med anledning av prop. 1988/89:150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1989/90, m.m. (kompletteringspropositionen)

Motion 1988/89:Fi63 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: Fi63

av Lars Werner m. fl. (vpk)

med anledning av prop. 1988/89:150 med förslag
till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1989/90, m.m. (kompletteringspropositionen)

Inledning

Den föreliggande propositionen ger inget intryck av kompletteringsproposition.
Den är närmast att betrakta som en extraproposition, men något
mindre omfattande. Den kan med viss rätt jämföras med de årligen
återkommande krispropositionema som under de borgerliga regeringsåren
vanligen anlände på hösten.

Denna gång är det dock inte fråga om någon egentlig krispolitik som
föreslås, utan mera ett ytterligare steg i den omfördelningspolitik som
verkställs med nackdelar för de lågavlönade och de ekonomiskt ansträngda
hushållen.

Regeringens underlåtenhet att hejda den omfattande spekulationstillväxten
i ekonomin kräver däremot åtgärder. 1 avsaknaden av sådana
förslag från regeringen kommer vi nedan att föreslå åtgärder på detta
område.

Det kan också noteras att mitt i all avregleringspolitik så föreslår nu
regeringen regleringar, dock riktade mot de vanliga inkomsttagarna.

Eftersom denna proposition är mer omfattande än en normal kompletteringsproposition
tvingas vi här förutom vad som sägs om de konkreta
frågorna i den reviderade finansplanen också hänvisa till våra mera
omfattande förslag till ekonomisk-politisk inriktning som föreslogs i motionerna
1988/89: Fi8 och Fi224 (vpk).

Den ekonomiska politikens inriktning

Regeringens huvudlinje i den ekonomiska politiken är allmän åtstramning.
Främst genom momshöjning, men också genom fullt ut slopade
matsubventioner. Det har också aviserats höjda arbetsgivaravgifter för att
förhindra att löneutrymmet tas i anspråk.

Vänsterpartiet kommunisterna delar inte uppfattningen om att en generell
åtstramning nu kan eller bör genomföras. VPK har vid tidigare behandling
av den ekonomiska politiken varnat för en sådan utveckling och
hävdat att vaije åtgärd på det ekonomisk-politiska fältet måste ha en strikt
fördelningspolitisk profil (FiU 1988/89: 10. Res 4).

Mot.
1988/89
Fi63 64

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Fi6364

Hushållens ekonomi

Som vpk många gånger tidigare hävdat är utvecklingen inom hushållen
mycket olikartad.

Ett decennium fram till 1985 med nära nog stillastående realinkomster
för hushållen, samt konsumentverkets undersökning som omfattar tiden
1978-88 om hushållens köpkraft visar med all tydlighet att någon generell
åtstramning inte kan genomföras utan svåra fördelningspolitiska följder.
Detta trots att en viss reallöneförbättring skett de senaste åren. En viss
självåtstramning ligger dessutom i den stora skuldsättningen som för låginkomsthushållen
måste få sin upplösning.

Eftersom regeringen å ena sidan avser att genomföra ytterligare marginalskattesänkningar
under nästa år anser vi att grunden för en åtstramande
momshöjning helt har fallit. Man kan inte ge med den ena handen till
de bäst avlönade för att sedan ta tillbaka med svårast verkan för de sämst
avlönade. Detta kan naturligtvis ge viss åtstramning, men ger dessvärre en
ytterligare omfördelning av köpkraften till de välsituerades fördel.

Regeringen menar att åtstramningen skall inriktas mot att minska produktion
och sysselsättning, dvs. en risk för att arbetslösheten ökar igen.
Detta är naturligtvis oacceptabelt.

Kamp mot spekulationen nödvändig

Däremot anser vänsterpartiet kommunisterna att en selektiv åtstramning
kan genomföras. Den bör rikta sig mot arbetsfria inkomster, spekulation
och finansiella transaktioner. Viss indragning av medel från företags- och
banksektorn kan med fördel göras. Detta för att fylla vissa viktiga ekonomisk-politiska
mål. T. ex. avveckling av vårdköer och utveckling av omsorg-skola-kultur
samt en bättre fördelning av landets resurser, både mellan
individer, regioner och verksamheter.

