med anledning av prop. 1988/89:4 om skolans utveckling och styrning

Motion 1988/89:Ub5 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1988/89:4 om skolans
utveckling och styrning

Mot.
1988/89
Ub58

Inledning

Föreliggande proposition innebär att socialdemokratisk skolpolitik i vissa
avseenden läggs om. Talet om vidgad rätt att välja skola och större
möjligheter att profilera skolor är framgångar för en liberal opinionsbildning.
Omläggningen är emellertid helt otillräcklig. Propositionen motsvarar
inte de förhoppningar som funnits på många svenska skolor.

Det svenska skolsystemet kan decentraliseras långt mer än vad propositionen
föreslår. Framför allt bör de lokalt verksamma, - lärare, skolledare,
elever och föräldrar - ges makt och möjligheter att forma sin skola efter sina
önskemål. Den centrala styrning som behövs för att upprätthålla en likvärdig
utbildningsstandard över hela landet är mindre än vad regeringen tycks
förutsätta.

Den svenska skolan behöver ett förändringsarbete som startar underifrån.

På många skolor är verksamheten mycket framgångsrik, på andra finns
tendenser till bristande inspiration, vissa motsättningar och rent av disciplinproblem.
Det viktiga är att de som står närmast problemen känner att de
förfogar över instrument att ta itu med dem. Uppifrån kan komma resurser
och nya direktiv. Men väl så viktigt är ett lokalt engagemang, och det föds ur
vetskapen att vardagsverkligheten på skolan kan påverkas.

Ingen decentralisering i den svenska skolan är effektivare eller viktigare än
att ge elever och föräldrar rätt att välja skola med hjälp av ett system med en
skolpeng.

En sådan förändring skulle ha starkt dynamiska effekter på det svenska
skolsystemet. Skolorna skulle bli beroende av att eleverna vill gå där. Det är
den radikala decentralisering vi anser att riksdagen nu kan fatta beslut om,
med anledning av regeringens förslag.

I föreliggande motion skisserar vi utifrån den angivna grundsynen ett antal
förändringar i propositionen.

- Varje skola bör ha en egen styrelse, utsedd av personalen, eleverna och
föräldrarna, med rektor som ordförande. Decentralisering till den nivån är
viktigare än till skolstyrelsenivån.

- Behandlingen av friskolorna bör bli generösare.

- En ny betygsutredning bör tillsättas. I avvaktan på det bör den förändring

som föreslås i propositionen avvisas. 1

1 Riksdagen 1988189.3 sami. Nr Ub5-8

- Skolpliktsåldern bör sänkas och inträda det år barnet fyller sex år. Mot. 1988/89

- Gruppstorlekarna i mellan- och högstadiet bör där så bedöms lämpligt Ub5
lokalt kunna sänkas till högst 25 elever per klass.

Förstärkt inflytande för elever och föräldrar

I propositionen diskuteras hur inflytandet för elever och föräldrar skall
kunna förstärkas. Enligt vår uppfattning drar inte regeringen de riktiga
slutsatserna av sina egna resonemang. Elevers och föräldrars inflytande
måste förstärkas i långt större utsträckning än vad som föreslås i propositionen.

Ett huvudsakligt mål med den decentralisering som vi vill åstadkomma är
att betydligt fler beslut än i dag skall tas på den enskilda skolan. Där skall
besluten i största möjliga utsträckning fattas av de kategorier som närmast är
berörda av skolans verksamhet, alltså lärare och andra anställda, elever samt
elevernas föräldrar.

Vi menar att det skulle vara bra om ett beslutsorgan på den lokala skolan
inrättades, ett skolråd. Skolrådet bör bestå av rektor som ordförande och
representanter för lärare, elever och föräldrar. Skolrådets ansvarsområde
och beslutsrätt avgörs av skolstyrelsen.

I första hand anser vi att beslut som i dag fattas av skolstyrelsen eller den
kommunala skolförvaltningen skall överflyttas till skolrådet som får rätt att
besluta inom de ekonomiska ramar som erbjuds. Eventuellt kan också vissa
av rektors beslutsbefogenheter överföras dit. Skolstyrelsen skall kunna
inrätta skolråd redan fr.o.m. lågstadiet.

Arbetsmiljön för eleverna

I propositionen föreslås att två elevföreträdare utses för varje årskurs på
högstadiet med uppgift att medverka i skyddsarbetet.

