med anledning av prop. 1988/89:150 med förslag 1988/89 till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret Fi88-95 1989/90, m.m. (kompletteringspropositionen)

Motion 1988/89:Fi88 av Sten Svensson m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: Fi88

av Sten Svensson m. fl. (m)

Mot.

med anledning av prop. 1988/89:150 med förslag 1988/89
till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret Fi88-95
1989/90, m.m. (kompletteringspropositionen)

I denna motion behandlas förslagen i propositionens bilaga 4, socialdepartementet,
samt berörs även bilaga 1, reviderad finansplan, i den del denna
tar upp frågan om ett ökat primärkommunalt ansvar för vården och
omsorgen om de äldre.

Även skolbarnsomsorgen, som behandlas i bilaga 7, tas upp i motionen.

1. Förslaget till höjda barnbidrag

Barnbidraget föreslås höjas med 780 kr. och flerbarnstilläggen i motsvarande
grad. För de flesta barnfamiljer motsvarar detta inte ens höjningen
av mjölkpriserna och den höjda momsen, som särskilt hårt drabbar barnfamiljerna.

För en industriarbetarfamilj med två barn där hustrun deltidsarbetar
uppkommer enbart genom höjning av moms och mjölkpriser en fördyring
på ca 3000 kr., ungefär dubbelt så mycket som höjningen av barnbidraget
ger. Beroendet ökar samtidigt som bambidragsstödet på papperet kan ge
intryck av en imponerande bamvänlighet.

Vi motsätter oss såväl chockhöjningen av mjölkprisema, som den förhöjda
momsen och höjningen av barnbidragen. I stället för att drabbas av
allt högre skatter bör barnfamiljerna i stället medges grundavdrag för barn
vid den kommunala beskattningen med 15000 kr. per barn mellan ett och
18 år, eller 20 om barnet fortfarande går i skolan. (Det första året täcks av
föräldraförsäkringen.) Vårt förslag till sådana grundavdrag har utförligt
beskrivits i vår partimotion 1988/89:Sk374.

2. Avgiftsuttaget till tilläggspensioneringen och
folkpensioneringen

I propositionen föreslås en avgiftsväxling från folkpensionsavgifter till
tilläggspensionsavgifter med två procentenheter per den 1 januari 1990.
Folkpensionsavgiften skulle sänkas från 9,45 till 7,45 procent och tilläggspensionsavgiften
ökas från 11,0 till 13,0 procent.

Som motiv anförs önskemålet om en inkomstförstärkning för ATPsystemet
sorn medverkar till att bevara balansen på lång sikt samt att
folkpensions- och ATP-systemet bör betraktas som ett enhetligt och

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Fi88-95

integrerat pensionssystem. Dessutom anförs den stigande avgiftstäck- Mot. 1988/89

ningen av folkpensionerna, 1988 85 procent mot 74 procent 1983, som Fi88

skäl.

Vi avstyrker förslaget. AP-fonden är en buffert mot fluktuationer av
kortsiktig karaktär. ATP-systemets hållfasthet på sikt påverkas inte av att
medel transfereras från statsbudgeten. Det enda resultatet är att den tidpunkt
något senareläggs, då avgifter och avkastning inte längre räcker för
att täcka ATP-pensionema. Det enda som kan trygga ATP-systemet är en
god tillväxtbefrämjande ekonomisk politik och inte den kostnadsdrivande
högskattepolitik, som socialdemokratiska regeringar bedriver.

Det nu framlagda avgiftsförslaget är således kosmetiskt med uppenbart
syfte att ännu en tid söka dölja den missriktade socialdemokratiska ekonomiska
politikens svårartade konsekvenser för ATP-systemet.

Förslaget innebär dessutom att regeringen föregriper pensionsberedningens
utredningsarbete. I beredningens uppgift ligger som en viktig del
folkpensions- och ATP-systemets konstruktion, inte bara var för sig, utan i
hög grad vad gäller sambandet mellan de två systemen.

