med anledning av prop. 1988/89:113 om ändring i brottsbalken (tjänstefel)

Motion 1988/89:Ju34 av Karin Ahrland m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Ju34

av Karin Ahrland m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1988/89:113 om ändring i
brottsbalken (tjänstefel)

Bakgrund

I propositionen behandlas en utvidgning av det straffrättsliga tjänsteansvaret
för offentligt anställda. Propositionen har tillkommit som en följd av
riksdagens begäran om initiativ från regeringen i denna fråga. 1 det betänkande
från justitieutskottet som låg till grund för riksdagens begäran anfördes
att en reell utvidgning av straffansvaret måste komma till stånd. Utskottet
uttalade att en ledstjärna för arbetet borde vara att man tillgodoser medborgarnas
intresse om att den offentliga verksamheten utan ovidkommande
hänsyn fullgörs på ett riktigt sätt.

De förslag som regeringen nu lägger fram innebär i korthet att kravet på
uppsåt eller grov oaktsamhet för att straffansvar skall utgå, bortfaller. Det
räcker med att tjänstemannen har varit oaktsam. Det skall inte heller för
straffansvar såsom hittills krävas att gärningen har medfört förfång eller
otillbörlig förmån. Alltjämt gäller dock att gärningen, för att medföra straffansvar,
skall vara knuten till begreppet myndighetsutövning.

Begreppet myndighetsutövning

Brottsbalkens 20 kap 1 §, som är den bestämmelse som reglerar vad som idag
är straffbart tjänstemissbruk, har hittills angett uttrycket i myndighetsutövning.
Till straffansvar har därför endast kunnat fällas direkt felaktiga
beslut eller felaktiga åtgärder som tjänstemannen fattat eller vidtagit. Utgångspunkten
har med andra ord begränsats till att avse verksamhet som
varit ett direkt uttryck för de samhälliga maktbefogenheterna som myndigheten
har gentemot enskilda.

I syfte att vidga området för straffansvar föreslår regeringen i propositionen
att till det straffrättsliga området skall föras åtgärder som inte självständigt
kan anses innefatta myndighetsutövning. Även åtgärder som erfordras
för ett ärendes handläggning och som sedan leder fram till ett beslut eller
annan myndighetsutövning skall inbegripas. För att markera utvidgningen
föreslår därför regeringen att den aktuella brottsbalksbestämmelsen skall
använda uttrycket vid myndighetsutövning.

Utgångspunkten skall dock alltjämt vara myndighetsutövning. Mycket
av en myndighets löpande dagliga verksamhet såsom exempelvis allmän
service och rådgivning faller inte in ens under det vidgade begreppet vid
myndighetsutövning.

Anledningen till att regeringen fastnat för uttrycket vid myndighetsutövning
och nu föreslår detta är att samma uttryck används i skadeståndslagen.
En viss rättspraxis och definition av begreppet vid myndighetsutövning
har utvecklats och det är därför enligt regeringen praktiskt att använda
samma begrepp. Regeringen avstår därför från att lägga fram förslag om
att brottsbalkens 20 kap 1 § skall utformas på det sätt som tjänsteansvarskommittén
föreslog i sitt betänkande om tjänsteansvar i offentlig verksamhet
( Ds Ju 1983:7). Kommittén föreslog att myndighetsutövningsbegreppet
skulle formuleras som: verksamhet för vars fullgörande det allmänna svarar
och ej avser fråga vilken kan regleras i avtal.

I vilken mån tjänsteansvarskommitténs förslag innebär någon skillnad
jämfört med begreppet vid myndighetsutövning är oklart. Regeringen
väljer emellertid att föreslå skadeståndslagens nuvarande terminologi dvs
vid. Regeringen framhåller dock, trots att samma terminologi nu skall
gälla för straffansvar och skadestånd, att dessa båda lagstiftningar delvis
bärs upp av olika intressen. I vissa situationer måste därför straffbestämmelserna
tillämpas mer restriktivt än skadeståndsregeln. Detta är ett viktigt
konstaterande eftersom frågan om det offentligas ansvar bl.a. har satts i
centrum efter fallet med det felaktiga pressmeddelandet från konsumentverket.
Högsta domstolen slog ju fast (NJA 1987 s. 535) att verkets pressmeddelande
/n/ehade samband med verkets maktbefogenheter, utan var en
uppgift av servicekaraktär någon myndighetsutövning förelåg inte. Eftersom
något skadestånd därmed inte kunde utgå, kommer straffansvar, även
efter regeringens nu föreslagna utvidgning, aldrig att kunna komma i fråga i
ett sådant fall.

Utvidgning av skadeståndsrätten

Bland annat det nu redovisade rättsfallet har föranlett politiska krav om en
utvidgning av rätten till skadestånd. Justitieministern har därför uppdragit
åt enmansutredaren, justitierådet Bertil Bengtsson att se över skadeståndsansvaret.
Bengtssons förslag presenterades av justitieministern för riksdagen
den 23 mars i år. Förslaget innebär en utvidgning av skadeståndslagens
bestämmelser i framförallt två hänseenden. Dels är det tillräckligt för att
ansvar skall inträda, att skadan vållats i samband med myndighetsutövning
inte som tidigare vid myndighetsutövning. Dels skall vållandebedömningen
göras mer självständig. Kravet på nära sammanhang mellan
myndighetsutövningen och den skadevållande åtgärden skall m.a.o. mjukas
upp.

