med anledning av förs. 2002/03:RR11 Riksdagens revisorers förslag angående arkeologi på uppdrag

Motion 2002/03:Kr7 av Birgitta Sellén m.fl. (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skilja den arkeologiska uppdragsverksamheten från Riksantikvarieämbetets övriga verksamhet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda skapandet av en beställarorganisation för uppdragsarkeologi där forskare från universitet och högskolor ingår.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ålägga exploatör, i normalfallet, att bekosta, upphandla och utföra arkeologiska utredningar och undersökningar enligt marknadsekonomiska förutsättningar.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att konkurrensen ej blir jämställd när Riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdragsverksamhet inte är momspliktig.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utföra en översyn av kulturminneslagen i syfte att på ett mer framträdande sätt kunna prioritera vid arkeologiska utredningar och undersökningar utifrån en helhetssyn i samhället.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda kostnadsansvaret och dokumentationsbehovet för större arkeologiska utredningar och undersökningar.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda frågan om auktorisation av arkeologer.

Motivering

Arkeologisk forskning av hög kvalitet är av stor betydelse för ett levande historiskt vetande samt för att utveckla vår förståelse för gångna tider och den utveckling genom vilken dagens samhälle har vuxit fram. Arkeologiska utgrävningar skall ske så att arvet från gångna generationer tillvaratas samtidigt som erfarenhetsvärden tas tillvara inför framtiden. Det är därför viktigt att arkeologisk verksamhet utförs på ett kvalitativt bra sätt. Detta skall dock ske på ett för samhället effektivt och tillväxtvänligt sätt. En arkeologisk verksamhet som inte fullföljs, eller läggs åt sidan i femtiotalet år, är inte en verksamhet som är förenlig med ett samhälle i tillväxt. Det är därför viktigt att bedömningen av vad som skall utföras görs utifrån såväl arkeologiska, ekonomiska som tillväxtvänliga faktorer. Riksdagens revisorer har tagit ett stort steg framåt i sin bedömning av nuvarande verksamhet. Remissinstanserna har med få undantag riktat en tydlig och klar kritik mot nuvarande situation och arbetssätt. Uppdragsarkeologins situation är inget nytt problem. Situationen har under många år uppvisat intressekonflikter och avsaknad av konkurrens. Det är därför naturligt att radikala förändringar vidtas där samhällsnyttan tydliggörs via de vetenskapliga erfarenheterna för att man ska få förståelse för verksamheten.

Interna konflikter mellan och inom Riksantikvarieämbetet, länsstyrelser och länsmuseer måste snarast undanröjas. Problembilder som finns är

• en orimlig kostnadsbelastning för kommuner, enskilda och myndigheter,

• en i det närmaste obefintlig redovisning och rapportering till berörda,

• en tidsbelastande och oklar process med en grumlig roll- och ansvarsfördelning,

• bristande information och marknadsföring till uppdragsgivare och allmänhet som ger en dålig förståelse för arkeologin och därmed dålig förståelse för nedlagda kostnader,

• obefintlig tids- och kostnadsmedvetenhet hos inblandade parter.

Ett exempel kan ges för att belysa situationen. I Arboga innerstad finns en tomt, belägen i ett av riksintresse klassat område, om ca 1 000 m2. Exploateringen av tomten uppvisar en tidsförsening på drygt ett år samt en redovisad kostnad för att utföra den arkeologiska utgrävningen på 12 miljoner kronor. Kostnadsnivån har då nedprutats från orimliga 20 miljoner kronor. Detta skall jämföras med den slutliga produktionskostnaden för 6 lägenheter om knappt 7 miljoner kronor. Oavsett kostnadsnivåer visar detta att den samhällsekonomiska insatsen knappast kan anses vara försvarbar. Det bör i detta sammanhang noteras att det inte finns några medel avsatta för information under eller efter utgrävningen.

Arboga får alltid med sitt riksintresse en s.k. överkostnad och tidsproblem när olika projekt skall genomföras som t.ex. ledningsdragningar, ny-, till- och ombyggnationer, förstärknings- och grundläggningsarbeten, gatuombyggnader, trädplanteringar, grundvattensänkningar m.m. Oklarheter kring utgrävningskostnader och tidsåtgång medför chanstagningar i alla projekt för markägare, exploatörer och kommunen. Detta gör det svårt att utveckla en redan hårt drabbad liten ort.

Åtgärder för att förenkla, påskynda och göra bedömningar utifrån ett helhetsperspektiv i samhället är nödvändiga inom den arkeologiska verksamheten. Förslagen från revisorerna är dock avvaktande trots att de faktorer de framför, i form av kritik, är kända för flertalet inom exploateringssektorn i samhället.

En grundläggande syn i all verksamhet är att en utförare inte skall utföra revision av sin egen verksamhet. Det är därför naturligt att Riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdragsverksamhet skiljs från Riksantikvarieämbetet. Att detta synsätt skall utredas vidare framstår som en fördröjande åtgärd av en naturlig åtgärd. Detta bör ges regeringen till känna.