Så komplicerade frågor som det här gäller kräver den noggranna utredning,
som pensionsberedningens sammansättning och resurser avpassats
för, och en grundlig remissomgång. Riksdagen måste ha ett i demokratisk
ordning tillkommet och noga genomlyst förslag att grunda sitt ställningstagande
på, inte hugskott, om än aldrig så bestickande.

Riksdagen bör således avslå förslaget och avvakta pensionsberedningens
arbete i denna fråga.

3. Statsbidragen till barnomsorgen

Förslaget innebär uppjustering av vissa bidragsbelopp.

Istället för att underlätta för föräldrar och kommuner att ordna barnomsorgen
på bästa möjliga sätt förstärker emellertid regeringen med sina
förslag orättvisorna inom barnomsorgen.

De föräldrar som inte kan eller önskar använda sig av den kommunala
barnomsorgen missgynnas ytterligare. Den regionala snedfördelningen
förvärras. Glesbygdskommuner använder sig nämligen i större omfattning
av familjedaghem, för vilka stödet försämras i förhållande till daghemmen.
Daghem, men inte familjehem, avses nämligen få ett förstärkt statsbidrag
om de tar emot barn på obekväma tider. Kommunerna avses också
betala sitt ökade stöd själva, och med råge, genom en utvidgad skatteutjämningsavgift.

2

Förslagets konstruktion Mot. 1988/89

p:oo

Bidrag föreslås lämnas för följande omsorgsformer och med följande belopp:

	Nuvarande bidrag per år	Föreslaget belopp per år
Daghem
För varje 15-tal inskrivna barn	445000	475000
- varav för barn med behov av särskilt stöd	15000	20000
varav för fortbildning av anställda i daghem	15000	15000
familjedaghem	10000	10000
deltidsförskola/öppen förskola	5000	5000
Därutöver för varje nattöppen avdelning	150000	150000
Därutöver för vaije avdelning med förlängt
öppethållande (Nytt bidrag)		75000
Därutöver för varje avdelning som är öppen minst 7 timmar vaije lördag och söndag (Nytt bidrag)		75000
Fritidshem
För varje 15-tal inskrivna barn	195000	210000
- varav för öppen fritidsverksamhet	25000	25000
- varav för barn med behov av särskilt stöd	15000	20000
- varav för fortbildning av anställda i fritidshem/öppet fritidshem	10000	10000
Deitidsgrupp
För varje 15-tal inskrivna barn	30000	50000
Öppen förskola För vaije enhet som hålls öppen minst tre dagar/vecka	30000	50000

Vaije daghemsplats får enligt förslaget ett statsbidrag på nära 32000 kr.
medan familjedaghem endast får 18000 kr. per plats och då endast för
barn inskrivna minst 7 tim/dag. För barn inskrivna mindre än 7 tim/dag
blir statsbidraget endast 8 000 kr.

För att underlätta för föräldrar med obekväma arbetstider, t. ex. tidiga
morgnar eller sena kvällar, får daghemmen ett ytterligare stöd om de
vidgar sitt öppethållande. Familjedaghemmen får inget motsvarande stöd
vilket ytterligare missgynnar dessa, trots deras obestridliga Fördelar för de
barn som har denna form av omsorg. Småskaligheten och den familjära
miljön gör med hänsyn till barnens bästa familjedaghemmen mycket väl
lämpade i dessa sammanhang.

Detta innebär också ett fortsatt allvarligt missgynnande av kommuner
utanför storstadsområdena som i hög grad använder sig av familjedaghem.

Daghem, som är öppna mindre än 7 timmar per dag, får alltjämt inget
statsbidrag om de drivs som t. ex. en privat MontessorifÖrskola, öppen 6
timmar, där både pedagogik och tillsyn för barn till deltidsarbetande
föräldrar kan kombineras. Drivs en sådan förskola i kommunens regi får
den enbart det mycket låga statsbidrag som tillkommer deltidsfÖrskolor.

