med anledning av prop. 1988/89:124 om vissa

Motion 1988/89:Ju19 av Karin Ahrland m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:19

av Karin Ahrland m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1988/89:124 om vissa

tvångsmedelsfrågor

Regeringen konstaterar i propositionen att nuvarande regler på tvångsmedelsområdet
i allt väsentligt är väl avvägda. Några genomgripande förändringar
föreslås därför inte. De tvångsmedel som behandlas i propositionen är
s.k. reella tvångsmedel dvs. främst beslag, husrannsakan och telefonavlyssning.

Beträffande telefonavlyssning föreslår regeringen att sådan skall få
användas i ungefär nuvarande omfattning. Den viktigaste förändringen är att
telefonavlyssning skall få användas i samband med förundersökning vid inte
bara brott som idag medger rätt till telefonavlyssning utan även i fråga om
försök, förberedelse och stämpling till sådana. Lagtekniskt föreslår regeringen
också omfattande ändringar vad gäller telefonavlyssning. I anslutning
härtill förs i propositionen ett ingående resonemang om den integritetskränkning
som telefonavlyssning innebär.

Vi delar uppfattningen att telefonavlyssning är ett tvångsmedel som intar
en särställning i förhållande till de flesta andra tvångsmedel. När andra
tvångsmedel används, t.ex. husrannsakan, häktning, beslag etc., är den som
drabbas medveten eller blir snart medveten om åtgärden. Vederbörande kan
då få åtgärden prövad av domstol eller granskad av annan överordnad
myndighet. Telefonavlyssningens hemliga natur omöjliggör en sådan kontroll
och bevakning från den utsattes sida. Det är därför också mycket lättare
att missbruka tvångsmedlet telefonavlyssning. Mot denna bakgrund framhålles
i propositionen det angelägna i att ha regler som inte är tänjbara och så
långt som möjligt garanterar en korrekt tillståndsgivning. Vi delar regeringens
uppfattning på denna punkt.

I propositionen väljer regeringen att inte lägga fram något förslag om rätt
till s.k. elektronisk avlyssning (huggning). Motivet för detta är de argument
om integritetskränkning som framhållits i samband med telefonavlyssningen.
Som ytterligare argument för att inte lägga fram något förslag om elektronisk
avlyssning citeras Narkotikakommissionens argument för att avstyrka elektronisk
avlyssning: Stora värden äventyras, om samhället av olika skäl
ständigt flyttar fram sin toleransgräns vad gäller tvångsmedel.

Regeringens argumentering i propositionen att inte föreslå ett införande
av elektronisk avlyssning avslutas emellertid på ett ytterst märkligt sätt.
Enligt propositionen har regeringen endast tagit ställning till elektronisk
avlyssning vad gäller förundersökningar i allmänhet. Huruvida säkerhetspolisen
skall få använda sig av huggning lämnas öppet. Regeringen hänvisar till
SÄPO-kommitténs pågående arbete. Vidare framgår att regeringen inte

tagit ställning till frågan om användande av de aktuella metoderna i Mot. 1988/89

nödsituationer. Med tanke på de senaste årens händelser, inte minst i Jul9

utredningen av mordet på Olof Palme, finner vi det synnerligen angeläget att
de nu nämnda områdena inte lämnas obeaktade.

Nöd

Vad som är särskilt anmärkningsvärt i föredragandens resonemang om nöd
är att detta diskuteras i det avsnitt som behandlar elektronisk avlyssning och
övervakning. Regeringens uttalande ger därför intryck av att ett särskilt
nödbegrepp skulle gälla i samband med elektronisk avlyssning (som i och för
sig inte skall införas) till skillnad från andra tvångsmedel, t.ex. husrannsakan
eller telefonavlyssning. Vi har inte funnit att någon sådan distinktion
existerar i juridisk praxis. Den nödrätt som eventuellt kan åberopas av t.ex.
en polisman är lika omfattande eller begränsad vid användande av alla typer
av tvångsmedel eller övriga åtgärder från polisens sida.

Med tanke på den förvirrade nödrättsdebatt som pågått under den senaste
tiden i Sverige, vore det mycket olyckligt om regeringens uttalande i
propositionen skulle ligga till grund för ett införande av något slags
differentierad nödrätt beroende på vilket tvångsmedel det är frågan om.

Folkpartiets uppfattning om omfattningen av begreppet nödrätt, vilken
torde delas av de flesta jurister, är följande. Enligt 24 kap. 4 § Brottsbalken
kan en i normala fall brottslig handling vara ursäktlig om lagbrottet skett i en
akut nödsituation. Lagbestämmelsen tar sikte på sådana fall som när någon
bryter mot hastighetsregler för att köra en sjuk person till sjukhus, när någon
stjäl en båt för att undsätta en drunknad eller när någon åstadkommer
skadegörelse för att rädda en person som är utsatt för livsfara etc. Dessa
exempel gäller för alla medborgare, således även för poliser eller andra
tjänstemän som i sitt arbete ställs inför en nödsituation. Denna polisens
nödrätt slogs fast i propositionen till ny polislag (1983/84:111). Det konstaterades
då att polisens befogenheter att i övrigt överträda gränserna för
straffbelagda områden förutsatte en uttrycklig lagregel. Endast ordningsförseelser
av olika slag får åsidosättas med hänvisning till 24 kap. 4 § Brottsbalken
(nödbestämmelsen).

