med anledning av prop. 1988/89:150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1989/90, m.m. (kompletteringsproposition)

Motion 1988/89:A13 av Börje Hörnlund m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89: Al 3

av Börje Hörnlund m. fl. (c)

med anledning av prop. 1988/89:150 med förslag
till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1989/90, m.m. (kompletteringsproposition)

Inledning

Koncentrationpolitiken har inneburit en allt starkare centralisering av
befolkning, bebyggelse och näringsstruktur. Storskalighet och arbetskraftens
geografiska rörlighet har av en politisk majoritet, mot centerns bestämda
uppfattning, setts som nödvändiga förutsättningar för ökad ekonomisk
tillväxt. Skillnaderna i levnadsförhållanden mellan olika delar av
landet har ökat. Den politiska inriktningen och marknadens drivkrafter
har förstärkt koncentrationen inom näringslivet, både vad avser produktionsstruktur
och maktfunktioner. Den offentliga sektorn har också kraftigt
bidragit till koncentrationen. Inte minst har kommunsammanläggningarna
verkat i den riktningen. En grundläggande orsak till utvecklingen
har varit politiska beslut fattade i regering och riksdag.

Särskilt under 1960- och 1980-talen har klyftorna snabbt ökat såväl
mellan som inom olika regioner i landet. Framför allt har landsbygden och
de små och medelstora orterna drabbats av en snabb avfolkning. Befolkningsomflyttningen
har vidare medfört att ålderstrukturen blivit alltmer
snedvriden mellan in- och utflyttningskommuner.

Det är främst unga människor som flyttat till storstadsregionerna, där
möjligheter till arbete och utbildning erbjuds. Samtidigt skapar befolkningskoncentrationer
svåra köproblem med brist på bostäder, vårdkris,
bristfällig barnomsorg och en försämrad social miljö. Analyser av befolkningsomflyttningens
struktur i övrigt visar vidare att det är den välutbildade
arbetskraften som erbjuds arbete i storstads- och högskoleregioner. Den
pågående utvecklingen innebär således även en kompetensförsvagning i
utflyttningsregionerna.

Befolkningskoncentrationen har också lett till en alltmer ensidig könsfördelning
i glesbygdskommunerna. Ensidig näringsstruktur och svårigheter
för kvinnorna att få arbete har inneburit att allt fler kvinnor tvingats
söka sig till mer expansiva regioner både för att få utbildning och arbete.
Detta leder till en bristfällig social miljö i avfolkningsbygder. Dynamiken i
utflyttningsområdena minskar, de sociala problemen ökar och bygden
utarmas.

fl Riksdagen 1988/89. 3 sami. NrA1215

Socialdemokratisk närings- och regionalpolitik efter 1982 Mot. 1988/89
A13

Den socialdemokratiska regeringspolitiken efter regeringsskiftet 1982 har
allvarligt försämrat den regionala och inomregionala balansen. Orsaken är
främst den ekonomiska politiken och näringspolitiken. Den har stimulerat
och prioriterat storföretagen och de mest expansiva regionerna. Bl. a.
innebar devalveringen 1982 en kraftig stimulans till de stora exportföretagen.
Regeringspolitiken har vidare huvudsakligen gynnat storföretagen på
småföretagens bekostnad.

Den förda politiken har drabbat regioner som Bergslagen, huvuddelen
av Norrland och sydöstra Sverige mycket hårt. Uttalanden från regeringsföreträdare
om vikten av att motverka de ökande obalanserna i samhället
har visat sig vara enbart uttalanden. Regeringens konkreta politik har
varit starkt koncentrationsdrivande.

Regeringens konservativa och koncentrationsinriktade syn på regionalpolitikens
utformning medförde att riksdagen riktat en betydande kritik
mot den förda politiken. Riksdagen har bl. a. starkt understrukit behovet
av insatser för att förbättra infrastrukturen och konstaterat att en allmän
förstärkning av näringslivets förutsättningar i regionalpolitisk! prioriterade
regioner är helt nödvändig.

Kritiken från såväl riksdagen som allmänheten, ökande skillnader i
levnadsstandard mellan landets olika delar, allt större klyftor mellan och
inom länen m. m. har också framtvingat förslag från regeringen i form av
s. k. paket. Paketen har dock kännetecknats av satsningar till gagn för
främst storföretg i några få kommuner medan de ca 50 sämst ställda
kommunerna i landet inte alls fått del av stödet.