Denna negativa inställning till deltidsdaghem är förkastlig både från
valfrihetssynpunkt och från ekonomisk synpunkt. Det är väl känt att
många deltidsarbetande föräldrar, som föredrar daghem, vägras plats för 3

sina barn med hänvisning till att daghemmen i forsta hand reserveras för

barn till dem som arbetar heltid eller lång deltid. En möjlighet att anordna Mot. 1988/89

deltidsdaghem i kommunens eller annans regi skulle lösa tillsynsproble- Fi88

men för många föräldrar till en lägre kostnad än eljest. Det skulle också
underlätta för de förskolelärare, barnsköterskor och annan berörd personal
som önskar deltidsarbete.

Deltidsforskolor får inte heller i fortsättningen något statsbidrag om de
drivs av annan huvudman än kommunen. Det är en orimlig ordning.

Deltidsforskolor bör få samma statsbidrag vare sig de drivs i kommunal
eller annan regi.

Ej heller får barnomsorgspersonal som önskar driva ett daghem i egen
regi något som helst statsbidrag. Enligt vår mening måste all barnomsorg,
som fyller de krav som alltid måste ställas, få motsvarande statsbidrag som
den kommunala barnomsorgen.

Regeringens förslag skapar minst av allt de goda förutsättningar för
kommunerna att infria riksdagens beslut om full behovstäckning i barnomsorgen
år 1991, som propositionen påstår.

För det krävs

ett vårdnadsbidrag som ger egen vård av barnen och sådan vård som
föräldrarna själva skaffar fram likvärdiga ekonomiska förutsättningar,

en positiv inställning till alla slags alternativa daghem, inte minst personaldrivna
eller av typen Pysslingen, samt

mindre styrande statsbidrag till kommunerna som gör att de bättre kan
anpassa sin barnomsorg till de lokala förutsättningarna. Familjedaghem
och deltidsdaghem/deltidsförskolor får inte missgynnas.

Förslag till vårdnadsbidrag för alla barn under skolåldern har redan lagts
fram i en gemensam borgerlig partimotion 1988/89:So 613 (c,m,fp). På
sikt bör detta vårdnadsbidrag enligt vår mening motsvara den ersättning
en dagbarnvårdare får för vård av ett barn.

Vi avvisar regeringens nu framlagda förslag till förändrade statsbidrag
till barnomsorgen. Regeringen bör istället skyndsamt återkomma med
förslag till rättvisa statsbidragsregler och vårdnadsbidrag i enlighet med
vad ovan anförts.

Finansieringen av statsbidragen till barnomsorgen

Den statliga barnomsorgsavgiften tas ut med 2,2 procent på alla löner och
på egenföretagarnas inkomster. Den beräknas inbringa 11,8 miljarder
kronor budgetåret 1989/90. Statsbidragen till barnomsorgen beräknades i
januari uppgå till 10,33 miljarder kronor för samma budgetår. Med den
föreslagna ökningen på 900 milj. kr. skulle statsbidragen tillsammans
uppgå till 11,23 miljarder kronor.

Det innebär att staten trots det höjda statsbidraget alltjämt skulle sko sig
på barnomsorgens område genom att ta in drygt 500 milj. kr. mer i avgift
än vad som sedan betalas ut till kommunerna som statsbidrag.

Trots detta föreslås att kommunerna själva skall finansiera en del av
denna satsning på barnomsorgen genom att den allmänna skatteutjämningsavgiften
höjs med ytterligare 9 öre per skattekrona. Men dessa 9 öre
skulle kosta kommunerna mer än hela höjningen av statsbidraget (ca 990
milj. kr. mot höjningen av statsbidraget på 900 milj. kr.).

Förslaget innebär i korthet att kommunerna berövas mer pengar än de Mot. 1988/89
tillförs och att styrningen av deras verksamhet dessutom förstärks. Fi88

Vi avvisar bestämt den föreslagna höjningen av skatteutjämningsavgiften.
(Se vidare kommittémotion 1988/89:Fi311
angående den kommunala ekonomin inför år 1990.)

