med anledning av prop. 1987/88:92 om ändring i Mot.

Motion 1987/88:Ju16 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Jul6

av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m. fl. (c)

med anledning av prop. 1987/88:92 om ändring i Mot.

brottsskadelagen (1978:413) 1987/88

Julö

Centerpartiet har under en lång tid arbetat för att ersättningen till brottsoffer
skall förbättras. Vi har också hävdat att det krävs en översyn av de
skadereglerande lagarna, för att uppnå en samstämmighet mellan dem.

Den skada som ett brottsoffer åsamkas är svår att ersätta. När det gäller
frågan om ersättning för materiella skador liksom för lyte och varaktigt men
kan den drabbade tillerkännas skadestånd. Den svenska skadeståndsrätten
är däremot restriktiv när det gäller frågan om kompensation för s. k. ideell
skada. De skadeståndsbelopp som döms ut är låga och motsvarar på intet sätt
utståndet lidande. Detta förhållande är inte rimligt och de utdömda beloppen
upplevs inte som rättvisa av allmänheten. Det är viktigt att brottsoffren får en
rimlig ekonomisk kompensation också för ideella skador. Detta förutsätter
en justering av skadeståndsbeloppet. Vi föreslår därför en översyn av de
regler som gäller för de olika skadeståndstyperna.

Nuvarande regler för ersättning vid brottsskador är inte tillfredsställande.
Utgångspunkten måste vara att skadevållaren i första hand själv skall ersätta
den skada som han/hon vållat. Detta kan ske genom att vällaren åläggs
upprätta en plan för hur skadeståndet skall erläggas eller genom att vällaren i
dom åläggs reparera de skador som vederbörande åstadkommit.

Huvudprincipen att den som har vållat en skada skall ersätta denna sätts
alltför ofta ur spel. Detta då det förekommer att den skadevållande har ringa
möjlighet att ersätta den skadelidande och att alltför många våldsbrott förblir
ouppklarade. När gäringsmannen inte kan identifieras och ställas till ansvar
för våldshandlingen har offret begränsade möjligheter att få ersättning för
såväl sak- och personskador som för ideella sådana.

Brottskadelagen reglerar samhällets åtagande när det gäller ersättning till
brottsoffren. Brottsoffrens möjligheter att få ekonomisk kompensation för
skador, som uppkommer på grund av brott, måste förbättras. Centerpartiet
har vid ett flertal tillfällen påtalat vikten av att lagens tillämpningsområden
vidgas så att brottsoffren får denna möjlighet. Vi har också föreslagit att
brottsskadelagen utformas så att den som ingriper för att hindra brott får
ersättning för sina kostnader. Propositionens huvudinriktning finner vi vara
ett steg på rätt väg i enlighet med vad vi tidigare har anfört.

1

1 Riksdagen 1987/88.3 sami. Nr Julö

Ansvar och ansvarsfördelning Mot. 1987/88

Föräldrar har skadeståndsansvar för sina barn. Skador som ett barn vållar
skall därför i princip ersättas av barnet självt eller av barnets vårdnadshavare.

När skadegörelse vållas av ungdomar bör det finnas möjligheter att i dom
eller genom myndighetsbeslut avlasta föräldrarnas ansvar till förmån för ett
åläggande riktat mot ungdomen att reparera skadan.

Vissa skadevållare kan befinna sig i en ekonomisk situation som omöjliggör
för dem att ersätta hela den skada de orsakat eller att det i vart fall skulle
bli orimligt betungande för dem att göra det. En sådan fullständig ersättningsskyldighet
kan också i vissa fall äventyra och försvåra skadevållarens
återanpassning i samhället.

I dessa fall kan det vara rimligt att nedsätta ersättningsskyldigheten. Detta
får inte leda till förluster för den som har lidit skadan. Staten måste då gå in
och ersätta den del som skadevållaren inte kan betala och som skadelidanden
inte på annat sätt kan få täckning för.

I dag får den skadelidande själv stå för det arbete som krävs för att utfå
ersättningen från den skadevållande. Detta är enligt vår mening inte ett
tillfredsställande system. Vi anser att staten skall stå garant förden ersättning
som skall utgå till den skadelidande och att staten sedan får stå för arbetet att
få in ersättningen från den skadevållande. Detta skulle på ett påtagligt sätt
förenkla förfarandet för den skadelidande att utfå sin ersättning.

Även i de delar som propositionen behandlar finns det brister. I de
remissyttranden (dnr 87-186) som inkommit i anledning av promemorian (Ds
Ju 1987:1) har det bl. a. framställts kritik mot att det inte framgår av
lagstiftningen vilka gränsdragningar som skall göras vid exempelvis skada
genom bedrägeri eller närliggande skada i fråga om ersättning från staten
genom brottsskadenämnden eller om det skall beaktas såsom ren förmögenhetsskada.
Denna kritik visar på ett exempel på den bristande helhetssyn som
finns inom det skaderättsliga området, både när det gäller gränsdragningar
och vad gäller ersättning till offer i olika fall.

Det är av största vikt att vi får en skadeståndsrätt som är heltäckande och
som garanterar att de olika skadeståndsreglerande lagarna fungerar i
samklang med varandra. Centerpartiet har tidigare i riksdagen pekat på detta
och vi finner det därför angeläget att dessa lagar blir föremål för en samlad
översyn.

Vi finner det ytterst otillfredsställande att regeringen hänvisar till framtida
propositioner vad gäller kostnader som kan uppkomma i samband med de i
denna proposition föreslagna ändringarna.

2

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen angående en översyn på det skadeståndsrättsliga
området i syfte att vidga rätten till ersättning enligt brottsskadelagen.

Stockholm den 1 mars 1988

Mot. 1987/88
Julö

Bertil Fiskesjö (c)
Gunilla André (c)
Elving Andersson (c)
Marianne Karlsson (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Stina Eliasson (c)

Martin Olsson (c)

Bengt Kindbom (c)

Britta Hammarbacken (c)
Eva Rydén (c)

gotab Stockholm 1988 14775