med anledning av förs. 1992/93:RR2 Riksdagens revisorers förslag angående invandrarpolitikens inriktning och resultat

Motion 1992/93:Sf17 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)

Riksdagens revisorer föreslår i rubricerade skrift dels en
genomgripande översyn av hela invandrarpolitiken, dels en
redovisning av undervisningen i svenska för invandrare.
Revisorerna behandlar vidare frågor rörande utbetalning av
schablonersättningen, uppföljning och utvärdering av
invandrarpolitiken, myndigheternas skyldighet att vidta
åtgärder för invandrare och flyktingar samt invandrare på
arbetsmarknaden.

Enligt skriften skulle granskningen endast omfatta
invandrarpolitikens inrikting och resultat.
Invandrarpolitiken omfattar, menar revisorerna, sådana
åtgärder som samhället vidtar för att underlätta
invandrares, inkl flyktingars, introduktion och integrering i
det svenska samhället. Invandrarpolitik bör sålunda enligt
revisorerna skiljas från invandringspolitiken och
flyktingpolitiken. Med invandringspolitik avses de regler
och principer som reglerar utlänningars rätt att bosätta sig i
riket. Flyktingpolitiken skulle omfatta åtgärder för att bistå
människor som tvingas fly och för att bidra till att
flyktingproblemen i världen minskas. Begreppet flykting i
revisorernas skrift omfattar inte bara kvotflyktingar och
flyktingar enligt FNs flyktingkonvention utan även
krigsvägrare och utlänningar som fått uppehållstillstånd på
grund av flyktingliknande skäl eller av humanitära skäl.

Det finns självklart samband mellan
invandringspolitiken, flyktingpolitiken och
invandrarpolitiken. En generös flyktingpolitik i Sverige
leder till stora kostnader för stat och kommuner inte bara
för åtgärder inom ramen för flyktingpolitiken utan också för
invandrarpolitiken. En restriktiv flyktingpolitik leder till
motsatt resultat, dvs att kostnaderna för invandrarpolitiken
blir lägre. Detsamma kan i princip gälla för
invandringspolitiken -- om det inte är fråga om ren
arbetskraftsinvandring.

Det sagda talar med styrka för att invandrarpolitiken
inte bör brytas ut och behandlas för sig. Invandrarpolitiken
bör alltså sättas in i ett större, naturligare, sammanhang och
följaktligen behandlas tillsammans med invandrings- och
flyktingpolitiken.

Därtill kommer att den nuvarande politiken inom de
nämnda områdena, särskilt flyktingpolitiken, saknar
förankring i verkligheten, dvs hos det svenska folket, vilket
Ny demokrati har påpekat i över ett år. Undersökningar
visar att två av tre medborgare anser att politiken är fel.
Trots detta fortsätter regeringen i samma spår. Regeringen
tycks uppenbarligen inte ta något intryck av medborgarnas
åsikter i frågan. Men detta gäller inte bara i förhållande till
medborgarna utan numera också i förhållande till chefer för
statliga myndigheter.

Nyligen skrev chefen för Statens invandrarverk,
Christina Rogestam, tillsammans med chefen för
Arbetsmarknadsstyrelsen Göte Bernhardsson ett brev till
regeringen där man bl a begär en översyn av invandringsoch
invandrarpolitiken. Ny demokrati har också vid upprepade
tillfällen i riksdagen krävt en parlamentarisk utredning men
fått avslag. Vidare begär Christina Rogestam och Göte
Bernhardsson stopp för möjligheterna för bosättning i
Sverige efter inresa på eget initiativ.

Det finns en hel del i brevet som är värt att beakta.
Brevet lyder så här:

1. NULÄGE, TENDENSER 1.1
Lägesbeskrivning

Arbetsmarknadssituationen för invandrare/flyktingar
har försämrats kraftigt under det senaste budgetåret.
Antalet kvarstående sökande som är utomnordiska
medborgare har ökat med 60 %
mellan bå 90/91 och 91/92.