Det är enligt vår uppfattning oacceptabelt att eleverna på låg- och
mellanstadierna därmed ställs utanför skyddsarbetet. Vart tredje olycksfall
bland barn i skolåldern sker i skolmiljö. Därvid står mellanstadiet för flest
olyckor, skador och tillbud, men även lågstadiet rapporterar fler olyckor än
högstadiet.

Det är väsentligt att kontinuitet präglar undervisningen om arbetsmiljöfrågor.
Därför bör sådana frågor behandlas redan på lågstadiet. Även barnen i
låg- och mellanstadierna bör därför omfattas av skyddsarbetet inom skolan. I
många skolor fungerar redan i dag skyddsombud. Denna organisation bör
byggas ut så att den blir heltäckande. För de mindre barnen bör föräldrar
kunna utbildas till barnskyddsombud. Riksdagen bör i sitt beslut komplettera
propositionens förslag i enlighet med vad vi här har anfört.

Personalpolitik

Under lång tid har frågan diskuterats om lärarnas tjänster skall vara
kommunalt eller statligt reglerade. I dag är tjänsterna statligt reglerade, och
folkpartiet har motsatt sig en kommunalisering. Detsamma gjorde styrnings

beredningen och det gör nu också föredragande statsrådet i propositionen. Mot. 1988/89

I stället utvecklas i propositionen vissa principiella synpunkter som Ub5

föredraganden anser skall vara vägledande för den framtida personalpolitiken.
En sådan utgångspunkt är att regeringen anser att lärarnas arbetstid
behöver regleras på ett mer ändamålsenligt sätt. En ny reglering bör
omfatta såväl undervisningstid som tid för annan verksamhet.

Enligt vår uppfattning är ett sådant uttalande från statsmakternas sida
olyckligt. De allra flesta lärare bedriver ett omfattande arbete utanför
lektionstiden. På eftermiddagar, kvällar och helger förbereds lektioner och
förs samtal med elever och deras föräldrar. På loven ägnas tid åt fortbildning
och annan förberedelse för kommande läsår. Tanken bakom föredragandens
formulering måste vara att de lärare som inte i tillräcklig utsträckning utför
arbete vid sidan av lektionerna skall tvingas till detta genom att samtliga
lärare åläggs en större närvaroplikt i skolans lokaler.

Vi tror att detta är fel väg att gå. Det kommer att skapa olyckliga
psykologiska motreaktioner bland lärare som, inte utan rätt, uppfattar
förslaget som en kritik mot deras beredvillighet att sköta de sig ålagda
arbetsuppgifterna. Vidare torde kravet att stanna i skolan efter skoltidens
slut snart föda krav på arbetsrum åt alla lärare, vilket medför betydande
investeringskostnader.

Lärarnas arbetstider regleras på sedvanligt sätt i förhandlingar. Om
statsmakterna har någon preciserad synpunkt på ytterligare arbetsuppgifter
som skall rymmas inom undervisningsplikten -1.ex. deltagande i fortbildning
eller vidareutbildning på ferietid - kan detta tas upp från arbetsgivarsidan
utan uttalande från riksdagens sida. Propositionens yrkande om en flexiblare
personalpolitik bör i den del som gäller arbetstidsreglering för lärare mot
denna bakgrund avslås av riksdagen.

Frihet att välja skola

I propositionen betonas angelägenheten av att vi i Sverige har en likvärdig
utbildning. För folkpartiet är detta ett självklart mål. Men likvärdig
utbildning är inte detsamma som en likformig utbildning. Till skillnad från
socialdemokraterna anser vi att det är angeläget att stat och kommun på olika
sätt medverkar till att underlätta för både offentliga och fristående skolor
samt att erbjuda alternativ till nuvarande ordning.

Enligt skollagen skall en skola bli godkänd om den förmedlar en
undervisning som ger kunskaper och färdigheter som till art och nivå
väsentligen svarar mot de kunskaper och färdigheter som grundskolan
förmedlar och skolan även i övrigt väsentligen svarar mot grundskolans
allmänna mål.

Med godkännande följer dock inte rätt till statsbidrag. För att en fristående
skola skall få statsbidrag krävs i dag att den tillämpar en alternativ pedagogik.

Den skall också följa en läroplan som har godkänts av skolöverstyrelsen.

Skolan måste ha bedrivit undervisning i tre år innan statsbidrag kan utgå.

Enligt propositionen är dessa regler att betrakta som generösa och ger
goda möjligheter för fristående skolor att få statsbidrag till sin verksamhet.

1* Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr Ub5-8

Vi är av motsatt uppfattning. Vi anser att reglerna för statsbidrag till Mot. 1988/89
fristående skolor försvårar för föräldrar och andra intresserade att starta Ub5
sådana skolor. Reglerna bör likställas med bidragen till de allmänna skolorna
och knytas till eleven. Vi ser inte i första hand de fristående skolorna som en
idéstimulans för den vanliga grund- och gymnasieskolan utan som en
rättighet för elever och föräldrar att själva välja skola. Fristående skolor
främjar mångfalden och erbjuder en välgörande konkurrens till de allmänna
skolorna.

Det skall därför vara fritt att starta skolor som bygger på för det svenska
samhället grundläggande värderingar som demokrati, tolerans och alla
människors lika värde. Till rätten att starta sådana skolor måste också vara
knuten möjligheten att få bidrag från det allmänna.

Det finns ingen anledning att fristående skolor skall leva under sämre
villkor än andra. De har ändå speciella förhållanden som kräver ett särskilt
engagemang från både lärare, elever och föräldrar.

Statsbidragen till de fristående skolorna skall motsvara de statsbidrag som
gäller inom det ordinarie skolväsendet och knytas till varje elev. Alla skolor
som har minst 12 elever och uppfyller kraven för godkännande enligt
skollagen skall ges statsbidrag. För att komma i fråga för statsbidrag måste de
fristående skolorna åta sig att ta emot elever med särskilda behov som
kommunen vill placera där.

En ökad profilering och det fria valets princip skall också gälla inom det
allmänna skolväsendet genom att statsbidraget blir elevanknutet och en
generell rätt att jämka timplanen införs.

Socialdemokraterna är i propositionen beredda att gå längre i detta
avseende än man har varit tidigare. Men eftersom regeringen inte är beredd
att nu införa ett elevrelaterat statsbidrag riskerar principen om det fria valet
att bli omöjlig att genomföra. Konsekvensen av propositionens förslag blir
nämligen att även om eleverna väljer en annan skola än den som de blir
anvisade följer inte resurserna eleven. Regeringen skriver nämligen i
propositionen Om tillgodoseende av önskemålen skulle medföra behov av
fler klasser än vad länsskolnämnden tilldelat resurser för innebär det att
dessa klasser får finansieras med hjälp av förstärkningsresursen. Länsskolnämnden
skall således inte tilldela fler basresurser till en kommun än vad en
rationell skolorganisation motiverar. Resultatet av detta skulle bli att
resurserna för stöd åt elever kan komma att minska väsentligt. Detta skulle
drabba de svagaste eleverna.

Med den angivna principen - som alltså är den motsatta mot den av
folkpartiet förordade skolpengen - går man miste om de dynamiska effekter
som följer av att elevernas och föräldrarnas val styr resursflödet. Skolpengsprincipen
innebär att populära skolor kan överväga att bygga ut verksamheten,
medan skolor med få sökande tvingas vidta åtgärder för att göra
skolan bättre.

Vi vill införa ett elevanknutet statsbidrag som utgår med fastställt belopp
per elev. Systemet skall konstrueras så att det tar hänsyn till de skillnader i
kostnader som finns mellan kommunerna, t.ex. beroende på en stor andel
invandrare. Det skall heller inte minska möjligheten att behålla skolor i
glesbygd. Hänsyn måste också tas till de särskilda resurser som kan behövas
för handikappade elever.

Någon utredning om ett elevanknutet statsbidragssystem har, trots Mot. 1988/89
upprepade krav från bl.a. folkpartiet inte kommit till stånd. Inte heller inom Ub5
ramen för styrningsberedningens arbete gjordes någon sådan utredning, och
något förenklat statsbidragssystem har inte föreslagits av propositionen. Den
grundläggande svårigheten ligger i att kombinera det elevanknutna systemets
fördelar med de nödvändiga hänsynstagandena till demografiska och
andra skillnader mellan kommunerna. Folkpartiet vill skissa följande modell
för hur ett elevanknutet statsbidragssystem skall kunna utformas.