Den ekonomiska stabiliseringspolitiken måste enligt vår mening inriktas
på att skapa rimligare förhållanden mellan de oerhörda ekonomiska
resurser som valsar omkring i spekulationskarusellen, och de medel som
satsas på nödvändig utbyggnad av den offentliga sektom, trafik- och
energistrukturema. Detta kan ske samtidigt med att en strikt genomförd
regionalpolitik motverkar den av marknadsaktörerna styrda överhettningen
i bl. a. Stockholmsområdet.

De mycket stora prishöjningarna inom varuproduktion- och privat
servicesektorn, den galopperande prisutvecklingen inom mark- och byggsektorn
samt en rad andra faktorer visar att åtgärder för att minska
spekulationskapitalet är nödvändiga. På så vis minskas inflationstrycket
från de stora mängder kapital som samlats upp hos kapitalisterna under
den tredje vägens epok. Ett omedelbart prisstopp skulle kunna motverka
en ytterligare snabb urholkning av de arbetandes reallöner.

Arbetskraftsutbud och produktivitet

Frågan om arbetskraftsutbudet kan bäst hanteras genom en omfattande
förändring av arbetsmiljön. Orsaken till bristen på industriarbetskraft är

Mot. 1988/89

Fi63

dels de usla arbetsmiljöerna och de dokumenterat stora riskerna i arbetet. Mot. 1988/89

En av orsakerna är också bristen på grundläggande demokratisk arbetsor- Fi63

ganisation med möjlighet till påverkan för de arbetande. Kreativitet och

nyskapande premieras inte i hierarkiska system. Ett faktum som i hög grad

gäller också den offentliga sektorn. Vidare beror bristen inom industrin på

den ohämmade tillväxten av den privata servicesektorn, som inte bara tar

folk från industrin, utan också från vård- och omsorgssektom.

Omedelbara insatser för att korta vårdköerna och bygga ut barnomsorgen
skulle också göra mycket för att få fram arbetskraft som i dag fördriver
sin tid i väntan på behandling inom sjukvården.

Den svaga produktivitetsutvecklingen som behandlas i propositionen
har ett samband med lönenedpressningen. Genom att garantera höga
vinster utan nyinvesteringar stelnar strukturer och produktionssätt. Denna
förnyelse som är behövlig för framtiden kan mycket väl förenas med
omfattande arbetsmiljöförbättringar. Detta kräver dock en total omsvängning,
bort från den tredje vägens ekonomiska politik.

Lön och lån

Enligt vår uppfattning hänför sig de stora prisökningarna inom varuproduktionen
till det faktum att exportefterfrågan varit så stor att prispolitiken
på hemmamarknaden minskar i betydelse. Många företag har kunnat
kompensera sig via ökad export om efterfrågan hemma är trög. Det har
givetvis fått till effekt att importefterfrågan ökar där importen har ett lägre
pris.

En viss efterfrågan har trots prishöjningarna kunnat upprätthållas på
hemmamarknaden med hjälp av kreditgivning till hushållen. Man kan här
konstatera att det överskott av kapital som ackumulerats hos bankerna och
deras finansbolag har tvingats ut på lånemarknaden. Det har helt enkelt
varit konkurrens om de lukrativa placeringarna. Alltsammans ett resultat
av att vinstandelen av förädlingsvärdet ökat kraftigt under en lång period.

Lönearbetama har fått låna tillbaka pengar de rättmätigen skulle haft som
lön. Och dessutom betala ränta på den innestående lönen.

För att garantera en anständig utveckling för de mest utsatta hushållen
anser vi att ett ackordssystem bör införas där man i domstol kan bli
befriad från en del av skuldbördan. Långivarna som gärna talar om riskkapital
bör enligt vår mening stå för förlusterna. Det är helt uppenbart att
vissa räntesatser på snabba och enkla lån har en nivå som för ett antal år
sedan skulle ha betraktats som ocker. Ett återinförande av ränteregleringen
med ett räntetak för hushållskreditema är nödvändigt.