Det relativa arbetslöshetstalet för utomnordiska
medborgare var 13,5 %
under första halvåret 1992 jämfört med 3,9 %
för svenska medborgare. Under augusti 1992 var
nästan var tredje (28,9 %)
utomnordisk medborgare i arbetskraften anmäld
som arbetssökande på arbetsförmedlingen.

Sammanlagt var närmare hälften (45 %) av den
utomnordiska arbetskraften anmäld som arbetssökande
eller i arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Allt fler av de flyktingar som under högkonjunkturen
arbetsplacerats återkommer nu till af som arbetslösa, icke-
svensktalande och icke-yrkesutbildade efter något år i
okvalificerade arbeten.

Andelen lågutbildade invandrare som är nytillträdande
på arbetsmarknaden har vuxit kraftigt; många av de s.k.
gamla invandrarna -- som nu blivit arbetslösa -- har förutom
bristande grund- och yrkesutbildning ofta någon form av
arbetshandikapp.

1.2 Tendenser

Från 1980-talet och framåt har man kunnat konstatera en
negativ trend på arbetsmarknaden för utländska
medborgare som inneburit fallande förvärvsfrekvens och
bestående hög arbetslöshet även under högkonjunkturer.
Bland de delgrupper av invandrare som haft -- och förväntas
få -- särskilt stora svårigheter märks de lågutbildade,
flyktingar med skador efter krig, tortyr, fängelsevistelse
samt vissa grupper av ''gamla'' invandrare som riskerar
utslagning från arbetsmarknaden.

2. UTVECKLING UNDER 1992/93 2.1
Arbetsmarknaden

Svensk ekonomi är inne i den djupaste lågkonjunkturen
sedan andra världskriget. De rent konjunkturella
problemen förstärks av strukturella problem som dolts av
den mycket goda konjunkturen under 1980-talets andra
hälft. Det råder fortfarande mycket stor osäkerhet om när
den svenska konjunkturen kommer att vända.

Vid en eventuell konjunkturuppgång förväntas
sysselsättningen inom industrin öka mycket litet och då från
en historiskt sett mycket låg nivå. Inom den offentliga
sektorn kommer sysselsättningen att minska under trycket
av en allt knappare ekonomi. Inom de privata
tjänstenäringarna kommer fortsatta rationaliseringar och
omstruktureringar, liksom lågt byggande och konsumtion,
att hålla tillbaka sysselsättningen.

I synnerhet en minskning av sysselsättningen inom den
offentliga sektorn kan påverka och begränsa
arbetsmöjligheterna för invandrare, både vad gäller
nytillträdande och redan anställda. Hittills har -- visserligen
ofta lågkvalificerat -- arbete inom t.ex. sjukvård och
äldreomsorg varit en viktig inkörsport till arbetsmarknaden
för den invandrade arbetskraften.

Enligt AMS prognoser för 1993 beräknas
arbetslöshetstalet vid budgetårsskiftet uppgå till 9 %
och andelen av arbetskraften i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder till ca 5 %.

Många
faktorer tyder sålunda på att vi kan räkna med
ytterligare sjunkande arbetskraftstal och kraftigt ökande
arbetslöshet för i synnerhet vissa grupper bland både
nyanlända och ''gamla'' invandrare.

Denna utveckling kan förväntas leda till en
marginalisering och på sikt utestängning av vissa grupper av
utomnordiska invandrare från arbetsmarknaden; en
utveckling som redan börjat i andra västeuropeiska länder.

En sådan situation för oftast med sig en växande svart
eller grå arbetsmarknad för de etniska minoriteterna, även
detta är tendenser som förstärkts kraftigt under 1980- och
1990-talen i vissa västeuropeiska länder.

2.2 Arbetsmarknadspolitiken, arbetsförmedlingens roll
och kapacitet

Långtidsarbeslöshet och återkommande arbetslöshet
kommer de närmaste åren att utgöra ett dominerande inslag
i arbetslöshetsbilden. Detta gäller de arbetssökande
generellt men i synnerhet de s.k. programgrupperna som i
en sådan situation är extremt svårplacerade: ungdomar,
invandrare och handikappade.