De gångna decenniernas arkeologiska arbete har knappast präglats av effektivitet. Snarare har verksamheten bedrivits utifrån ett särintresse där knappast återföringen av kunskap till samhället i övrigt varit målet. En sådan verksamhet är knappast tillväxtfrämjande. En arkeologisk uppdragsverksamhet som leds via forskare vid våra universitet och högskolor torde på ett mer effektivt sätt kunna tillvarata samhällets intresse av kunskapstillväxt samtidigt som tillväxten i övriga samhället stimuleras. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att det måste vara en samsyn och ett samarbete mellan uppdragsverksamhetens grävare, museets personal och forskare från universitet/högskola. Åtgärdens mål framstår i den verksamhetsformen som tydlig samtidigt som utformningen av beställarorganisationen skyndsamt bör utredas. Detta bör ges regeringen till känna.

Konkurrensen inom all verksamhet framstår som en blåslampa för att åstadkomma bästa möjliga resultat till bästa möjliga kostnad. Synsättet stimulerar den syn på tillväxt i samhället som Centerpartiet förordar samtidigt som större resurser kan frigöras för fler arkeologiska verksamheter. Kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar bör, i normalfallet, åvila exploatören. Utifrån det synsättet är det också naturligt att exploatören upphandlar, på ett marknadsekonomiskt sätt, arkeologiska utredningar och undersökningar. Är exploatören en offentlig instans faller upphandlingen naturligt under LOU. Detta bör ges regeringen till känna.

Idag gäller inte LOU när länsstyrelsen väljer undersökare. Detta faktum har bl.a. Nämnden för offentlig upphandling (NOU) uppmärksammat i ett yttrande till länsrätten år 2000. Nämnden är tveksam till om det är riktigt att jämställa upphandlingar när det gäller utgrävningar med utövande av offentlig makt. Nämnden citerar ett uttalande av EG-domstolen:

Av fast praxis framgår nämligen att en medlemsstat inte kan åberopa bestämmelser, praxis eller andra omständigheter i sin interna rättsordning för att rättfärdiga att den åsidosätter skyldigheter och frister som föreskrivs i ett direktiv.

Regeringen anser däremot att LOU inte torde tillämpas eftersom den anser att det är en myndighetsutövning när det gäller att välja undersökare av de arkeologiska fynden. Det innebär att man anlitar undersökare som inte är momspliktiga. Privata utgrävare tvingas då att lägga högre anbud än Riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdragsverksamhet, eftersom de är momspliktiga. Detta skapar inte jämställda kokurrensvillkor. Detta bör ges regeringen till känna.

Arkeologiska utredningar och undersökningar, av extra ordinära mått, vilka är till gagn för samhället skall också finansieras via samhällsmedel. Bedömningen av behovet av analys skall göras av länsstyrelsen där faktorer som tillväxten i samhället skall vara en vägledande faktor. Centerpartiet föreslår att regeringen tillsätter en utredning som ser över gällande kulturminneslag (1988:950) i syfte att skapa former som på ett mer framtidsinriktat sätt tar till vara behovet av arkeologisk kunskap samtidigt som samhällets krav på tillväxt tillvaratas. Detta bör ges regeringen till känna.

Kostnaderna för uppdragsarkeologiska undersökningar, dess påverkan på samhällsutvecklingen och dess påverkan på tillväxten i samhället, positivt respektive negativt, bör utredas. I det sammanhanget bör riktlinjer för samhällets ambition på området tydliggöras vad gäller publicering och vetenskapliga analyser som skall falla inom exploatörernas kostnadsansvar. Detta bör ges regeringen till känna.

Arkeologiska utredningar och undersökningar skall genomföras utifrån kravet om att inge förtroende samtidigt som de på ett tydligt sätt tolkar det historiska arvet. Detta ställer höga krav på utföraren. Utifrån det synsättet är det naturligt att nyttjandet av arkeologer som specialiserat sig på respektive eror anlitas i analysen. Detta kvalitetskrav måste väga tyngre än regional kompetens som i detta sammanhang framstår som tämligen trubbigt och allt för snävt kompetenskrav. En form av auktorisation av arkeologer är därför en direkt nödvändighet för att kunna tillgodose kravet om såväl kvalitet som effektivitet i arbetet. Samtidigt är det viktigt att dessa auktoriserade arkeologer samarbetar med regionala grävare som har kunskapen om trakten, vilket kan skapa en starkare känsla för historien bakom platsen som ska utgrävas. För att öka förståelsen från ortsbor är det också av stor betydelse att ortens befolkning får vara delaktiga i utgrävningen. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 16 april 2003
Birgitta Sellén (c)
Jörgen Johansson (c)	Eskil Erlandsson (c)
Jan Andersson (c)	Margareta Andersson (c)
Kenneth Johansson (c)	Sofia Larsen (c)
Birgitta Carlsson (c)	Lars-Ivar Ericson (c)
Annika Qarlsson (c)