Hur länge den höga efterfrågan utomlands kan bestå är omöjligt att
bedöma. Klart är emellertid att de vikande siffrorna för bytesbalansen inte
har att göra med varuexporten, utan hänför sig till tjänste- och transfereringsbalansen.
Där finns det kraftigt ökade och (nödvändiga?) affarsresandet
och räntebetalningar på lån upptagna utomlands för utlandsinvesteringarna
som också dessa ökat kraftigt.

Åtgärder mot utlandsinvesteringarna är i det längre perspektivet helt
nödvändiga för försvaret av en självständig ekonomisk politik. 3

fl Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Fi6364

Vpk har i annan motion föreslagit en fortsatt och skärpt tillämpning av Mot. 1988/89
valutaregleringarna. Fi63

Budgetpolitiken och offentliga sektom

Hela synen på budgetpolitiken styrs av vilken utgångspunkt som betraktaren
har. Regeringen ser den offentliga sektorns utgifter som en restriktion
för dess framtida tillväxt. Dock utan att diskutera om ökningarna motsvaras
av ett trängande behov eller ej. Den egentliga restriktionen för sektorns
tillväxt ligger i verkligheten i avvägningen mellan privat och kollektiv
konsumtion och mellan för att ta ett aktuellt exempel från dagens
situation fördelningen mellan spekulationstillväxt och vård-omsorgutbildning.
Fördelningsproblem som är direkt avhängiga av den förda
politiken och den existerande ideologin där bakom. Man kan inte mekaniskt
påstå att den offentliga sektorn är för stor eller växer för fort. Frågan
är hur stor vi vill ha den och vilka uppgifter den skall lösa.

Mot denna bakgrund är det märkligt att regeringen nu via bl. a. momsen
föreslår indragningar till statskassan utan att medge nödvändiga och utlovade
förstärkningar inom t. ex. vård och skola. Den teknik för budgetkontroll
som blev resultatet av vårens taktikspel runt utgiftsramen på
främst skolans område innebär ingen artskillnad från det ursprungliga
förslaget. Även i fortsättningen tvingas anställda prioritera mellan sin egen
löneutveckling, personalbemanning och verksamhetsutveckling. Mot denna
bakgrund är det tyvärr oroande med allt tal om ökat ansvar på
lägre verksamhetsnivå. Det finns skäl att misstänka att övervältringen
av ansvar och knappare ekonomiska resurser går hand i hand. Samma
farhågor gäller ändrat huvudmannaskap för åldrings- eller sjukvård, och
på skolans område så länge finansieringen inte är klar.

Krisen inom vård och omsorg är inte plötsligt påkommen. Den är ett
resultat av 10 års politik med återkommande indragningar och förändringar
av statsbidrag. De politiskt ansvariga blundar för krisen och regeringen
återkommer gång på gång med krav om att den offentliga sektorn måste bli
effektivare och att problemen inom äldreomsorgen skall mötas med omstruktureringar.
Problemen inom äldreomsorgen sopas under mattan genom
att frågan om huvudmannaskap görs till den centrala frågan.

Förändringen i inställningen till vår offentliga tjänsteproduktion eller
det starka samhället är påtaglig hos regeringen. Man vill göra gällande
att en ideologisk urvattning och förändrad syn på samhällets solidariska
uppgifter är något progressivt eller odoktrinärt. I själva verket överger man
bara sina egna värderingar för arbetsgivarföreningens doktriner.

Vänsterpartiet kommunisterna vill ha en effektiv och ändamålsenlig
offentlig sektor utan att överföra näringslivets värderingar på sektorn. Och
vi säger definitivt nej till att privata vinstintressen tar över därför att
nödvändiga resurser inte ges för verksamheten.

