med anledning av prop. 1988/89:151 om höjning av den allmänna löneavgiften intill utgången av år 1990

Motion 1988/89:Fi97 av Carl Bildt m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:Fi97

av Carl Bildt m.fl. (m)

med anledning av prop. 1988/89:151 om höjning av
den allmänna löneavgiften intill utgången av år 1990

I propositionen föreslår regeringen en höjning av den allmänna löneavgiften
(löneskatten) med 2 procentenheter och med ytterligare 3 procentenheter i
Stockholms län (utom Norrtälje kommun). Den särskilda höjningen för
Stockholmsområdet omfattar inte ersättningar som utges av kommun,
landstingskommun eller kyrklig kommun. Höjningen föreslås gälla under
tiden 1 september 1989-31 december 1990.

Syftet med förslaget är enligt regeringen att "den ekonomiska politiken
måste stramas åt för att dämpa tendenserna till överhettning och hålla nere
pris- och kostnadsökningarna".

Bruttointäkterna från den höjda löneskatten beräknas till 14 miljarder i
helårseffekt, vilket motsvarar drygt 1 procentenhet av BNP. Därmed skulle
skattetrycket drivas upp ytterligare.

Förslaget om höjd löneskatt utgör en del av den bakvända strategi som den
socialdemokratiska regeringen numera förespråkar och som innebär:

att stagnationen i svensk ekonomi skall brytas genom att tillväxten bromsas
ytterligare,

att inflationen skall dämpas med prishöjande skatteskärpningar,
att den snabba kostnadsstegringen skall brytas med höjda arbetskraftskostnader,
samt

att överhettningen på arbetsmarknaden skall bekämpas med åtgärder som
verkar återhållande på utbudet av arbetskraft.

En höjd löneskatt vältras antingen bakåt på företagens vinster eller framåt
på ersättningen till arbetskraften. Genomslaget kan variera mellan olika
branscher och företag beroende på konkurrenssituation och rekryteringsläge.
Av betydelse är också huruvida lönerna är reglerade för viss tid framåt
eller förhandlingar pågår.

All erfarenhet liksom ekonomisk forskning visar att löneutvecklingen,
särskilt löneglidningen, i första hand sammanhänger med läget på arbetsmarknaden.
Skattehöjningar har inte visat sig medverka till en lägre nominell
löneökningstakt - snarare tvärtom. I nuvarande situation med stark överefterfrågan
på arbetskraft och pågående avtalsrörelse blir effekten på kort sikt
av löneskattehöjningen att arbetskraften blir dyrare. Utlandskonkurrerande
företag får sin ställning försvagad. Särskilt arbetskraftsintensiva företag kan
drivas till friställningar.

Regeringens uträkning med denna politik måste vara att använda arbetslösheten
som ett medel för att få bukt med kostnadsproblemen och den

offentliga sektorns rekryteringsproblem. Om man utesluter skattelättnader, Mot. 1988/89
som ökar utbudet av arbetskraft, och medger köpkraftsförbättring inom Fi97
ramen för måttliga bruttolönehöjningar, återstår endast möjligheten att slå
ut företag och driva upp arbetslösheten. Detta är enligt moderata samlingspartiet
helt fel metod att dämpa pris- och lönestegringen. Inflationen angrips
inte på rätt sätt, om företag läggs ned och människor blir utan arbete. Det var
ju detta som den s.k. tredje vägens ekonomiska politik skulle undvika, men
nu vill regeringen uppenbarligen slå in på en sådan linje.

På något längre sikt övervältras den höjda löneskatten på löntagarna
genom höjda priser, vilket innebär att reallöneutrymmet minskar. Därtill
vidgas den s.k. skattekilen. vilket verkar återhållande på förvärvsbenägenheten,
varigenom problemen på ekonomins utbudssida förstärks ytterligare.