Utöver den lagreglerade nödrätten anses det enligt vissa jurister finnas en
s.k. offentligrättslig (konstitutionell) nödrätt. Denna nödrätt är inte lagreglerad
eller i övrigt skriftligt fastslagen. Begreppet är endast något som
diskuterats i juridisk litteratur och inte ens alla jurister är överens om att en
sådan nödrätt överhuvudtaget existerar. Innebörden av denna nödrätt skulle
vara att regeringen eller myndigheter i vissa exceptionella nödsituationer, då
överhängande fara hotar allmänna intressen av synnerlig vikt, får bryta mot
lag. Konstitutionell nödrätt har åberopats och prövats av konstitutionsutskottet
i tre fall tidigare, nämligen i samband med Bulltofta-dramat,
gisslantagandet vid Norrmalmstorg och ockupationen av västtyska ambassaden.
Konstitutionsutskottet fastslog då att regeringen brutit mot vissa
lagbestämmelser men att dessa kunnat ursäktas som vidtagna under konstitutionell
nöd då det ägt rum för att rädda liv.

Trots det mycket begränsade lagutrymmet för att åberopa nöd som ursäkt 3

1* Riksdagen 1988189.3 sami. NrJuI8-25

för ett lagbrott synes nödargumentet förekomma flitigt inom polisen. Detta Mot. 1988/89

framgår om inte annat vid de öppna förhör som konstitutionsutskottet har Jul9

hållit förra sommaren och under februari och mars i år. Nödargumentet har
åberopats för att legalisera den elektroniska avlyssning (huggning) som
förekommit i Palme-utredningen.

I den nu presenterade propositionen om nödrättens omfattning är
regeringens uttalande därför utomordentligt vilseledande. Enligt folkpartiets
uppfattning synes det som om regeringen i efterhand vill rättfärdiga de
olagligheter som förekommit under Palme-utredningen. Någon annan
slutsats kan inte dras eftersom nödresonemanget behandlas under avsnittet
om elektronisk avlyssning och inte under de avsnitt där tvångsmedlen
behandlas generellt. Enligt folkpartiet är det oerhört väsentligt att reglerna
om när och hur tvångsmedel får användas är helt klara. Något utrymme för
tänjbara regler får inte förekomma, vilket regeringen också påpekat under
avsnittet om telefonavlyssning. Nödrättens omfattning får därför inte
framställas så vidsträckt som regeringen vill göra gällande. För de fall något
tvångsmedel, oavsett vilket detta är, skall kunna användas måste det finnas ett
uttryckligt lagstöd härför. Om regeringen anser att befintliga tvångsmedel
inte är tillräckliga för att möjliggöra ett effektivt polisarbete bör regeringen
ta initiativ till att lägga fram förslag till komplettering.

Regeringens nuvarande hållning att gränsen för tvångsmedelsanvändning
och tillåtlighet att bryta mot lag skulle vara flytande står direkt i strid med
gällande lag. Den gråzon som regeringen smygvägen försöker införa för
användning av tvångsmedel måste förhindras.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi att riksdagen - i
anslutning till de lagändringar som görs i 27 kap. Rättegångsbalken och med
anledning av regeringens uttalande om nödrätten i propositionen - som sin
mening ger regeringen tillkänna den tolkning vi här har gjort av huruvida nöd
skall få legitimera användandet av tvångsmedel och lagöverskridanden.

SÄPOS arbetsmetoder

Regeringen lämnar likaledes öppet för frågan om SÄPO skall få använda sig
av elektronisk avlyssning och övervakning. Här hänvisas till att SÄPOkommittén
skall behandla frågan. Folkpartiet delar regeringens fördömande
uppfattning om användandet av de nu aktuella metoderna i polisens arbete.

Detta gäller självfallet också frågan om säkerhetspolisen skall få använda
dessa metoder. Regeringen uppger att den parlamentariska SÄPO-kommittén,
som inom kort kommer att påbörja översynen av säkerhetspolisens
arbetsmetoder, utreder denna fråga.

Folkpartiet avvisar detta. Riksdagen bör redan nu ta ställning emot varje
användning av huggning som tvångsmedel. Detta bör ges regeringen till
känna.

4

Hemställan

Mot. 1988/89
Jul9

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om nödrättens innebörd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om fortsatt förbud mot huggning.

Stockholm den 5 april 1989

Karin Ahrland (fp)

Kjell-Arne Welin (fp)

Bengt Harding Olson (fp)

Lars Sundin (fp)