Den offentliga sektorn har inte utvecklats i takt med kraven. Arbetsmiljöer,
skolmiljöer, arbetsförhållanden/löner och resurser för verksamhet
saknas. Det hjälper då inte med allmänt prat om effektiviseringar och
tvingande utgiftsramar. Vad som behövs vid sidan av demokratiseringar,

lokalt verksamhetsinflytande och möjlighet till personligt ansvar, är större Mot. 1988/89
ekonomiska resurser. Genom utnyttjande av företagens likvida medel för Fi63
en investeringspolitik inom den gemensamma sektorn kan stora förbättringar
göras. Därigenom styrs flödet av kapital från spekulation till samhällelig
verksamhet. Detta är också en inflationshämmande politik.

Den kommunala ekonomin

Det finns skäl att godkänna en förstärkning av de utjämnande effekterna
av skatteutjämningen. Däremot är anslagen för utbyggnad av barnomsorgen
både små och senkomna. Den otillräckliga utbyggnadstakten har varit
känd under mycket lång tid. Staten bör här ta ett större ansvar för utbyggnaden.

Av vad som ovan sägs om den offentliga sektorn framgår att förstärkta
statsbidrag till kommunsektorn är nödvändiga. En mer långsiktig utbyggnad
av viktiga områden inom den offentliga sektorn bör komma till stånd
med utnyttjande av likviditetsöverskottet inom näringslivet.

De förslag om avveckling av specialdestinerade bidrag som aviseras i
propositionen kan inte godtas. De specialdestinerade bidrag som finns
kvar är till för att garantera en jämn utveckling i kommunerna och ligger
här i linje med tankarna bakom den kommunala skatteutjämningen.

Det kan konstateras att här har skett en total omsvängning från socialdemokratin
sedan mindre än två år. Denna avreglering innehåller samma
faromoment som utgiftsramen.

En ny ekonomisk politik

1 vpk:s ekonomiska motion från januari ges allmänna riktlinjer för en ny
ekonomisk politik som bygger på en radikal omläggning av den av regeringen
förda ekonomiska politiken tredje vägens politik som började
1982. I korthet anger dessa riktlinjer följande:

1. Demokratiserad ekonomi för att motverka storfinansens maktkoncentration
och avgörande inflytande över näringslivets investeringar och
samhällets utveckling. Demokratiska rättigheter i arbetslivet för anställda
och dess fackliga organisationer liksom en teknologiutveckling som
sprider makt och motverkar elitism och utslagning.

2. Skärpt valutalagstiftning så att de transnationella företagens valutarörelser
över gränserna kan kontrolleras. Dessutom facklig vetorätt mot
utländska uppköp av svenska företag och mot svenska företags samgående
eller flyttning av produktion utomlands.

3. Breddning av Sveriges internationella relationer. Sverige måste genom
självständiga satsningar på näringsliv, handel, teknologi, kultur etc.
skapa en självständighet gentemot EG och att därmed harmoniseringssträvandena
upphör. En bättre spridning av Sveriges handelsrelationer
är nödvändig liksom en ny ekonomisk världsordning som gynnar tredje
världens länder.

4. En ekologisk näringspolitik. En självständig utveckling av landets näringsliv
för landets långsiktiga behov. Ekonomisk-politiska instrument 5

skapas för att styra utvecklingen mot produktionsmetoder, teknik och Mot. 1988/89
material som är skonsamma mot vår miljö. Fi63

5. Investeringsprogram för offentlig sektor för att klara eftersatta behov.

Förnyelse och utveckling av den offentliga sektom skall ske hand i hand
med nödvändiga resurstillskott. Demokratiseringen av offentliga sektorn
skall frigöra de anställdas utvecklingsmöjligheter och inte syfta till
snäva effektivitetskrav eller falskt ansvarstagande.

6. Förstärkt regionalpolitik innebär kraftig styrning av näringslivets investeringar
och motverkar därmed koncentrationsprocessen. Särskilda insatser
måste göras i glesbygd och inte minst måste kvinnorna ges rätt till
arbete i regionalpolitisk! utsatta områden. Ur samhällsekonomisk utgångspunkt
med en utveckling av näringslivet i hela landet måste satsningar
ske på infrastrukturen. Transporter järnvägar telekommunikationer,
utbildning och kunskap samt social omsorg är viktiga områden.