AMS beräknar att antalet svårplacerade vid ingången av
budgetåret 1993/94 kan komma att uppgå till 130 000
personer. Detta kommer att ställa
arbetsförmedlingen inför mycket stora krav på
prioriteringar mellan olika insatser och sökande.

Redan i dag är närmare hälften av den utomnordiska
arbetskraften anmäld som arbetssökande vid af eller i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En ytterligare ökning
innebär en exceptionell påfrestning på
förmedlingsorganisationen och särskilda, anpassade
insatser kommer att bli nödvändiga.

2.3 Invandrargruppens sammansättning

Invandrargruppens sammansättning har blivit alltmer
heterogen sedan mitten av 1980-talet. Denna tendens
förefaller kunna förstärkas. Den nu aktuella stora gruppen
asylsökande från det forna Jugoslavien består i huvudsak av
lågutbildade personer med mycket stort behov av elementär
förberedande utbildning, samhällsintroduktion, och på sikt,
yrkesutbildning.

2.4 Flyktingmottagning

Enligt SIV:s prognoser kan inom ramen för
flyktingmottagandet 25--35 000
personer komma att få tillstånd under budgetåret
1993/94 och 15--25 000
under vardera budgetåren 1994/95 och 1995/96. Av
dessa bedöms ca 6 000
per år vara anknytningsfall och ca 2 000
per år kvotflyktingar.

Med hänsyn till åldersfördelningen och
arbetskraftsdeltagandet bedöms tillskottet av
arbetssökande till följd av asylinströmningen utgöra 11
000--13 000
bå 1992/93 och 1993/94 och därefter minska till ca 8
000 per efterföljande två budgetår.

2.5 Övrig invandring, ''gamla'' invandrare

Förutom flyktinginvandringen beräknas drygt 15 000
personer få tillstånd per år de närmaste åren,
grundat på anknytning (t.ex. sammanboende, ''sista länk''
eller utlänning med tidigare vistelse i Sverige).

Närmare 40 % av de nyanlända invandrarna omfattas
inte av förordningen om ett samordnat flyktingmottagande
och det schabloniserade ersättningssystemet till
kommunerna.

Det arbetssätt som utvecklats inom ramen för det
samordnade flyktingmottagandet bör byggas ut till att
omfatta alla nyanlända invandrare. Erfarenheterna visar att
detta är kostnadseffektivt genom att det prioriterar aktiva
åtgärder framför passivt kontantstöd.

Grupper av s.k. gamla invandrare,
arbetskraftsinvandrare från 1960-talet, anhöriga till
utomnordiska invandrare från 1970-talet och tidigare
invandrade flyktinggrupper, tenderar att successivt slås ut
från arbetsmarknaden. Andelen långtidssjukskrivna och
förtidspensionerade inom vissa nationalitetsgrupper har
ökat dramatiskt under 1980-talet.

Dessa kategorier av invandrare kommer att i den
uppkomna situationen ha betydande svårigheter att hävda
sig på arbetsmarknaden och i konkurrensen om de
arbetsmarknadspolitiska insatserna.

2.6 Svenskundervisning

Nuvarande regler för svenskundervisning medför att de
s.k. gamla invandrarna inte kan erbjudas adekvat
undervisning av kommun och/eller inom
arbetsmarknadsutbildningens ram.

En betydande volymökning av svensk- och
alfabetiseringsundervisning behövs om både de nya
asylsökande och dessa ''gamla'' grupper av invandrare skall
kunna ges nödvändig förberedande utbildning.

Ca 50 000 invandrare finns nu inom svenskundervisning
på olika nivåer bl.a. till följd av de höga
invandringsvolymerna under 1990/91 och 1991/92. Av dessa
uppskattas antalet lågutbildade till ca 20 000,
varav hälften analfabeter.

Avbrottsfrekvensen från svenskundervisningen har
hittills varit ca 40 %.