Nuvarande basresurssystem bör snarast ersättas av en grundresurs per
elev. Grundresursen bör i utgångsläget vara en tjugofemtedel av resp.
basresurs på lågstadiet och en trettiondedel av resp. basresurs på mellan- och
högstadierna. När folkpartiets krav på mindre klasser har blivit tillgodosett
kommer delningstalet 25 att gälla för samtliga stadier. För att rimlig hänsyn
skall kunna tas till variationer i kostnaderna för skolväsendet i olika
kommuner, bör denna grundresurs differentieras med hänsyn till den
geografiska och demografiska situationen i resp. kommun. Utgångspunkt för
denna differentiering bör vara det genomsnittliga basresursmedeltalet i de
olika kommunerna under den senaste treårsperioden. Länsskolnämnd bör
således på denna grund kunna fastställa en komrnunkoefficient (1,1 eller 1,2
eller 1,3 eller 1,4 etc.), som anger hur många procent kommunens
basresursmedeltal i stort avviker från delningstalet 25 resp. 30. Bidraget blir
därmed såväl elev- som kostnadsrelaterat. Den av länsskolnämnd fastställda
kommunkoefficienten innebär därmed en rimlig garanti för att de olika
kommunerna inte skall drabbas av bidragsreduceringar vid den förenkling av
statsbidragssystemet som är absolut nödvändig. Självfallet bör kommunkoefficienten
kunna omprövas, när det finns anledning till det.

Villkoren kring det nuvarande statsbidragssystemet upplevs som ytterst
besvärande för den förnyelse och flexibilitet som alla vill se förverkligade i
den dagliga undervisningssituationen. Kommunen bör ges rätt att fritt få
disponera det av länsskolnämnden framräknade statsbidraget ävensom att få
tillskjuta egna medel för den undervisande verksamheten. Om det skulle visa
sig att behov skulle komma att föreligga, är det fullt möjligt att i särskild
ordning föreskriva att kommun skall anordna undervisning motsvarande
minst ett visst antal lärarveckotimmar. En sådan ordning skulle garantera en
miniminivå för undervisningen samtidigt som den stimulerar till både
förnyelse och flexibilitet när det gäller omfattningen av undervisningsresurserna.

Kommunerna bör vidare ges rätt att utan länsskolnämndens medverkan
besluta om anordnande eller indragning av skolenhet.

Statsbidragsberättigad fristående skola bör som ovan framhållits erhålla
ett statligt stöd som är likvärdigt med det som utgår till elever vid skolor med
kommunal huvudman. Vad vi här har anfört om elevanknutet statsbidrag bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Kultur i skolan

Ett särskilt avsnitt i propositionen behandlar kulturen i skolan.

Folkpartiet presenterade sommaren 1988 ett barnkulturprogram. Den del 5

i propositionen som behandlar kulturfrågorna överensstämmer i långa Mot. 1988/89

stycken med detta program, och vi kan därför ställa oss bakom vad som Ub5

framförs i propositionen i detta avsnitt.

Propositionen betonar vikten av ett fortsatt utvecklingsarbete vad gäller
kultur i skolan. Vi delar uppfattningen att detta är angeläget men vill också
framhålla vikten av att den ordinarie verksamheten inom ramen för de
estetiska ämnena finns kvar och förstärks. På många håll har musikskolan
utsatts för besparingar. Denna utveckling måste vändas. Vidare är det
angeläget att alla verksamma inom skolan verkar för att höja statusen på de
estetiska ämnena och att dessa dessutom utvecklas till att vara hjälpmedel vid
inlärning i andra ämnen.

Med större möjlighet för elever att välja mellan olika skolor, större frihet
för offentliga skolor att profilera sin verksamhet och generösa regler för
friskolor kommer inslaget av konstnärliga utbildningar att öka och bidra till
att kulturlivet i våra skolor utvecklas.

Samverkan barnomsorg-skola

När föredragande statsrådet diskuterar hur samverkan skall ske mellan skola
och barnomsorg förbiser han enligt vår uppfattning en av de mest angelägna
åtgärderna, en tidigarelagd skolstart.

Förutom att en sänkt skolpliktsålder skulle innebära att det blir mer tid för
undervisning i grundskolan och innebära en anpassning till vad som är vanligt
internationellt skulle det också skapa förutsättningar för en mjukare
övergång från förskola till skola. Skolstart från sex år innebär inte att den
pedagogik och det kunskapsstoff som i dag ges i första klass skall gälla även
för sexåringarna. En tidigarelagd skolstart skall i stället innebära en
blandning av förskolans och skolans pedagogik, där sexåringarna förutom att
lära sig grunderna i att läsa-räkna-skriva på ett mjukt sätt kan komma in i
skolarbetet.

Vid ett införande av tidigare skolstart anser vi alltså att sexåringarna
organisatoriskt skall tillhöra skolan och inte förskolan.

Vad vi här har anfört angående tidigarelagd skolstart bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Betygsättning

Frågan om betyg i skolan diskuteras i propositionen endast i ett avseende,
betygsättningen i allmän och särskild kurs i engelska och matematik på
högstadiet. Förslaget i denna del innebär att betygen skall sättas utifrån att
eleverna utgör en gemensam referensgrupp.