4. Äldreomsorgen

1 propositionen hävdas att kommunernas brist på alternativa boende- och
vårdformer bidrar till att landstingens resurser i alltför hög grad måste
användas till långvarig vård av äldre. Men detta är i hög grad en följd av
socialdemokraternas hårdnackade motstånd mot ålderdomshemmen vilket
fördröjt både om- och nybyggnad av dessa och lett till att mängder av
platser försvunnit.

Vi anser att de gamla och sjuka själva skall kunna välja vårdform genom
ett system grundat på en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring som
följer patienten och ersätter landstingsskatten som den främsta källan för
vårdens finansiering. Detta har vi föreslagit i partimotionen
1988/89:So423. Sådana förändringar krävs skyndsamt. För den sociala
omsorgen bör ett ersättningssystem införas som för den enskilde ger motsvarande
möjligheter till valfrihet.

Strävan att öka det primärkommunala ansvaret för vården och omsorgen
av de äldre får inte enbart syfta till en omorganisation inom ramen
för ett monopol. Monopolsituationen måste brytas. Finansieringsansvaret
måste bli sammanhållet och skilt ifrån verksamhetsansvaret. Huvudmannaskapet
såsom vi definierar det, dvs. skyldigheten att se till att erforderliga
resurser finns för de äldres service och omvårdnad, skall vara sammanhållet.
Verksamheten, däremot, skall kunna bedrivas av många olika vårdgivare.

Kommunerna skall ha ett yttersta ansvar för att erforderlig vård för de
äldre står till förfogande inom hemsjukvård, gruppboende, lokala sjukhem
m. m., men det är inte nödvändigtvis kommunerna som också skall tillhandahålla
vården. Stor flexibilitet krävs och möjliggörs också genom våra
tidigare denna vårsession i riksdagen framlagda förslag.

Vad vi här anfört om innebörden av ett ökat primärkommunalt ansvar
för vården och omsorgen om de äldre bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

5. Skolbarnsomsorgen

I bilaga 7 erinras om att regeringen nyligen givit en arbetsgrupp i uppgift
att finna nya former för skolbarnsomsorgen: Att ge skolan huvudansvaret
också för omsorgen om skolbarnen utanför den direkta lektionstiden är
enligt min mening viktigt av flera skäl. Härigenom blir det möjligt att
utforma en totalt sett pedagogiskt bättre verksamhet. Det bör också bli
möjligt att genom att utnyttja skolans lokaler bedriva verksamheten till en
lägre kostnad... (s. 4). 5

11 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Fi88 95

Denna inställning kan vi inte dela. Mot. 1988/89

Skolbarnsomsorgen får inte bli en andra skola. Skolbarn som är trötta Fi88
efter en lång skoldag behöver inte i forsta hand pedagogik utan avkoppling,
vila och möjlighet att koppla av från skolarbetet i annan miljö. Skolan och
skolbarnsomsorgen skall även i fortsättningen ha skilda målsättningar och
innehåll.

Vår utgångspunkt när det gäller skolbarnsomsorgen liksom barnomsorgen
i övrigt är att möjligheter måste öppnas för största möjliga valfrihet
och inflytande för familjerna. Barn och föräldrar måste kunna välja den
form av skolbarnsomsorg som är bäst i vaije enskilt fall. Detta kräver
många olika former av omsorg. Inte minst familjedaghemmen spelar en
stor roll i skolbarnsomsorgen och kommer även i framtiden att göra detta.

Vad vi här anfört om skolbarnsomsorgen bör ges regeringen till känna.

6. Socialförsäkringens kostnadsexplosion

Såväl i finansplanen som kompletteringspropositionen talar regeringen om
den snabba kostnadsexplosionen inom socialförsäkringssystemet och nödvändigheten
av att dämpa kostnadsökningen. Regeringen tycks däremot
stå handfallen vad gäller åtgärder.