Enligt vår mening är propositioner med särskilda paket att betrakta
som brandkårsutryckningar, betingade av nödvändigheten av att i efterhand
försöka reparera de skador en felaktigt förd politik orsakat. Koncentrationsproblemen
kan aldrig varaktigt lösas med selektivt inriktade
åtgärdspaket för en viss ort eller region.

En långsiktigt positiv utveckling kräver i stället en decentralistisk syn
och en annorlunda politik än den regeringen fört. Vidare behövs en politik
för social rättvisa och likvärdiga levnadsförhållanden över hela landet. Det
krävs omfattande förutsättningsskapande generella insatser på många olika
områden om de regionala obalansproblemen varaktigt skall kunna
utjämnas.

Riksdagen har också vid flera tillfällen bl. a. beslutat räkna upp de s. k.
länsanslagen i förhållande till regeringens förslag, senast mot socialdemokraternas
vilja innevarande riksmöte med 110 milj. kr. De förstärkningar
av medel för regionala utvecklingsinsatser som dessa län fått har
socialdemokraterna försökt förhindra.

Kompletteringspropositionen

De regionala obalansproblemen är dock av en sådan omfattning att det
krävs selektivt inriktade åtgärder snabbt för att i någon mån lindra den
utarmning och de problem den förda koncentrationspolitiken medfört och 4

i den nu föreliggande kompletteringspropositionen (prop 1988/89:150) Mot. 1988/89

återkommer också regeringen med nytt paket avseende Västernorrlands A13

län. Behovet av ett sådant paket är ett ytterligare exempel på att tredje

vägens ekonomiska politik lett till ökade klyftor och allt större obalanser i

samhället.

Västernorrlands län är det län som drabbats hårdast under 80-talet.

Länet har minskat sin befolkning med nära 8000 personer under denna
period och i motsats till övriga län minskade även under 1988. Den
socialdemokratiska politiken har alltså drabbat detta län mycket hårt.

Trots den fleråriga negativa utvecklingen i Västernorrlands län och trots
krav från länsstyrelsen och i riksdagen av bl. a. centerns representanter har
regeringen ända till nu i vår avvisat framställningar om insatser för länet.

Så sent som i början av december 1988 framhöll t. ex. arbetsmarknadsministern
i riksdagen att några särskilda insatser för Västernorrland inte var
motiverade.

RegeringsfÖrslaget sent och föga omfattande

I kompletteringspropositionen gör regeringen en helomvändning i och
med att man där föreslår särskilda regionalpolitiska insatser för Västernorrlands
län. Dessa insatser inskränker sig dock dels till vissa insatser
för högskolan i Sundsvall-Härnösand, dels satsningar på ett investmentbolag
och medel för arbetsmarknadsutbildning och utbildning i företag i
kompetenshöjande syfte.

Detta regeringens paket för Västernorrland måste anses ha kommit
mycket sent och vara av allt för ringa omfattning. För att Västernorrlands
problem liksom övriga avfolkningsdrabbade områdens skall lösas
fordras en heltäckande politik som inom alla områden konsekvent tar
hänsyn till vikten av att uppnå regional balans.

Om de många förslag som lagts från centern för att utveckla hela landet
vunnit riksdagens gehör skulle läget även för Västernorrland varit bättre
än det för närvarande är. Vi har bl. a. från centerns sida lagt förslag till
offensiva insatser för att bredda och utveckla arbetsmarknaden om totalt 5
miljarder. Vi har krävt kraftfulla åtgärder för att utveckla landsbygden
genom införande av ett särskilt anslag för landsbygdsutveckling om 200
milj. kr. liksom en kraftig uppräkning av glesbygdsstödet till 400 milj. kr.

Hade dessa förslag vunnit riksdagens majoritet hade det givit Västernorrlands
län betydande resursförstärkningar för utveckling och stöd till satsningar
på en mängd områden.