Vi ställer oss avvisande till regeringens förslag. Vår bedömning är att det
föreslagna systemet med stor sannolikhet skulle innebära att mycket få elever
kommer att söka till allmän kurs, eftersom möjligheten att få betyg över 3
drastiskt minskar. Förslaget innebär att bakvägen uppnå det socialdemokraterna
tidigare har förespråkat, nämligen ett avskaffande av alternativkurserna.
Vi anser att det är ett steg i fel riktning.

En bättre ordning för att komma till rätta med taktikvalen till gymnasiet är

enligt vår uppfattning att vikta betygen eller att införa förkunskapskrav. Mot. 1988/89

Regeringens förslag visar ännu en gång hur ohållbart det relativa Ub5

betygssystemet är. Folkpartiet vill avskaffa det och ersätta det med ett
målrelaterat system med sju betygssteg och där betygen ges fr.o.m. årskurs
sex. Regeringen bör därför tillsätta en parlamentarisk betygsutredning med
uppgift att föreslå ett sådant system.

Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Gruppstorlekarna och förstärkningsresursen

I propositionen diskuteras principerna för användning av den s.k. förstärkningsresursen.
Emellertid saknas den länge efterlysta regelförändring som
skulle göra det möjligt för skolor att använda delar av förstärkningsresursen
till en generell minskning av klasstorlekarna. Vår bedömning är att det i
många fall är en god användning av en del av förstärkningsresursen att
minska klasserna. Det är förvånande att en proposition som syftar till att
decentralisera skolan inte öppnar denna möjlighet. Riksdagen bör ge
regeringen till känna att det gällande förbudet på detta område bör
upphävas.

Läromedel

Det är positivt att regeringen nu tar tag i frågorna som gäller vilken
omfattning som de fria läromedlen skall ha och vilken kvalitet dessa skall
hålla. Den första rikspolitiker som tog upp skolbokseländet var Bengt
Westerberg våren 1987. Ett resultat av den debatt som därmed startade har
blivit att många kommuner har höjt sina skolboksanslag och därmed
standarden på läroböckerna.

I ett avseende är vi dock tveksamma till förslaget, det avsnitt som
behandlar granskningen av läromedel. I propositionen föreslås att statens
institut för läromedel (SIL) skall ges utökade uppgifter att genomföra en
fortlöpande kvalitetsgranskning av läroböcker.

De problem som är förknippade med läroböcker i skolan är enligt vår
mening inte huvudsakligen ett kvalitetsproblem vad gäller de nyproducerade
böckerna. I stället har bristerna bestått i att de läroböcker som har
tillhandahållits eleverna har varit för få och att eleverna ofta har varit
utlämnade till att ärva böcker som har varit föråldrade.

Som vi framhållit ovan är den övergripande målsättningen med folkpartiets
skolpolitik att decentralisera ansvaret till den lokala nivån. Det innebär
också att vi menar att lärare, ibland i samråd med elever, skall ha ansvaret för
att välja läromedel.

Det kan finnas en risk för att den företagna granskningen kan leda till att
viss pedagogik eller metodik kommer att favoriseras och att granskningen på
så sätt kan bli otillbörligt styrande.

Det finns därför anledning att så småningom utvärdera hur den utökade
granskningen har utfallit.

7

Hemställan Mot. 1988/89

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

1. att riksdagen med avslag på propositionens förslag vad gäller hur
inflytandet för elever och föräldrar skall organiseras som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skolråd,

2. att riksdagen med avslag på propositionens förslag vad gäller hur
elevskyddsarbetet skall organiseras som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om arbetsmiljön i skolan,

3. att riksdagen avslår propositionens förslag vad gäller att reglera
lärarnas arbetstider,

4. att riksdagen med avslag på propositionens förslag vad gäller
elevers och föräldrars möjlighet att välja skola som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt att välja skola
inom det offentliga skolväsendet och mellan detta och enskilda skolor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett elevanknutet statsbidragssystem,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skolstart från sex år,

7. att riksdagen avslår propositionens förslag vad gäller betygsättningen
i engelska resp. matematik,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en betygsutredning,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en friare användning av förstärkningsresurser för
att finansiera mindre klasser.

Stockholm den 18 oktober 1988

Lars Leijonborg (fp)

Carl-Johan Wilson (fp) Isa Halvarsson (fp)

Barbro Westerholm (fp) Karl-Göran Biörsmark (fp)

8