns och förebygger framtida svårigheter.

Vi har i den här motionen givit en översikt över de
arbetsområden vi finner särskilt viktiga för en
storstadspolitik. Den är ett uttryck för att vi anser att
Stockholmsregionens utveckling inte bara är en
angelägenhet för regionens egna kommuner och länsorgan,
utan för hela riket.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av en lugn
utvecklingstakt för Stockholmsregionen och behovet av en
aktiv regionalpolitik,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om länsdemokrati i Stockholms
län,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att förklara Stockholmsregionen
som särskilt föroreningskänsligt område,3]

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett stärkt lagskydd för grönytor i
storstadsmiljö,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bevarande av unika
stadsmiljöer,4]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att bevara bra miljöer och
värdefulla naturområden samt förhindra exploatering i
känsliga naturområden,3]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förnyelse av
Stockholmsregionens energisystem,5]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kväverening vid
reningsverken,3]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpta säkerhetskrav i samband
med transporter av miljöfarligt gods i anslutning till
Stockholmsregionens vattentäkter,6]

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbyggnad av kollektivtrafiken i
Stockholmsregionen,7]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om begränsning av biltrafiken i
Stockholms innerstad,7]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om övergång från fossila bränslen till
miljövänligare drivmedel som t.ex. etanol,5]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utveckling av spårtaxi för 2000-
talets kollektivtrafik,7]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inventering av statlig mark som
kan användas för bostadsproduktion,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändring av
investeringsavgiften och återförande av intäkterna till
bostadsbyggande, kollektivtrafik, skolor och miljöinsatser i
Stockholmsregionen,8]

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder mot kontoriseringen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om satsning på förortskultur,4]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skadeinventering av
kulturhistoriska byggnader, skulpturer och övriga
värdefulla delar av vårt kulturarv,4]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar
för invånarnas trygghet,9]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att bekämpa våld
och kriminalitet,9]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbete mot droger och
missbruk,9]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvarterspoliser och annan
polisverksamhet,9]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vårdkrisen i
Stockholmsregionen,10]

[att riksdagen avvisar regeringens förslag till höjning av
skatteutjämningsavgiften.11]

Stockholm den 25 januari 1991

Olof Johansson (c)

Karin Söder (c)

Pär Granstedt (c)

1 1990/91:A500

2 1990/91:K626

3 1990/91:Jo817

4 1990/91:Kr357

5 1990/91:N460

6 1990/91:Fö815

7 1990/91:T269

8 1990/91:Sk434

9 1990/91:Ju227

10 1990/91:So338

11 1990/91:Fi319