7. En fördelningspolitik som minskar klassklyftorna och ger alla förutsättningar
till en god försörjning. Avgörande är lönekampen och hur de
arbetande via sina fackliga organisationer lyckas öka lönerna på vinsternas
bekostnad. En ny skattepolitik skall verka utjämnande och gynna
dagens låginkomsttagare. Kommunalskatterna sänks och moms tas bort
på mat, samt att kapital-, förmögenhets- och spekulationsbeskattningen
skärps.

8. Kortare arbetsdag med målet 6 timmars arbetsdag. Konjunkturanpassade
arbetstider, regelmässig förlängning av arbetstiden genom övertid
etc. måste stoppas och i stället en daglig förkortning av arbetsdagen
inledas.

9. En bostadspolitik för lägre hyror. En helt ny social bostadspolitik är
nödvändig där spekulation i mark och boende bannlyses. En ny fördelningspolitik
kräver ett helt nytt finansieringssystem för boendet.

Vpk:s förslag och ställningstaganden

I. Strama inte åt avtalsrörelsen och de ekonomiska villkoren för de
arbetande!

Det finns inga skäl att begränsa löneökningarna för flertalet av de lönearbetande.
Redan ingångna avtal är mycket blygsamma med tanke på prisutveckling,
regeringens åtstramningsåtgärder, vinstutvecklingen i näringslivet
etc. Vinsterna har stigit kraftigt. Industriföretagens rekordvinster
1987 med en ökning med 24% från året innan fortsätter 1988.

Börsvärdet har ökat från 135,7 miljarder kr 1982 till 677,5 miljarder kr i
maj 1989. Aktieutdelningarna i de stora vinstrika företagen är i genomsnitt
26 procent medan arbetarna i LO-SAF-uppgörelsen kan nå 7 procent om
de ökar prestationen. Dessutom finns det inga skäl att hindra lågavlönade
att få rejäla lönelyft med tanke på den planerade marginalskattesänkningen
för 1990, som inte i första hand gynnar dessa grupper.

Det är inte de lågavlönade som bör förhindras löneglidning utan åtgärderna
borde istället riktas mot de högavlönade som förser sig med helt 6

otroliga lönepåslag det senare sker inte minst med hjälp av den av
regeringen utformade statliga personalpolitiken.

Indragningen av köpkraft från dem som fått magra avtal är utmanande.

Det råder ingen överhettning i de arbetandes plånböcker. Momshöjning är
en felaktig och utmanande handling. Åtgärder mot överhettning skall
riktas mot framfor allt finans- och spekulationssektorn.

Vpk föreslår därför att riksdagen uttalar att någon begränsning av avtalsrörelsen
inte är befogad och dessutom felaktig. Vidare bör regeringen ges
till känna att en åtstramning inte bör ske för de grupper i samhället som de
senaste åren haft sämst löne- och inkomstutveckling.

II. Kläm åt vinst- och spekulationsmarknaden

Överhettningen i svensk ekonomi härrör sig främst från de stora vinster
som skapats i näringslivet och som tränger ut på spekulationsmarknaden.

Byggmarknaden i storstadsområdena är överhettade främst på grund av
affärs-, kontors- och skrytbyggandet (Globen m. m.).

Ett effektivt grepp vore att göra en ordentlig vinstindragning från bankoch
finanssektom och andra spekulationsinstitut vilka haft rekordvinster.

Dessutom är det dessa kreditinstitut som skapat en konstlad konsumtion
genom att driva in många i skuldfällan. Effekterna av denna lånepolitik
kan bli förödande för den svenska ekonomin på nittiotalet med en
nedåtgående konjunktur och en skuldfälla för många, vilket gör att en
lågkonjunktur kan få en extra draghjälp genom att konsumtionsutrymmet
kraftigt minskat för dem som inte klarar av sina räntor och amorteringar.

De som drabbats av skuldfallan och närmar sig personlig konkurs
måste ges möjlighet att få skriva av få ett ackord på sina skulder.