Högskolan i Sundsvall-Härnösand

Vad gäller regeringens förslag om vissa satsningar på högskolan i Sundsvall-Härnösand
finner vi detta värdefullt. Samtidigt vill vi erinra om att
centern under en följd av år krävt större satsningar, bl. a. fasta forskningsresurser,
vid de mindre och medelstora högskolorna. Dessa förslag skulle
ha betytt mycket för bl. a. högskolan i Sundsvall-Härnösand. Men tyvärr
har motståndet varit stort mot fasta forskningsresurser vid sådana högsko- 5

lor. Våra synpunkter på dessa frågor framfördes senast i reservationen nr 6 Mot. 1988/89
fogad till utbildningsutskottets betänkande 25, som nyligen behandlades Al3
av riksdagen. I reservationen framhölls att det är nödvändigt att sprida
forskningsverksamhet och fasta forskningsresurser utanför de högskoleenheter
som idag har sådana resurser. Av regionalpolitiska skäl måste de
mindre och medelstora högskolorna tillåtas utvecklas även på detta område,
och det är viktigt att ta till vara den kompetens och de utvecklingsmöjligheter
som finns vid dessa. Därvid nämns bl. a. högskolan i Sundsvall

Härnösand.

Länet behöver bättre kommunikationer

Förbättrade kommunikationer skulle verksamt bidra till att stärka Västernorrlands
utvecklingsmöjligheter. Kommunikationsområdet nämns över
huvud taget inte i kompletteringspropositionen i samband med Västernorrland,
vilket är anmärkningsvärt. Projekt som skulle få stor betydelse
för Västernorrland är främst upprättande av snabbtågsförbindelse StockholmSundsvall
och upprustning av bandelen Sundsvall Härnösand

Långsele. På längre sikt bör ockå kommunikationerna med övriga Norrland
förbättras genom utbyggd ostkustbana. I samband med fjolårets trafikpolitiska
beslut anslogs 10 miljarder kronor för banverkets investeringar
under en 1 O-årsperiod. Med hänsyn till de många stora, betydelsefulla
och kostsamma projekt som bör genomföras både av regionalpolitiska skäl
och av miljöskäl föreslog centern istället att 40 miljarder kr skulle satsas
under denna tid. Självklart skulle de båda nämnda erforderliga satsningarna
av speciell betydelse för Västernorrland haft större förutsättningar att
genomföras och genomföras tidigare om centerns investeringsram
godtagits liksom att en projektering av en utbyggd ostkustbana skulle ha
kunnat påbörjas. Nyligen har riksdagsmajoriteten (1988/89:TU 16) avvisat
vårt i år upprepade krav (res. 1).

Vägstandarden i Västernorrlands län är genomsnittligt mycket låg. På
riksvägar satsas nu och några år framåt endast på den s. k. deltavägen
över Indalsälvens säregna delta. Kostnaden beräknas till cirka 185 milj kr.

Centern liksom övriga som slagit vakt om miljöintresset motsatte sig
byggande av denna väg. Som befarades från centern men avvisades av
vägbyggets förespråkare anslås nu inga medel för andra riksvägssatsningar
i Västernorrland. Enligt vår mening är det väsentligt att satsningar
görs på vägupprustningar i olika delar av länet av såväl regionalpolitiska
som trafiksäkerhetsskäl. Vägstandarden på E 4:an är på flera avsnitt
undermålig, men det är enligt vår mening lika väsentligt att vägar som
fyller en viktig funktion för näringslivet längre in i landet också underhålls
och förbättras och ges en bättre framkomlighet.

Riksdagen har nyss behandlat anslag till vägväsendet (1988/89:TU 15)
varvid centerns förslag om högre anslag för drift av statliga vägar, tioårsprogram
för beläggning av grusvägar och högre anslag för länstrafikanläggningar
avslogs. Med dessa centerförslag skulle även Västernorrland fått
högre anslag för vägar.