Det
försämrade arbetsmarknadsläget kan antas
innebära att många personer med utbildningsbehov och
som blivit arbetslösa söker sig tillbaka till utbildning
samtidigt som en lägre avbrottsfrekvens i utbildningarna
betydligt ökar behovet av utbildningsplatser.

2.7 Arbete åt asylsökande

Möjligheterna att erbjuda arbete eller meningsfull
vistelse åt asylsökande kommer att begränsas av den
förväntade, negativa arbetsmarknadsutvecklingen under
1993/94. Konkurrensen om arbets- och/eller praktikplatser
utanför den ordinarie arbetsmarknaden kommer att vara
hård, bl.a. beroende på den kraftiga ökningen av antalet
personer i ungdomspraktik.

3. Åtgärder

Den relativa arbetslösheten är markant högre bland
invandrare i alla åldersgrupper än bland svenska
medborgare. Andelen lågutbildade invandrare ökar
kraftigt. Bristfälliga svenskkunskaper finns både bland
äldre invandrare och relativt nyanlända flyktingar.

Den svenska asyl- och övriga invandringspolitiken bör i
framtiden starkare inriktas på en generösare
tillståndsgivning inom ramen för kvoteringar, som kan avse
bl.a. både flykting- och anhörigområdet. Däremot bör
möjligheterna att få tillstånd för bosättning efter inresa på
eget initiativ begränsas i all rimlig utsträckning, på asylsidan
i princip till flyktingar enligt Genèvekonventionen.
Därutöver bör det bli möjligt att i större utsträckning öppna
för en arbetskraftsinvandring i konjunkturlägen då det
råder brist på arbetskraft i Sverige.

Situationen på arbetsmarknaden, näringslivets struktur
och arbetslivets krav har på ett grundläggande sätt
förändrat förutsättningarna för en framgångsrik integration
av nyanlända invandrare. En översyn av invandrings- och
invandrarpolitiken är därför nödvändig.
Arbetsmarknadsfrågorna måste i detta sammanhang spela
en central roll.

För de personer som kommer att få tillstånd att stanna i
Sverige de närmaste åren behövs, förutom de åtgärder som
finns, och de resurser som ges inom ramen för det ordinarie
flyktingmottagandet, svenskutbildningen,
samhällsintroduktionen och arbetsmarknadspolitiken,
kraftigt förstärkta resurser för:svenskutbildning,
alfabetiseringsundervisning, grundläggande utbildning för
vuxnasärskilda anpassade arbetsmarknadspolitiska
insatser med inriktning på bl.a. lågutbildade.

Berörda myndigheter bör vidare snarast ges ytterligare
möjligheter till förstärkta insatser för det ökande antalet
flyktingar och invandrare som nu står utanför
arbetsmarknaden.

I tidigare motioner har Ny demokrati framfört flera
förslag rörande invandrings- flykting- och
invandrarpolitiken. Förslagen har handlat om utbildning
och undervisning i svenska språket och obligatoriska krav
på svenskkunskaper för invandrare (1991/92:Ub281), att
stat och kommun befrias från sina skyldigheter att anordna
hemspråksundervisning samt principerna för
hemspråksundervisningen (1991/92:Ub288), att
utlänningsnämnden bör få förstärkta resurser i syfte att få
ned ärendebalansen (1991/92:Sf31), att sociallagstiftningen
ändras så att utländsk medborgare inte får högre bidrag än
80 % av kommunens socialbidragsnorm, att utländsk
medborgares försörjning i vissa fall skall täckas genom lån i
stället för bidrag (1991/92:Sf42), att omfattningen av
flyktingmottagandet begränsas till åtaganden enligt FNs
flyktingkonvention (1991/92:Sf622), att invandrar- och
flyktingpolitiska frågor utreds av en parlamentarisk
kommitté, att asylsökande bör arbeta i stället för att placeras
i passiva läger, dvs temporära arbetstillstånd under kortast
möjliga tid i läger, att Sverige bör koncentrera sitt
flyktingmottagande till de asylsökande som har allvarliga
och uppenbara skäl att fly (1991/92:Sf630), att
flyktingpolitiken kan effektiviseras och kostnaderna
minskas (1991/92:Sf632).