Vpk föreslår därför att riksdagen uttalar att åtgärder vidtas mot den
överhettade kredit- och spekulationsmarknaden. En vinstindragning från
bank-, kredit- och spekulationsinstitut minskar överhettningen och
dämpar spekulation och inflation. Dessutom föreslår vpk att riksdagen
hemställer att regeringen snarast kommer med förslag om åtgärder så att
människor som hamnat i skuldfallan kan ta sig ur sin situation och leva ett
normalt ekonomiskt liv. Vi förordar dessutom som ovan sagts ett
återinförande av ränteregleringen och ett räntetak för att motverka ockerräntorna
på hushållskrediterna.

En riktig fördelningspolitik kräver också en låg bostadsränta. Därför bör
införas ett särskilt diskonto för bostadsmarknaden.

III. Nej till momshöjning och andra socialt oacceptabla åtgärder

Vpk avvisar alla förslag till momshöjningar. En höjning av mervärdeskatten
på 2 % avvisas. Momsen är en indirekt skatt och den slår hårdast mot
dem med lägre inkomster. En höjning eller breddning av momsen är för
vpk helt utesluten.

Protesterna mot förslaget har resulterat i att regeringsföreträdare deklarerat
att andra motsvarande åtstramningar kan användas. Eftersom vpk
inte delar regeringens uppfattning att det behövs någon åtstramning för 7

Mot. 1988/89

Fi63

flertalet av de lönearbetande avvisas alla sådana tankegångar om exempelvis
tvångssparande.

Vpk har tidigare slagit fast att vi inte medverkar till åtgärder som är
negativa ur social fördelningssynpunkt och yrkar därför avslag på regeringens
förslag till momshöjning.

IV. Höjning av arbetsgivaravgiften skatterabatt till de lågavlönade

En höjning av arbetsgivaravgiften med 2 procent, liksom en höjning av
momsen med 2 procent, motiveras med att det skulle vara löneåtstramande,
förhindra bytesbalansproblem, och lösa arbetskraftsbrist inom vissa
områden. För att komma till rätta med arbetskraftsbristen bekämpar
regeringen den ekonomiska tillväxten. Det minskar antalet arbetstillfällen.

Arbetskraftsbristen finns främst inom industrin och inom vård och
omsorg. En höjning av arbetsgivaravgiften med 2 procent drabbar kommun
och landsting och motverkar därmed syftet att styra arbetskraft till
denna sektor. Kommunsektorn får med en höjd arbetsgivaravgift ännu
svårare att skapa konkurrenskraftiga löner och arbetsförhållanden för
vård- och omsorgspersonal. För övrigt är regeringens åtstramningsåtgärder
en omfördelning från kommunsektor till statskassan. Moms-, mjölkprisoch
arbetsgivaravgiftshöjning drabbar kommunsektorn hårt. Därest löneavgiften
höjs, föreslår vi att ideella föreningar och därmed jämställda
verksamheter som kan drabbas på ett orimligt sätt, undantages från höjningen.

Regeringens förslag till höjning av arbetsgivaravgiften skall ses som att
det finns ett outtaget löneutrymme på 2 procent. Detta bör omfördelas till
de lågavlönade i form av en skatterabatt och till kommunsektorn.

Vpk anser att det är fel att höja arbetsgivaravgiften för att dämpa
löneökningarna. Det blir främst de lågavlönade som drabbas medan de
högavlönade höjer sina löner på marknadens villkor. Årets LO-SAF-avtal
behöver kompletteras med insatser för de lågavlönade. Ett villkor för att
vpk skall medverka till att den allmänna löneavgiften höjs, är att den dels
går till en skatterabatt till de lågavlönade och dels till kommuner och
landsting. Det senare kan ske genom att kommun och landsting befrias
från en höjning av arbetsgivaravgiften.

V. Nej till mjölkprishöjningen

Vpk säger nej till slopade mjölksubventioner. Borttagna mjölksubventioner
drabbar människors vardagsekonomi hårt. Det gäller särskilt barnfamiljer
men även många andra som inte kompenseras genom höjda
barnbidrag. Höjda barnbidrag är nödvändiga även med bevarade mjölksubventioner.

