med anledning av prop. 1988/89:151 om höjning av

Motion 1988/89:Fi106 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Fil06

av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1988/89:151 om höjning av

den allmänna löneavgiften intill utgången av år 1990

Stockholmsregionen har unika kvaliteter. Här bor en femtedel av landets
befolkning. Regionen står för mellan en femtedel och en fjärdedel av landets
inkomster. Här finns vart fjärde företag i Sverige, som arbetar med import
och export av varor och tjänster. I Storstockholm finns en tillräcklig bas för
många slags aktiviteter, som helt saknas i andra delar av Sverige. Storstadens
mångfald skapar möjligheter och ekonomisk expansion som kommer hela
landet till del.

Trots detta föreslår regeringen flera åtgärder som direkt drabbar kommunerna
i Stockholms län. Robin Hood-skatten som föreslås i kompletteringspropositionen
drabbar Stockholms län hårdare än någon annan region och
den föreslagna löneskatten på 5 % i den nu aktuella propositionen drabbar
samma kommuner.

Åtgärderna motiveras med att näringslivets expansion i Stockholms län
måste dämpas. Sveriges problem är emellertid inte för hög tillväxt - tvärtom.
Landets problem är att vi har alldeles för låg tillväxt i jämförelse med andra
OECD-länder. Den extra höga löneskatten, 3 % högre än i övriga landet,
motiveras med att en differentiering skulle motverka regionala skillnader i
den ekonomiska utvecklingen. Nyckeln till en fungerande regionalpolitik
ligger emellertid inte i att strypa utvecklingen i Stockholms län utan i att
skapa kreativa miljöer över hela landet.

Stockholmsregionen har många egna unika möjligheter att stimulera
kreativitet och därigenom kulturliv, forskning, sysselsättning och välfärd.
För många av de verksamheter som bedrivs och utvecklas i Stockholm gäller,
att alternativet inte är en utflyttning till Hofors eller Ljusnarsberg, utan till
Amsterdam eller London. En allmän hämsko på Stockholmsregionen genom
indragningar, pålagor och kontroller gynnar ingen, utan gör bara Sverige
fattigare.

Redan har Ericsson, vårt största elektronikföretag, aviserat att man tänker
flytta ut sin mest expansiva forskningsavdelning ur landet. Trehundra
ingenjörer söks nu utomlands för mobiltelefonutvecklingen. Utflyttningen
motiveras av regeringens inriktning när det gäller att försvåra näringslivets
villkor i Stockholms län.

Regeringen påstår vidare i propositionen att den extra löneskatten på
Stockholmsregionen skulle underlätta personalförsörjningen inom vård- och
servicesektorn. Med tanke på att det framför allt är den hårt konkurrensutsatta
kunskaps- och elektronikberoende tjänstesektorn, som drabbas av

höjda löneskatter är det orimligt att tro, att människor som måste avskedas Mot. 1988/89
där skulle söka sig till vårdsektorn. Fi 106

Förutom de konsekvenser som ovan redovisats innebär också förslaget att
människors valmöjligheter inom vård och omsorg i praktiken omöjliggörs.

Dessutom försvårar det ytterligare möjligheterna att rekrytera vård- och
omsorgspersonal i Stockholmsregionen.

Förslaget försämrar ytterligare för alternativ till offentliga monopol. T.ex.
kommer barnomsorg som bedrivs i kooperativ eller annan enskild form att
särskilt bestraffas genom att den extra 3-procentiga löneskatten drabbar dem
men inte barnomsorg i kommunal regi. Liknande effekter uppträder i andra
verksamheter som bedrivs i ideell regi.

Vi tolkar detta som ett bevis för socialdemokraternas vaktslående om de
offentliga monopolen och aktiva motvilja mot enskilda alternativ.

Hemställan

Med hänsyn till det ovan anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1988/89:151.

Stockholm den 18 maj 1989

Ylva Annerstedt (fp)

Hadar Cars (fp) Birgit Friggebo (fp)

Lars Leijonborg (fp) Maria Leissner (fp)

Jan-Erik Wikström (fp) Anne Wibble (fp)

Barbro Westerholm (fp)

17