Sammanfattningsvis vill vi understryka att utan goda kommunikationer 6

blir andra angelägna satsningar verkningslösa på lång sikt. Vi vill också i Mot. 1988/89
detta sammanhang understryka behovet av att prissättningen för teletjäns- A13
ter ges en annorlunda utformning i syfte att utjämna kostnaderna för
enskilda och foretag i olika delar av landet. Nuvarande prissättning innebär
att storstäder gynnas på bekostnad av landsorten. Det drabbar abonnenter
i län som Västernorrland och begränsar möjligheterna till att decentralisera
datatjänster, vilket i sin tur motverkar en positiv näringslivsutveckling.
Det krävs enligt vår mening ett system med s. k. servicecentraler
i glesbygden. Resurser bör avsättas för att sådana servicecentraler kan
byggas upp, där det finns avancerade telekommunikationer tillsammans
med annan service såsom t. ex. post, bibliotek, café. Vi föreslår nedan att
särskilda medel anvisas bl. a. för detta ändamål.

Flera riksdagsbeslut som missgynnat Västernorrland

Utvecklingen av landsbygden är av största betydelse för att främst Västernorrlands,
av stor befolkningsminskning drabbade, inland skall få en positiv
utveckling. Såsom ovan nämnts har riksdagen avslagit centerns krav på
särskilda satsningar för landsbygdsutveckling och fullföljande av den s. k.
landsbygdskampanjen. Även detta är ett exempel på att det vid årets
riksdag fattats en råd beslut, som går emot strävandena efter att förbättra
förutsättningarna för skogslänen, bland dem Västernorrland.

Regeringen försämrar förutsättningar för jordbruket

Regeringen har nyligen framlagt propositionen 140 gällande prisregleringen
på jordbruksprodukter m. m. Regeringen föreslår här mot bakgrund av
GATT-överenskommelsen vissa ändringar av stödet till jordbruket samtidigt
som man i kompletteringspropositionen föreslår avskaffande av
mjölksubventionema. Ledningen för LRF i länet har betecknat regeringsförslagen
som förödande för bönderna. LRF befarar både försämrad
ekonomi för jordbrukarna och fortsatt minskning av mjölkproduktionen.

Även regeringens förslag när det gäller jordbruket är exempel på förslag
som missgynnar Västernorrland, trots att man nu kommit till insikt om att
särskilda insatser behövs för detta län.

Öka stödet för jordbruket i norra Sverige

Från centern har vi dels i kommittémotion med Karl Erik Olsson som
första namn, dels i motion av Börje Hörnlund m. fl. begärt i förhållande till
regeringens förslag 101 milj. kr. högre anslag för prisstöd till jordbruket i
norra Sverige och 55 milj. kr. mer än regeringen föreslagit till det särskilda
åtgärdsprogrammet för jordbruket i norra Sverige. Uppskattningsvis kommer
några tiotal av dessa miljoner i anslagsökning att gå till Västernorrlands
län. 7

Återför vinster från vattenkraften till länet ^ot ^88/89

A13

Ett centerförslag som skulle ha stor betydelse för de vattenkraftsproducerande
kommunerna i Västernorrland främst Sollefteå är kravet på att
1 öre per kWh av denna elkraft skall återgå för satsningar i den kommun
där elkraften producerats. Tillsammans skulle detta tillföra vattenkraftskommunerna
cirka 650 milj. kr.

Hot mot Västernorrland

Utöver de hot som gäller för Västernorrland i form av ogynnsam åldersstruktur,
utflyttning av många yngre, i synnerhet välutbildade, utgör också
förändringar i statens verksamhet hot mot Västernorrland.

Inom ramen för utredningar om försvarets framtid har allvarliga begränsningar
av totalförsvarets verksamhet inom Västernorrland övervägts,
vilka skulle få mycket negativa konsekvenser för länet, men även allmänt
för Norrlands försvar.

Stärk försvaret

I Härnösand ligger Norrlandskustens marinkommando, MKN, med KA 5.
Trots att MKN och KA 5 under senare år förlorat cirka 75 tjänster är det
efter kommunen och landstinget den största arbetsgivaren inom kommunen.
Ett genomförande av planerna på en nedläggning av KA 5 skulle vara
ett synnerligen allvarligt dråpslag mot Härnösand och Ådalsregionen som
redan drabbats så hårt av sysselsättningsminskning.

Såväl försvarspolitiska som regionalpolitiska skäl talar enligt vår mening
mycket klart emot nedläggning av MKN och KA 5. Riksdagen bör därför i
samband med beslut om särskilda åtgärder för Västernorrland, genom ett
tillkännagivande till regeringen uttala sig emot de planerade nedläggningarna.

