med anledning av förs. 2001/02:RB2 Fullmäktiges i Riksbanken förslag till disposition av Riksbankens vinst för räkenskapsåret 2001 m.m.

Motion 2001/02:Fi19 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

Sammanfattning

Den utökade självständigheten som Riksbanken tidigare tilldelats har utan tvekan varit en starkt bidragande orsak till att Riksbanken erhållit ett starkt och brett förtroende. Därför finns en uppenbar risk att varje inskränkning i självständigheten på sikt drabbar förtroendet för Riksbanken.

Det är därför olyckligt att riksbanksfullmäktige nu föreslår, i strid med riksbanksdirektionens rekommendation, en ytterligare extra inleverans om 20 miljarder kronor från Riksbanken till statskassan för 2002 (utöver den extra inleverans som finansutskottets majoritet drev igenom för 2001).

Förutom att förslaget riskerar att drabba förtroendet för Riksbanken då dess självständighet kan komma att ifrågasättas så bidrar det också till att urholka Riksbankens finansiella styrka. Den svenska centralbanken har behov av ett stort eget kapital för att i framtiden framgångsrikt kunna fullfölja sina ålagda uppgifter.

I framtiden bör det för att stärka Riksbankens integritet och trovärdighet övervägas att i riksbankslagen införa en paragraf som innebär att utdelningar till staten inte får göras om det innebär att den eftersträvansvärda nivån på det egna kapitalet inte upprätthålls.

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att någon extra inbetalning från Riksbanken till staten, utöver gällande principer, inte skall genomföras för 2002 i enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen beslutar att i riksbankslagen reglera vilka principer som skall gälla för utdelning av Riksbankens överskott till staten i enlighet med vad som anförs i motionen.

Extra inleverans till statskassan hotar Riksbankens trovärdighet och finansiella styrka

Majoriteten i riksbanksfullmäktige föreslår en ytterligare extra inleverans från Riksbanken till staten. Det innebär att Riksbanken även för 2002 för över 20 miljarder kronor till statskassan. Detta utöver den sedvanliga överföringen till staten, som i år, enligt tidigare beslutade principer, uppgår till 7,3 miljarder kronor.

Förslaget är i strid med direktionens rekommendation baserad på en bedömning av hur mycket eget kapital banken kan komma att behöva under de kommande årens utmaningar. Direktionen menade i ett yttrande från januari i år att ingen extra utdelning bör göras om den nuvarande finansiella beredskapen skall upprätthållas. Det bör påpekas att direktionens yttrande var ett led i fullmäktiges beredning av beslutet. Förslaget delar också själva riksbanksfullmäktige, då en minoritet i fullmäktige har reserverat sig mot förslaget.

Förslaget om en extra inleverans till staten är olyckligt av flera skäl. Riksbankens utökade självständighet, som varit en stor framgång, riskerar nu att undergrävas. På sikt riskerar därmed också det starka förtroende som Riksbanken erhållit, och som varit en förutsättning för den framgångsrika inflationsbekämpningen, också att undergrävas. Det faktum att riksbanksdirektionens bedömning åsidosätts bidrar naturligtvis ytterligare till att Riksbankens självständighet kan komma att ifrågasättas.

Det är också tveksamt om fullmäktiges förslag är förenligt med de övergripande syften som fastslagits i regeringsformen och i riksbankslagen. Lagstiftningen om Riksbanken syftar till att säkerställa ett långsiktigt oberoende för banken, inbegripet dess finansiella styrka, vilket medför att Riksbanken trovärdigt och självständigt kan utföra de uppgifter som framgår av riksbankslagen. Fullmäktige har till uppgift att pröva frågan om vinstdisposition utifrån dessa övergripande syften. Därav torde fullmäktige vara förhindrat att lämna sådana förslag till disposition av Riksbankens vinst som kan innebära att bankens självständighet ifrågasätts. Det faktum att regeringen i sina beräkningar i budgetpropositionen för 2002 fört in den extra inleveransen, långt innan den var beredd och beslutad, understryker att det handlar om ett ingrepp i Riksbankens självständighet.

En given förutsättning för den extra utdelning som genomfördes 2001 var också att det var frågan om en engångsåtgärd, och att den gällande vinstdispositionsprincipen i framtiden skulle tillämpas utan extra uttag. Tillsammans med det faktum att de extra utdelningarna tillkommit för att täcka ett växande underskott i den statliga budgeten så bidrar fullmäktiges avsteg från gällande principer till en växande osäkerhet om hur utdelningar i framtiden kan komma att påverka Riksbankens självständighet och styrka. I realiteten kan det innebära att ett växande underskott i statsbudgeten leder till spekulationer om ytterligare extra inleveranser.

Vi anser att det är av stor vikt att Riksbanken har en finansiell styrka att självständigt möta de utmaningar som penningpolitiken kan ställas inför under de kommande åren. Riksbanken måste ha tillräckligt med kapital för att kunna fullfölja de uppgifter som har ålagts centralbanken. Den måste ha tillräckligt med medel för att, om så krävs, kunna genomföra interventioner på marknaden, och finansiella medel krävs också för att kunna ge kortsiktiga krediter till problemtyngda banker. Riksbankens roll som s.k. lender of last resort måste således kunna säkerställas.

Dessutom måste Riksbanken vara förberedd utifall riksdagen fattar beslut om ett svenskt deltagande i växelkursmekanismen ERM. Vid ett sådant beslut måste Riksbanken ha tillräckligt med kapital för att kunna hålla växelkursen stabil gentemot euron.

Ytterligare en faktor att beakta är att storleken på Riksbankens kapital inte är given, och kan variera relativt kraftigt, ofta beroende på faktorer utanför Riksbankens kontroll. Ett exempel är växelkursernas fluktuationer, som direkt påverkar det nominella värdet av Riksbankens valutareserv, räknat i svenska kronor. Att Riksbanken framstår som välkapitaliserad ett år innebär inte med säkerhet att så kommer att vara fallet nästföljande år.

Det bör mot bakgrund av ovanstående övervägas att i riksbankslagen införa en paragraf som reglerar utdelningar till staten. Denna bör då innebära att utdelningar inte får göras om det innebär att en eftersträvansvärd nivå på det egna kapitalet inte kan upprätthållas.

Stockholm den 7 mars 2002
Gunnar Hökmark (m)
Lennart Hedquist (m)	Anna Åkerhielm (m)
Gunnar Axén (m)	Carl-Axel Johansson (m)
Catharina Hagen (m)	Per Bill (m)
Carl Erik Hedlund (m)