Regeringen har fel när den hävdar att Stockholmsregionen skulle vara
särskilt överhettad. Av en konjunkturbarometer, sammanställd av Föreningsbanken
och Småföretagarnas Riksorganisation, framgår att andelen
företag med fullt kapacitetsutnyttjande är lägre i Stockholm än i Malmö och
Göteborg. I Stockholm anger 56 procent av företagen att de arbetar vid
kapacitetstaket, medan motsvarande siffra i de båda övriga regionerna är 58
respektive 63 procent. Endast 53 procent av Stockholmsföretagen anger att
lönekostnaderna ökat mer än inflationen mot 64 procent i Göteborg och
71 procent i Malmö.

Försöken att strypa tillväxten i Stockholmsområdet kan få allvarliga
konsekvenser till skada för hela landet. För att Sverige skall kunna utvecklas
behövs en vital, internationellt konkurrenskraftig huvudstadsregion. 1 en allt
öppnare världsekonomi skall svenska företag konkurrera med företag i andra
länder. Sveriges största stad - Stockholm - måste kunna mäta sig med andra
storstäder i Nordvästeuropa. Åtgärder riktade mot Stockholm leder till
etableringar i utlandet snarare än i svensk glesbygd.

Även om det också finns andra skäl för den omfattande utlandsetablering
som för närvarande äger rum, är det uppenbart att de senaste årens
utflyttning av svenska företag drivs på av det slags åtgärder som nu riktas mot
Stockholm i form av den extra löneskatten.

Hans Werthén, styrelseordförande i Ericsson och Electrolux, sade efter
offentliggörandet av förslaget om den extra löneskatten att "det påskyndar
utflyttningen utomlands". Det är allvarligt att regeringen inte bryr sig om
sådana varningar.

Vad finns det för logik i att Scania och Astra i Södertälje drabbas men inte
konkurrenterna Volvo i Göteborg eller Pharmacia i Uppsala? I andra ändan
av skalan får man räkna med att enmansföretag försöker flytta ut till
sommarstugan på Rådmansö.

Tusentals små och medelstora företag kan komma att drabbas hårt av den
extra löneskatten. Dessa arbetar ofta med små marginaler till skillnad från
många större företag. Exempelvis ett arbetskraftsintensivt tjänsteföretag,
där lönerna redan är fastställda, får helt ändrade förutsättningar för sin
verksamhet, om löneskatten höjs med 5 procent. De tvära kasten och de till
synes omotiverade nya pålagorna hämmar framtida satsningar. Detta är inte
rätt sätt att behandla de företag som genom sin expansion skall skapa
morgondagens materiella välfärd.

Flera av Sveriges folkrörelser och idrottsföreningar driver verksamhet i Mot. 1988/89
den folkrika del av Sverige som Stockholmsregionen utgör. Vi har svårt att se Fi97
det rimliga i att dessa skall drabbas. Regeringen kan väl inte mena att det är
ideella organisationer som står för den s.k. överhettningen.

Problemen i Stockholmsområdet försvåras än mer genom att den offentliga
sektorn undantas från den extra löneskatten. Därigenom snedvrids
konkurrensförhållandena mellan privat och offentlig sektor i en situation där
det är den privata sektorn som behöver expandera för att tillgodose den
efterfrågan på varor och tjänster som enligt regeringen är alltför stor.
Egenregiverksamhet gynnas på bekostnad av entreprenader, vilket sänker
effektiviteten och därmed ytterligare försämrar tillväxtbetingelserna i Stockholm.
Vidare drabbas ideella och kooperativa verksamheter inom vård och
omsorg av högre avgifter än motsvarande kommunala verksamheter.

Regeringen hävdar att höjningen av löneskatten skall vara tidsbegränsad.

Erfarenheten visar emellertid att när socialdemokraterna väl höjt skatter,
brukar dessa bli permanenta. Även om höjningen av löneskatten tas tillbaka,
är det troligt att regeringen kommer tillbaka med förslag till skärpningar på
annat håll.

Från moderat sida avvisar vi bestämt såväl den generella som den extra
höjningen av löneskatten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1989/89:151 om höjning av den
allmänna löneavgiften.

Stockholm den 18 maj 1989

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Anders Björck (m)

Bo Lundgren (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Clarkson

Rolf Dahlberg (m)

Ann-Cathrine Haglund (mj

Gunnar Hökmark (m)

Gullan Lindblad (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Sonja Rembo (m)

4