Även i Sollefteå kan den militära verksamheten komma att begränsas
som följd av översynen av försvarets organisation genom eventuell sammanslagning
av T 3 och 121 och genom begränsningar av verksamheten.
Vi vill när det gäller vikten av en positiv utveckling även i Västernorrlands
inland betona nödvändigheten av att regionalpolitiska skäl tillmäts stor
betydelse vid överväganden om totalförsvarets organisation och lokaliseringsbeslut.

Försvarets beställningar betyder mycket för Hägglunds industrier i Örnsköldsvik.
Detta är ytterligare ett exempel på hur försvarsbesluten om
de inte leder till tillräckligt omfattande satsningar kan inverka negativt
för Västernorrlands län.

Behåll paketsorteringen i Ånge

Ett annat aktuellt hot som statlig verksamhet innebär för Västernorrland
är postverkets planer på att flytta postens paketsortering från Ånge, vilket

8

skulle innebära ett bortfall av 60-80 arbetstillfällen i denna kommun som Mot. 1988/89
har den svagaste utvecklingen och lägsta befolkningstalet inom länet. Al 3

Med hänsyn till den offentliga verksamhetens betydelse för Västernorrlands
län bör riksdagen enligt vår mening nu genom ett tillkännagivande
till regeringen uttala att vid beslut om lokaliseringar och omlokaliseringar
av statlig verksamhet, inklusive affärsverkens, bör hänsyn tas till Västernorrlands
läns speciella behov.

Sammanfattning

Vi har i denna motion redovisat några positiva effekter Västernorrlands
län skulle ha fått om olika förslag från centern i syfte att skapa regional
balans godtagits av riksdagen. Ända fram till den senaste veckan har
riksdagen, särskilt inom kommunikationsområdet, fattat beslut som går
bl. a. Västernorrland emot. Vi vill inte motsätta oss de av regeringen nu
föreslagna begränsade satsningar i Västernorrland, särskilt eftersom regeringsförslagen
i viss mån motsvarar av oss tidigare föreslagna men av
riksdagen avvisade åtgärder. Däremot finner vi det erforderligt att
insatser inom fler än de av regeringen föreslagna områden som arbetas
fram för att Västernorrlands län efter så stor befolkningsminskning skall få
en tillräckligt positiv utveckling.

Mot denna bakgrund anser vi att riksdagen i ett tillkännagivande till
regeringen skall uttala vikten av att förslag till betydligt mer samlade
insatser för Västernorrlands län arbetas fram och föreläggs riksdagen till
hösten.

Vi anser även att de ekonomiska resurser som föreslås anvisade är
otillräckliga med hänsyn till de problem för Västernorrlands län som den
förda koncentrationspolitiken medfört. Vi föreslår därför att 25 milj. kr.
utöver regeringens förslag anvisas för insatser och projekt inom länet som
syftar till att utveckla näringsliv och service i framförallt de mest utsatta
kommunerna såsom t. ex. de ovannämnda servicecentralerna. Prioritering
och val av insatser och projekt bör ske lokalt och medlen därför disponeras
av länsstyrelsen som efter sedvanlig prövning fördelar dem för avsett
ändamål.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om vikten av att förbättra kommunikationer och
teletjänster,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts emot nedläggning av KA 5 i Härnösand,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att vid statliga ny- och omlokaliseringar hänsyn
tas till Västernorrlands läns speciella behov,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till samlade insatser
syftande till en positiv utveckling för Västernorrlands län,

5. att riksdagen beslutar att till Särskilda regionalpolitiska insatser
m. m. i Västernorrlands län på statsbudgeten för budgetåret 1989/90
anvisa ett i förhållande till regeringens förslag med 25000000 kr.
förhöjt reservationsanslag om totalt 90000000 kr. att disponeras i
enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 10 maj 1989
Börje Hörnlund (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Kersti Johansson (c)
Göran Engström (c)
Marianne Andersson (c)
Håkan Hansson (c)
Martin Olsson (c)

Roland Larsson (c)
Ivar Franzén (c)

Kjell Ericsson (c)

Jan Hyttring (c)
Gunhild Bolander (c)
Görel Thurdin (c)

Mot. 1988/89
A13

10