Skolor, sjukhus och förskolor kommer inte att kompenseras för slopade
mjölksubventioner. De redan tidigare otillräckliga resurserna för skolmåltider
blir genom regeringens förslag ännu mer otillräckliga med försämrad
matkvalitet som följd. 8

Mot. 1988/89

Fi63

Slopade mjölksubventioner är ett hårt slag mot i forsta hand konsumen- Mot. 1988/89
terna, men kommer även att drabba det svenska jordbruket hårt. Det Fi63
gäller särskilt jordbruket i Norrland och övriga glesbygder. Det är för vpk
helt oacceptabelt.

VI. Vinstskatt till vård, omsorg, skola och kultur

Både vinsterna och likviditeten är höga i näringslivet. Den tredje vägens
politik har medvetet skapat denna omfördelning från arbete till kapital och
social välfärd till kapital. Regeringen har tidigare i år föreslagit en vinstskatt
som beräknas ge 3,5 miljarder kronor till statskassan.

Åttiotalets stora förlorare, utöver de lågavlönade lönearbetaraa, är kommunsektorn
och då framför allt vården, omsorgen, skolan och kulturen.

Det här är viktiga områden som måste prioriteras och tillföras extraresurser.
Visst kan mycket göras med effektiviseringar och demokratisering av
denna sektor, men utan resurstillskott är förändringsarbetet till mycket
liten nytta.

Vänsterpartiet kommunisterna anser som i vpk:s motion
1988/89: Fi224 - att 10 miljarder skall dras in till statskassan genom en
engångsskatt på företagens likviditet. Denna engångsskatt skall gå direkt
till vård, omsorg, skola och kultur inom kommunsektorn. Därutöver bör
regeringen komma med en permanent vinstskatt för de kommande budgetåren
motsvarande 10 miljarder kronor.

En resursförstärkning av kommunsektorn samtidigt som ett demokratiskt
förändringsarbete genomförs motverkar privatisering och förhindrar
att kapitalintressen får göra denna sektor till en än värre profitmarknad än
i dag.

VII. Stoppa överhettningen i storstadsområdena

Vpk avvisar regeringens förslag om en extra höjning av arbetsgivaravgiften
i Stockholm. De uttalade önskemålen med detta förslag att styra arbetskraft
till industri, vård och omsorg saknar realism. Förslaget slår blint
och kan skapa mer oreda än förbättringar. Vpk föreslår i första hand ett
stopp för kontors-, affärs- och spekulationsbyggandet.

Vpk upprepar därför sitt förslag att ta ut en investeringsavgift på övrigt
byggande i de delar av landet som har ett överskott av kontor etc. Det
gäller särskilt Stockholms innerstad och bandet mot Arlanda. Där kan en
avgift om förslagsvis 25% tas ut på kostnaden för allt byggande utom
bostäder och kommunal/landstingskommunal service. Investeringsavgiften
kan ges en regionalpolitisk profil och differentieras i förhållande till
graden av överhettning i andra områden.

Tillsammans med läges-, miljö- och bilavgifter sorn landsting och kommuner
skall ges rätt att ta ut i sina heta och känsliga områden (se separata
motioner) skall investeringsavgiften ses som ett alternativ till de höjningar
av arbetsgivaravgiften som regeringen föreslår. Investeringsavgiften bör
effektivt kyla av intresset för alla projekt i Globens kölvatten och bidra till
att öka bidragen till bostadsbyggandet för att kompensera något av den 9

byggnadskostnadsstegring som det våldsamma övrigbyggandet orsakat. Mot. 1988/89

Tillskotten till kommuner och landsting behövs för att ge möjlighet att Fi63
bygga ut för vård, omsorg och kollektivtrafik.

VIII. Nej till marginalskattesänkning

I kompletteringspropositionen aviseras en marginalskattesänkning för
1990 som en del av årets lönerörelse. En marginalskattesänkning gynnar i
forsta hand de högavlönade och bidrar till att ytterligare snedvrida löneoch
inkomstklyftorna. Tillsammans med regeringens åtstramningsåtgärder
är en marginalskattesänkning en direkt utmaning mot lågavlönade.