Som framgår av denna kortfattade redovisning
föreligger i väsentliga hänseenden en överensstämmelse
mellan den av Ny demokrati förespråkade ordningen och de
förslag som Christina Rogestam och Göte Bernhardsson
fört fram i sitt brev till regeringen.

Ny demokrati delar sålunda Christina Rogestams och
Göte Bernhardssons uppfattning i fråga om bristfälliga
kunskaper i svenska och att något måste göras åt det. Ny
demokrati kan hålla med de båda om att möjligheterna att
få tillstånd för bosättning efter inresa på eget initiativ måste
begränsas i all rimlig utsträckning, på asylsidan i princip till
flyktingar enligt Genèvekonventionen och att
arbetskraftsinvandring bör tillåtas då det råder brist på
arbetskraft i Sverige.

Vidare instämmer Ny demokrati i kravet på en ordentlig
och allsidig översyn av invandrings- och invandrarpolitiken
men att en sådan översyn också måste omfatta
flyktingpolitiken.

Ny demokrati har försökt få fram uppgifter om hur
undervisningen i svenska fungerar i grundskola och
gymnasium. Det visar sig emellertid att det inte finns någon
utvärdering av hur eleverna i grundskola och gymnasium
tillgodogör sig undervisningen. Enligt uppgifter från
statistiska centralbyrån deltog under hösten 1991 drygt 81 %
av de stödbehövande i undervisning i svenska som
andraspråk. Detta är en minskning gentemot 1990 då
motsvarande uppgift var 87 %.
I gymnasieskolan hade 19 400
elever ett annat hemspråk än svenska. Av dessa
behövde 8 590
elever, dvs 44 %,
undervisning i svenska som andraspråk. För 5 400
elever anordnades sådan undervisning. Det är
uppenbart att en utvärdering måste göras.

Ny demokrati vill återigen föra fram förslaget att slopa
hemspråksundervisningen och i stället lägga resurserna på
en förbättra svenskundervisning.

I fråga om asylpolitiken bör Sverige i vart fall återgå till
den betydligt restriktivare hållning som blev följden av den
tidigare regeringens beslut den 13 december 1989.

Nyd har fått del av uppgifter som inte utesluter att
Invandrarverket missköter upphandlingen av
förläggningsplatser. Detta bör bli förmål för särskild
utredning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en förutsättning för att elever av utländsk härkomst skall
få börja i en skola där undervisningen bedrivs på svenska är
att eleverna behärskar svenska språket,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av
hur eleverna i grundskola och gymnasium tillgodogör sig
undervisningen i svenska,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att all hemspråksundervisning bör slopas och att de
därigenom frigjorda medlen används för att skapa bättre
förutsättningar för undervisning i svenska och andra
ämnen,

4. att riksdagen beslutar att tills vidare stoppa all
invandring, förutom flyktingar enligt Genèvekonventionen
samt de anknytningsfall som enligt gällande svensk lag har
rätt att från sitt hemland ansöka om uppehållstillstånd,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att antalet anknytningsfall måste begränsas till ett
minimum,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att arbetskraftsinvandringen bör
tillåtas endast då det råder brist på arbetskraft i Sverige,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av invandrings- och
invandrarpolitiken,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att översynen av invandrings-
och invandrarpolitiken också omfattar en översyn av
flyktingpolitiken,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den totala tiden för handläggning av asylärenden måste
bli betydligt kortare,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att invandrings- och
flyktingpolitiken måste bli betydligt restriktivare,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning av
Invandrarverkets förläggningsverksamhet.

Stockholm den 27 november 1992

Ian Wachtmeister (nyd)

Peter Kling (nyd)

Leif Bergdahl (nyd)

Kenneth Attefors (nyd)

Stefan Kihlberg (nyd)

Dan Eriksson (nyd)
i Stockholm