Syftet med Bengtssons översyn är att pressmeddelandefallet skall kunna
berättiga till skadestånd. Men även efter en ändring i enlighet med Bengtssons
förslag, faller serviceverksamhet som inte kan betraktas som myndighetsutövning
utanför skadeståndsområdet. Rådgivande eller hjälpande
verksamhet exempelvis av kurator eller vid sexualupplysning, kan inte
framkalla något skadeståndsansvar, oavsett hur felaktiga upplysningar som
givits. Vidare krävs fortfarande att någon form av försumlighet kan hänföras
till myndigheten eller tjänstemannen. Så kallat strikt ansvar, dvs. när
skadan har uppkommit utan att någon varit försumlig, skall icke gälla. Den

Mot. 1988/89

Ju34

6

enskildes rätt till ekonomisk ersättning blir därför inte heller på något vis
heltäckande även efter en förändring i enlighet med Bengtssons förslag.

Helhetssyn saknas

Ovanstående resonemang visar att frågan om straffansvar och skadeståndsansvar
inte är fullständigt utredd. Dessutom innehåller den nu föreliggande
propositionen inga förslag beträffande disciplinansvar eller kommunernas
ansvar om de bryter mot lag. Dessa två områden har ju också debatterats
intensivt under flera år och krav har rests på att ansvaret måste skärpas även
i dessa fall. Kommunernas ansvar utreds för närvarande men några konkreta
förslag har ej presenterats. Disciplinansvaret har överhuvudtaget inte
setts över.

Lagrådet framhåller i sin granskning av tjänsteansvaret att behovet är
stort av att i ett sammanhang pröva frågorna om ett utvidgat straffrättsligt
tjänsteansvar, det straffrättsliga ansvaret för ledamöter i kommunala
nämnder, rätt till ersättning för skada som vållats av felaktigt handlande
från myndigheternas sida samt det disciplinära ansvarssystemet. Lagrådet
framhåller vidare att man inte har någon invändning mot att en reform
genomförs genast i enlighet med det föreliggande förslaget. En sådan reform
måste dock betraktas som temporär och hela frågan om ansvar i den
offentliga verksamheten måste prövas på nytt när erforderligt utredningsunderlag
föreligger.

Lagrådets synpunkter bekräftar folkpartiets uppfattning att frågorna om
det offentligas ansvar måste ses över i ett sammanhang. Det nu föreliggande
förslaget om utvidgning av straffansvaret kan inte ses isolerat från det offentligas
övriga ansvar. Inte minst visar sig detta genom den märkliga obalans
som skulle uppstå om Bertil Bengtssons utredningsförslag genomfördes.
I den nu aktuella propositionen försöker regeringen anknyta myndighetsbegreppet
till skadeståndslagen. Om skadeståndslagens myndighetsutövningsbegrepp
utvidgas blir rättsläget mycket oklart. Det saknas med andra
ord en helhetssyn på detta område. En helhetssyn behöver i och för sig
inte innebära att straffansvaret för det offentligas tjänstemän skall vara mer
långtgående än det som nu föreslås. Det är möjligt att oacceptabla konsekvenser
skulle uppstå om det straffbara området skulle utvidgas. Kanske
skulle många offentliga tjänstemän då välja att avstå från att lämna ett råd,
vidta en berättigad åtgärd etc. av rädsla för att det kan bli fel och medföra
straff. Samtidigt kan det verka stötande för den enskilde att den tjänsteman
som lämnat ett felaktigt råd, som t.ex. i pressmeddelandefallet, helt skall gå
fri från ansvar. De hithörande problemen kräver en mer noggrann utredning.

Osäkerheten i tolkningen av de nu gällande bestämmelserna och föreslagna
förändringar i dessa motiverar också en samlad översyn. Inte minst
Bertil Bengtsson framhåller att redan de nu gällande reglerna inom det här
området är ganska invecklade. De är då viktigt att inte ytterligare försvåra
för domstolarna och andra som skall tillämpa bestämmelserna att bedöma
vad som skall vara straffbart respektive straffritt, skadeståndsgrundande
etc.

Mot. 1988/89

Ju34

7

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är det vår uppfattning att regeringens förslag kan godtas
som en temporär lösning men att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag
att skyndsamt tillsätta en parlamentarisk utredning som i ett sammanhang
skall se över det straffrättsliga tjänsteansvaret, det straffrättsliga ansvaret
för ledamöter i kommunala nämnder, skadeståndsansvaret samt det disciplinära
ansvarssystemet. Därvid bör de skillnader som för närvarande råder
i fråga om disciplinansvar mellan stats- och kommunaltjänstemän uppmärksammas.
Den översyn av det kommunala ansvaret som för närvarande
utreds av Kommunalansvarsutredningen skall därför föras över till den av
oss föreslagna utredningen. Den utredning om skadeståndsansvar som lagutskottet
inom kort kan komma att begära skall tillsättas, bör också inordnas
under den av oss föreslagna utredningen.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställer vi

att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk utredning
för att se över det straffrättsliga tjänsteansvaret m. m. i enlighet med
vad vi i motionen anfört.

Stockholm den 5 april 1989
Karin Ahrland (fp)

Lars Sundin (fp) Kjell-Arne Welin (fp)

Bengt Harding Olson (fp)

Mot.1988/89

Ju34

8