Vpk föreslår därför regeringen att inte lägga fram något skatteforslag
som innebär marginalskattesänkningar för högavlönade, utan istället göra
en insats för rättvisa och solidaritet genom att införa en skatterabatt för de
lägst avlönade 1989 och 1990. Förslaget om skatterabatt preciseras i motion
med anledning av prop 1988/89:151 om höjning av den allmänna
löneavgiften.

IX. Bort med moms på maten

Tvärtemot vad regeringen planerar och föreslår, anser vpk att en förändring
av skattesystemet måste innebära minskade skatter på låga och normala
arbetsinkomster, minskade indirekta skatter och skärpta skatter på
kapital, bolag och förmögenheter. Därför finns inget utrymme för en
höjning av momsen, oavsett om kostnaderna för maten kompenseras, som
var fallet år 1982.

Priserna på de viktigaste livsmedlen har under de senaste åren ökat mer
än dubbelt så mycket som priserna i övrigt. Vpk föreslår att regeringen
redan under innevarande år återkommer med förslag om slopande av
momsen på mat. Som en första etapp på vägen till helt slopad moms på
mat föreslås subventioner av viktiga livsmedel alternativt en sänkning av
mervärdeskatten på mat med 5000 miljoner kronor.

För att stoppa den snabba ökningen av den allmänna prisnivån föreslås
ett allmänt prisstopp.

X. Ekonomiska förslag i övriga motioner

I andra motioner från vpk som avlämnas med anledning av kompletteringspropositionen
finns följande förslag:

Barnbidragen höjs till 25% av basbeloppet.

En mindre sänkning av folkpensionsavgiften än i regeringsförslaget för
att kunna höja folkpensionens grundbelopp och pensionstillskott.

Införande av av anordningsbidrag för att stimulera en snabb utbyggnad
av barnomsorgen.

Förslag om ägartillskott till ASSI för att garantera satsningar på verksamhet
i Norrlands inland.

100 milj. kr. till fasta lärarvikarier/ökad grundbemanning i grundskolan.
10

Hemställan

Mot. 1988/89

Fi63

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. riksdagen med avslag på regeringens förslag i prop.
1988/89:150 i motsvarande del godkänner vad som i motionen
anförs om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken,

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i prop.
1988/89:150 i motsvarande del godkänner vad som i motionen
anförs om de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om statsbidragen till kommunsektorn, om den
offentliga sektorns förnyelse och den framtida kommunalekonomiska
utvecklingen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om åtstramningspolitikens verkningar mot de
sämst ställda,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om åtgärder mot de spekulativa inslagen i ekonomin
genom indragningar av vinstmedel från bank- och kreditväsendet,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om snara åtgärder för
att hjälpa de människor som hamnat i låneskuldfällan,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett återinförande
av ränteregleringen och införande av ett räntetak för att motverka
ockerräntor,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av ett
särskilt diskonto för bostadsfinansiering,

9. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om tillfällig
höjning av mervärdeskatten,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om den allmänna löneavgiften och skatterabatt,

11. riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om undantag från höjning av den allmänna löneavgiften,

12. att riksdagen beslutar om en indragning av 10 miljarder kronor
av företagens likvida medel att användas för insatser för vård,
omsorg, skola och kultur,

13. att riksdagen begär förslag om en höjd skatt på företagens
vinster i enlighet med vad som anförs i motionen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om den extra löneavgiften i Stockholmsområdet,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en investeringsavgift
i enlighet med vad som sägs i motionen,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
någon marginalskattesänkning inte bör genomföras,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om en sänkning av matmomsen,

11

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i Mot. 1988/89
motionen anförs om ett snabbt införande av prisstopp. Fi63

Stockholm den 10 maj 1989
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)

Berith Eriksson (vpk)
Bo Hammar (vpk)
Hans Petersson (vpk)

12