Den s. k. timsjukpenningen har orsakat en mycket stark kostnadsökning.

Därtill kommer att felutbetalningar enligt försäkringskassorna görs i upp
till 9 fall av 10 på grund av de nya, till ogenomtränglighet komplicerade
reglerna. Ca 50 procent av de ersättningsberättigade får för hög ersättning
och det lönar sig för många bättre att vara sjukskrivna än att arbeta. Det
s. k. sjuktalet - antalet ersatta sjukdagar per försäkrad och år - har ökat
från 18 dagar 1982 till ca 24 dagar enligt prognosen för innevarande år. Vi
har krävt ett mer rättvist och administrativt mindre krångligt system för
deltidssjukpenning och har även anvisat vägar härför.

Kostnaden för sjukförsäkringen har ökat med ca 9 miljarder kronor det
senaste året, dvs. ungefär 23 procent. Detta är orimligt. Vi delar regeringens
uppfattning att antalet långa sjukskrivningar och förtidspensioneringar
bör minskas, men därtill krävs resurser för rehabiliterande åtgärder, som
försäkringskassorna idag inte förfogar över. Kassornas personal har nämligen
tvingats prioritera korttidssjukskrivningar och arbetsskadehandläggning.
Samordningstiden inom arbetsskadeförsäkringen bör skyndsamt förlängas
från 90 till 180 dagar och utredning om ett nytt ersättningssystem
genom en obligatorisk ansvarighetsförsäkring för arbetsgivare bör snarast
ske.

Ytterligare motiv för dessa åtgärder finns i vår motion 1988/89:Sf302.

Vi har dessutom - i samband med våra skattesänkningsförslag
framlagt förslag om en 80-procentig kompensationsnivå inom sjukförsäkringen
de första 89 dagarna under ett år. (Se motion 1988/89:Sf353).

Om ovannämnda förslag skulle realiseras, kan socialförsäkringens resurser
kanaliseras till de bäst behövande, nämligen långtidssjukskrivna, förtidspensionerade
och handikappade, och besparingar på flera miljarder
kronor göras.

Vad vi här anfört om socialförsäkringen och erforderliga åtgärder för att Mot.
bringa balans i systemet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till Fi88
känna.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen med avslag på det till propositionen fogade förslaget
till Lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag
hos regeringen begär förslag till grundavdrag för barn vid den kommunala
beskattningen i enlighet med vad som föreslagits i motion
1988/89:Sk374,

2. att riksdagen, under förutsättning av bifall till yrkande 1, även
avslår det till propositionen fogade förslaget till Lag om ändring i
lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,

3. att riksdagen avslår det till propositionen fogade förslaget till
Lag om procentsats för uttag av avgift för åren 1990-1994 till
försäkringen för tilläggspension,

4. att riksdagen, under förutsättning av bifall till yrkande 3, avslår
det till propositionen fogade förslaget till Lag om ändring i lagen
(1981:691) om socialavgifter,

5. att riksdagen med avslag på de i propositionen angivna riktlinjerna
för statsbidragen till barnomsorgen hos regeringen begär förslag
till rättvisa statsbidragsregler i enlighet med vad i motionen
anförts,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till vårdnadsbidrag i
enlighet med vad som föreslagits i motion 1988/89:So613,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om innebörden av ett ökat primärkommunalt
ansvar för vården och omsorgen om de äldre,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skolbarnsomsorgen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot socialförsäkringens kostnadsexplosion.

Stockholm den lOmaj 1989

Sten Svensson (m)

Gullan Lindblad (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Ingvar Eriksson (m)

Margit Gennser (m)

Görel Bohlin (m)

Hans Dau (m)

Karin Falkmer (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)

Ingrid Hemmingsson (m)
Inger René (m)

Per Stenmarck (m)
Ingegerd Troedsson (m)

Bertil Persson (m)
Mona Saint Cyr (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Göran Åstrand (m)

Mot. 1988/89
Fi88

8